CIF - GIH

IDROTTS 

FORSKNING 

Organ för Centrum för Idrottsforskning Nummer 1 • 2010 • Årgång 19 

SVENSK 

ARTUR FORSBERG hyllad 

Varför elitidrott? Idrottspedagogikens 

och idrottshistorians framväxt i Sverige 

Damhockey: Genus och fysiologi

26 

6 

42 

52 

58 

26 

30 

8 

46 

INNEHÅLL nr 1-2010 

3 LEDARE Pe r Ni l s s o N 

4 CIF:s ÅRSREDOVISNING 2009 

6 ARTUR FORSBERG OCH SVENSK IDROTTSFORSKNING Bjö r N ek B l o m 

8 MANNEN SOM INTE FANNS ChristiaN Ca r l s s o N 

12 NÅGOT OM CIF:s VERKSAMHET ev a ol o f s s o N , Pe r re N s t r ö m oC h Pe r Ni l s s o N 

16 TIDNINGSMURVEL MED EN FOT PÅ LABBET OCH EN PÅ IP – en återblick 

20 

26 

30 

34 

38 

41 

42 

ar t u r fo r s B e r g 

IDROTTSPEDAGOGIKENS FRAMVÄXT I SVERIGE lar s -ma g N u s eN g s t r ö m 

IDROTTSHISTORISK FORSKNING – den långa vägen till akademien jaN li N d r o t h 

ELITIDROTT I GLOBALA LOKALA SPÄNNINGSFÄLT – om det svenska elitidrottsstödets 

hur, när och varför? mi k a e l li N d f e l t 

LIDINGÖLOPPET – en svensk klassiker i förändring PhiliP aa g a a r d 

BIOMEKANISKA SIMULERINGAR ADDERAR INSIKT OM 

LÄNGDSKIDÅKNING joa k i m ho l m B e r g oC h ma r i e lu N d oh l s s o N 

NY AVHANDLING Pe r jo N s s o N 

ÅLDRANDE AMA-DYKARE I URÅLDRIGT KVINNOYRKE eri k a sC h a g a t a y oC h 

aN g e l i C a lo d i N -su N d s t r ö m 

46 TUNGA PUCKAR OCH LÅGA FÖRVÄNTNINGAR – blindskär i damhockeyns 

utveckling kaj s a gi l e N s t a m , ka r i N he N r i k s s o N -la r s é N , st a f f a N ka r P oC h kim th o r s e N 

51 NY AVHANDLING mat t i le i j o N 

52 

58 

62 

67 

AKTIVITETENS BETYDELSE FÖR HUR KÖN GÖRS I SKOLÄMNET IDROTT 

OCH HÄLSA aN N a öq v i s t 

TILLGÄNGLIGHET OCH NYTTJANDE AV TRÄNINGSTIDER I IDROTTSAN- 

LÄGGNINGAR ChristiaN au g u s t s s o N , gö r a N Pa t r i k s s o N , ow e st r å h l m a N oC h 

ste f a N wa g N s s o N 

10 

CIF:s NYA UPPDRAG – att ansvara för en regelbunden och långsiktig uppföljning av 

statens stöd till idrotten joh a N r No r B e r g oC h ChristiNe da r t s C h 

NY AVHANDLING haN s lu N d B e r g 

62

Ansvarig utgivare Ingemar Ericson 

Chefredaktör Christine Dartsch 

christine.dartsch@gih.se 

Redaktionsråd 

Jón Karlsson, Per-Göran Fahlström, Karin 

Redelius, Ingemar Ericson, Karin Piehl 

Aulin och Christine Dartsch 

Adress 

Centrum för Idrottsforskning, 

Box 5626, 114 86 Stockholm 

tel 08-402 22 00 

Hemsida 

www.centrumforidrottsforskning.se 

Prenumerationspris 

Helår med fyra nummer kostar 200 kr. 

Insätts på plusgiro 957849-3 

Betalningsmottagare, CIF 

Prenumerationsärenden 

Marie Broholmer 08- 402 22 91 

marie.broholmer@gih.se 

Grafisk form och produktion 

Tomas Svensson, Grafiska Huset AB 

Tel. 08-10 30 25 

tomas@grafiskahuset.se 

Tryckeri 

Grafiska punkten i Växjö AB 

Adresser till CIFs styrelse 

• Ordförande 

per.nilsson@ungdomsstyrelsen.se 

• Umeå universitet 

louise.ronnqvist@psy.umu.se 

• Riksidrottsförbundet 

Ingemar.Ericson@adm.umu.se 

• Lunds universitet 

anna_maria.holmback@med.lu.se 

• Karolinska institutet 

Eva.Jansson@ki.se 

• Göteborgs universitet 

Jon.Karlsson@vgregion.se 

• Stockholms universitet 

Hakan.Larsson@utep.su.se 

• Växjö universitet 

pergoran.fahlstrom@vxu.se 

• Linköpings universitet 

Eva.Nylander@lio.se 

• Göteborgs universitet 

Goran.Patriksson@ped.gu.se 

• Mittuniversitetet i Östersund 

per.tesch@miun.se 

• Örebro universitet 

Karin.Piehl-Aulin@oru.se 

• Riksidrottsförbundet 

Karin.Redelius@gih.se 

• GIH, Stockholm 

Alf.Thorstensson@gih.se 

• Sekreterare/föreståndare 

christine.dartsch@gih.se 

SVENSK 

I DROT TS 

FORSKNING 





Damhockey: Genus och fysiologi 

Framsida: Artur Forsberg. Foto: Christine Dartsch 

Ledare nr 1-2010 

Hyllning till Artur Forsberg 

Det nummer av Svensk idrottsforskning som du håller i 

handen är en hyllning till Artur Forsberg, Centrums för idrottsforskning 

föreståndare under många år. I detta nummer får du också möjlighet att 

läsa om hur svensk idrottsforsknings utveckling har sett ut inom ett antal 

utvalda akademiska fält. Flera av Centrums tidigare ordförande skriver 

också om Artur Forsberg och Centrum 

för idrottsforskning framväxt. I kommande 

nummer kommer beskrivningen 

av svensk idrottsforsknings historiska 

utveckling att fortsätta. 

När detta skrivs är vi mitt uppe 

i de olympiska vinterspelen i Vancouver. 

Svensk idrott har stått sig väl i den 

internationella konkurrensen. Det känns 

stimulerande när en stor samlad satsning 

på svensk elitidrott håller på att planeras 

under ledning av förre idrottsministern 

Ulf Lönnquist. Vi hoppas och förväntar 

oss att forskningen ska få en framskjuten 

position i dessa planer och i en kommande 

organisation. 

Centrum för idrottsforskning 

kommer att dra sitt strå till 

stacken. En forskaranställning med inriktning 

mot en s.k. aktivitetsnära forskning 

där dialogen mellan den levande idrotten 

och forskningen står i fokus kommer 

som tidigare omnämnts att annonseras ut 

under våren. Centrum för idrottsforskning har också med stor glädje och 

för första gången på många år mottagit en märkbar anslagshöjning från 

regeringen för budgetåret 2010. Detta skapar möjligheter för nya strategiska 

satsningar och förbättrade villkor för svensk idrottsforskning. 

Vi fortsätter att hålla tummar och tår för svensk idrott och för 

svensk idrottsforskning. Däremellan önskar jag er en nöjsam läsning! 

Per Nilsson 

Ordförande i Centrum för idrottsforskning 

3 51

Årsredovisning 2009 

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 10 

Centrum för idrottsforskning (CIF) 

■■■ Centrum för idrottsforskning 

(CIF) har som uppgift 

att initiera, samordna, stödja och 

informera om forskning inom idrottens 

område. CIF skall också skapa 

förutsättningar för samarbete mellan 

forskare vid olika universitet och 

högskolor samt andra engagerade inom 

området. I december 2009 fick även 

CIF uppdraget att genomföra ”uppföljning 

av statens stöd till idrotten”. I 

början av 2009 tillträdde Professor Per 

Nilsson som ny ordförande och en ny 

föreståndare har under året utsetts av 

styrelsen. 

CIF är administrativt knutet till 

Gymnastik- och idrottshögskolan 

(GIH) i Stockholm och har även sina 

lokaler vid GIH. Styrelsen består av 13 

ledamöter samt ordförande. Till styrelsen 

finns ett vetenskapligt råd knutet 

med tolv ledamöter vilka utses av 

styrelsen efter samråd med Vetenskapsrådet. 

Vetenskapliga rådets huvuduppgift 

är att bedöma ansökningar och ge 

styrelsen underlag till beslut. 

Stöd till forskningsprojekt och 

tjänster 

Budgeten för 2009 har omfattat 20.9 

mnkr. Av dessa medel kom 13.0 mnkr 

från RF och 6.5 mnkr från Utbildningsdepartementet. 

Dessutom tillkommer 

en del intäkter från försäljning av egen 

tidning, böcker och konferensverksamhet. 

Resurserna har till största delen 

använts till att stödja forskningsprojekt 

och tjänster med en summa av 16.9 

mnkr. 

Ansökningar 

Inför 2009 inkom totalt 191 ansökningar 

till ett sammanlagt belopp av 

63 mnkr. Dessa fördelar sig på 143 

projektansökningar med totalt sökt 

belopp på 50.7 mkr, 26 ansökningar 

om studiestöd till forskarstuderande 

och 16 ansökningar till nydisputerade. 

Dessutom ansökte 6 intresseorganisationer 

om organisationsstöd. 

Största ämnesområden inom projektansökningar 

var humaniora/samhällsvetenskap 

med (40 %), fysiologi/ 

medicin (34 %) och traumatologi/ 

rehabilitering svarade för resterande 

26 %. Av projektansökningarna var 53 

st (37%) med kvinnor som huvudsökande, 

vilket är en ökning från föregående 

år (28%). 

Antalet ansökningarna till forskarstudier 

var 26 och fördelade sig med 13 

4 

från fysiologi/medicin, 7 från humaniora/samhällsvetenskap 

och 6 från 

traumatologi/rehabilitering. Av dessa 

var 13 kvinnor vilket motsvarar 50 %, 

vilket är jämförbart med föregående 

års ansökningsomgång (14 kvinnor av 

totalt 25). 

Antalet ansökningar till nydisputerade 

var 16 stycken (varav 7 st från 

fysiologi/medicin, 7 st från humaniora/ 

samhällsvetenskap och 2 från traumatologi/rehabilitering) 

varav 7 var 

kvinnor. 

Av inkomna projektansökningar 

dominerar Stockholmsområdet med 

48 ansökningar (34 %) där framförallt 

GIH (12) och Karolinska institutet (26) 

är mest aktiva. Därnäst kommer Umeå 

med 20 och Göteborg med 18 ansökningar, 

varpå följer universitets- och 

högskoleorterna Östersund (8), Malmö 

(8), Linköping (7), Halmstad (6), Lund 

(5), Uppsala (5), Växjö (4), Örebro (4), 

Luleå (3). Totalt kom ansökningar från 

17 olika orter. 

Tilldelning 

Totalt fördelades 9.2 mnkr till 96 projekt 

och 8 nya tjänster har beviljats och 

CIF har därmed under året finansierat 

totalt 26 tjänster till en summa av 7.5 

mnkr. 

Fördelning mellan ämnesområden 

blev för , fysiologi/medicin 3.2 mnkr, 

humaniora/samhällsvetenskap 3.4 

mnkr och traumatologi/rehabilitering 

2.6 mnkr. Bidrag har även tilldelats sex 

organisationer med en sammanlagd 

summa av 260 000 kr. 

Beviljningsprocenten i forskningsbidrag 

för projekt var 18 % av totalt 

sökta 50.7 mnkr. Fördelningen i tilldelning 

mellan kvinnor och män kan ses i 

Figur 1. 

Fyra nya studiestöd kunde beviljas 

(2 kvinnor och 2 män) och sedan 

tidigare stöds 8 forskarstuderande 

(5 kvinnor och 3 män) varav två har 

disputerat under året. Stödet till 12 

forskarstuderanden uppgår under 

2009 till en summa av 2.8 mnkr. Fyra 

nya stöd till nydisputerade beviljades 

(4 män) och totalt har CIF stött 13.5 

nydisputerade (4 kvinnor och 10 män) 

under året med en total summa på 4.7 

mnkr. 

Informationsverksamhet 

Vad gäller informationsinsatser har 

CIF: 

• Publicerat 3 nummer av årgång 18 

Figur 1. 

Kvinnor 

24% 

Män 76% 

A: Fördelning av antal beviljade 

projekt mellan män och 

kvinnor. 

Kvinnor 

1.875 mnkr 

Män 7.44 

mnkr 

Kvinnor 

24% 

Män 76% 

Kvinnor 

1.875 mnkr 

Män 7.44 

mnkr 

B. Andel beviljade bidrag fördelat 

mellan män och kvinnor av totalt 

9.3 mnkr. 

Figur 1. A: Fördelning av antal beviljade projekt mellan 

mellan män och kvinnor av totalt 9.3 mnkr. 

Fyra nya studiestöd kunde beviljas (2 kvinnor och 2 män 

kvinnor och 3 män) varav två har disputerat under året. S 

en summa av 2.8 mnkr. Fyra nya stöd till nydisputerade b 

nydisputerade (4 kvinnor och 10 män) under året med en 

av den egna tidningen Informationsverksamhet Svensk idrottsforskning 

(SVIF). De Vad flesta gäller informationsinsatser numren har CIF: 

innehåller artiklar från olika vetenskaps- 

mellan män och kvinnor av totalt 9.3 mnkr. 

områden och korta presentationer av 

avhandlingar som har idrottsinriktade 

frågeställningar. Två av tidningarna 

nydisputerade (4 kvinnor och 10 män) under året med en total summa på 4.7 mnkr. 

var temainriktade nummer: Genus 

inom idrotten och Malmö Högskola. 

Informationsverksamhet 

mars 2010. 

Tidningen försöker hålla en populär- 

Vad gäller informationsinsatser har CIF: 

vetenskaplig profil för att kunna nå ut 

till en bredare och idrottsintresserad 

allmänhet. Merparten av artikelförfattarna 

med medel presenterar från CIF. Det finns ca projekt 900 helårsprenumeranter. som stötts 

med medel från CIF. Det finns ca 900 

idrottsvetenskapliga organisationerna sin verksamhet. 

helårsprenumeranter. 

mars 2010. • Sammanställt och publicerat forskningsrapport 

nr 31 i form av nr 2 av SVIF. 

Konferenser och seminarieverksamhet 

Rapporten omfattar 100 projekt som 

tidigare tilldelats medel och slutförts 

under året. Dessutom rapporterar fem 

idrottsvetenskapliga organisationerna 

sin verksamhet. 

• Arbetat fram en ny version av hemsidan 

med bland annat förbättrad nyhetspresentation 

för lansering i mars 2010. 

Figur 1. A: Fördelning av antal beviljade projekt mellan – Publicerat män och kvinnor. 3 nummer B. av Andel årgång beviljade 18 av bidrag den egna förd t 

numren innehåller artiklar från olika vetenskapso 

har idrottsinriktade frågeställningar. Två av tidni 

och Malmö Högskola. Tidningen försöker hålla 

Fyra nya studiestöd kunde beviljas (2 kvinnor och 2 män) bredare och sedan och tidigare idrottsintresserad stöds 8 forskarstuderande allmänhet. Merpar (5 

kvinnor och 3 män) varav två har disputerat under året. Stödet med medel till 12 från forskarstuderanden CIF. Det finns ca uppgår 900 helårspren under 20 

en summa av 2.8 mnkr. Fyra nya stöd till nydisputerade – beviljades Sammanställt (4 män) och publicerat och totalt har forskningsrapport CIF stött 13.5 n 

projekt som tidigare tilldelats medel och slutfört 

idrottsvetenskapliga organisationerna sin verksam 

– Arbetat fram en ny version av hemsidan med bla 


– Publicerat 3 nummer av årgång 18 av den egna tidningen Svensk idrottsforskning (SVIF). De fle 

numren innehåller artiklar från olika vetenskapsområden och korta presentationer av avhandlinga 

har idrottsinriktade frågeställningar. Två av tidningarna var temainriktade nummer: Genus inom 

och Malmö Högskola. Tidningen försöker hålla en populärvetenskaplig profil för att kunna nå ut 

bredare och idrottsintresserad allmänhet. Merparten av artikelförfattarna presenterar projekt som 

– Sammanställt och publicerat forskningsrapport nr 31 i form av nr 2 av SVIF. Rapporten omfattar 

projekt som tidigare tilldelats medel och slutförts under året. Dessutom rapporterar fem 

– Arbetat fram en ny version av hemsidan med bland annat förbättrad nyhetspresentation för lanse 


• CIF arrangerade en dialogkonferens på 

Stadion i Stockholm den 22 oktober, 

med temat ”Forskningen och Elitidrotten” 

med drygt 100 deltagare. Det 

initiativ som CIF tog till en diskussion 

kring forskningens roll i en samlad 

satsning för svensk idrotts internationella 

konkurrenskraft slog mycket väl 

ut. Forskningens och idrottens företrädare 

möttes på lika villkor och det fanns 

en stor samsyn kring behovet av att 

utveckla en ”aktivitetsnära forskning” i 

Sverige. 

• CIF har genomfört ett utvärderingsseminarium 

med de forskarstuderande 

och nydisputerade som fått stöd under 

två år. Deltagarna presenterade genomförd 

forskning och framtida planer och 

tillsammans med en inlämnad skriftlig 

rapportering utgjorde det underlag för 

bedömning av fortsatt stöd under 2 år.

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 10 

Förnya din prenumeration 

för 2010 ! 

Välkomna till ett nytt år med Svensk Idrottsforskning! Årets nummer kommer som 

vanligt att bli fullspäckade med intressanta artiklar av svenska idrottsforskare inom 

humaniora, samhällsvetenskap, medicin, fysiologi, traumatologi etc. Förutom forskningsartiklar 

får du alltid information om våra konferenser, nya avhandlingar och 

annat aktuellt inom idrottsforskningen. 

SVENSK 

SVENSK 

IDROTTS 

FORSKNING 


Temanummer: 

Idrottsforskning vid 

Malmö Högskola 

IDROTTS 

FORSKNING 


Forskning & elitidrott i 

AUSTRALIEN • Ta n d - 

skador vid idrott • Varför FaR? 

CIFs FORSKNINGSBIDRAG 2010 


Prenumerationspriset är 200 kronor. Enklast är att sätta in summan på CIFs plusgirokonto 

95 78 49 -3. Glöm inte avsändare och att ange CIF som betalningsmottagare. 

Vi behöver även din mejladress. Mejla din adress till: marie.broholmer@gih.se 

Centrum för idrottsforskning, Box 5626, 114 86 Stockholm 

SVENSK 

IDROTTS 

FORSKNING 




Damhockey: Genus och fysiologi 

Den preliminära utgivningsplanen ser ut som följer: 

Nr 2/Juni 2010 Mixat nummer. 

Nr 3/Okt 2010 Temanummer ”Idrottsforskning i Göteborg”. 

Nr 4/Dec 2010 Temanummer ”Fotbollsforskning”. 

5

S V E N S K I D R O T T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 1 0 

6 

AV BJÖRN EKBLOM 

Professor emeritus, Gymnastik- och Idrottshögskolan, Stockholm 

ARTUR FORSBERG 

och Svensk Idrottsforskning 

■■■ 

Artur Forsberg – skidåkaren, forskaren, musikanten, skribenten, 

entusiasten, fotografen, organisatören, ”partyaren” och mycket annat – kan inte 

beskrivas på några få rader. Och allt som jag och andra skriver om honom kan 

bara bli en undervärdering av hans person, insats och betydelse. För var och en 

som kommit i närmare kontakt med Artur Forsberg har stött på en mängd olika 

aspekter på hans personlighet – en ärlig, omtänksam, rolig och kunnig samtalspartner 

– egenskaper som inte går att beskriva så lätt. 

n levande nekrolog om Artur 

E 

Forsberg kan bara utgå från den egna 

trånga synvinkeln, eftersom en brist hos 

Artur är att han helt saknar respekt för 

personer, som försöker beskriva hans 

idrottsliga, idrottsadministrativa och idrottsvetenskapliga 

verksamhet. Han har nämligen inte 

– som ende person jag känner till – något CV 

om sig själv! Visst går det att ”googla” om hans 

vetenskapliga och andra insatser men den listan 

kommer inte ens nära att vara sann. Därmed 

blir det svårt för till och med idrottshistoriken 

av facket att beskriva Artur och hans insatser 

för Svensk idrottsforskning. 

Vid en 35-årig betraktelse av Artur Forsberg 

fastnar man gärna i de historier som omger 

honom. Många har hört om det fantastiska 

avhoppet från nattåget vid Undersåker som 

slutade i ryktet om ”att en sinnessjuk patient 

hade rymt från sina väktare”. Eller den gången 

då polisen tog honom mitt i natten, när han 

klättrade på en stege utanför sitt eget hus i bara 

kallingarna efter att ha målat trappen till undervåningen, 

i tron att det var en älskare alternativt 

en tjuv som rymde ur huset. De historierna – det 

finns fler ! – skulle kunna ge ett intryck av en 

person som inte har ”alla hemma”. Men det är 

verkligen tvärtom. 

