CIF - GIH

More documents

Recommendations

Info

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 1 0 man ändå inte nå upp till världseliten eftersom den globala konkurrensen trots allt är betydligt tuffare i basket. För närvarande finns det c. 100 professionella ligor för herrar och c. 40 för damer. Att något slags framgång i detta slags extremt hårda konkurrensläge ändå uppskattas blev rätt tydligt när Jonas Jerebko valdes till årets nykomlig i svensk idrott 2009 för prestationen att vara den första svensk som överhuvudtaget spelar basket i NBA, och efter utnämningen även uttagen till All Stars matchen för årets nykomlingar i NBA. Utan att ännu ha vunnit något konkurrerade Jerebko (i Svenska Idrottsakademins expertbedömning) ut idrottare med medaljer och pokaler på hög internationell nivå i idrotter som fotboll, motorsport och tennis. …blir det extra spännande När man i Sverige under de senaste åren diskuterat hur ett fortsatt elitidrottsstöd skall utformas, är man mer eller mindre fångad i det inrutade spänningsfältet mellan det jag kallat för den traditionella och den kommersiella strukturen för elitidrott. Det är definitivt inte lätt att orientera sig i detta spänningsfält. Utgångspunkten både är och måste i en mening vara lokalt nationellt fastän konkurrensen för de olika idrotterna bestäms internationellt, fastän på olika sätt inom olika idrotter beroende på graden av respektive idrotts kapitalisering. Man uppfattar helt enkelt svensk elitidrott med global utblick som en lokalt nationell angelägenhet. ”Idrottsliga framgångar för Sverige via landslag, klubbar och idrottsutövare ger en positiv uppmärksamhet utomlands och stärker den nationella gemenskapen”, sägs det explicit i RF:s idéprogram från 2005. Den nu gällande policyplanen från SOK omtalar exempelvis organisationens uppdrag att skapa ”konkurrenskraftiga svenska OS-trupper”. Men i diskussionerna, framför allt inom Elitidrottsrådet (Stödförslaget 2007), har kritiken rätt långt handlat om att det ekonomiska stödet för svensk elitidrott varit alltför splittrat, inkonsekvent, ensidigt och för smalt riktat. Elitidrottsrådets förslag till nytt elitidrottsstöd är tänkt att organiseras i allt bättre koordination mellan SOK:s och RF:s respektive elitsatsningar och har som uteslutande mål att nå idrottslig framgång på den högsta internationella nivån. Man vill ”över tid skapa förutsättningar för internationella topprestationer” och ”via 32 behovsprövat och skräddarsytt stöd till våra toppaktiva skapa förutsättningar för att ta medaljer på internationella mästerskap”. Det nya elitidrottsstödet som presenterades i november 2009 har alltså försökt både organisera stödformerna på nytt och skapa enhetliga kriterier för hur kommande landslagsstöd och olika riktade stöd för elitsatsningar skall utformas. Hur man än väljer att orientera elitidrottsstödet i spänningsfältet mellan de traditionella och kommersiella strukturerna kommer det att finnas missnöjda idrottsaktörer, särskilt i de olika specialförbunden. För att möjligen förstå rimligheten i det missnöje som yttras, är det, förutom det redan nämnda, skäl att se lite närmare på några andra aspekter i den komplexa elitverkligheten. Och svårt att göra lokalt… Den nationella utgångspunkten innebär bl.a. att man försöker skapa så goda (nationella) utvecklingsmiljöer för de aktiva elitidrottarna som möjligt. Men, som sagt, redan detta kommer för det första (1) att uppfattas helt olika inom de olika idrotterna, eftersom den internationella, globala konkurrensen och därmed grundförutsättningarna inte kan fastställas nationellt. För det andra (2) är vissa idrotter betydligt mera lämpade för och i behov av en god nationell utvecklingsmiljö än andra idrotter. Det är främst idrotter som inte kapitaliserats särskilt mycket i den interidrottsliga konkurrensen, exempelvis de flesta små eller mindre olympiska idrotterna. Ser man t.ex. på idrotter som tennis, golf, motorsport och ridsport är inkörsporten till hög internationell elitverksamhet kommersialiserad på ett sådant (sinsemellan olikartat) sätt att de nationella stödsatsningarna inte nödvändigtvis kommer till sin rätta. Lägger man till fotboll och ishockey blir bilden ännu mera kommersialiserad och bygger alltmer på penningstarka internationella aktörer som inte längre följer någon nationell agenda. Det är i stället kommersiella akademier och föreningar som lockar till sig allt yngre förmågor från hela världen. De mest talangfulla pojkarna (oftast, inom tennisen mera tjejer) kan komma in i en övervägd professionell utvecklingsverksamhet eller kontaktas direkt av sponsorer från 14-16 års ålder. Den verksamheten omöjliggör exempelvis studier samtidigt som framgång i lyckad satsning kan skapa ekonomiskt oberoende för återstoden av livet. Om idrotten samtidigt är en individuell idrott som främst är organiserad i