Första kontakten med Artur fick jag i form 

av en vetgirig ung GIH-student som ville veta 

mer och som gärna ställde upp på nästa försök 

också, oavsett om det var artärpunktioner, 

muskelbiopsier eller timslånga tunga löpförsök. 

I sitt vetenskapliga intresse lånade han sin 

kropp till den aktiva forskningen på samma 

sätt, som han senare helhjärtat kom att viga 

sitt hela yrkesverksamma liv åt att dokumentera, 

administrera, beforska och driva den unga 

vetenskapsgrenen framåt, först som anställd 

fysiologisk forskningsassistent, parallellt med 

den unge pedagogen Lars-Magnus Engström 

på det som senare blev Centrum för Idrottsforskning, 

och sedemera som ansvarig för den 

administrativa delen av svensk idrottsforskning, 

beläget i ”Gröna Paviljongen” vid GIH i Stockholm. 

I sin roll som föreståndare för Centrum 

för Idrottsforskning har han drivit idrottsforskningens 

frågor med fasthet och uthållighet och 

med säregen initiativförmåga och lyhördhet för 

både överordnades önskemål och de forskningsaktivas 

problem. Vad hade Centrum för 

Idrottsforskning och Svensk Idrottsforskning 

varit utan Artur? 

Under de första 20 åren efter gradueringen 

från GIH var Artur en synnerligen flitig vetenskapare 

och skribent. Fyra böcker om träning 

och testning har kommit från hans penna. 

Därtill var han synnerligen aktiv vid framtagandet 

av Trygg-Hansas skriftserie om olika 

idrottsgrenar. Av de uppåt 20 utkomna häftena 

medverkande han undersökningsmässigt synnerligen 

aktivt i många och var försteförfattare på 

tre. Under denna tid då idrottsforskningen tog


fart i Sverige var dessa häften förstahandsmaterial 

i förbundens tränarutbildningar 

och där var Artur den givne 

föreläsaren - ena dagen i Karlstad om 

ishockey, nästa dag i Norrland någonstans 

om skidor. Hans trogna livskamrat 

Anita visste (eller visste inte?) vad 

hon gav sig in i, när hon blev sambo 

med idrottsglobetrottern Artur. Men 

hon har nog fått mycket tillbaka i den 

delen med långresor till Amazonas 

djungler, Sydamerikas berg och öar och 

senast Sydafrikas vilda djurliv. 

Det finns knappast ett årsmöte eller 

forskningskonferens inom idrottens 

fysiologi, medicin, samhällsvetenskap, 

historia eller psykologi, som inte Artur 

Forsberg var ivrig deltagare i och som 

han sedermera förtjänstfullt skildrat i 

tidningen ”Svensk Idrottsforskning”. 

Hans redaktörsruta har ofta varit 

både välskriven och intressant. Och 

det har han kunnat göra med den 

initierades klarhet. Det är inte oväntat. 

För är det något som Artur är, så är 

det att vara insatt i idrottens innersta 

väsen. Som elitskidåkare med medaljer 

från alltifrån Distriktsmästerskap 

till Veteran-VM vet han vad idrott är, 

vad som krävs för att bli elitidrottare 

och hur mycket som kan påverka den 

fysiska och psykiska prestationsför- 

mågan. Därtill har han flera gånger 

själv snubblat i förberedelserna i sitt 

idrottande och haft andra problem, 

vilket gett honom nyttiga erfarenheter 

att delge andra. 

De alla innersta detaljerna i den 

idrottsvetenskapliga problematiken 

har kanske inte varit Arturs främsta 

intresse, men när det kom till i artikelform 

och framför allt som föreläsare 

förklara det som många tycker är 

svårt, är han oöverträffad. Hur många 

har inte vittnat om att de efter hans 

föreläsningar verkligen har förstått vad 

idrottsforskning är och hur den försöker 

finna lösningar på olika problem. 

Denna Arturs pedagogiska förmåga är 

förstålig. Han blev folkskollärare efter 

studenten och insåg genom sitt arbete 

i grundskolan hur viktig den pedagogiska 

framtoningen är för den som ser 

svåra samband som omöjliga att förstå. 

Men Artur har fått många att förstå 

och med sina idrottsliga kunskaper och 

erfarenheter har han också kunnat ge 

många förslag till praktiska lösningar 

och olika verktyg till framgång i den 

idrottsliga vardagen. 

Ingen kan bli arg på Artur, möjligen 

lite sur ibland, när man fått ett 

bestämt avståndstagande i något försök 

att tänja på gränser eller bestämmelser 

i idrottsforskningens domäner. Där tar 

det tvärstopp. Fostrad i idrottens etik 

och moral är det omöjligt för Artur att 

ge någon en fördel, som inte kommer 

alla andra till del. Att ”snedda över en 

nysådd idrottslig gräsmatta” har säkert 

en och annan gjort, men jag tvivlar på 

att Artur gjort det. Hans själ skulle inte 

klara det. Hellre ta en längre väg eller 

ökad ansträngning än på något lättare 

sätt vinna tid och möda i en besvärlig 

uppgift. Därvidlag är Artur en förebild, 

när det gäller att grundligt, ofta elegant, 

lösa tids- eller uppgiftsmässiga utmaningar, 

bevisat bland annat i de otaliga 

vetenskapliga konferenser och andra 

sammankomster, som han varit huvudansvarig 

för. Allt har fungerat oerhört 

bra. Faktiskt kan jag inte komma på 

någon enda gång då något väsentligt fallerat. 

Men det beror också till en del på 

att många entusiastiskt har ställt upp för 

Artur och hans inspirerande ledarförmåga. 

Signifikativt är att även om Artur 

varit den högst ansvarige i sammanhanget 

så har ingen uppgift varit honom 

för liten. En ovärderlig egenskap som 

inger arbetsglädje och förtroende. 

En särskild gren i det Forsbergska 

trädet är ”glädjespridaren”. Som elegant 

trumpetare i tradjazzband och gitarrist i 

vänners lag håller han alltid stämningen 

på topp. Hans starka barytonröst överlappar 

andras mindre tonsäkra allsångsdeltagande. 

Otaliga kursdeltagare kan 

vittna om de hyss och påfrestningar de 

utsatts för. Men endast den som känner 

olika människors karaktärer kan dra den 

svåra gränsen mellan att aldrig förarga 

eller förnedra utan alltid att glädja och 

roa. Trots att jag vid otaliga tillfällen 

haft förmånen av samvaro med Artur 

Forsberg i glada vänners lag har det 

förra aldrig inträffat. Igen en egenskap 

som givit honom många vänner. 

Artur Forsberg har en pliktkänsla, 

som är en förutsättning för att en organisation 

skall fungera. När en sådan 

personlighet slutar, avslutas också en 

”tid” – ett avsnitt i verksamheten. Men 

det betyder inte att ”allt är över” för 

Centrum för Idrottsforskning – endast 

att det finns ett utrymme för en ny ”tid”. 

Ty inget är så farligt för en verksamhet 

som oföränderlighet. Då slutar utvecklingen. 

Den grund som Artur Forsberg 

lagt för Svensk Idrottsforskning är stabil 

med en humanistisk prägel, och den 

finns det ingen anledning att ändra på. 

Tack Artur för allt Du gjort för oss 

forskare och Svensk Idrottsforskning ! 

7

AV S CHRISTIAN V E N S K I D R O T CARLSSON 

T S F O R S K N I N G 1 - 2 0 1 0 

Journalist, chefredaktör för tidskriften Idrott & Kunskap 

8 

Mannen som inte fanns 

■■■ 

Beskedet från Försäkringskassan var 

glasklart: – Du finns inte. Och det är klart, har 

man haft förmånen att få lyssna till alla mer eller 

mindre osannolika berättelser ur Artur Forsbergs 

liv så är det bara att hålla med. 

Den mannen finns inte... 

Okay, jag kan höra kliandet från era huvuden. Det 

är bäst att vi tar det där med Försäkringskassan på en 

gång. Saken var den att den gode Artur nått den punkt i 

sitt yrkesverksamma liv då det började bli dags att fundera 

över de krassa ekonomiska realiteterna. Hur skulle det 

bli med pensionen egentligen? I andra änden av luren, på 

Försäkringskassans sjukskrivningsenhet, sökte en alltmer 

förbryllad handläggare efter den gäckande man som snart 

påstod sig vara berättigad till tjänstepension. 

-Är du verkligen svensk medborgare? 

-Jo, jag är svensk, svarade han som inte fanns. 

Kvinnan går systematiskt igenom sjukskrivningsregistret 

över svenska män födda 1943. Förgäves. 

-Jag är ledsen, du finns inte. För du måste ju ha varit 

sjukskriven någon gång de senaste 25 åren, eller hur? 

-Nej, det har jag aldrig varit, sa Artur Forsberg och så 

var det mysteriet löst. Behöver jag tillägga att kvinnan på 

sjukskrivningsenheten stumnade i telefonluren? Inte kunde 

hon begäras veta att senast mannen i telefonluren låg sjuk 

i en säng var 1967, då i vattkoppor. Detta trots alla de 

gånger han brakat igenom isar med långfärdsskridskorna 

på eller färdats med blöta kläder i skidspåren. Ja, olika 

falla onekligen ödets lotter. 

Vi sitter i den gröna baracken och fikar, som så många 

gånger tidigare. Det där med pensionen har just blivit en 

realitet för Artur Forsberg efter 35 år i idrottens tjänst. Jag 

undrar hur en man som aldrig varit sjukskriven och cyklat 

till jobbet med ett leende på läpparna varje dag känner då 

allt plötsligt rycks undan en dag? 

-Det är både och. Jag saknar den sociala samvaro som 

en arbetsplats erbjuder. Alla fikastunderna. Jag har ju 

också haft ett stort kontaktnät, men nu klingar det gradvis 

av. Det akademiska systemet med en professor emeritus 

som kan finnas kvar som ett bollplank till de yngre kollegorna 

tycker jag är bra. 

-Men pensionärslivet har också sina poänger. Nu unnar 

Foto: Eddy Karlson


jag mig till exempel att rusta vår kåk 

i Enskede gård. Från början var jag 

faktiskt byggnadsingenjör. Vi har ju 

också landstället på Blidö med egen 

brygga och huset endast några meter 

från strandkanten. 

Nej, Artur Forsberg har inte börjat 

mata duvorna än. Sysselsättning är det 

knappast någon brist på. En nybliven 

pensionär som kan slå in en spik är förstås 

högvilt bland vännerna med villa. 

Och varje tisdag är avsatt för att vakta 

barn-barnet som är tre år. Träningen 

då, undrar förstås alla som lärt känna 

Centrum för idrottsforsknings energiknippe 

till föreståndare? 

-Jag tränar 4-5 pass per vecka. Det 

blir en del inlines, rullskidor, löpning 

och skidgång nedifrån och upp i Hammarbybacken. 

Målet är att kunna vara 

med i längdskidåkningens veteranklasser. 

Meritlistan från tidigare världsmästerskap 

för veteraner är imponerande. 

Toppnoteringen är en silvermedalj 

från Lillehammer, annars brukar Artur 

Forsberg hamna någonstans mellan 

plats fem till tio. Någon större drivkraft 

att ta det där sista lilla klivet känner 

han inte. Det skulle kosta för mycket i 

träningsinsats, och medaljer har han ju 

redan. Men ser du en energisk man med 

rimfrost i skägget som tränar stakning 

fram och tillbaka på en 75-metersbana 

någonstans i Stockholm, så är sannolikheten 

stor att han lyssnar till namnet 

Artur Forsberg. 

-Det man märker är att maxpulsen 

blivit lägre med stigande ålder. Man 

förlorar något slag då och då och det 

blir till slut förödande för kapaciteten. 

Men på flackt underlag går det fortfarande 

att hänga med skapligt. 

Hur ser annars en dag i den nya 

pensionärstillvaron ut? Rutinerna, 

berättar han, sitter förstås djupt rotade. 

Att sova bort halva dagarna är knappast 

aktuellt. 

-Den där arbetsmoralen sitter fortfarande 

i. Jag brukar vakna vid 05-06.00 

på morgonen och kliva upp vid 07.00. 

Men numera sätter jag i en CD-bok 

och lyssnar istället för att cykla iväg till 

jobbet. 

Vi häller upp en påtår med kaffe 

och rattar in backspegeln för att göra 

en återblick hos den tid som flytt. Hur 

började allt egentligen? Artur berät- 

tar att han efter sin examen på GIH 

1974 närmast blev värvad av duon P-O 

Åstrand och Palle Högberg som förklarade 

att det fanns en tjänst vikt för den 

unge Forsberg. 

-Men jag sa att det inte var aktuellt 

eftersom jag hade bestämt mig för att 

flytta norrut. Till slut sa Palle: ”Nu 

tar du först det här jobbet i ett halvår, 

sedan kan du åka norrut. Det blev trettiofem 

år. 

Bäst har Artur Forsberg trivts i 

rollen som forskningsassistent och testansvarig. 

En tjänst han upprätthöll till 

mitten av 1990-talet och där han rent 

fysiskt delade sin tid mellan GIH och 

Bosön. Som handledare i fysiologi åt 

studenter på Tränarlinjen fick han följa 

med på ett stort antal landslagsläger. 

Något som gav en god inblick i idrotter 

med vitt skilda kravprofiler, från vattenskidor 

och pistolskytte till ishockey. 

Från hockeyn minns han samarbetet 

med legendariska förbundskaptener som 

Tommy Sandlin och Hans ”Virus” Lindberg. 

Ett samarbete som bland annat 

innefattade fysiologiska registreringar i 

båset under landskamper. 

-En annan höjdpunkt var arbetet tillsammans 

med det alpina landslaget från 

1975 till 1984. Det var ju mitt under 

Stenmarksepoken och jag hade förmånen 

att få åka med på ett antal träningsläger. 

Jag ansvarade bland annat för 

tester av styrka, kondition och balans, 

med mera. Ingemar var förstås bäst 

på allt, hans testresultat utgjorde den 

övre normen. Men människan Ingemar 

Stenmark fick jag trots alla åren med 

landslaget aldrig någon riktig kontakt 

Foto: Lars Olvång 

Artur Forsberg och Eddy Karlson, mångårig medarbetare och forskningsingenjör på GIH, njuter av utsikten. 

med. Där stack en person som Stig Strand 

ut betydligt mer. 

Det var, som Artur själv sammanfattar 

den, en period av mycket resande och 

packande. I minnesbanken har han också 

lagrat höghöjdsforskningen inför OS i 

Albertville 1992 under ledning av professor 

Bengt Saltin. Forskningsexpeditioner 

som bland annat ledde fram till kunskapen 

att det finns individuella skillnader 

mellan hur idrottare reagerar på den höga 

höjden. Det började talas om vilka som 

var plus- respektive minusvarianter. Att 

det sedan var norrmännen som bäst tog 

till sig de nya rönen är, som det brukar 

heta, en annan historia. Personligen har 

dock ett avslutande citat från redaktör 

Forsberg i Svensk Idrottsforsknings temanummer 

om höghöjdsforskning etsat sig 

kvar i minnesbarken: ”Still confused but 

on a higher level”. 

Humor och ödmjukhet i en och 

samma mening. I en och samma person. 

En annan stor händelse från samma 

period var det så kallade LIV-90 projektet. 

En gigantisk registrering av den 

svenska folkhälsostatusen där professorerna 

Björn Ekblom och Lars-Magnus 

Engström var vetenskapliga ledare och 

Artur Forsberg testansvarig för de 2500 

försökspersonerna. 

-Vi upprättade ett 20-tal testcentrum 

runt om i landet från Kiruna i norr till 

Malmö i söder och jag hade ansvaret för 

att kommunicera med alla kontaktpersonerna. 

Det handlade om att samordna 

testverksamheten så att alla mätte på 

samma sätt och levererade trovärdiga 

resultat. LIV-90 kom i rätt läge och väckte 

samhällets insikt om betydelsen av fysisk 

aktivitet. 

9


Övertecknad, då utsänd av Dagens 

Nyheter, minns än i dag intervjun med 

Artur Forsberg om LIV-90 projektet. 

En artikel som resulterade i braskande 

löpsedlar på stadens gator och torg. 

Samma forskarteam skulle tio år senare 

på nytt väcka uppmärksamhet med 

uppföljaren LIV-2000. 

Artur Forsberg har alltid brunnit för 

att föra ut resultat från idrottsforskningen 

till idrottsrörelsen och den 

svenska allmänheten. Som den gamla 

byggnadsingenjör han är har han byggt 

åtskilliga broar mellan forskningen 

och idrotten. Ett manifest exempel är 

tidningen du just nu håller i din hand – 

Svensk Idrottsforskning – som Artur tog 

initiativ till 1992. 

-Det har varit väldigt roligt att 

arbeta med tidningen. Genom den har 

det verkligen känts att forskningsresultaten 

fått en spridning. Ingen jag har 

bett skriva har någonsin tackat nej. Jag 

tycker även att RF:s bildande av SISU 

bör nämnas i det här sammanhanget. 

Då jag tidigare gick igenom SISU 

Idrottsböckers samlade produktion 

på 450 titlar visade det sig att mer än 

50 procent av böckerna är skrivna av 

idrottsforskare. Även det ett exempel på 

att idrottsforskningen når ut till en bred 

idrottsintresserad allmänhet. 

De böcker som kanske fått störst 

genomslag genom åren torde vara rapporten 

”Barn, ungdom, idrott” som 

kom ut 1982 och drog igång en debatt 

om tidig specialisering och spontanidrottens 

död. En diskussion som 

för övrigt pågår än i dag, såväl inom 

idrotten som i de stora riksmedierna. 

En annan bok som blivit ett begrepp i 

initierade idrottskretsar är den svartfärgade 

antologin ”Konditionsträning” där 

ledande svenska idrottsforskare penetrerar 

människans fysiska uthållighet ur ett 

antal vinklar. En bok som fick tryckas 

om på grund av det stora intresset. 

-Sedan ville tränarkåren ha en ännu 

mer tillämpad bok i ämnet så då skrev 

jag och HC Holmberg, tillsammans 

med Katarina Woxnerud, boken ”Träna 

din kondition”(SISU Idrottsböcker). 

Aldrig sjuk, fylld av idéer och projekt 

och med ett äkta patos för sin uppgift 

som folkbildare. Det är med en mening 

den bild jag hitintills tecknat av yrkesmänniskan 

Artur Forsberg. Likväl, 

förstår alla de som inte haft förmånen 

att lära känna Artur eller höra någon 

av alla de dråpliga historier ur livets 

bibliotek som han så generöst brukar 

förmedla till sin omgivning, verkligen 

vidden av hans engagemang? Nej, jag 

10 

Idrott är friskvård eller? Artur utpumpad men nöjd efter ett silver på 30 km i Veteran-VM i Lillehammer. 

Foto: Artur Forsberg arkiv 

tror inte det. Men kanske, kanske om 

jag här tillåts breda ut mig och bjuda 

på en av de verkliga höjdarna. Håll till 

godo. 

Scenen är paret Forsbergs bil och 

kosan är ställd mot T-Centralen i 

Stockholm. Därifrån ska Artur ta tåget 

mot Vålådalen som avgår klockan 

22.00. Uppdraget är att leda en kurs i 

fysiologi för tränare på landets idrottsgymnasier 

och väskorna är därför väl 

packade. Trettio exemplar av boken 

Konditionsträning, stencilmaterial och 

ombyte för de praktiska träningspassen. 

Planen är att i lugn och ro ta en 

fika på Centralen och därför har man 

också startat i god tid. Men klockan 

21.15 händer det någonting på vägen. 

Eller rättare sagt, det händer ingenting. 

Köerna bara växer. Bilarna kryper fram 

i snigelfart. Artur sneglar på klockan 

och gör ett snabbt överslag. Inser att 

det börjar bli KRIS. Räknar på hur 

lång tid det skulle ta att springa genom 

Södertunneln och förstår snart att det 

är precis vad han måste göra om det 

ska bli någon kurs i Vålådalen. Vad en 

ryggsäck med 30 exemplar av boken 

Konditionsträning och mängder av stencilmaterial 

väger vill varken jag eller du, 

kära läsare, veta. Än mindre vill vi veta 

hur det känns att till en sådan ryggsäck 

addera en resväska full av ombyten och 

som grädde på moset ett par längdskidor 

– och sedan ta allt detta och springa 

genom en Söderledstunnel där trafiken 

står stilla och slutligen, efter att ha passerat 

Strömsborg, Sheraton Hotel och 

spurtat i lätt motlut uppför Vasagatan, 

dyngsur av svett komma fram till Hotell 

Continental där en biljett enligt överenskommelse 

ska vänta på sin rättmätige 

ägare. 

-Har du Forsbergs biljett?, flåsar 

mannen som inte finns och kvinnan, som 

vet att det nu handlar om sekunder, är 

rapp och svarar koncist: JA! Och sträcker 

fram biljetten. Artur korsar Vasagatan 

och skulle någon där kommit på idén att 

ta ett laktattest på honom så hade det 

kanske kunnat bli något slags millimolrekord. 