professionella tour-tävlingar (som golf, cykel och tennis), blir det inte mycket kvar för den nationella stödsatsningen, dels för att de ”egna” talangerna kanske inte finns inom landets idrottsliga sfär – däremot nog ofta inom en nationellt präglad kommersiell sfär genom sponsorer. Och dels för att landslagsverksamheten i dessa idrotter är rätt minimal. En färsk men pikant liten detalj i det att idrotters popularitet och samtidiga kapitalisering tycks gå hand i hand kom indirekt till uttryck i valet av årets manliga idrottare i Sverige år 2009. De 269 ledamoten i Svenska Idrottsakademin hade nominerat fyra elitidrottare som representerade idrotterna fotboll, golf, tennis och cykel… De idrottsliga förutsättningarna är alltså bättre för professionaliserade idrotter än för idrotter som inte är det, men fortsättningsvis kan man av detta inte säga något entydigt rättvist om förhållandet till internationell toppnivå. Snarare förefaller det mera rättvist att säga att kapitaliserad idrott rent generellt är en måttstock på ett högre underhållningsvärde. Men detta möjliggör i sig inte en jämförelse mellan olika idrotter när det gäller idrottslig kompetens. …särskilt för elitstödsaktörer Denna komplexa situation tvingar olika elitstödsaktörer (RF, SOK och SHIF/SPK) till strategier som alltid varken är genomskinliga eller allmänt legitimerade. I de båda strukturerna jag behandlat formas elitens kravnivå kvantitativt av antalet utövare lokalt nationellt och globalt, men också historiskt. Historiskt innebär detta att idrotten ifråga har en tradition och en prestationskultur byggd kring den traditionen som antingen mera lokalt eller globalt, vilket medför att en idrott kan ha stort antal utövare nationellt trots att idrotten inte är särskilt global och tvärtom. En tumregel kan sägas vara att ju äldre och mera etablerad en idrott är, desto högre tycks den internationella prestationsnivån vara. Den nationella organisationslogiken utgår från den målsättningen att uppnå framgång i att man lyckas ta medaljer på bred front i t.ex. ett OS. Den logiken utgår från att varje vunnen medalj för svensk idrott i ett OS är lika viktig. Varje idrott värderas därför på samma sätt. Att SOK av denna anledning valt sina elitsatsningar utifrån frågan ”vem har talang och
S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 1 0 potential nå högsta internationella elit och möjligen ta medalj i ett OS?” har en naturlig följd i att dessa satsningar gett goda ekonomiska förutsättningar för vissa idrottsgrenar och vissa individer, medan andra blivit utanför. Att RF stått för ett slags bredare perspektiv och försökt sträva efter en bredare elitsatsning än SOK förändrar visserligen situationen för en del idrotter, men inte själva den grundläggande logiken. Betecknande är att den ”gemensamma” organisationen Elitidrottsrådet fastslår att ett nytt elitstöd för svensk idrott ”ska göra det möjligt för en aktiv eller ett lag med potential att gå hela vägen till världstoppen oavsett idrott” (min kursivering). Formuleringen är som ett eko från Regeringens idrottspolitiska proposition från 1999, där man fastslår att ”möjligheter bör skapas för alla idrotter att bli mer konkurrenskraftiga i internationella sammanhang”. …som vill ha framgång och rättvisa Den logiken utgår från ett slags rättviseperspektiv, men i en annan mening är resonemanget missvisande för hur särskilt SOK arbetar. Deras explicita och uttalade strategi utgår från att välja och stödja talanger och olympisk toppnivåkvalitet utan att ta hänsyn till vilken idrott en talangfull person representerar eller vilket kön idrottaren har. I samarbete med respektive förbund görs en bedömning av den idrottsliga potentialen i förhållande till den rådande världseliten. I det avseendet får respektive idrotts interna, kontextrelaterade verklighet utrymme i bedömningen. Detta får bl.a. sitt utslag i att olika idrotter stöds på väldigt olika sätt och individer inom samma idrott kan också stödjas på väldigt olika sätt, allt beroende på hur den idrottsliga talang- och potentialanalysen utfaller och vad som bedöms vara rimliga förutsättningar för att nå internationell toppnivå. När man sammanställer olika idrotter utifrån målsättningen att alla idrotter är likvärdiga möjligheter för internationell framgång, blir följden ofta den att idrotter som inte har ekonomiska förutsättningar för elitsatsningar får proportionerligt sett mycket mera ekonomiskt stöd, likaså elitsatsningar för kvinnor. I denna mening utgör nationella elitsatsningar en direkt motvikt till kommersialiserade idrotter. Denna praxis har givetvis en uppenbar slagsida. I ett sådant perspektiv kan det nämligen bli lockande att utifrån den använda logiken göra medvetet selektiva prioriteringar utifrån förhoppningar om framgång. Man kan helt enkelt välja att satsa på sådana idrottsgrenar, där det finns god elitkvalitet