På perrongen har stinsen nu höjt


Artur Forsberg bland annat spelandes 

trumpet tillsammans med professor emeritus 

P-O Åstrand, testning av skidåkare och på 

egen skridskotur. Foto: Eddy Karlson 

sin pinne och tåget ska just börja rulla igång. Artur 

har marginalerna på sin sida och störtar sjöblöt av 

svett in i sin kupé där hans medresenärers blickar 

antyder att de anser sig haft otur med lottningen när 

det gäller val av ressällskap. Mörkret drar slutligen 

en barmhärtighetens slöja över allt det inträffade och 

tåget tuffar framåt i natten. 

När morgonen sedan gryr småpratar sällskapet i 

kupén och det konstateras att det är några minuter 

kvar till Undersåkers tågstation där Artur ska kliva 

av. Men då Artur gläntar på rullgardinen inser han 

snabbt att: 

-DET HÄR ÄR JU UNDERSÅKER! 

-Ja, det är det faktiskt, konstaterar även de andra 

i kupén. 

Fortare än det går att säga Undersåker har de 

ännu blöta kläderna från gårdagens drama förpassats 

ned i bagaget, ryggsäcken och skidorna krånglats 

med. Men tåget har redan rullat cirka 300 meter 

och färdas nu i en hastighet av 40-50 kilometer i 

timmen. Vid det laget ska enligt gällande reglemente 

dörrarna vara låsta- så dock inte dessa. Artur kastar 

sig dödsföraktande ut – vad gör man inte för idrottsforskningen 

– och det sista han ser är två nyfikna 

näsor som sticker ut ur kupéfönstret. De tillhör kupékompisarna. 

Artur rullar som den värste italienske 

fotbollspelare runt i snödrivorna. Väl på benen ser 

han mottagningskommittén i form av skidtränaren 

Pecka Eriksson vänta i en bil vid järnvägsövergångens 

bommar som nu var på väg upp. 

-Näha, ingen Artur Forsberg, konstaterar han och 

förbereder avfärd. Men bortifrån syllarna hörs plötsligt 

ett avgrundsvrål: Peeeeekkkkaaa! Och en blodig, 

haltande man med skägg och något viltsynt i blicken 

som rör sig i riktning mot bilen. 

-Skulle vi inte ha träffats vid järnvägsstationen, 

konstaterar Pecka lakoniskt. 

Epilog 1: Efter en i övrigt lyckad kurs är det dags 

för Artur att bege sig hem till Stockholm. Då träffar 

han en kvinnlig bekant som har varit uppe och åkt 

skidor i Åre. Kvinnan känner att hon måste stilla sin 

nyfikenhet: 

-Då åkte vi nog samma tåg upp och då måste du 

väl ha hört om den där mentalpatienten som rymde 

och slängde sig ut från tåget? 

Epilog 2: Det visar sig att Arturs fru till slut kom 

loss ur bilkön vid Söderledstunneln. Hon begav sig 

snabbt till stinsen med följande vädjan: 

-Min man är kanske med på tåget, eller också så 

är han inte det. Men skulle ni kunna hålla tåget ett 

par minuter för säkerhets skull? 

Om Arturs fru inte hade gjort det skulle han 

kanske ha missat tåget. Och vi andra en obetalbar 

historia. Så tack Arturs fru och tack stinsen! 

Vi är åter i gröna baracken och Artur berättar att 

han ska fira nyår i Vålådalen. Du tar väl bilen den 

här gången Artur… 

11


12 

Något om CIF:s verksamhet 

■■■ 

Artur Forsberg har arbetat som föreståndare på Centrum för idrottsforskning (CIF) 

ända sedan 1995. Vi har låtit tre av ordföranden som arbetat med Artur genom åren skriva och 

reflektera över utvecklingen av CIF under deras och Arturs tid vid rodret. 

ÖVERBLICK ÖVER CIF:s ORDFÖRANDESKAP OCH FÖRESTÅNDARE GENOM TIDERNA 

Centrum för idrottsforskning (CIF) 1988-2010 

Ordföranden Föreståndare 

1988-1994 Arne Ljungqvist 1988-1990 Lars-Magnus Engström 

1994 Nils-Erik Svensson 1991-1994 Bengt Saltin 

1994-1996 Lars Beckman 1995-2009 Artur Forsberg 

1997-1999 Eva Olofsson 2009- Christine Dartsch 

2000-2008 Per Renström 

2009- Per Nilsson 

1997-1999 av EVA OLOFS- 

SON, Docent, Umeå universitet 

I en organisation med både 

personal och styrelse blir 

personalen särskilt viktig inte 

minst för kontinuitetens och 

kompetensöverföringens skull. 

I CIF:s fall har detta varit 

särskilt påtagligt. Medan styrelseledamöter 

och ordförande 

bytts ut har CIF:s personal 

varit sällsynt trogen och erfaren. 

Att träda in som ordförande 

1997 kändes därför tryggt. Jag hade visserligen varit 

ledamot i styrelsen tidigare, men som ordförande arbetar 

men ju ännu närmare samman med personalen. Nästan 

samtidigt tillsatte regeringen en ny idrottsstödsutredning. 

Den utredningen kom också att behandla frågan om stöd 

till idrottsforskning. Frågan blev därmed en central fråga i 

CIF under 1997-98. Det handlade primärt om forskningsstödets 

storlek och policy för detta men också om CIF:s 

inre organisation liksom organisatoriska hemvist. Vid 

den tiden hade CIF en något märklig organisatorisk form, 

betingad av hur CIF växt fram ur Idrottens forskningsråd 

(IFR) och etablerats som CIF. Ekonomi-administrativt 

tillhörde CIF Karolinska institutet (KI), där var också CIF:s 

administratör Ann Schmalholz anställd. Föreståndare Artur 

var anställd av Riksidrottsförbundet (RF) liksom ”allt-iallo” 

Anne-Britt Olrog medan Lars Pihl som ansvarade 

för hum-sam-frågor var anställd av Lärarhögskolan. De 

forskningsmedel som delades ut kom dels direkt till CIF 

(via KI) dels från RF. Kanslilokalerna var då, som 

nu, i den gröna baracken innanför Gymnastik- 

och Idrottshögskolans (GIH) grindar. En slutsats 

jag dragit av detta faktum är att man ofta har en 

övertro på att organisationen spelar en avgörande 

roll för effektiviteten. Det är personerna 

i organisationen som är helt avgörande! Under 

idrottsstödsutredningens arbete närde vi i CIF 

en förhoppning framför allt om utökade resurser 

men också om en så självständig ställning som 

möjligt, dvs. att bli så likt ett ”riktigt” forskningsråd 

som möjligt. Turerna var många, men både 

formella och principiella hinder restes mot självständigheten. 

Idrottsstödsutredningen kom till 

den positiva slutsatsen att tiden var mogen ”för 

den forskarstyrda idrottsrelaterade forskningen 

att ta plats i den större forskningsrådsgemenskapen 

och få tillgång till de där samlade rörliga 

resurserna för forskning” (SOU 1998:76, s 176). 

Vidare föreslogs utökat anslag. Tyvärr dröjde det 

några år ytterligare innan organisationsfrågan fick 

den lösning som gäller idag, nämligen att CIF är 

en del av GIH. Som jag ser det är därmed frågan 

om CIF som en självständig del i forskningsrådsgemenskapen 

inte löst och de ekonomiska medlen 

fortfarande alltför knappa. Självklart arbetade 

vi under mina tre år som ordförande med många 

andra frågor även om den här redovisade dominerade. 

Oavsett fråga var Artur samtidigt en sällsynt 

lojal och kreativ medarbetare. Det gällde också 

när jag ville ta upp genusfrågor. De frågorna var 

tema vid forskningskonferensen 1999. Vi dis-


kuterade rekryteringen av kvinnor till idrottsforskningen, 

fördelning av forskningsmedel med avseende på kön men 

också jämställdhet som kvalitetsaspekt. 

2000-2008 av PER RENSTRÖM, 

Professor emeritus, Karolinska 

Institutet, Stockholm 

Undertecknad har haft privilegiet 

att vara CIF:s ordförande 

under nio spännande 

och oerhört stimulerande år 

2000-2008, därtill utsedd av 

regeringen. Visserligen har CIF 

under denna tid ej fått ökade 

anslag av vare sig regeringen 

eller RF, men verksamheten 

har ökat och varit omfattande. 

Anslagsgivarna är väl medvetna 

om CIF:s stabilitet och behov av förbättrad ekonomi. 

Grunden i CIF:s utveckling har förutom ett väl fungerande 

kansli varit en mycket kvalificerad styrelse utsedd av 

landets högskolor. Styrelsen har i regel varit mycket kunnig 

och hängiven och det hör till undantagen att någon varit 

frånvarande från styrelsemötena, som varit ganska många 

och intensiva. Tack för fint arbete. CIF:s kansli har fungerat 

utmärkt med Artur Forsberg som en oerhört hängiven och 

kunnig föreståndare. Artur är ett socialt fenomen och den 

klippa kring vilket CIF snurrar. Arturs insatser och betydelse 

för svensk idrottsforskning är betydande. Det har varit 

tryggt att veta att kansliet fungerat väl oavsett påfrestningar 

eftersom Artur säkerställt att inget missats. Mångåriga 

medarbetarna Anne-Britt och Ann hade också sina hjärtan i 

CIF och har genom åren skött sina åligganden klanderfritt. 

Marie Broholmer har väl fortsatt denna tradition. Varmt 

tack till er alla för underbart samarbete och alla härliga 

diskussionsstunder. Vi önskar nya föreståndaren Christine 

Dartsch lycka till. 

Artur har initierat och egenhändigt förtjänstfullt skött 

CIF:s tidskrift ”Svensk Idrottsforskning” som med tiden har 

fått en ökande status. Vilket arbete Artur har gjort. CIF har 

även prioriterat dissiminering av anslagens forskningsresultat 

genom att årligen arrangera ett par konferenser riktade 

till idrottsrörelsen. Bland spännande CIF:s konferenser i 

närbelägen tid kan nämnas ”Idrottstrauma: Historik – nutid 

– framtid”, ”Återhämtning i träning och tävling”, ”Forskningens 

betydelse och roll inom svensk idrottsrörelse”, ”Blir 

man smart av att jogga?”, “Bättre sent än aldrig, ”Möjligheter 

för fysisk aktivitet trots åldrande”, ”Gendoping” m fl. 

Bland de aktuella och allmänt viktiga frågor, som vi har 

prioriterat inom CIF har bl.a. ingått att försöka öka rekryteringen 

av forskare på post docent nivå eftersom dessa kan 

anses vara svensk idrottsforsknings framtid!! Andra viktiga 

frågor som har prioritets har varit att försöka få en förstärkning 

av forskningsmedel till projekt samt att öka förståelsen 

för forskningens betydelse hos svensk idrottsrörelse. 

CIF har även diskuterat professorer i idrottsvetenskap 

och utbildning. Varför är detta en viktig fråga? Erkänd kompetens 

medför i regel forskningsbredd och därmed topp. God 

forskning medför att ämnets status ökar och säkerställer den 

framtida kvalitet som idrottsforskningen så väl behöver. 

CIF stödjer aktivt doktorander och forskarassistenter. 

Örjan Ekblom fick av styrelsen för några år sedan i uppdrag 

att följa upp de som haft stöd från CIF, med syfte att se hur 

deras forskning utvecklats efter att stödet upphört. Resultat 

visade på en tämligen positiv bild. Hälften (n=26) finns nu 

inom högskola/universitet med mycket god forskningsaktivitet 

inom tjänsten. De flesta är överens om att CIF gör en 

enorm nytta med sina begränsade resurser!! 

Det var positivt att regeringens forsknings- och innovationsproposition 

(2008/09:50) medförde en ökning av 

anslagen med 5 miljarder kronor 2009-2012. Men trots att 

RF under våren 2008 skrev till regeringen: ”RF hoppas att 

idrottsforskningens betydelse markeras i regeringens nya 

forskningsproposition” så nämndes CIF och idrottsforskningen 

endast med en rad i den 78 sidor långa propositionen. 

Det är inte helt lätt att bli hörd 

Regeringens “Idrottsstödsutredning” presenterades av 

Tomas Petersson den 4 juni, 2008. Denna föreslog bl.a. en 

uppföljning och utvärdering av idrottsanslaget. CIF anger i 

sitt remissvar att en utvärdering kan vara mycket värdefull 

om den är insiktsfull och innehåller en konstruktiv analys. En 

roll för CIF föreslogs i denna utvärdering. Efter många och 

långa diskussioner anger CIF även att man har goda förutsättningar 

att ansvara för en dylik uppföljning. Glädjande 

gick senare regering och riksdag på denna linje. Några spännande 

uppföljningsår är att förvänta. 

Handslaget som grundades på ett stöd av Svenska Spel 

under fyra utvärderades bl.a. av CIF:s forskare på ett oerhört 

förtjänstfullt sätt. Det efterföljande Idrottslyftet kommer 

att utvärderas i första hand av RF, men CIF kommer att ha 

en viktig funktion bl.a. i ett program för en treårig satsning 

på systematisk kunskapsutveckling om idrott för barn och 

ungdomar. 

CIF har under dessa år insett att vårt land måste kraftsamla 

och öka stödet till idrottsforskningen rejält om vi vill 

att svensk idrott skall hänga med i utvecklingen och generera 

en framgångsrik elitidrott. Vi behöver satsa på energiska 

och stabila forskningsbegåvningar och ge dem resurser och 

möjligheter!!! 

Enligt mitt sätt att se borde CIF spela en nyckelroll i den 

framtida utvecklingen av svensk idrott. Jag har under åren 

framför något som kan anses som mitt mantra: Hög kvalitativ 

idrottsforskning och fullgod medicinsk service är nödvändiga 

ingredienser för att säkerställa god hälsa hos fysiskt 

aktiva och idrottande människor samt för att elitidrottaktiva 

ska ha ökade förutsättningar att bli framgångsrik. Idrottsforskningen 

och medicinsk service måste i mycket högre grad 

vara sammanflätad och integrerad med svensk idrottsrörelse 

för att denna ska bli framgångsrik i framtiden!!!! 

2009- av PER NILSSON, 

professor i pedagogik, 

generaldirektör på Ungdomsstyrelsen 

Det var som nybliven student 

på Gymnastik- och idrottshögskolan 

i Stockholm jag första 

gången kom i kontakt med 

Artur Forsberg. Han var då en 

mycket populär gästföreläsare 

i träningslära och fysiologi. 

Som student uppskattade jag 

att Artur på ett mycket konkret 

sätt visade vilken nytta vi hade 

av fysiologi och forskning för att förstå träning och teknik i 

olika idrottsgrenar. Jag läste därför med stor glädje den serie 

av rapporter som Artur och hans kollegor skrev om olika 

13


idrottsgrenars fysiologiska kravprofiler. 

Det var också med stor respekt och glädje 

jag några år senare fick möjlighet att arbeta 

tillsammans med Artur som forskningsassistenter 

inom dåvarande Idrottens forskningsråd. 

Vi fick under några år i slutet av 1980-talet 

och början av 1990-talet även möjligheten 

att tillsammans med Lars-Magnus Engström, 

Bengt Saltin (båda föreståndare under nämnda 

period) och Arne Ljungquist (ordförande) 

bygga upp ett nytt forskningsråd på idrottens 

område, Centrum för idrottsforskning. 

Under dessa år tillsammans lärde jag mig 

att uppskatta några av Artur Forsbergs riktigt 

goda egenskaper, kvaliteter som senare kommit 

att bli hans signum som Centrums föreståndare 

under många år. Förutom hans kompetens, 

lojalitet och goda kamratskap är Artur de dråpliga 

historiernas mästare. Jag menar då inte 

i första hand att han är en god historieberättare 

(för det är han också), utan att han råkar 

ut för de mest osannolika händelser. Det kan 

handla om spektakulära tågresor, målning av 

hus eller räddningsaktioner av gemensam mat 

och dryck. Att just Artur hamnar och försätter 

sig i dessa situationer är säkert ingen tillfällighet. 

Snarare menar jag att det är ett uttryck för 

Arturs inställning att ingen uppgift är för svår 

för att lösas. Ingen möda och insats får sparas 

för att ro i hamn de utmaningar där de flesta av 

oss varit beredda att ge upp och kapitulera för 

länge sedan. 

Som föreståndare fick Artur styrelsemedlemmar, 

vetenskapliga råd, samarbetspartners 

och mottagare av forskningsbidrag att känna 

sig värdefulla. Hans förmåga att skapa god 

stämning på konferenser, möten och i beslutssituationer 

är omtalad och välkänd. Artur är 

”feel good-upplevelsens” okrönte mästare. Att 

Artur får människor att känna sig viktiga och 

kompetenta samt att trivas i och runt idrottsforskningens 

många mötesplatser betyder inte 

att han alltid är bekväm att arbeta tillsammans 

med. Den ordförande, styrelsemedlem, kollega 

eller forskare som inte utför vad som överenskommits 

kan inte räkna med Arturs nåd. Att 

kombinera denna djupt rotade mänsklighet 

och vänlighet med en lika starkt uttalad plikttrogenhet 

och integritet är en egenskap och ett 

personlighetsuttryck jag under åren lärt mig 

uppskatta högt hos Artur. 

Jag gläder mig därför särskilt åt att jag 

under mitt första år som ordförande för Centrum 

för idrottsforskning fick möjlighet att åter 

arbeta tillsammans med Artur, även om det 

denna gång stannade vid ett halvårs samarbete. 

Jag uppskattar mycket den introduktion vår 

nya föreståndare Christine Dartsch fick. Att 

lämna över de arbetsuppgifter man själv haft 

under många år på ett sätt som gör det möjligt 

för sin efterträdare att forma en egen vision 

och vardag är en stor konst. Tack Artur för 

många och framgångsrika år i idrottsforskningens 

tjänst! 

14 

Vill du jobba i nära anknytning till 

idrottsforskningen i Sverige? 

CENTRUM FÖR 

IDROTTSFORSKNING (CIF) 

söker nu en 

HANDLÄGGARE till kansliet 

För mer info gå in på vår hemsida 


IDROTTSSKADOR 

– frontlinjen inom behandling och rehabilitering 

B o k e n ä r e t t m y c k e t initierat 

och omfattande arbete. 

45 av landets ledande idrottsmedicinare 

presenterar sin 

forskning och sina erfarenheter 

över hur idrottsskador skall 

om-händertas och idrottare 

fås tillbaka på plan. I stort sett 

samtliga tänkbara skador 

beskrivs kroppsdel för kroppsdel; 

axelskador, knäskador, 

senskador etc. Skadorna 

avser inte bara eliten utan 

lika omfattande är de avsnitt 

som tar upp den vanlige 

motionärens problem. 

IDROTTSSKADOR 

– frontlinjen inom behandling 

och rehabilitering 

– frontlinjen inom behandling 

och rehabilitering 

JON KARLSSON PER RENSTRÖM EVA HOLMSTRÖM ARTUR FORSBERG (RED) 

Boken kostar 190 kr (inkl. moms och frakt). 

Beställes från CIFs kansli: marie.broholmer@gih.se eller 

telefon 08-402 22 91. Man kan också sätta in 190 kr 

på CIFs plusgiro 957849-3 så kommer boken med posten. 


Centrum för 

idrottsforskning


AV CHRISTINE DARTSCH 

Ny föreståndare vid Umeå centrum 

för idrottsvetenskap (UCIV) 

■■■ 

Vid Umeå centrum för idrottsvetenskap har Peter Hassmén 

tagit över som ny föreståndare efter Karin Henriksson-Larsén som blivit 

rektor vid GIH i Stockholm. Peter kommer närmast från Stockholms 

universitet där han var professor i psykologi. Han var tidigare professor 

i idrott vid Örebro universitet. På frågan om framtiden svarar Peter att 

”min ambition är att som föreståndare vid UCIV bidra till utvecklingen 

av den idrottsrelaterade utbildningen och forskningen för att därigenom 

profilera Umeå universitet som landets ledande universitet med idrottsinriktning”. 

UCIV är universitetets nav i denna strävan (www.uciv.umu.se). 

Dåtid och nutid 

Idrottsutbildning och forskning vid Umeå universitet 

startade redan på 1970-talet. I samband med millennieskiftet 

inrättades Idrottshögskolan, som 2007 

utvecklades till sin nuvarande form under namnet Umeå 

centrum för idrottsvetenskap. UCIV är Umeå universitets 

gemensamma resurs för att samordna och utveckla 

all idrottsrelaterad utbildning och forskning. I dagsläget 

finns fler än 800 studenter med idrottsinriktning. Sammantaget 

innebär detta att UCIV och Umeå universitet 

idag har flest idrottsstudenter i Sverige vilka erbjuds 

landets bredaste utbildningsutbud inom idrottsområdet. 

Umeå universitet är för närvarande det enda universitet 

i Sverige som har professurer med idrottsinriktning 

inom både de medicinska och de beteendevetenskapliga 

ämnesområdena. Forskningen har i dag sin tyngdpunkt 

inom idrottsmedicin, idrottspedagogik och idrottspsykologi. 

Elitidrott och studier 

Förutsättningarna för att kombinera elitidrott med 

studier är utmärkta. Studenter som lever upp till universitetets 

definition av elitidrottare alternativt elittränare 

kan, oavsett studieval och idrottsgren, skriva elitidrottsavtal 

med UCIV och därmed få sina studier anpassade 

efter de förutsättningar studenten har. Idag finns det 

drygt 100 studenter med elitavtal som kombinerar sitt 

elitidrottande med studier. Dessa studenter representerar 

25 olika idrotter från 19 specialförbund och studerar på 

29 olika utbildningsprogram. Ambitionen är att bredda 

verksamheten ytterligare så att Umeå universitet blir 

det naturliga valet för alla elitidrottare med akademiska 

ambitioner. 

Lokaler 

UCIV:s kansli är lokaliserat till IKSU Sport, ett av norra 

Europas största centrum för träning, friskvård och hälsa 

(www.iksu.se). I lokalerna finns även det nyinvigda 

idrottslabbet, en 400 m 2 stor lokal specialbyggd för 

forskning, utbildning och samarbete (t ex tester och 

utvecklingsarbete) med idrottsrörelsen. Det finns enligt 

internationell expertis få motsvarigheter i världen 

där akademi och idrott lika naturligt kan mötas och 

tillsammans utvecklas. 

Samarbeten 

UCIV har ett nära samarbete med Umeå kommun, 

som aktivt stöder idrotten med såväl moderna idrottscentra 

och anläggningar i kommunen som utvecklingen 

av den idrottsliga miljön vid Umeå universitet. 

UCIV har även ett nära samarbete med Västerbottens 

Idrottsförbund, SISU Idrottsutbildarna, med 

landstinget och näringslivet i Västerbotten och med 

Elitidrottscentrum Norr, ett av RF:s regionala elitidrottscentra. 

Det sistnämnda möjliggör tränarinitierade 

utvecklingsprojekt tillsammans med universitetets 

forskare. Viktiga steg för att befästa samarbetet mellan 

akademin och idrotten är inrättandet av Elitskidcentrum 

(i samarbete med Skidförbundet), Friidrottens 

prestationscenter (med Friidrottsförbundet) och Orienteringens 

utvecklingscenter (med Orienteringsförbundet). 

Diskussioner förs med flera andra specialförbund 

för att ytterligare bredda elitidrottsmiljön vid Umeå 

universitet. 

Framtid 

UCIV:s vision är att Umeå universitet blir känt som ett 

ledande nationellt och internationellt kunskaps- och 

utvecklingscentrum där både idrottsutbildning och 

idrottsforskning är av absolut högsta kvalitet. ”Genom 

att erbjuda både teoretiskt och praktisk kompetens på 

högsta nivå blir vi förhoppningsvis det naturliga valet 

när idrotten söker kompetensstöd”, avslutar Peter 

Hassmén. 

15


16 

Artur Forsberg 

CIF pENSIONäR 

Tidningsmurvel med en 

fot på labbet och en på IP 

– en återblick 

■■■ 

Mellan forskning och samhälle måste finnas upparbetade 

kanaler. Både inom Idrottsrörelsen och idrottsforskningen har bety- 

dande insatser gjorts för att nya rön skall spridas och komma till 

användning - kalla det gärna för brobyggande. Flera aktörer finns. En 

av dem är CIF och dess tidning. Förre chefredaktören Artur Forsberg 

(AF) ger här några glimtar från de senaste decennierna hur kunskapsbehovet 

från idrottsrörelsen ökat och hur denna tidning startade. 

Oerhörd utveckling 

Svensk idrottsforskning har utvecklats 

oerhört sedan 1950-talet. Väsentligt för 

denna utveckling har varit att idrottsrörelsen 

(RF) började inse behovet och 

betydelsen av ny kunskap som genererats 

vid universitet och högskolor. 

Särskilt bör nämnas Bengt Sevelius som 

under sin tid som VD för RF arbetade 

upp kanaler med forskarsamhället. 

Mängder av frågor och problem accentuerades 

såsom doping, idrottsskador, 

kost, ledarskapsfrågor och mentala 

problem. Många av landets ledande 

tränare och idrottsledare har också 

genomgått en högre utbildning på de 

idrottsinriktade ämneslinjerna. Kunskapen 

har därmed kunnat spridas och 

komma i direkt praktisk tillämpning. 

Idrottsrörelsen själv kände tidigt av 

detta behov av ny kunskap. Centralt 

inrättades därför några tjänster med 

fysiologisk inriktning på 1960-talet. 

Dessa placerades på Bosön och GIH i 

Stockholm. Senare har också RF initierat 

och även finansierat professuren i 

idrottspedagogik vid dåvarande Lärarhögskolan 

i Stockholm och professuren 

i biomekanik vid GIH. Fysiologitjänsterna 

omfattade att i nära samarbete 

med SF genomföra tester, utvecklingsarbete 

och hälsokontroller. Ett tydligt 

resultat av denna verksamhet blev den 

Idrottsfysiologiska rapportserien, som 

kom ut med ett 20-tal rapporter. Varje 

rapport behandlade en idrott. Rapporterna 

ingick som regel i SFs högre 

tränarutbildning. På 70-talet började 

också RF:s utbildningsenhet framställa 

eget utbildningsmaterial t.ex. Ledarskap 

I och II, Fysiologi I och II, Idrott 

för barn och ungdom. En helt otrolig 

framgångsrik ledarutbildning kom 

igång, som givetvis bidragit till idrottens 

framskjutna och numera självklara 

plats i samhället. Idag är nästan hälften 

av SISUs ca 450 titlar skrivna av 

idrottsforskare. 

1970 inrättade också RF, som första 

folkrörelse, ett eget forskningsråd; 

Idrottens forskningsråd (IFR). Ledamöterna 

i IFR tillsattes direkt av RF. 

Dessa rekryterades bland de ledande 

forskarna och skulle representera givna 

ämnesområden. Tvärvetenskaplighet 

blev därmed kännetecknande för IFR. 

Huvuduppgiften var att stödja forskning 

som kunde vara av betydelse 

för idrotten. Väsentligt blev också att 

denna forskning på olika sätt skulle 

föras ut inom idrottsrörelsen. Behovet 

var skriande! 

En viktig kanal var de årliga forskningskonferenserna 

dit representanter 

för SF/DF och idrottsforskare inbjöds. 

Detta var början till en givande dialog 

och ett brobyggande påbörjades. För 

egen del tyckte jag alltid att en sann


Mange Engström (tv) och Bengt Sevelius (th) har båda från varsitt håll betytt väldigt mycket för samarbetet 

mellan forskning och idrottsrörelsen. Foto: Artur Forsberg 

idrottsforskare skulle ha ena foten på 

idrottsplatsen och den andra på labbet. 

Den egna tidsfaktorn blir dock oerhört 

svår att få ihop med detta synsätt. Ett 

dilemma för idrottsforskarna har också 

varit att det tidigare inte gavs några 

akademiska ”poäng” att publicera 

träningsartiklar eller medverka på 

tränarkurser. Svettdroppen var inte 

fin nog i akademin. Detta har dock 

på förnämligt sätt trotsats av flertalet 

kollegor som uträttat betydande arbete 

både i forskningen och idrottens tjänst. 

Namnlistan kan göras lång. 

Idag anses idrottsforskning som 

en viktig del i samhället och spridning 

av forskningsresultat är inskriven i 

Högskoleförordningen som ”den tredje 

uppgiften”. Men mycket hänger på att 

forskarna engagerar sig i detta arbete, 

samt att kanaler för informationsspridning 

finns. 

CIF utan resurser 

Som ett led i att utveckla svensk 

idrott inrättade regeringen CIF 1988 

med uppgift att stödja utvecklingen 

av svensk idrott och öka kunskapen 

om hur hela befolkningens hälsa och 

levnadsvanor kunde förbättras. Men 

som ovan nämnts hade RF redan 18 år 

tidigare bildat ett eget forskningsråd 

(IFR) med ungefär samma uppgifter 

och arbetsformer. Via sitt eget forskningsråd 

finansierade RF både tjänster 

och forskningsprojekt. Dock var regeringen 

synnerligen njugg mot CIF. De 

fösta årens budget var på blygsamma 

300 000 kr som givetvis inte räckte till 

någon forskning. En halv sekreterarlön, 

sedan var pengarna slut. CIFs förste 

föreståndare Lars-Magnus Engström 

slet sitt hår. För att ”rädda” kvar 

CIF var det därför nödvändigt med 

en mycket kraftig resursförstärkning. 

RF föreslog därför 1992 att avskaffa 

sitt eget forskningsråd och överföra 

personal och resurser till CIF, under 

förutsättning att regeringen tillförde 

lika stort belopp. Så blev också fallet 

- efter det att RF smart nog ökat sin 

forskningsbudget betydligt det året. 

Tidningens början 

Många var dock oroliga för att CIF 

skulle läggas ned och vid flera styrelsemöten 

talades om gravöl. Det blev 

därför synnerligen väsentligt att visa 

på idrottsforskningens betydelse och 

därmed motivera CIF existens. Ett sätt 

var givetvis fortsatt samarbete med RF 

och dessutom att utveckla kontaktytan 

mot landets idrottsrelaterade institutioner 

vid universitet och högskolor. 

I CIFs nya stadgar höll man på att 

glömma bort det viktiga ansvarsområdet, 

att ”informera om forskning 

och forskningsresultat”. Efter några 

turer med departementet infördes det 

ansvarsområdet i förordningen och 

är fortfarande av största vikt. Som 

ett led i detta arbete förslog därför 

undertecknad att CIF borde starta en 

egen tidning. Förslaget innebar att 

Första numret av Svensk idrottsforskning kom ut 

1992. Det Kenyanska löparundrets fysiologi presenterades. 

Foto: CIF arkiv. 

den skulle vara populärvetenskaplig 

och presentera idrottsforskning från 

”alla” ämnesområden. Namnet var 

självklart – Svensk idrottsforskning. 

Förslaget innebar också att forskarna 

själva skulle medverka med artiklar 

och därmed få en kanal till idrottsrörelsen. 

Vetenskapstidningen Forskning 

& Framsteg var lite modell i tankesmedjan. 

Styrelsen var omedelbart med 

på noterna och ett första nummer kom 

ut hösten 1992. Den ledande artikeln 

i det numret var av Bengt Saltin, som 

vid den tidpunkten var föreståndare 

för CIF. Han hade då nyligen lett en 

forskargrupp i Kenya och presenterade 

synnerligen intressanta data på deras 

löparfenomen och hur deras träning 

och liv på högplatån kunde utveckla 

så många världsmästare. Denna artikel 

bidrog nog i stor omfattning till att 

många prenumeranter kunde värvas 

direkt. Efter bara några nummer hade 

tidningen över 1000 prenumeranter. 

Som mest var det uppemot 3000, men 

har sjunkit under senare år. Väsentligt 

för att nå nya prenumeranter är att den 

sprids i samband med olika idrottsutbildningar 

och konferenser. Jag tror 

att de flesta prenumeranter har värvats 

i samband med att man som föreläsare 

hänvisat till någon artikel och 

sedan i pausen sålt eller delat ut några 

nummer. En klar nedgång märktes då 

jag minskade på mitt eget föreläsande 

för några år sedan. Det gäller att orka 

”vara runt sig och kring sig”. En 

tidning skall inte bara produceras, den 

skall säljas också. Glädjande många DF 

och SF har givit sina ledamöter en prenumeration 

i julklapp. Hela GIHs personalstyrka 

(110 st) får också tidningen 

i julklapp. Tips att förvalta! Många av 

prenumeranterna är också studenter 

men som oftast för ett kringflackande 

liv och byter bostad, vilket innebär att 

de lätt tappas bort. 

Glädjande har också varit att flera 

nummer fått tryckas upp i extraupplagor, 

då de kommit att användas vid 

speciella tillfällen, såsom SF-konferenser, 

utbildningar, temadagar och vid 

olika universitetskurser. Framför allt 

har de temanummer som behandlat 

barn- och ungdomsidrott varit aktuella. 

(1998, 2002, 2004 och 2007) 

Många har medverkat 

Under de första 18 åren (1992-2009) 

som undertecknad har haft förmånen 

att leda tidningen har det varit tämligen 

lätt att få forskare att medverka 

med artiklar. Omgående lärde jag mig 

att vara ute i god tid. Minst ett ½-år 

bör man ge den tillfrågade. Det är då 

17


En ”sann” idrottsforskare står med ena foten på IP och den andra i labbet. På Bosön kartläggs här kapacitetsprofilen 

på gånglandslaget av en ung Artur på 70-talet. Gav underlag till många texter inom träningsläran. 

Foto: Artur Forsberg arkiv. 

svårt att säga nej av tidsskäl. Har dessutom 

vederbörande fått forskningsstöd 

från CIF för ett visst projekt är det ju 

en hederssak att presentera detta. Jag 

lärde mig också att till varje nummer 

knyta upp några mer ledande forskare, 

vilket innebär att även andra vill medverka 

i ett ”fint” sammanhang. Totalt 

har ca 300 olika forskare medverkat. 

Flera av våra ledande idrottsforskare 

har varit flitiga med artiklar, höjt tidningens 

nivå och skapat legitimitet och 

dignitet t.ex. våra idrottsprofessorer; 

CIFs förre ordförande Per Renström 

engagerade sig hårt i CIFs verksamhet 

och bidrog även med ett stort antal 

artiklar. Andra intressanta forskare 

som berikat tidningen med ett flertal 

värdefulla artiklar under en följd av 

år är Karin Redelius, Ulla Svantesson, 

Ingegerd Ericsson, Peter Schantz, Rolf 

Carlsson, Magnus Lindwall, Bill Sund 

och Göran Kenttä. Mycket betydelsefulla 

insatser för att göra hela nummer 

och skapa kontakter med andra 

forskare och forskargrupper på fältet 

har gjorts av Kennet Fröjd i samband 

med temanummer om Handikappidrott 

2000 och 2004 samt ”skidprofessorn” 

H-C Holmberg som stimulerade 

Vintersportcentrum i Östersund 2004 

att presentera sin intressanta forskning 

som utvecklat svensk elitskidåkning. 

18 

Men även unga doktorander har stimulerats 

att skriva. Många har också gjort 

sin debut i denna tidning och sedan 

fortsatt sitt arbete mot doktorshatten. 

Några även icke vetenskapligt skolade 

tränare har stimulerats att sammanställa 

och utveckla data från de egna 

lagens träning och tester till en artikel: 

tex. Nils Holmdahl (basket), Lennart 

Larsson (volleyboll) och Marian Papp 

(yoga). Nämnas bör också min gamle 

handledare fysiologiprofessor Janne 

Karlsson numera i Åre. Hans 10 olika 

bidrag har alltid stuckit ut och varierat 

från kost/kolhydrater, idrottsskador 

till analys av idrottslegender såsom 

Torsten Tegner, samt en ännu icke 

publicerad artikel om jazzmusik i samband 

med forskningskonferenser. Det 

har varit ett stort nöje och en riklig 

inspirationskälla att få samarbeta med 

så många duktiga människor. 

Tema- och institutionsnummer 

Som chefredaktör har en rolig uppgift 

varit att utforma de olika numren. 

Frågor man ställer sig är givetvis vad 

läsarna kan tänkas vilja läsa. Viktigt är 

därför att följa både forskningen och 

idrotten för att ligga i fas med utvecklingen. 

För egen del har det blivit 65 

nummer. Totalt har drygt 900 artiklar 

publicerats vilka finns katalogiserade 

på CIFs hemsida. Antalet sidor per 

nummer har oftast varierat mellan 

60-70 sidor. Hittills tjockaste numret 

blev på hela 104 sidor. I det numret 

publicerades Handslagets 22 olika delprojekt 

av respektive forskare år 2007. 

Ett årligt inslag har varit att 

presentera något lärosäte eller institution. 

Första försöket gjordes 1994 på 

initiativ av professor Alf Thorstensson 

vid Laboratoriet för Biomekanik 

och Motorisk kontroll vid GIH. Det 

lyckade resultatet gjorde att flera ville 

följa efter. Dessa nummer har då också 

kunnat användas till att introducera 

nya studenter inom ämnet och ge dem 

en god bild av lärarkåren och dess 

forskning. Många av dess nummer 

kommer säkerligen att utgöra intressanta 

milstolpar när idrottsforskningens 

historia skall skrivas en gång. Ett 

CIFs ordförande Per Renström (2000-2008) engagerade sig hårt i verksamheten och etablerade viktiga 

kontakter med regeringskansliet. Från överläggningar med idrottsministern och sakkunniga. 

Foto: Artur Forsberg


flertal institutionsnummer har framställts. 

Här kan bara några av dem 

nämnas: Idrottshistoriska gruppen vid 

Stockholms universitet (1996), GIHs 

fysiologiska institution (1998), Idrottsmedicinska 

enheten vid KI (2002), 

Örebro universitet (2003), Växjö universitet 

(2006) och Malmö Högskola 

(2005 och 2009). 

Andra återkommande inslag har 

varit speciella temanummer då olika 

forskare och forskargrupper kontaktas 

för att belysa ett aktuellt problemområde. 

Ambitionsnivån har alltid 

varit att få en så bred och tvärvetenskaplig 

belysning som möjligt. Några 

goda exempel kan vara det första om 

Doping (1993), Kost (1993), Höghöjdsträning 

(1994), Teknikutveckling 

inom idrotten (1998), Idrottspsykologi 

(1999), Styrketräning (2001), Skolidrott 

(2004, 2008) och Genus inom 

idrotten (2009). 

Tidningen har även fått fungera 

som en sammanfattande kanal för att 

rapportera om CIFs årliga konferenser 

t.ex. Kvinnor idrott (1999), Idrottshistoria 

(2003), Handikappidrott (2000, 

2004) samt Motionens fysiska och 

psykiska effekter hos äldre (2008). 

Ett annat inslag var att vi i början 

försökte med en läsarspalt. På detta 

sätt ville vi få kontakt med läsarna och 

en vink om vad som intresserade. Men 

efter något år kom tämligen få frågor. I 

brist på frågor till något nummer skrev 

vi själva både frågor och svar. Intressant 

var då att många läsare hörde av 

sig och tyckte frågespalten var väldigt 

givande. Det var alltså inte svårt att 

gissa vad som intresserade. Kanske att 

ett nytt försök med frågespalt kan vara 

aktuellt. 

Från brevpost till e-post 

Under de år som jag varit ansvarig för 

tidningen har den tekniska utvecklingen 

varit nästan ofattbar. De allra 

första manus som kom till redaktionen 

var pappersskrivna ark . Vi fick själv 

sitta och skriva in dem på datorn, 

vilket var ett tidsödande arbete. 

Ganska snart började 3 tums disketter 

att användas. Varje artikel kom via 

posten och kunde via diskettstation 

överföras till datorn. En stor och hanterbar 

förbättring. I slutet av 90-talet 

blev e-posten var mans egendom. 

Manus och bilder började skickas digitalt 

och därmed redigeras synnerligen 

smidigt. Artiklar kunde ”bollas” fram 

och tillbaka och layoutas direkt till färdiga 

tidningssidor. I de första numren 

på 90-talet skedde ett samarbete med 

Medialaget, vars VD Lars Strandberg 

satt med i CIF styrelse som regeringens 

representant. Tryckkostnaden 

då var klart högre än idag, troligen 

beroende på arbetsformen. 

Prisvärd tidning? 

Priset på tidningen sattes 1992 till 100 

kr för 4 nr/år. Synnerligen billigt. Då 

CIF som forskningsorganisation ville 

stå fri från reklam fanns inga sådana 

extraintäkter, vilket innebar att tidningen 

gick med ett årligt underskott. 

Flera förfrågningar om annonser kom, 

men vi var ståndaktiga. Det väsentliga 

var inte att få ekonomin att gå ihop, 

utan att föra ut forskningsresultat 

och det med hög trovärdighet. Detta 

låga pris hölls kvar ända till 2009, 

då priset dubblades. Ingen klagade 

glädjande nog, vilket tolkas som att 

det fortfarande anses billigt. Tack alla 

prenumeranter. 

Sedan år 2001 har ett fint samarbete 

utvecklats med Tomas Svensson 

på Grafiska Huset. Tomas svarar 

för produktion och layout, medan 

tryckningen sker på Grafiska Punkten 

i Växjö, som också svarar för distribution. 

I varje artikel sker alltså ett 

samarbete mellan författare, chefredaktör 

och Tomas Svensson. Författaren 

får alltid se och godkänna ett sista 

korrektur inför tryckning. 

Bra bilder lyfter 

Väsentligt för en tidning är bilder och 

illustrationer. Läsaren måste stimuleras 

och direkt få en första vink om 

innehållet. I början var färgtryck 

alltför dyrt så det blev svart-vitt ända 

fram till 2003. I början fick jag god 

hjälp genom att låna bilder från RFs 

och Svensk idrotts bildarkiv. Tack 

Ann-Marie Angare. Omslaget däremot 

har alltid varit i färg och försökt 

spegla temat eller någon av artiklarna 

i numret eller gjorts som ett bildkollage. 

Många av författarna har också 

skickat med egna bilder. Särskilt gäller 

det fysiologer och ortopeder som visat 

försöksuppställningar och situationsbilder 

från kliniker och fältförsök. 

Även fina röntgenbilder från skador 

och bilder inifrån muskel, hjärta och 

hjärna har forskarna bidragit med. 