på den nationella fronten och där det uppkommit en framgångs- eller vinnarkultur samtidigt som man i den strategiska planeringen bedömer huruvida den internationella eliten proportionerligt sett inte är alltför hög. Exempelvis kan man av denna anledning välja att satsa på vissa idrottsgrenar för kvinnor/damlag, eftersom motståndet på den högsta internationella nivån är lägre än för motsvarande herrar/herrlag. …men möts av popularitetsfrågan Den massmedialt styrda kommersiella idrottslogiken har givetvis en motsatt utgångspunkt. Den utgår från att man tämligen fritt både kan och bör rangordna olika idrotter, men varken utifrån tankar om intern historia, kvantitet eller möjlighet till framgång i största allmänhet utan uteslutande utifrån hur attraktiva idrotterna är dels i ett massmedialt åskådarperspektiv, dels hur viktig framgång är i de idrotter som räknas till de stora idrotterna. Framgång i (herr)fotboll är då exempelvis mycket mera intressant och viktigt än framgång i OS i brottning. Logiken bygger på att idrotter som inte intresserar de stora massorna, blir utan utrymme. De är helt enkelt inte intressanta, hur hög elitnivån, antalet utövare eller traditionstyngden än är. På det stora hela bekymrar man sig inte särskilt mycket om den bredd som finns inom svensk elitidrott. Den kommersiella mediala logiken ser följaktligen inget egenvärde i elitidrottens mångfald, utan följer upp idrottens interna konkurrenstänkande till dess yttersta konsekvens – men genom att konkurrenssätta idrotternas attraktionskraft sinsemellan. Dessa logiker kring elitidrott lever sida vid sida i idrottskulturens verklighet. Och de konkurrerar med varandra, framför allt ifråga om hur olika idrotter blir erkända, uppskattade, respekterade och synliggjorda, vilket direkt återspeglas i ekonomiska förutsättningar, och mer eller mindre direkt i idrottsliga förutsättningar. Medan kapitaliserade idrotter skapar gynnsamma förutsättningar för flera individer att förverkliga sina idrottsliga potentialer i form av yrkesverksamhet utan att man når till den högsta internationella nivån, är detta inte fallet i de idrotter som huvudsakligen baseras på nationella elitstödssystem. I dessa idrotter är det endast idrottare världs- elitnivå som kan utöva idrotten som yrke, och möjligen potentiella sådana. …måste den glokala verkligheten tänkas om När den traditionella elitidrottsförståelsen korsas av den kapitaliserade idrottens framväxt och den kommersiella massmediala logik som ligger bakom denna framväxt, blir det också naturligt att ställa sig frågan: Vilken betydelse har elitidrott överlag i ett samhälleligt perspektiv – och kapitaliserad idrott i synnerhet? Bör man, i likhet med regeringens idrottsproposition 1999, utgå och acceptera att all elitidrott är eller drivs mot att uppfattas vara underhållning, en synlig och påkostad del av underhållningsindustrin? Denna utgångspunkt är emellertid felaktig – den gäller i Sverige endast ett fåtal idrotter. Den preciserade frågan blir därför: Hur kan och skall ett nationellt stödsystem riktas så att gränslinjerna mellan olika idrotters karaktär och konkurrensläge blir synliga? Och hur skall den i så fall eftersträvade synligheten kommuniceras och i sista hand legitimeras? Den idrottsliga utvecklingen har också lett till en situation då det också är dags att på allvar fråga i vilket syfte samhället skall stöda elitidrott överlag. Här går gränslinjen mellan att å ena sidan upprätthålla mångfald som intresserar allt färre eller att å andra sidan försöka nå framgång där det folkliga intresset är stort, trots att man därmed går in på de kommersiella aktörernas sfär. Frågan blir brännande framför allt utifrån den folkrörelse- och frivillighetsideologi som svensk idrott hittills så framgångsrik byggt på. Den har också stått för ett slags garanti för idrottens mångfald, men den stora faran, som jag ser det, är att den ideologiska basen alltmer – mer eller mindre synligt – kommer att utnyttjas i den kapitaliserade idrotten i form av extremt billig rekrytering. Det lokalt nationella möts av det globalt kommersiella i en mix som är glokal, och den mixen utnyttjar kommersiella aktörer ohämmat. Men frågan om elitidrottens underhållningsvärde är alldeles för viktig för att enbart lämnas i händerna på kommersiella aktörer. Den måste sättas in i ett större sammanhang, men samtidigt väcka till insikten att också elitidrott och dess nationella stödformer måste våga tänkas i ”nya banor” i en alltmer globaliserad verklighet. Men fortfarande: vem vågar? 33
Page 1 and 2: IDROTTS FORSKNING Organ för Centru
Page 3 and 4: Ansvarig utgivare Ingemar Ericson C
Page 5 and 6: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 31: S V E N S K I D R O T T S F O R S K
Page 41 and 42: Per Jonsson Eccentric training in t

CIF - GIH

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?