Många har också givit goda synpunkter 

på hur deras artikel kunnat 

bildsättas och illustreras. Som amatörfotograf 

sedan ungdomen har jag 

därför fått många givande stunder på 

idrottsplatser och arenor med kameran 

på magen sökande efter motiv - en 

väldigt rolig del av tidningsjobbet. 

Under senare år har också alltmer 

bilder börjat köpas in via bildbyråer. 

Många åt samma håll 

En tidning är mycket väsentligt för 

CIF. Verksamheten synliggörs. Om den 

sedan är en tryckt utgåva eller e-tidning 

har nog mindre betydelse. En tryckt 

tidning har sina poänger. Den kan följa 

med i väskan, ligga i TV-soffan eller på 

nattduksbordet (utan sladd). Den blir 

konkret på ett annat sätt. En e-tidning 

har sina poänger, där snabbhet, distribution 

och pris är fördelar. Att både 

ha en aktiv hemsida och en levande 

papperstidning kanske är det bästa. 

Hur som helst måste CIF jobba med att 

föra ut forskningsresultat, fungera som 

en brobyggare mellan forskning och 

idrott. Inga forskningsresultat gör nytta 

på dammiga arkivhyllor. Att i detta 

arbete stimulera forskarna till populärvetenskaplig 

medverkan är därför synnerligen 

väsentligt. Med varje beviljad 

ansökan följer krav på redovisning och 

att man är beredd att skriva i tidningen. 

På detta sätt kan gemene man få nytta 

och användning av resultaten och våra 

beslutsfattare ser att det händer något 

med beviljade medel. 

I detta informationsarbete finns 

sedan länge flera aktörer. De många 

idrottsvetenskapliga organisationerna 

(SIMF, SVEBI, SVIF, SIPF m.fl.) med 

sina tidningar, årsböcker, utbildningar 

och årliga konferenser har länge 

drivit ett värdefullt informations- och 

utbildningsarbete. Sedan länge finns 

SISU med sitt utbildningsmaterial och 

sin bokklubb. Men glädjande är att 

nya aktörer kommer. Malmös aktiva 

hemsida www.idrottsforum.org med 

nu långt över 100 utgåvor gör sedan 

2003 ett imponerande jobb. Christian 

Carlsson som vågade starta den egna 

tidningen Idrott & Kunskap har hittat 

en nisch och inspirerar många tränare 

och ledare att fördjupa sin kunskap. 

För att fånga in sina läsare kanske 

CIF bör göra en enkät till sina läsare 

och fråga vad som intresserar, om 

något saknas och vad som kan utvecklas. 

En positionering. Det finns inga 

självspelande pianon! Kanske några 

av ovanstående produkter lappar över 

varandra och skulle kunna slås ihop? 

Som synes samverkar flera aktörer 

till att sprida forskningsresultat till 

olika grupper. Idrotten och hälsoarbetet 

ges därmed ny kunskap och alltmer av 

utvecklingsarbetet vilar på forskningsbaserad 

kunskap. Själv är jag mycket 

tacksam att ha fått medverka under så 

lång tid i detta arbete. 

Kontakt: 

artur.forsberg@gih.se 

19


20 

Idrottspedagogikens framväxt i Sverige 

Arlanda 1974. Artur Forsberg och jag möts för första gången. Vi är på väg till vår första 

idrottsvetenskapliga konferens, som skulle äga rum i Köpenhamn. Ett mycket spännande uppdrag 

tyckte vi båda. Vi hade nyligen blivit anställda som assistenter vid Idrottens forskningsråd 

(nuvarande Centrum för idrottsforskning). Arturs uppgift var sprida information om och initiera 

forskning inom fysiologi och idrottsmedicin, som redan då var etablerade vetenskapsgrenar inom 

idrottsforskningen, medan jag hade samma uppgift inom det då så kallade beteendevetenskapliga 

kunskapsområdet, inrymmande pedagogik, psykologi och sociologi. Mitt uppdrag hade dock 

en något annorlunda karaktär eftersom ”mitt” vetenskapsfält mestadels bestod av oplöjd mark. 

I Köpenhamn skulle vi nu inför en grupp representanter från de nordiska länderna redogöra för 

svensk idrottsforskning, samtidigt som vi skulle bli informerade om pågående verksamhet i våra 

grannländer. Vår osäkerhet var stor och vad framtiden skulle innebära hade vi förstås ingen aning 

om. Inte minst gällde detta mig, som inte hade någon föregångare inom det område jag skulle 

komma att inrikta mig mot, nämligen det idrottspedagogiska. Att sammanfatta kunskapsläget 

i idrottspedagogik 1974 var snart gjort. Glädjande nog är det en betydligt svårare uppgift idag. 

Vid sidan av ett tusental artiklar och rapporter så har i skrivande stund 46 doktorsavhandlingar 

publicerats inom området. I nedanstående redovisning har jag valt att låta dessa avhandlingar 

indikera det idrottspedagogiska fältets utveckling. 

Lars-Magnus EngströM 

PROFESSOR EmERITuS, 

GymNaSTIK- Och IDROTTShöGSKOlaN, 

STOcKhOlm 

■■■ Upptakten 

I jämförelse med den idrottsfysiologiska 

forskningen, som introducerades 

i Sverige vid Kungliga Gymnastiska 

Centralinstitutet (GCI) av Hohwü 

Christensen under 1940-talet, är den 

beteendevetenskapliga idrottsforskningen, 

däribland den idrottspedagogiska, 

en relativt senkommen företeelse 

i det svenska vetenskapssamhället. Olle 

Halldén, mångårig lärare vid GCI, var 

den förste att presentera en akademisk 

avhandling (licentiatavhandling var 

dåtidens benämning), med idrottslig 

inriktning, 1963. Olle kom också att 

bli en viktig inspiratör för mig, i sin 

egenskap som lärare i pedagogik och 

psykologi, när jag gick min utbildning 

vid GCI, 1959-1961. 

I början av 1970-talet utgjorde, 

GCI (nuvarande GIH), hjärtpunkten 

för idrottsforskningen i Sverige, som 

då nästa helt dominerades av fysio- 

logi med namnkunniga personer som 

nämnde Hohwü Christensen, Per-Olof 

Åstrand och så småningom Bengt 

Saltin och Björn Ekblom. Tongivande 

på den beteendevetenskapliga sidan var 

då vid GIH; Olle Halldén, fil lic. och på 

Stockholms universitet; Gunnar Borg, 

psykolog och Borgskalans upphovsman. 

Torbjörn Stockfelt, fil dr och 

psykolog och initiativtagare till flera 

idrottspsykologiska och idrottspedagogiska 

studier hade då lämnat GIH 

efter några års anställning på 1960talet. 

Jag själv hade 1972 skrivit en 

licentiatavhandling i pedagogik, med 

inriktning mot idrott, vid dåvarande 

Lärarhögskolan i Stockholm. I Göteborg 

hade vid denna tidpunkt också 

Göran Patriksson börjat etablera sig 

som idrottssociologisk/-pedagogisk 

forskare. Ännu hade dock ingen doktorsavhandling 

inom idrottspedagogikområdet 

sett dagens ljus.


Olle Halldén Sten Henrysson 

Göran Patriksson Martin Johansson 

Den första doktorsavhandlingen 

med idrottspedagogisk inriktning 

kom 1975 med undertecknad som 

författare. Att den idrottspedagogiska 

forskningen etablerades i Stockholm 

var till mycket stor del Sten Henryssons 

förtjänst. Han var verksam på Lärarhögskolan 

i Stockholm under 1960talet 

och kom därefter att verka som 

professor i pedagogik i Umeå (1969-). 

Den idrottspedagogiska forskningen 

har sedan dess varit livskraftig på båda 

dessa orter. Sten kom inledningsvis 

att bli min handledare och därtill en 

mycket viktig mentor för mig och 

andra idrottsforskare. När Sten flyttade 

till Umeå fortsatte visserligen vårt 

samarbete men Bengt-Olov Ljung, 

professor i pedagogik vid dåvarande 

Lärarhögskolan, övertog då handledarskapet. 

Varken Sten eller Bengt-Olov 

hade någon egen erfarenhet av idrottsforskning 

men ställde välvilligt och 

generöst sin vetenskapliga kompetens 

till förfogande. 

Under det tidiga 1970-talet hade 

också Göran Patriksson, Göteborg, 

börjat publicera sig inom idrottsvetenskapen, 

med idrottshistoriska och 

sociologiska förtecken, och kom sedan 

att etablera sig som idrottspedagogisk 

forskare och handledare för ett flertal 

doktorander. Under 1970- och 1980talet 

växte således den idrottspedagogiska 

forskningen fram i Stockholm, 

Umeå och Göteborg. Jag fick den 

första professuren med idrottspedagogisk 

inriktning 1983 med placering 

vid Lärarhögskolan i Stockholm och 

Martin Johansson den andra 1991 i 

Umeå. Göran Patriksson, som under en 

tid innehaft en professur i idrottspedagogik 

i Oslo (1988-), har sedan flera år 

sin verksamhet förlagd till Göteborg. 

Vi tre kom därmed att bli pionjärer 

inom detta vetenskapsområde och 

utveckla forskningsmiljöer som ännu, 

30 till 40 år senare, framstår som de 

mest livaktiga, där ca tre fjärdedelar av 

totalt 46 idrottspedagogiska avhandlingar 

publicerats. 1 

Idrottens forskningsråd /Centrum för 

idrottsforskning 

En viktig förutsättning för att bedriva 

forskning är, vid sidan av personella 

resurser, naturligtvis de ekonomiska. 

1970 inrättades Idrottens forskningsråd 

(IFR), som en följd av idrottsutredningen 

”Idrott åt alla”, 1969. Forskningsanslagen 

var inledningsvis mycket 

blygsamma men kom ändå att bli synnerligen 

viktiga för uppbyggnaden av 

nya kunskapsområden. Den idrottspedagogiska 

forskningen hade förmodligen 

inte kunnat få något fotfäste endast 

med stöd av de etablerade forskningsråden. 

Inledningsvis var måhända inte 

alltid kvalitén på forsningsansökningarna 

den allra högsta. Det fanns också 

en viss misstänksamhet, för att inte 

säga avoghet, i forskarsamhället mot 

en vetenskaplig verksamhet som var 

inriktad mot idrott, något som på 1970talet 

framstod som mycket udda och till 

och med oseriöst. Idrott hörde definitivt 

inte till de erkända ämnesvalen i 

akademin utan kunskapsuppbyggnaden 

fick långsiktigt ske inom de befintliga 

ämnenas ram. För idrottspedagogiken 

blev det naturligtvis pedagogiken 

som fick öppna famnen, vilket visade 

sig vara ett framgångskoncept medan 

etnologer, psykologer och sociologer 

haft det något trögare i portgången. 

En av anledningarna till detta kan vara 

att dessa ämnen inte haft lika vidsynta 

mentorer som pedagogikämnet, men 

den troligaste orsaken är att för många 

idrottslärare, däribland jag själv, var 

pedagogikämnet den mest logiska 

fortsättningen för vidare studier. Som 

exempel kan nämnas att av de 13 som 

disputerat i pedagogik med inriktning 

mot idrott i Stockholm så har 11 haft 

idrottslärarexamen. 

Idrottens forskningsråd, sedermera 

Centrum för idrottsforskning, har haft 

en avgörande betydelse för idrottspedagogikens 

framväxt. Ett viktigt 

led i detta stöd var att man i början 

av 1980-talet under en treårsperiod 

avsatte medel för en professur (beteendevetenskaplig 

idrottsforskning med 

inriktning mot idrottspedagogik) till 

den högskola/universitet vars sökande 

kvalificerade sig för tjänsten. Därefter 

skulle finansieringen övertas av 

det aktuella lärosätet. Jag fick denna 

befattning 1983 och professuren kom 

att inrättas vid dåvarande Lärarhögskolan 

i Stockholm. IFR/CIF har också 

kontinuerligt gett finansiellt stöd till en 

mångfald projekt vid olika högskolor 

och universitet. Som exempel på dess 

betydelse kan nämnas att cirka tre fjärdedelar 

av de 46 personer som hittills 

disputerat i pedagogik med inriktning 

mot idrott haft stöd från CIF i någon 

form. Vidare har medel till ett flertal 

doktorandtjänster och postdoktjänster 

delats ut. CIF:s stöd till den idrottspedagogiska 

forskningens framväxt har 

varit ovärderligt. 

Det bör i detta sammanhang också 

framhållas att flera idrottspedagogiska 

forskare, i konkurrens med 

andra samhällsvetenskapligt inriktade 

forskare, under den senaste tioårsperioden 

mottagit betydande belopp 

från andra finansiärer än CIF, t ex från 

Vetenskapsrådet samt också innehaft 

forskar- och doktorandbefattningar 

vid respektive lärosäte som inte direkt 

riktat sig mot idrottsforskning. 

Som utgångspunkt för min analys 

av det idrottspedagogiska fältets 

utveckling har jag, med Göran Patrikssons 

hjälp, förtecknat samtliga 

avhandlingar i pedagogik, med inriktning 

mot idrott. Med hjälp av avhandlingstitel, 

publiceringsår och uppgift 

om handledare kan vissa intressanta 

iakttagelser göras. 

21


22 

Nr Namn Titel År/Ort Handledare 

1 Lars-Magnus Engström Fysisk aktivitet under ungdomsåren 1975/Stockh. B-O. Ljung 

2 Hans Brunnberg Begreppet idrott hos människor inom idrotten 1976/Stockh. T. Stockfelt 

3 och 

4 

Bert Aggestedt och 

Ulla Tebelius 

5 Leif Isberg 

Barns upplevelser av idrott 1977/Gtbg G. Patriksson 

Arbetsuppgifter, krav och utbildning. En studie rörande 

domarproblematiken inom fotboll 

1978/Upps. G. Berglund/ S. Amcoff 

6 Göran Patriksson Socialisation och involvering i idrott 1979/Gtbg K–G. Stukat 

7 Sven Setterlind 

Avslappningsträning i skolan. Forskningsöversikt och 

empiriska studier 

1983/Gtbg G. Patriksson 

8 A M Al-Abdi Friluftsverksamheten i innerstadens gymnasieskolor 1984/Linköp. I. Werdelin 

9 Sten Eriksson Idrottens ledarutbildning. Historik och nulägesanalyser 1985/Gtbg G. Patriksson 

10 Torgny Ottosson Mapreading and wayfinding 1987/Gtbg Gustavsson/ F Marton 

11 Anita Wester-Wedman Den svårfångade motionären 1988/Umeå S. Henrysson 

12 Eva Olofsson 

Har kvinnorna en sportslig chans? Den svenska idrottsrörelsen 

och kvinnorna under 1900-talet 

1989/Umeå M. Johansson 

13 Claes Annerstedt Idrottslärarna och idrottsämnet 1991/Gtbg G. Patriksson 

14 Rolf Carlson 

Vägen till landslaget. En retrospektiv studie av framgångsrika 

ungdomar i sju idrotter 

1991/Sthlm L-M. Engström 

15 Per Nilsson 

Fotbollen och moralen. En studie av fyra allsvenska fotbollsföreningar 


16 Kjell Gustavsson Vad är idrottandets mening? 1994/Upps. T. Englund 

17 Owe Stråhlman Elitidrott, karriär och avslutning 1997/Gtbg G. Patriksson 

18 Tor Söderström 

Gymkulturens logik. Om samverkan mellan kropp, gym och 

samhälle 


19 Staffan Karp 

Barn, föräldrar och idrott. En intervjustudie om fostran 

inom fotboll och golf 


20 Birgitta Fagrell 

De små konstruktörerna. Flickor och pojkar om kvinnligt 

och manligt i relation till kropp, idrott, familj och arbete 


21 Kent Löfgren Studenters fritids- och motionsvanor i Umeå och Madison 2001/Umeå M. Johansson 

22 Håkan Larsson Iscensättning av kön i idrott 2001/Sthlm P. Nilsson 

23 P.G. Fahlström 

Ishockeycoacher. En studie av rekrytering, arbete och 

ledarstil 


24 Inger Karlefors 

Att samverka eller..? Om idrottslärare och idrottsämnet i 

den svenska grundskolan 


25 Karin Redelius 

Ledarna och barnidrotten. Idrottsledares syn på idrott, barn 

och fostran 


26 Eva-Carin Lindgren 

Empowering young female athletes. A possible challenge 

to the male hegemony in sport 

2002/Gtbg B. Fridlund/ G Patriksson 

27 och 

28 

Suzanne Lundvall och 

Jane Meckbach 

Ett ämne i rörelse. Gymnastik för kvinnor och män i lärarutbildningen 

vid GIH 1944-1942 

2003/Sthlm L-M. Engström/P. Nilsson 

29 Ingegerd Ericsson Motorik, koncentrationsförmåga och skolprestationer 2003/Malmö H. Löfgren 

30 Lars Kristén 

Possibilities offered by interventional sport programs to 

children and adolescents with physical disabilities 

2003/Luleå B Fridlund/G. Patriksson 

31 Barbro Carli 

The making and breaking of a female culture. The history of 

Swedish physical education, ”in a different voice” 

2003/Gtbg S. Hägglund 

32 Åsa Bäckström 

Spår. Om brädsportskultur, informella lärprocesser och 

identitet 

2005/Sthlm P. Nilsson 

33 

Katarina Swartling 

Widerström 

Att ha eller vara kropp. En textanalytisk studie av skolämnet 

idrott och hälsa 

2005/Örebro B. Gustavsson 

34 Johan Arnegård Upplevelser och lärande i äventyrssport och skola 2006/Sthlm L-M. Engström 

35 Josef Fahlén Structure beyond the frameworks of the rink 2006/Umeå M. Johansson/P G Fahlström 

36 

Konstantin Kougoioumtzis 

Lärarkulturer och professionskoder. En komparativ studie 

av idrottslärare i Sverige och Grekland 

2006/Gtbg G. Patriksson/ C. Annerstedt 

37 Mikael Quennerstedt Att lära sig hälsa 2006/Örebro L. Östman


38 Christian Augustsson Unga idrottares upplevelser av föräldrapress 2007/Karlstad 

G. Patriksson/ A. Löfdahl/ S. 

Hägglund 

39 Krister Hertting 

Den sköra föreningen mellan tävling och medmänsklighet. 

Om ledarskap och lärprocesser i barnfotbollen. 

2007/Luleå E. Alerby 

40 Bengt Larsson 

Ungdomarna och idrotten. Tonåringars idrottande i fyra 

skilda miljöer 

2008/Sthlm L-M. Engström/K. Redelius 

41 Kim Wickman Bending mainstream definitions of sport, gender and ability 2008/Umeå E. Olofsson/ U. Johansson 

42 Karin Grahn 

Flickor och pojkar i idrottens läromedel. Konstruktioner av 

genus i ungdomstränarutbildningen 

2008/Gtbg G. Patriksson/ I.Wernersson 

43 Jan-Eric Ekberg 

Mellan fysisk bildning och aktivering - En studie av ämnet 

idrott och hälsa i skolår 9 

2009/Malmö T. Peterson och L-M. Engström 

44 Inger Eliasson 

I skilda idrottsvärldar. Barn, ledare och föräldrar i flick- och 

pojkfotboll 

2009/Umeå S. Karp/ M. Johansson 

45 Lena Larsson 2 Idrott och helst ännu mera idrott. Idrottslärarstudenters 

möte med utbildningen 

2009/Sthlm H. Larsson/ J. Meckbach 

46 Stefan Wagnsson 

Tabell 1. 

Avhandlingar i pedagogik med inriktning 

mot idrott 

Nedan (Tabell 1) har jag angivit de 

doktorsavhandlingar som utkommit 

inom pedagogikämnet och som har 

haft en tydlig inriktning mot idrott. 

I denna redovisning återfinns således 

inte de avhandlingar som producerats 

inom psykologi eller sociologi eller 

något annan samhällsvetenskaplig eller 

humanistisk ämnesdisciplin. 

På basis av denna förteckning går 

det att göra en hel del intressanta 

iakttagelser. Vad gäller produktionen 

över tid så finner man att under 1970, 

-80 och -90-talet så publicerades sex 

avhandlingar per decennium jämfört 

med 28 under 00-talet, d v s betydligt 

fler än under idrottspedagogikens första 

25-årsperiod, om man räknar från den 

första avhandlingen 1975. Hur ska 

denna ”ketchupeffekt” förstås? Innan 

jag försöker att besvara denna fråga 

ska vi se lite närmare på i vilka forskningsmiljöer 

avhandlingarna publicerats. 

De tre tongivande miljöerna 

har, som tidigare nämnts, varit Umeå, 

Stockholm och Göteborg där en professor 

utgjort den självklara handledaren 

och drivkraften. Dock har inte alla 

avhandlingar handletts endast av denne 

professor eller i den forskningsmiljön 

på respektive ort. 3 

Var har man disputerat? 

Stockholm 13 

Göteborg 12 

Umeå 10 

Örebro 2 

Uppsala 2 

Luleå 2 

Malmö 2 

Föreningsidrott som socialisationsmiljö - en studie av 

idrottens betydelse för barns och ungdomars psykosociala 

utveckling 

Karlstad 2 

Linköping 1 

___________________ 

Totalt: 46 

Bland dessa 46 finner vi 29 män 

och 17 kvinnor men betraktar vi 

könsfördelningen efter år 2000 finner 

vi att lika många kvinnor som män 

disputerat, nämligen 14 kvinnor och 

14 män. Av den första generationens 

idrottsforskare, de sex som disputerade 

på 1970-talet, fortsatte fyra med 

idrottspedagogisk forskning. Samtliga 

dessa fyra har utnämnts till professorer; 

undertecknad, Göran Patriksson, 

Ulla Tebelius och Leif Isberg, och 

har därefter i olika grad verkat som 

sakkunniga, handledare, opponenter 

och betygsnämndsledamöter och 

därigenom aktivt medverkat till uppbyggnaden 

av det idrottspedagogiska 

kunskapsområdet. Två av dessa, undertecknad 

och Göran Patriksson, fick 

möjligheten, att genom sina positioner 

som professorer på respektive lärosäte, 

bygga upp livskraftiga forskningsmiljöer 

för idrottspedagogik. Den tredje 

forskningsmiljön, den som initierats 

i Umeå av Sten Henrysson, fick fart i 

och med att Martin Johansson installerades 

som professor i pedagogik med 

inriktning mot idrott 1991. Martin 

själv hade disputerat i pedagogik med 

annan inriktning och därefter kommit 

att intressera sig för idrottspedagogiska 

frågor. 

I den andra generationens idrottsforskare, 

som jag har definierat dem 

och som disputerade på 1980 och 

1990-talet fram till och med år 2000, 

och handleddes av den första genera- 

2009/Karlstad 

G. Patriksson/ A. Löfdahl och 

S. Hägglund 

tionens forskare, d v s av mig, Göran 

och Martin, stannade ett flertal kvar 

i sina miljöer. Bland dessa finner vi 

bland andra i Göteborg; Sten Eriksson, 

Claes Annerstedt och Owe Stråhlman, 

i Umeå; Eva Olofsson, Tor Söderholm 

och Staffan Karp och i Stockholm; 

Rolf Carlson, Per Nilsson och Birgitta 

Fagrell. Flera av dessa har utnämnts 

till docenter och en till professor, Per 

Nilsson. Per lämnade denna miljö 

då han tillträdde befattningen som 

generaldirektör för Ungdomsstyrelsen 

2004, men har fortsatt att delta i forskarsamhället 

i egenskap av handledare, 

opponent och betygsnämndsledamot 

samt som ordförande i CIF. 

Bland den tredje generationens 

idrottsforskare, som disputerade 2001 

– 2009 och som handleddes av såväl 

den första som andra generationens 

forskare, stannade också flera kvar i sin 

forskningsmiljö. Detta gällde särskilt 

stockholmsmiljön där goda utvecklingsmöjligheter 

skapats i en samverkan 

mellan tidigare Lärarhögskolan 

(nuvarande Stockholms universitet) 

och GIH. Här återfinns ett flertal i 

denna tredje generation: Håkan Larsson 

(professor), Karin Redelius, Jane 

Meckbach, Suzanne Lundvall, Johan 

Arnegård och Bengt Larsson, samtliga 

lektorer. I Göteborg finner vi som 

lektorer Karin Grahn och Konstantin 

Kougoioumtzis och i Umeå Josef 

Fahlén, Kim Wickman och Inger Eliasson. 

Det bör här uppmärksammas att 

vid dessa tre lärosäten har det bedrivits 

en omfattande idrottslärarutbildning, 

som både stöttat och efterfrågat 

idrottspedagogisk forskning och där 

det också har funnits lärartjänster. 

23


Med denna genomgång vill jag 

påvisa vilken betydelse forskningsmiljön 

har för ”produktionen av doktorer”, 

där det finns en tillräckligt stor 

”kritisk massa” av aktiva forskare, 

som i seminarieform och i handledarskap 

stöttar, samverkar och utvecklar 

varandra. Det idrottspedagogiska 

fältets uppbyggnad domineras således 

av tre miljöer, som utmärks av att det 

funnits en professor med ansvar för 

forskarutbildning och med goda förutsättningar 

att söka forskningsmedel, 

att miljöerna vuxit fram i anslutning 

till lärarutbildningar, samt, icke minst 

viktigt, att det utvecklats en forskargrupp 

bestående av flera disputerade 

ofta med fast anställning vid lärosätet. 

Dessa förhållanden, i kombination 

med att doktorandbefattningar - dock 

förhållandevis få – inrättats, har varit 

av stor betydelse för utvecklingen av 

dessa forskningsmiljöer. Det var således 

i och med att den andra generationens 

24 

Huvud- 

handledare 

Bi- 

handledare 

Idrottspedagogikens släktträd 

Idrottspedagogikens släktträd 

B. Aggestedt 

(1977) 

U. Tebelius 

(1977) 

Professor 

(2002) 

E. Olofsson 

(1989) 

Docent (2006) 

R. Carlson 

(1991) 

Å. Bäckström 

(2005) 

S. Setterlind 

(1983) 

Docent 

(1984) 

K. Wickman 

(2008) 

P. Nilsson 

(1993) 

Professor 

(2000) 

H. Larsson 

(2001) 

Professor 

(2007) 

S. Eriksson 

(1985) 

Docent 

(1993) 

T. Söderström 

(1999) 

Docent (2008) 

Figur 1. Idrottspedagogikens släktträd 

L. Larsson 

(2009) 

Stockholm 

L-M. Engström 

(1975) 

Professor (1983) 

B. Fagrell 

(2000) 

Göteborg 

S. Lundvall 

(2003) 

J. Meckbach 

(2003) 

G. Patriksson (1979) 


Umeå 

C. Annerstedt 

(1991) 

M. Johansson 


S. Karp 

(2000) 

I. Eliasson 

(2009) 

K. Kougoioumtzis 

(2006) 

K. Löfgren 

(2001) 

K. Redelius 

(2002) 

Docent 

(2008) 

B. Larsson 

(2008) 

O. Stråhlman 

(1997) 

J. Arnegård 

(2006) 

PG. Fahlström 

(2001) 

J. Fahlén 

(2006) 

EC. Lindgren 

(2002) 

I. Karlefors 

(2002) 

K. Grahn 

(2008) 

idrottspedagogiska forskare kom att 

verka i de nämnda forskningsmiljöerna 

som produktionen av doktorer 

tog ordentlig fart under 2000-talet. I 

detta sammanhang är det också värt att 

notera att det under senare år har blivit 

ett ökat tryck på att fler lärarutbildare 

ska vara disputerade, vilket också 

medfört att fler adjunkter påbörjat sin 

forskarutbildning. Sammanfattningsvis 

kan vi konstatera att det tar lång tid att 

bygga upp forskningsmiljöer och att 

det är av största betydelse att det har 

inrättats professurer där innehavaren 

har haft ansvar för och resurser för 

forskning och handledning. 

Vem som handledde vem, i de tre 

största forskningsmiljöerna, framgår 

av figur 1. 4 Vem som har handlett 

vem vid övriga lärosäten framgår av 

ovanstående förteckning av samtliga 

avhandlingar. Det är värt att notera att 

forskningsgruppens livskraft inte bara 

avgörs av antalet producerade dokto- 

rer utan också av antalet producerade 

docenter och professorer samt hur 

många som medverkat som handledare. 

Avhandlingarnas forskningsinriktning 

Avhandlingarnas forskningsinriktning 

kan framställas på olika sätt. Det 

enklaste är att beskriva de områden 

avhandlingarna berört, men även en 

sådan beskrivning stöter på svårigheter 

eftersom flera avhandlingar berör flera 

områden. En grov sortering låter sig 

dock göras. 

• Idrottsrörelsen 

Barn och idrott 8 

Genusfrågor 6 

Elitidrott 3 

Ledarskap 3 

Övrigt 4 

• Skolan idrottsundervisning 9 

• Lärarutbildning 3 

• Funktionshinder/Motorik 3 

• Vuxenmotion 3 

• Ungdomars idrottsvanor 2 

• Trendsport /Äventyr 2 

De ”arenor” som flertalet har 

behandlat är således idrottsrörelsen 

och skolan där den förstnämnda tydligt 

dominerar. Inom pedagogikämnet faller 

det sig ganska naturligt att intressera 

sig för barns socialisation och hur 

barn och ungdomar påverkas inom 

idrottsrörelsen. Under de senaste åren 

har dock ett ökat intresse riktats mot 

ämnet idrott och hälsa. Genusfrågor 

har också väckt stort intresse både 

inom idrottsrörelsens och skolans 

värld. 

Istället för att se på de arenor som 

beforskats kan ett annat perspektiv 

anläggas där idrottens (kroppsövningskulturens) 

betydelse och inriktning är i 

fokus, vilket öppnar upp för en annan 

indelning. De dominerande inriktningarna 

har då varit: 

1. Idrott som uppfostrings- och socialisationsmiljö 

2. Kropp och kroppsövning i ett genusperspektiv 

3. Upplevelser av, och innehållet i, 

skolans idrottsämne och lärarutbildningen 

för idrottslärare 

4. Kroppsövningskultur som livsstil 

och social markör 

5. Lärprocesser och talangutveckling 

Dessa inriktningar, eller teman, 

avspeglar ett brett kunskapsintresse 

där ett flertal vetenskapliga perspektiv 

kommit till användning. Från att


forskningen vid början av 1970-talet 

hade en explorativ och kartläggande 

karaktär, ofta med starka positivistiska 

inslag, har den nu teoretiskt och 

metodmässigt utvecklats till att ta 

sin utgångspunkt i etablerade samhällsvetenskapliga 

teorier och skiljer 

sig därför inte i detta avseende från 

utvecklingen inom pedagogikämnet i 

allmänhet. Det har också utvecklats ett 

antal teoretiska begrepp som särskilt 

kommit att användas inom det idrottspedagogiska 

området. 

De tre forskningsmiljöerna har 

här stora likheter och har producerat 

avhandlingar inom nästa alla 

inriktningar, men vissa skillnader i 

profileringar kan noteras. Idrott som 

uppfostrings- och socialisationsmiljö 

finns på alla tre orter men har haft 

sitt starkaste fäste i Göteborg. Genusforskning 

förekommer också i alla tre 

miljöerna men med en tyngdpunkt i 

Umeå och Stockholm. Det tredje temat, 

liksom det fjärde, finner huvudsakligen 

företrätt i Stockholm, medan det femte, 

”lärprocesser och talangutveckling” 

och som inte är lika omfattande, återfinns 

i Stockholm och Göteborg. 

Kännetecknande för utvecklingen 

är att avhandlingarna fått ett allt större 

teoretiskt djup och i högre grad bygger 

på tidigare forskning, inte minst den 

internationella. Andelen sammanläggningsavhandlingar, 

bestående av 

internationellt publicerade artiklar, har 

också förstärkt denna utveckling även 

om det här finns en risk för att den teoretiska 

grunden inte blir lika utvecklad 

vid en anpassning till ett artikelformat. 

Kunskapsintresset för idrott som en 

betydelsefull fritids- och lärandekultur, 

liksom intresset för den fysiska aktivitetens 

betydelse i ett förebyggande hälsoarbete, 

har ökat avsevärt under det 

senaste decenniet. Likaså har kroppen 

och upplevelsen av den egna kroppen 

alltmer hamnat i fokus för kunskapssökandet 

och inte bara bland så kallade 

idrottsforskare utan också från andra 

representanter av forskarsamhället. 

En mycket tydlig utvecklingstrend 

är att den del av den pedagogiska 

forskningen, som fått beteckningen 

idrottspedagogisk forskning, från 

att ha varit ett forskningsområde i 

utkanten av det samhällsvetenskapliga 

forskningsfältet nu innehar en mer 

central position. 

Kunskapsläget och forskningsbehov 

Kunskapsläget vad gäller barns och 

ungdomars idrottsvanor och idrott 

som socialisations- och lärandemiljö är 

relativt gott. Här krävs dock uppre- 

pade studier för att kunna tydliggöra 

viktiga utvecklingstrender i fritidskulturen 

och också för att belysa vilken 

betydelse idrott och motion har i 

barns och ungdomars liv. Genusforskningen 

står förhållandevis stark inom 

idrottsforskningen men även här är en 

fortsatt kunskapsuppbyggnad angelägen 

i takt med samhällsförändringarna. 

Den idrottsdidaktiska forskningen 

är ett eftersatt område och mycket få 

studier har haft undervisningsprocessen 

i fokus. Över huvud taget har få 

studier genomförts där undervisning, 

läroprocesser och motorisk utveckling 

varit föremål för forskarnas intresse. 

Skolans idrottsundervisning framstår 

därför alltjämt som ett centralt 

forskningsområde. Här är praxisnära 

forskning viktig att genomföra, det vill 

säga ett utforskande av synbarligen 

enkla och självklara vardagsaktiviteter, 

där utgångspunkten tas i en konkret 

praktik och därmed ger legitimitet åt 

erfarenheten. 

Andra eftersatta områden är 

bl a äldres fysiska aktivitet, funktionshindrades 

villkor, etnicitet och idrott, 

elitidrott, massmedias betydelse, idrottens 

supporterkultur samt idrott och 

miljöförhållanden, för att nu nämna 

några angelägna kunskapsområden. 

Här bör också uppmärksammas att det 

idrottspedagogiska forskningsområdet 

hittills så gott som helt saknar interventionsstudier. 

Framtiden 

Den idrottspedagogiska forskningen 

riktar sitt intresse mot såväl medvetna 

som omedvetna påverkansprocesser, 

d v s hur kunskaper, färdigheter, 

förhållningssätt och värderingar inom 

och kring idrott (kroppsövningskultur) 

produceras, förmedlas och reproduceras 

och i vilket sammanhang dessa 

kommunikations- och påverkansprocesser 

äger rum. Vidare studeras olika 

idrottskulturer, liksom uppfattningar 

om kroppen och om hur kroppen ska 

tränas, i syfte att förstå hur skilda 

fritidskulturer, livsstilar och identiteter 

skapas och återskapas. Kunskapsintresset 

riktas också mot undervisningsprocessen 

och kroppsligt lärande, d v s 

didaktiska frågor. 

Som jag ser det kan det knappast 

finnas någon risk för att så angelägna 

frågor i framtiden inte ska ägnas något 

vetenskapligt intresse, men det måste 

då finnas rimliga förutsättningar för en 

sådan kunskapsuppbyggnad. Till dessa 

hör att professurerna återbesätts på de 

orter där de har funnits, det vill säga 

i Umeå, Stockholm och Göteborg och 

dessutom inrättas på de orter där man 

vill åstadkomma en sådan utveckling t 

ex i Malmö, Örebro och Växjö. Därtill 

kommer ett stort behov av doktorandbefattningar 

och postdoktjänster. De 

senare befattningarna är viktiga för att 

möjliggöra för disputerade att kunna 

frigöra sig från sina betungande läraruppgifter 

för att kunna kvalificera sig 

för en docentur eller professorstjänst. 

Idrottspedagogik, eller snarare 

pedagogik med inriktning mot idrottspedagogik, 

tycks nu efter ca 30 år 

vara på väg att mönstras ut som 

beteckning på det kunskapsområde 

som jag beskrivit ovan. Detta sker i 

takt med att idrottsvetenskap lanserats 

som samlande benämning för en rad 

vetenskapsdiscipliner med inriktning 

mot idrott, däribland pedagogik. Vid 

flera lärosäten tycks också utbildningsvetenskap 

bli en samlad beteckning 

för ett diversifierat pedagogikämne 

liksom för andra ämnen med inriktning 

mot lärande, skola och uppfostran, 

däribland idrottspedagogiken som i 

Stockholm fått beteckningen Utbildningsvetenskap 

med inriktning mot 

praktiska kunskapstraditioner. Det 

finns således flera förändringsprocesser 

i högskolevärlden som gör att beteckningen 

idrottspedagogik förmodligen 

kommer att bli ovanligare. Denna 

utveckling till trots är jag övertygad 

om att de frågor som hittills rymts 

inom idrottspedagogiken, och de som 

i en framtid borde rymmas där, har en 

given och viktig plats inom akademin 

och i lärarutbildningarna. 

Fotnoter 

1. Det kan här nämnas att Göran Patriksson 

och jag också varit handledare för tre 

idrottspedagogiska avhandlingar på annan 

ort; Göran för två i Karlstad, tillsammans med 

bihandledare, och jag för en i Malmö, som 

experthandledare. 

2. Disputerade i utbildningsvetenskap 

3. Undantagna är förstås de tre professorerna 

själva samt ytterligare en i Stockholm samt två 

i Göteborg, som har haft annan handledare. 

Dessutom förekommer det att handledaren 

i den första generationen handlett en person 

som i sin tur blivit handledare o s v. Se också 

not 1. 

4. De bihandledare som medverkat men inte 

tillhör den idrottspedagogiska kretsen är inte 

namngivna i dessa miljöer. Det bör också 

nämnas att det är bara ”idrottspedagogiska” 

avhandlingar som redovisats inte de avhandlingar 

inom andra områden som handletts av 

de aktuella handledarna. 

25


26 

Jan Lindroth 

pROFESSOR EmERITuS 

Idrottshistorisk forskning 

– den långa vägen till akademin 

När och hur har den idrottshistoriska forskningen i Sverige växt fram? 

Vilka former har den tagit sig? Vilka områden har beforskats? Tyngdpunkten 

i denna vetenskapshistoriska exposé läggs på tiden fram till 

inrättandet av en specialprofessur 1992. Vad som skett utifrån den 

satsningen har sidotecknad i egenskap av första innehavare presenterat 

på annat håll (Svenska idrottshistoriska föreningens årsskrift 2007). 

Huvudtesen nedan framgår av rubrikens andra led. 

■■■ 

När börjar idrottshistorien? 

Frågan kan besvaras med enkelt 

snusförnuft: Vid den tidpunkt då idrott 

börjar framträda ur historiens dunkel 

som rimligt urskiljbart fenomen. Om vi 

ska gå bortom det faraoniska Egypten 

eller nöja oss med just denna idrottsligt 

tämligen väldokumenterade miljö kan 

vara en smaksak. Visst når man med 

hjälp av exempelvis vår idrottsliga 

urmänniskoforskare, professorn honoris 

causa Åke Svahn, mycket längre ner 

i tidernas gryning. Men då blir samtidigt 

gränsen till arbete och religiös 

kult svårare att dra. Redan detta är 

tillräckligt för att antyda idrottshistoriens 

djupa rötter och stora omfattning. 

Sedan sträcker den sig som bekant 

från det antika Greklands bitvis ännu 

oöverträffade högkultur via sådana 

idrottsliga höjdpunkter som riddartidens 

tornerspel, våra egna ungefär 

samtida vikingars vilda idrottslekar och 

styrkeprov, bollspels- och bollhuskulturen 

från renässansens 1500-tal, det 

nyttovurmande 1700-talets motionsintresse 

till modernare tider med 1800talets 

i regel hyperrationella gymnastik, 

folkligare idrottslekar och våra dagars 

både motions- och tävlingsidrott i 

välorganiserad föreningsform eller fritt 

utövad. 

Idrott som historiskt konstaterbart 

fenomen är en sak, forskningen 

om den en annan. Definitionsexercis 

vad beträffar idrottsbegreppet kan 

här med fördel lämnas åt sidan. Men 

vad innebär ”forskning”? Inom andra 

delar av den samlade idrottsvetenskapen 

är detta sannolikt inget problem. 

Historien, däremot, inbjuder genom 

sin relativa lättillgänglighet många 

till forskning, studier och skriftliga 

framställningar. Amatören lockas 

mer av att med hjälp av källmaterial 

skriva en föreningshistorik än att göra 

fysiologiska experiment, iscensätta 

psykologiska test eller genomföra 

pedagogiska enkätundersökningar. Det 

förklarar existensen av tiotusentals 

jubileumsskrifter, var och en resultatet 

av historisk forskning oavsett nivå. 

Den särklassigt största volymen idrottshistorisk 

forskning kan från denna synpunkt 

betecknas som amatöristisk och 

ideell - en parallell till det ideal som 

länge var högsta norm inom modern 

tävlingsidrott. 

Med tillägget ”vetenskaplig” eller 

”akademisk” tar man flera steg uppåt 

på forskningens ambitionsstege. Skaran 

utövare krymper radikalt. Som lätt 

inses är de två adjektiven inte fullt 

synonyma. Vetenskaplig historieforskning 

kan i princip bedrivas var 

som helst av vem som helst, förutsatt 

att gängse kriterier på vetenskaplighet 

uppfylls (redovisning av syfte/ 

frågeställningar, forskningsläge, teori/ 

metodinslag, bevisföring, prövbarhet,


De två Lingarna Per Henrik (till vänster) och sonen Hjalmar (till höger) har haft stor betydelse för gymnastikens utveckling. 

Foto: Gymnastik- och Idrottshögskolans bibliotek 

resultatdiskussion). Det akademiska 

elementet förutsätter anknytning till 

universitet/högskolor. Denna anknytning 

kan se ut på skilda sätt alltifrån 

uppsats/avhandling inom ramen för 

formell examen till tjänstgörande lektorers, 

docenters och professorers egen 

forskning. 

Fortsättningsvis är det den vetenskapligt 

präglade idrottshistoriska 

forskningen som kommer att följas 

och karaktäriseras. Det blir alltså fråga 

om ett litet stycke vetenskapshistoria. 

Efter en mjukstart i 1500-talets Sverige 

läggs koncentrationen på 1900-talet 

fram till ett akademiskt genombrott. 

Det innebär att den allra senaste tiden 

endast sammanfattas i största korthet. 

Det bör noteras att man kan tala om 

en startpunkt redan vid sekelskiftet 

1900. Enstaka förelöpare går ytterligare 

minst hundra år tillbaka. Därmed 

blir nog historia äldsta disciplin inom 

idrottsvetenskapen. Men utvecklingen 

har varit desto långsammare. 

Tidig början 

I Rom publicerades 1555 ett märkligt 

bokverk, Historia de gentibus 

septentrionalibus (Historia om de 

nordiska folken). Författaren var en 

utvandrad svensk, lärd kyrkoman, 

Olaus Magnus. Formellt, men inte i 

praktiken, var han då svensk ärkebiskop 

utnämnd av påven. Det antyder 

vad som hänt: han hade vägrat följa 

med Gustav Vasa in i protestantismen 

utan förblev katolik - och därmed 

landsflykting. Jätteverket omfattar i sen 

svensk upplaga (Gidlunds 1982) uppemot 

1100 sidor. Innehållet berör snart 

sagt alla tänkbara aspekter av svenskt/ 

nordiskt samhälls- och kulturliv. Här 

ingår åtskilliga inslag inom området 

idrott, kroppsövningar, fysiska styrkeprov 

och färdigheter. Skridskotävlingar, 

hästkapplöpning och allehanda krigiskt 

orienterade hantverk hörde till det som 

uppmärksammas Här har vi en rimlig 

utgångspunkt, numera snarare som 

källa än som vetenskaplig produkt. 

Men på sin tid får Olaus Magnus anses 

representera höjden av kunskap. 

Vill man ha en fastare akademisk 

grund att stå på, kan man hänvisa till 

en dissertation vid Uppsala universitet 

året före slaget vid Poltava, alltså 1708. 

Nic. J. Nenzelius står då för en avhandling 

om de klassiska olympiska spelen: 

Certamen Olympiacum (den olympiska 

kampen). Ämnesvalet är ett av många 

exempel på att den olympiska idrottstanken 

levde vidare långt före det att 

Coubertin med större effekt gjorde slag 

i saken. I vilken utsträckning Nenzelius 

hade ämneskolleger under detta 

århundrade har inte undersökts uttömmande. 

Ett århundrade senare, alldeles i 

början av 1800-talet, står lundapro- 

fessorn Anders Otto Lindfors för inte 

mindre än fem delvis sammanhängande 

avhandlingar om kroppsövningar, dvs. 

idrotten. De gällde närmare bestämt 

gymnastik och lek i den tidens bemärkelser; 

idrottsbegreppet hade inte 

slagit igenom ännu, det skedde först 

i slutet av 1800-talet. Lindfors såg 

saken huvudsakligen från pedagogisk 

synpunkt och dagens idrottspedagogiska 

forskning kan här se en utgångspunkt. 

Men så även den historiska, 

eftersom Lindfors ofta går tillbaka i 

idrottshistorien och visar sig påfallande 

välorienterad. Det ska betonas att 

äldre avhandlingar (dissertationer) var 

synnerligen begränsade till omfång och 

bakomliggande arbete. 

Ling och gymnastiken i centrum 

Lindfors tid var även Per Henrik Lings. 

Man skulle kunna tro att Ling intresserade 

sig för kroppsövningskulturens 

historiska utveckling. Så var inte fallet. 

I sina knapphändiga gymnastiska 

skrifter var det nuet, att utforma och 

sprida ett reformerat program för 

fysisk fostran, som upptog alla hans 

tankar. Det antika Greklands idrott såg 

han snarare som varnande exempel än 

inspirerande förebilder, detta i motsats 

till de flesta sam- och sentida. 

Däremot har Ling som reformator 

och grundläggare av ett specifikt 

svenskt gymnastikprogram haft mycket 

27


stor betydelse som underlag för kommande 

forskning. Den började på 

allvar vid nästa sekelskifte, åren kring 

1900. Därefter fortsatte det gymnastikhistoriska 

intresset med Ling och arvet 

efter honom som givet studieobjekt 

grovt sett fram till 1900-talets mitt. 

Den rena idrotten (sporten) med sina 

många växande tävlings- och motionsyttringar 

låg hela denna tid i märkligt 

hög grad utanför fokus. 

Vad kännetecknade detta gymnastikhistoriska 

intresse? Ett inslag är den 

interna karaktären. Det var huvudsakligen 

fackgymnaster som skrev om den 

tradition, varav de själva utgjorde en 

del. Från akademisk synpunkt var de 

amatörer. Samtidigt hade de naturligtvis 

en sällsynt stor förförståelse för 

studieobjektet, grundligt impregnerade 

av det som de blivit genom en normalt 

två- eller treårig utbildning på Gymnastiska 

centralinstitutet, linggymnastikens 

självklara Mekka. Typiska representanter 

för dessa fackgymnastiska 

historieskrivare är Theodor Bergquist, 

T.J. Hartelius, Oswald Holmberg och 

Gustaf Moberg. 

Den främste av dessa tidiga gymnastikhistoriker 

saknade emellertid 

fackgymnastisk skolning. Det gäller 

Carl August Westerblad, läroverkslektor 

i Nyköping, fil doktor i filologi 

och redan under studietiden i Uppsala 

intresserad av Ling-forskning. Debuten 

i bokform inträffade i form av en sammanfattande, 

till omfånget begränsad 

biografi över urfadern Per Henrik Ling 

publicerad 1904. Fortsättningsvis breddade 

och fördjupade han kunskapen 

om Ling både som ”gymnasiark” (det 

prioriterade uttrycket) och skald. Sina 

slutgiltiga ståndpunkter redovisade 

Westerblad under 40-talet, driven av 

det angelägna ärendet att tillbakavisa 

främst från Danmark emanerande, 

negativa bedömningar av både Ling 

och den svenska gymnastiken. Westerblads 

livslånga engagemang i linggymnastikens 

historia utgör det största 

idrottshistoriska bidraget fram till 

1900-talets mitt. 

Medan fackgymnasterna utgick 

från gymnastiken som sådan, hade 

Westerblad allmänt humanistiska 

utgångspunkter. Det gav en naturlig 

arbetsfördelning. Den illustreras signifikant 

i samband med hundraårsjubileet 

av P.H. Lings död 1939. Då publicerades 

(något märkligt kan tyckas) 

två böcker om sonen Hjalmar Ling, 

den egentliga skaparen av det svenska 

pedagogiska gymnastiksystemet (skolans 

dagövningar). Westerblad publicerade 

en bok som satte in Hjalmar 

28 

Ling i tidens idéhistoriska strömningar. 

Fackgymnasten Mobergs motsvarande 

bok handlade om systematiseringen 

och utförandet av kroppsrörelser. 

Ett annat kännetecken kan sammanfattas 

under rubriken nationalism 

(alternativt patriotism eller chauvinism). 

En nationalistisk historieskrivning 

var förvisso ingenting som bara 

rådde inom den gymnastikhistoriska 

forskningen. Storsvenskhet hade gjort 

sig gällande sedan 1600-talet med nu i 

efterhand löjeväckande övertro på och 

ensidig uppslutning kring egna kvalitéer. 

Ännu under mellankrigstiden med 

sitt 300-årsminne av ”hjältekungen” 

Gustav II Adolfs död 1632 kunde 

fackhistoriker i framskjuten ställning 

kraftigt överdriva det egna landets 

märkvärdighet. De två Lingarna 

och deras världsberömda gymnastik 

lämpade sig mycket väl för en sådan 

haussning. Dessutom utsattes linggymnastiken 

för alltfler ”angrepp”, dvs. 

dess storhet och perfektion ifrågasattes 

med fysiologiska och historievetenskapliga 

argument, såväl internt som 

från utlandet. 

I denna situation av nationalistiskt 

färgad historieskrivning kom det 

vetenskapliga sökandet efter objektiv 

sanning delvis i kläm. Det resulterade 

i att frågeställningarna ibland blev 

skruvade, tolkningarna opålitliga. 

Ett exempel är frågan om P.H. Lings 

självständighet. Den nationalistiska 

tolkningen innebar att Lings inneboende 

snille utan yttre impulser skapade 

en originell och överlägsen kroppsövningsform: 

den svenska gymnastiken. 

Viktiga frågor lämnades åt sidan. 

Det betyder i sin tur att man nu inte 

utan vidare kan bygga på och smidigt 

fullfölja tidigare forskning. Inte så att 

den skulle vara utan värde. Faktiska 

kartläggningar kan fortfarande vara 

aktuella, framdraget källmaterial ligger 

kvar. Men varningslampan måste hela 

tiden vara tänd. 

Idrottsrörelsen tar över 

!950- och 1960-talen kan betecknas 

som svaga decennier. Inte mycket av 

idrottshistorisk forskning på vetenskaplig 

nivå kan bokföras. En handfull 

licentiatavhandlingar fick inte någon 

nämnvärd spridning i forskarsamhället 

- det vanliga ödet för den tidens 

mellanstation mellan grundutbildningens 

trebetygsuppsats och den 

hägrande gradualavhandlingen. Andra 

villkor tillkom som bekant genom den 

nya (moderna) doktorsavhandlingen, 

ett mellanting mellan lic.avhandling 

och den gamla doktorsavhandlingen 

(grad.avhandlingen). Lic.avhandlingen 

avskaffades mer eller mindre. I varje 

fall inom historieämnet är den en 

sällsynthet från att fram till reformen i 

början av 70-talet ha varit en självklar 

passage för de forskarstuderande. 

Emellertid förebådade dessa två 

svaga decennier vad som komma 

skulle, nämligen en övergång från linggymnastiken 

till idrottsrörelsen. Denna 

övergång gällde det historiska intresset. 

Den gällde också faktisk verklighet. 

Från 50-talet kan man tala om linggymnastikens 

upplösning. Samtidigt 

blev idrottsrörelsen med topporganet 

Sveriges riksidrottsförbund (RF) i 

spetsen slutgiltigt samhällsintegrerad 

och vann stöd inom alla partier, 

ett genombrott som väl egentligen 

grundlades redan på det krigsprövade 

40-talet. Forskningen om idrotten som 

folkrörelse fick ett tidigt avtryck genom 

den socialdemokratiske riksdagsmannen, 

tillika fil doktorn i statsvetenskap 

Hilding Johansson. Hans omfattande 

bidrag, ”Idrotten och samhället. Några 

aspekter”, i RF:s imposanta 50-årsskrift 

från 1953 berör folkrörelseidrotten 

socialt, politiskt, ekonomiskt och 

ideologiskt. Men det måste betraktas 

som en solitär. Det är påfallande att 

efterföljare på universiteten lät vänta 

på sig minst ett par decennier. 

Genombrott på 70-talet 

Med 1970-talet kom ett första 

genombrott för den idrottshistoriska 

forskningen. Det sammanföll med ett 

ökat intresse från statsmakternas och 

forskarnas sida också för källmaterialet, 

för folkrörelsernas arkivmaterial. 

Till skillnad från tidigare tog sig 

forskningen formen av doktorsavhandlingar, 

alltså med full akademisk 

anknytning. En bakgrund kan sökas 

i det folkrörelseprojekt som några år 

tidigare påbörjats vid historiska institutionen, 

Uppsala universitet, under 

ledning av dåvarande docenterna Carl 

Göran Andrae och Sven Lundkvist. 

Tyngdpunkten låg utpräglat på de så 

kallade ”stora” folkrörelserna (frikyrka, 

nykterhet, arbetarrörelse); att 

idrotten var minst lika ”stor” bortsåg 

man ifrån, vilket är talande. Två doktorsavhandlingar, 

min egen (1974 om 

den tidiga idrottsrörelsen från riksperspektiv) 

och Rolf Pålbrants (1977 om 

arbetaridrotten) var formellt knutna till 

detta storprojekt men drevs i realiteten 

huvudsakligen individuellt. Ytterligare 

två lades fram 1978: Göteborgaren 

Bode Janzons om sin stads tidiga 

föreningsidrott och uppsaliensaren 

Lars-Inge Ströms om de tre tyska stats-


bildningarnas idrottsrelationer under 

1900-talet. 

Ströms avhandling är originell på 

två sätt. Dels lades den fram inom 

ämnet statsvetenskap, dels går den 

utanför det egna landets gränser. Den 

har ännu inte fått någon efterföljare 

på någondera punkten, vilket är 

beklagligt. Man skulle även beträffande 

fortsättningen kunna tala om en 

dominerande nationalism i ämnesvalet, 

något som professionen dock ogärna 

gör. Och det ska noteras att samma 

nationella begränsning dominerar 

kraftigt inom historievetenskapen som 

helhet. Orsaken ligger dels i det faktum 

att ett lands idrottsliv (liksom andra 

samhälleligt-kulturella inslag) har en 

unik historia bakom sig, dels i att källmaterial, 

språkförståelse mm gör den 

egna historien så mycket enklare att 

komma åt. Naturvetenskapens universella 

fenomen reducerar de nationella 

begränsningarna. Men detta är knappast 

ett hundraprocentigt försvar. 

Det komplexa 80-talet 

Utan undantag lämnade 1970-talets 

disputerade kvartett universitetsvärlden 

för yrkesverksamhet på andra 

håll. Därmed bröts möjligheterna till 

akademisk kontinuitet. 1980-talet såg 

flera nya utslag av akademiskt anknuten 

idrottshistoria. Hit hör historiskt 

orienterade doktorsavhandlingar 

av Mats Hellspong 1982 (etnologi/ 

Stockholm, om boxningssporten) och 

Eva Olofsson 1987 (pedagogik/Umeå, 

om kvinnoidrotten). Samma decennium 

publicerade Henrik Sandblad, 

professor emeritus i idéhistoria (1985, 

Göteborg) sin stort upplagda översikt 

över svensk kroppsövningskultur med 

internationella utblickar. Endast en 

doktorsavhandling inom historieämnet 

kan bokföras: Per Olof Holmängs om 

idrott och utrikespolitik (Göteborg 

1988). Ungefär samtidigt påbörjade 

likaledes göteborgsstationerade historikern 

Lennart K. Persson sitt idrottshistoriska 

engagemang med fotbollens 

utveckling som huvudintresse. Även 

annan publicering förekom. Detta 

decennium måste emellertid från 

akademisk synpunkt snarast betecknas 

som en tillbakagång eller möjligen 

status quo. Två externa omständigheter 

förbättrade situationen högst betydligt. 

Den ena ”räddningsplankan” leder 

över till idrottspedagogiken, en disciplin 

som var i full färd med att etableras 

på universitets- och högskolenivå. 

Här förekom ett betydande historieintresse, 

som yttrade sig i egen forskning. 

Utöver Olofssons avhandling 

aktiverade sig i synnerhet Göteborgspedagogerna 

i form av Claes Annerstedt 

och Göran Patriksson. Den förre 

publicerade sig rörande kvinnoidrotten 

och fysisk fostran som led i pedagogikens 

historia, den senare (med tjuvstart 

redan 1973) genom en komparativ 

studie om tävlingsmomentet. En licentiatavhandling 

om den särpräglade Örebrogymnastiken 

understryker att även 

huvudstadens idrottspedagoger kunde 

ha ett historiskt sidointresse (Olle Åhs 

1989). 

Den andra ”räddningsplankan” 

representerades av Svenska idrottshistoriska 

föreningen (SVIF). Den hade 

bildats redan 1976. En tidig höjdpunkt 

nådde föreningen 1979, när man själv 

stod som organisatör för en välbesökt 

internationell kongress i Uppsala med 

linggymnastikens globala spridning 

som huvudtema. Större omfattning i 

anslutning och verksamhet fick SVIF 

först när årsskriften ”Idrott, historia 

och samhälle” 1981 startade sin 

fortfarande pågående utgivning. Den 

blev publicistisk samlingspunkt för 

uppsatser, konferensrapporter och 

recensioner. För första gången fanns 

ett naturligt forum för idrottshistorisk 

forskning med vetenskapliga ambitioner. 

Föreningen blev i brist på akademisk 

förankring en privat replipunkt 

för denna forskningsriktning. 

90-talets akademisering 

Framställningen har visat att idrottshistorien 

länge saknade fast akademisk 

förankring. Det mentorskap som 

brukar betecknas som så viktigt har 

i allt väsentligt lyst med sin frånvaro, 

så också initiativ i uppryckande syfte. 

Talande är att pedagoger och en privat 

organisation så länge fick svara för en 

stor del av förekommande aktiviteter. 

Det är märkligt att de humanistiska 

fakulteterna förhållit sig så passiva 

till ett samhällsfenomen med så stort 

samhälleligt genomslag. Här ligger en 

stor del av förklaringen till den tröga 

utvecklingen. När möjligheten kom att 

satsa positivt, låg drivkrafterna utanför 

den akademiska sektorn. Från det 

hållet ställde man sig tvekande. 

Med sistnämnda påstående avses 

i synnerhet mottagandet av det åren 

kring 1990 aktuella förslaget att inrätta 

en professur i ”historia, särskilt idrottshistoria” 

vid Stockholms universitet 

(SU). Både fakultet och institution 

anförde grundläggande tvivel. Man 

ville avvakta flera år med ett genomförande. 

Frågan lades därför på is 

en tid. År 1992 tillträddes tjänsten, 

den första på högre nivå inom huma- 

nistisk fakultet med uttalad inriktning 

på idrott. En verksamhet kom 

igång resulterande i uppskattningsvis 

omkring 150 C- och D-uppsatser, ett 

tiotal doktorsavhandlingar, fast seminarieverksamhet 

och försök att fylla en 

nationellt samlande funktion. Institutionen 

ställde lojalt upp. 

Den idrottshistoriska verksamheten 

vid SU:s historiska institution 1992- 

2007 inklusive det breddade ämnesvalet, 

rådande trender och publicerade 

monografier har beskrivits i SVIF:s 

årsskrift 2007 och skall inte upprepas 

här. I slutet av 90-talet tillträdde Leif 

Yttergren, den förste att disputera på 

idrottshistoriskt ämne i Stockholm 

(1996), ett nyinrättat lektorat i idrottshistoria 

på GIH. Sammantaget innebär 

detta att idrottshistoria hade lyckats 

få fast plats inom de akademiska 

murarna. 

Mindre upplyftande är att SU:s 

historiska institution länge nöjt sig 

med att upprepa sina mångåriga 

försäkringar att den sedan början av 

2007 vakanta professuren skall utlysas 

”snarast”. Dock har man alldeles 

nyligen kommit till skott. Positiv är 

utvecklingen vid Lunds universitet 

och Malmö högskola med tre historiska 

doktorsavhandlingar efter 

millennieskiftet (Torbjörn Andersson 

2002, Christian Widholm och Helena 

Tolvhed båda 2008) och en påtagligt 

bred, vital forskningsverksamhet med 

humanistisk-samhällsvetenskaplig 

inriktning. 

Referenser: 

Lindfors, Torsten (utg.), Anders Otto Lindfors. 

En pionjär för kroppskultur i Sverige. Stockholm 

1934. 

Lindroth, Jan, ”Idrottshistoria vid Stockholms 

universitet. Slutrapport från en ny verksamhet 

1992-2007”. Idrott, historia och samhälle 

(IHS). Svenska idrottshistoriska föreningens 

årsskrift 2007. Se även ”Från noll till något 

- idrottshistorisk forskning i Sverige”. IHS 

2000. 

Generellt hänvisas till: Lindroth, Jan, Svensk 

idrottshistorisk bibliografi - tryckta vetenskapliga 

skrifter till och med 2008, GIH/Stockholm 

2009. 

Olaus Magnus, Historia om de nordiska 

folken, Malmö 1982. 

Yttergren, Leif, Idrottens forskning och högre 

utbildning (SOU 1987:70). IHS 1988 och 

1989. 

29


30 

Elitidrott i globala lokala spänningsfält 

– om det svenska elitidrottsstödets hur, när och varför? 

Vilken betydelse har elitidrott överlag i ett samhälleligt perspektiv – kapitaliserad idrott i synnerhet? 

Bör man, i likhet med regeringens idrottsproposition 1999, utgå från och acceptera att 

all elitidrott är eller drivs mot att uppfattas vara underhållning, en synlig och påkostad del av 

underhållningsindustrin? Om svaret är nej, måste man klargöra hur gränslinjerna inom elitidrottskulturen 

dras och försöka legitimera dessa gränsdragningar. Motståndet består av folklig 

och massmedial popularitet. Vem vågar? 

Mikael lindfelt 

DOcENT 

ÅbO AKADEmI, FINlAND 

■■■ Idrott är lätt… 

Tävlingsidrott är lätt, åtminstone att 

förstå. Det finns givna tävlingsregler 

som avgör hur man tävlar eller spelar 

samtidigt som man utifrån dessa regler 

enkelt kan bestämma vem som vann 

en tävling eller match. Vinnaren är 

den snabbaste givet en viss sträcka, 

den som hoppar högst eller längst 

eller kastar längst enligt de angivna 

reglerna. Det kan också handla om att 

göra flest mål, träffa närmast ett givet 

område, slår minst antal slag, att vinna 

de flesta eller de avgörande poängen, 

att prestera den avgörande prestationen 

såsom ”knockout” i boxning eller att 

få någon på rygg i brottning eller något 

liknande. Måhända är det just den 

enkelheten som gör tävlingsidrott till 

intressant underhållning. 

Övergången från tävlingsidrott till 

elitidrott är – i stort sett – lika enkel. 

Tävlingsidrotten är organiserad i 

en sådan form att det alltid finns på 

förhand givna regler som bestämmer 

vilka prestationer som är avgörande 

för hur någon är mera framgångsrik 

än en annan. Vi har därför en ”naturlig”, 

meritokratisk elit i idrotten. Man 

måste med andra ord förtjäna sin plats 

i eliten. Det är alltid någon eller några 

som i relation till den givna utgångspunkten 

utgör en elit. 

Eftersom reglerna alltid är internt 

knutna till enskilda idrotter, dvs. att 

man inte kan tillämpa regler från en 

idrott inom en annan idrott, får vi en 

elitförståelse som innebär att det inom 

t.ex. Riksidrottsförbundet finns lika 

många elitidrottssammanhang som 

det finns specialförbund. För tillfället 

handlar det om 70 sådana sammanhang 

– eller 70 sub-eliter, om man så 

vill. Dessa sub-eliter tävlar inom sina 

respektive idrotter i internationella 

tävlingar och mäter sig därmed på en 

internationell nivå mot de bästa i andra 

länder. Perspektivet kan sägas vara vertikalt 

och baseras på en organisationskarta 

som bygger på ett samspel av 

geografiska faktorer mellan det lokalt 

nationella och det globalt internationella. 

Låt mig för enkelhetens skull 

kalla denna modell för en traditionell 

struktur för elitidrott. 

…men komplex 

Samtidens bild av elitidrott är emellertid 

mycket mera komplex än den jag 

gett inledningsvis. Den traditionella 

strukturen utmanas från många håll. 

Det finns ett ständigt växande tryck på 

att kunna jämföra idrotter med varandra 

och ställa dem i ett horisontellt 

perspektiv. Den idrottsliga konkurrensen 

sker inte endast inom en bestämd 

idrott utan alltmer mellan olika idrotter. 

Denna konkurrens mellan idrotter 

handlar i grund och botten om olika 

idrottsutövares och –konsumenters


prioriteringar samtidigt som de underblåses 

mycket starkt av kommersiella 

intressen och mediernas ageranden. 

Fotboll är exempelvis en mycket mera 

folkkär och populär idrott än bågskytte, 

på samma sätt friidrott vinner i 

popularitet över badminton. 

Denna tendens att jämföra idrotter 

kommer på ett intressant sätt till 

uttryck i den årliga utdelningen av 

Bragdguldet (som avgörs av experter) 

liksom i utdelningen av Jerring-priset 

(som avgörs av hela folket). Oberoende 

av att man i diskussion alltid säger 

att det inte går att jämföra idrottsliga 

prestationer sinsemellan är det just det 

man ständigt gör – och bedömer vissa 

prestationer högre än andra. En snabb 

historisk överblick över vinnarna i 

båda dessa kategorier ger vid handen 

att en enskild idrotts samtida popularitet 

alltid tycks spela in i en sådan 

bedömning. Utan att på något sätt 

förringa Helena Jonssons fenomenala 

skidskytteprestationer misstänker jag 

att dessa inte skulle ha räckt till vare 

sig Bragdguldet eller Jerringpriset 2009 

på 1960-, 70- eller 80-talen. 

Dessa omröstningstävlingar skulle 

för all del vara tjusiga anekdoter i 

elitidrottens verklighetsbild om man 

kunde utgå från att de inte avspeglar 

något mera seriöst. Men det kan man 

inte. Idrottskulturen är i detta avseende 

självfallet ingen isolerad kultur. I 

samtidens kommersialiserade elitidrott 

är dessa omröstningar en spegelbild av 

hur idrottssponsorer och starkt konkurrensinriktad 

idrottsmediala aktörer 

värderar olika idrotter. En medialt 

populär idrott uppskattas oproportionellt 

mycket högre än en idrott som 

inte gör sig bra i det massmediala 

utbudet. En stjärnspelare i Malmö FF 

får t.ex. betydligt mera intresse än en 

världsmästare i orientering, också helt 

oberoende av att den förra inte ens 

är i närheten av världselitnivå. Den 

popularitet som skidskytte för tillfället 

åtnjuter i många stora vinteridrottsländer 

har till stor del att göra med de 

intrikata och komplexa spänningsmoment 

som idrotten i sig innehåller, men 

motsvarande finns också i andra idrotter 

utan att uppnå den popularitetsgrad 

det nu handlar om. Därför är det skäl 

att komma ihåg att det framför allt är 

den utvecklade massmediala satsningen 

på just skidskytte som skapat ett ökat 

intresse för idrotten. Här är det några 

lyckade drag inom det internationella 

skidskytteförbundet (IBU) och mera 

lokalt det norska tv-bolaget NRK som 

i de nordiska sammanhangen gått i 

bräschen för den utvecklingen. 

Jonas Jerebko valdes till årets nykomlig i svensk idrott 2009 för prestationen att vara den första svensk som 

överhuvudtaget spelar basket i NBA, och efter utnämningen även uttagen till All Stars matchen för årets 

nykomlingar i NBA. Foto: Bildbyrån i Hässleholm 

…och som underhållning 

Ur elitidrottens synvinkel innebär detta 

att det vid sidan av den traditionella 

strukturen för elitidrott allt starkare 

uppkommit en popularitetsstruktur 

som förutom yrkesmässig kompetens 

utgår från underhållningskompetens. 

Elitidrottens kapitalisering innebär att 

idrottslig kompetens kommer att bedömas 

på ett nytt sätt. Vi får en kommersiell 

struktur för elitidrott som baseras 

på ett slags transnationell, globaliserad 

logik. Den kan ibland förenas med de 

geografiska markörernas logik, men 

den drivs med helt andra målsättningar. 

Kompetenserna kan givetvis också 

sammanfalla om det handlar om en 

populär idrott, men behöver inte nödvändigtvis 

göra det. En David Beckham 

är nödvändigtvis inte den bästa fotbollsspelaren, 

men ändå kommersiellt 

stark. Det handlar om aspekter som 

bedöms, marknadsförs och möjligen 

kan säljas i största upplagor. 

På ett individplan har detta ingen 

större betydelse, men när kapitaliseringen 

i första hand berör hela idrotter 

innebär den horisontella konkurrensen 

att vissa idrotter helt enkelt får 

betydligt bättre förutsättningar att 

utveckla sina elitidrottare – på alla 

sätt. Det medför att den rent idrottsliga 

konkurrensen påverkas direkt av den 

kommersiella konkurrensen. Att ha 

tillräckliga ekonomiska förutsättningar 

att utveckla en idrott mot världsnivå 

kan i sin tur innebära väldigt olika 

saker för olika idrotter, och den frågan 

kan inte avgöras utifrån de lokalt 

nationella sammanhangen. Här är man 

helt beroende av hur hög nivån är på 

den globala arenan. Ett enkelt exempel 

kan här vara belysande. Fastän man 

inom Svensk Basket skulle satsa mycket 

mera resurser på att utveckla elitverksamheten 

än Svensk Handboll, skulle 

31


man ändå inte nå upp till världseliten 

eftersom den globala konkurrensen 

trots allt är betydligt tuffare i basket. 

För närvarande finns det c. 100 professionella 

ligor för herrar och c. 40 för 

damer. 

Att något slags framgång i detta 

slags extremt hårda konkurrensläge 

ändå uppskattas blev rätt tydligt när 

Jonas Jerebko valdes till årets nykomlig 

i svensk idrott 2009 för prestationen 

att vara den första svensk som överhuvudtaget 

spelar basket i NBA, och 

efter utnämningen även uttagen till All 

Stars matchen för årets nykomlingar i 

NBA. Utan att ännu ha vunnit något 

konkurrerade Jerebko (i Svenska 

Idrottsakademins expertbedömning) ut 

idrottare med medaljer och pokaler på 

hög internationell nivå i idrotter som 

fotboll, motorsport och tennis. 

…blir det extra spännande 

När man i Sverige under de senaste 

åren diskuterat hur ett fortsatt elitidrottsstöd 

skall utformas, är man 

mer eller mindre fångad i det inrutade 

spänningsfältet mellan det jag kallat 

för den traditionella och den kommersiella 

strukturen för elitidrott. Det 

är definitivt inte lätt att orientera sig i 

detta spänningsfält. Utgångspunkten 

både är och måste i en mening vara 

lokalt nationellt fastän konkurrensen 

för de olika idrotterna bestäms internationellt, 

fastän på olika sätt inom 

olika idrotter beroende på graden av 

respektive idrotts kapitalisering. Man 

uppfattar helt enkelt svensk elitidrott 

med global utblick som en lokalt 

nationell angelägenhet. ”Idrottsliga 

framgångar för Sverige via landslag, 

klubbar och idrottsutövare ger en 

positiv uppmärksamhet utomlands och 

stärker den nationella gemenskapen”, 

sägs det explicit i RF:s idéprogram från 

2005. Den nu gällande policyplanen 

från SOK omtalar exempelvis organisationens 

uppdrag att skapa ”konkurrenskraftiga 

svenska OS-trupper”. 

Men i diskussionerna, framför allt 

inom Elitidrottsrådet (Stödförslaget 

2007), har kritiken rätt långt handlat 

om att det ekonomiska stödet för 

svensk elitidrott varit alltför splittrat, 

inkonsekvent, ensidigt och för smalt 

riktat. Elitidrottsrådets förslag till nytt 

elitidrottsstöd är tänkt att organiseras i 

allt bättre koordination mellan SOK:s 

och RF:s respektive elitsatsningar 

och har som uteslutande mål att nå 

idrottslig framgång på den högsta 

internationella nivån. Man vill ”över 

tid skapa förutsättningar för internationella 

topprestationer” och ”via 

32 

behovsprövat och skräddarsytt stöd till 

våra toppaktiva skapa förutsättningar 

för att ta medaljer på internationella 

mästerskap”. Det nya elitidrottsstödet 

som presenterades i november 2009 

har alltså försökt både organisera stödformerna 

på nytt och skapa enhetliga 

kriterier för hur kommande landslagsstöd 

och olika riktade stöd för elitsatsningar 

skall utformas. 

Hur man än väljer att orientera 

elitidrottsstödet i spänningsfältet 

mellan de traditionella och kommersiella 

strukturerna kommer det att finnas 

missnöjda idrottsaktörer, särskilt i de 

olika specialförbunden. För att möjligen 

förstå rimligheten i det missnöje 

som yttras, är det, förutom det redan 

nämnda, skäl att se lite närmare på 

några andra aspekter i den komplexa 

elitverkligheten. 

Och svårt att göra lokalt… 

Den nationella utgångspunkten innebär 

bl.a. att man försöker skapa så goda 

(nationella) utvecklingsmiljöer för de 

aktiva elitidrottarna som möjligt. Men, 

som sagt, redan detta kommer för det 

första (1) att uppfattas helt olika inom 

de olika idrotterna, eftersom den internationella, 

globala konkurrensen och 

därmed grundförutsättningarna inte 

kan fastställas nationellt. 

För det andra (2) är vissa idrotter 

betydligt mera lämpade för och i behov 

av en god nationell utvecklingsmiljö än 

andra idrotter. Det är främst idrotter 

som inte kapitaliserats särskilt mycket 

i den interidrottsliga konkurrensen, 

exempelvis de flesta små eller mindre 

olympiska idrotterna. Ser man t.ex. på 

idrotter som tennis, golf, motorsport 

och ridsport är inkörsporten till hög 

internationell elitverksamhet kommersialiserad 

på ett sådant (sinsemellan 

olikartat) sätt att de nationella 

stödsatsningarna inte nödvändigtvis 

kommer till sin rätta. Lägger man till 

fotboll och ishockey blir bilden ännu 

mera kommersialiserad och bygger alltmer 

på penningstarka internationella 

aktörer som inte längre följer någon 

nationell agenda. Det är i stället kommersiella 

akademier och föreningar 

som lockar till sig allt yngre förmågor 

från hela världen. De mest talangfulla 

pojkarna (oftast, inom tennisen mera 

tjejer) kan komma in i en övervägd 

professionell utvecklingsverksamhet 

eller kontaktas direkt av sponsorer 

från 14-16 års ålder. Den verksamheten 

omöjliggör exempelvis studier samtidigt 

som framgång i lyckad satsning 

kan skapa ekonomiskt oberoende för 

återstoden av livet. 

Om idrotten samtidigt är en individuell 

idrott som främst är organiserad i 

professionella tour-tävlingar (som golf, 

cykel och tennis), blir det inte mycket 

kvar för den nationella stödsatsningen, 

dels för att de ”egna” talangerna 

kanske inte finns inom landets idrottsliga 

sfär – däremot nog ofta inom en 

nationellt präglad kommersiell sfär 

genom sponsorer. Och dels för att 

landslagsverksamheten i dessa idrotter 

är rätt minimal. 

En färsk men pikant liten detalj 

i det att idrotters popularitet och 

samtidiga kapitalisering tycks gå hand 

i hand kom indirekt till uttryck i valet 

av årets manliga idrottare i Sverige år 

2009. De 269 ledamoten i Svenska 

Idrottsakademin hade nominerat fyra 

elitidrottare som representerade idrotterna 

fotboll, golf, tennis och cykel… 

De idrottsliga förutsättningarna 

är alltså bättre för professionaliserade 

idrotter än för idrotter som inte är det, 

men fortsättningsvis kan man av detta 

inte säga något entydigt rättvist om 

förhållandet till internationell toppnivå. 

Snarare förefaller det mera rättvist 

att säga att kapitaliserad idrott rent 

generellt är en måttstock på ett högre 

underhållningsvärde. Men detta möjliggör 

i sig inte en jämförelse mellan 

olika idrotter när det gäller idrottslig 

kompetens. 

…särskilt för elitstödsaktörer 

Denna komplexa situation tvingar 

olika elitstödsaktörer (RF, SOK och 

SHIF/SPK) till strategier som alltid 

varken är genomskinliga eller allmänt 

legitimerade. I de båda strukturerna 

jag behandlat formas elitens kravnivå 

kvantitativt av antalet utövare lokalt 

nationellt och globalt, men också 

historiskt. Historiskt innebär detta att 

idrotten ifråga har en tradition och 

en prestationskultur byggd kring den 

traditionen som antingen mera lokalt 

eller globalt, vilket medför att en idrott 

kan ha stort antal utövare nationellt 

trots att idrotten inte är särskilt global 

och tvärtom. En tumregel kan sägas 

vara att ju äldre och mera etablerad en 

idrott är, desto högre tycks den internationella 

prestationsnivån vara. 

Den nationella organisationslogiken 

utgår från den målsättningen 

att uppnå framgång i att man lyckas 

ta medaljer på bred front i t.ex. ett 

OS. Den logiken utgår från att varje 

vunnen medalj för svensk idrott i ett 

OS är lika viktig. Varje idrott värderas 

därför på samma sätt. Att SOK av 

denna anledning valt sina elitsatsningar 

utifrån frågan ”vem har talang och


potential nå högsta internationella elit 

och möjligen ta medalj i ett OS?” har 

en naturlig följd i att dessa satsningar 

gett goda ekonomiska förutsättningar 

för vissa idrottsgrenar och vissa individer, 

medan andra blivit utanför. Att 

RF stått för ett slags bredare perspektiv 

och försökt sträva efter en bredare 

elitsatsning än SOK förändrar visserligen 

situationen för en del idrotter, men 

inte själva den grundläggande logiken. 

Betecknande är att den ”gemensamma” 

organisationen Elitidrottsrådet fastslår 

att ett nytt elitstöd för svensk idrott 

”ska göra det möjligt för en aktiv eller 

ett lag med potential att gå hela vägen 

till världstoppen oavsett idrott” (min 

kursivering). Formuleringen är som ett 

eko från Regeringens idrottspolitiska 

proposition från 1999, där man fastslår 

att ”möjligheter bör skapas för alla 

idrotter att bli mer konkurrenskraftiga 

i internationella sammanhang”. 

…som vill ha framgång och rättvisa 

Den logiken utgår från ett slags rättviseperspektiv, 

men i en annan mening 

är resonemanget missvisande för hur 

särskilt SOK arbetar. Deras explicita 

och uttalade strategi utgår från att 

välja och stödja talanger och olympisk 

toppnivåkvalitet utan att ta hänsyn till 

vilken idrott en talangfull person representerar 

eller vilket kön idrottaren har. 

I samarbete med respektive förbund 

görs en bedömning av den idrottsliga 

potentialen i förhållande till den 

rådande världseliten. I det avseendet 

får respektive idrotts interna, kontextrelaterade 

verklighet utrymme i bedömningen. 

Detta får bl.a. sitt utslag i att 

olika idrotter stöds på väldigt olika 

sätt och individer inom samma idrott 

kan också stödjas på väldigt olika sätt, 

allt beroende på hur den idrottsliga 

talang- och potentialanalysen utfaller 

och vad som bedöms vara rimliga 

förutsättningar för att nå internationell 

toppnivå. 

När man sammanställer olika 

idrotter utifrån målsättningen att alla 

idrotter är likvärdiga möjligheter för 

internationell framgång, blir följden 

ofta den att idrotter som inte har 

ekonomiska förutsättningar för elitsatsningar 

får proportionerligt sett mycket 

mera ekonomiskt stöd, likaså elitsatsningar 

för kvinnor. I denna mening 

utgör nationella elitsatsningar en direkt 

motvikt till kommersialiserade idrotter. 

Denna praxis har givetvis en 

uppenbar slagsida. I ett sådant perspektiv 

kan det nämligen bli lockande 

att utifrån den använda logiken göra 

medvetet selektiva prioriteringar 

utifrån förhoppningar om framgång. 

Man kan helt enkelt välja att satsa på 

sådana idrottsgrenar, där det finns god 

elitkvalitet på den nationella fronten 

och där det uppkommit en framgångs- 

eller vinnarkultur samtidigt som man 

i den strategiska planeringen bedömer 

huruvida den internationella eliten 

proportionerligt sett inte är alltför hög. 

Exempelvis kan man av denna anledning 

välja att satsa på vissa idrottsgrenar 

för kvinnor/damlag, eftersom 

motståndet på den högsta internationella 

nivån är lägre än för motsvarande 

herrar/herrlag. 

…men möts av popularitetsfrågan 

Den massmedialt styrda kommersiella 

idrottslogiken har givetvis en motsatt 

utgångspunkt. Den utgår från att 

man tämligen fritt både kan och bör 

rangordna olika idrotter, men varken 

utifrån tankar om intern historia, 

kvantitet eller möjlighet till framgång 

i största allmänhet utan uteslutande 

utifrån hur attraktiva idrotterna är dels 

i ett massmedialt åskådarperspektiv, 

dels hur viktig framgång är i de idrotter 

som räknas till de stora idrotterna. 

Framgång i (herr)fotboll är då exempelvis 

mycket mera intressant och 

viktigt än framgång i OS i brottning. 

Logiken bygger på att idrotter som 

inte intresserar de stora massorna, blir 

utan utrymme. De är helt enkelt inte 

intressanta, hur hög elitnivån, antalet 

utövare eller traditionstyngden än är. 

På det stora hela bekymrar man 

sig inte särskilt mycket om den bredd 

som finns inom svensk elitidrott. Den 

kommersiella mediala logiken ser följaktligen 

inget egenvärde i elitidrottens 

mångfald, utan följer upp idrottens 

interna konkurrenstänkande till dess 

yttersta konsekvens – men genom att 

konkurrenssätta idrotternas attraktionskraft 

sinsemellan. 

Dessa logiker kring elitidrott 

lever sida vid sida i idrottskulturens 

verklighet. Och de konkurrerar med 

varandra, framför allt ifråga om hur 

olika idrotter blir erkända, uppskattade, 

respekterade och synliggjorda, 

vilket direkt återspeglas i ekonomiska 

förutsättningar, och mer eller mindre 

direkt i idrottsliga förutsättningar. 

Medan kapitaliserade idrotter skapar 

gynnsamma förutsättningar för flera 

individer att förverkliga sina idrottsliga 

potentialer i form av yrkesverksamhet 

utan att man når till den högsta internationella 

nivån, är detta inte fallet i 

de idrotter som huvudsakligen baseras 

på nationella elitstödssystem. I dessa 

idrotter är det endast idrottare världs- 

elitnivå som kan utöva idrotten som 

yrke, och möjligen potentiella sådana. 

…måste den glokala verkligheten 

tänkas om 

När den traditionella elitidrottsförståelsen 

korsas av den kapitaliserade 

idrottens framväxt och den kommersiella 

massmediala logik som ligger 

bakom denna framväxt, blir det också 

naturligt att ställa sig frågan: Vilken 

betydelse har elitidrott överlag i ett 

samhälleligt perspektiv – och kapitaliserad 

idrott i synnerhet? Bör man, 

i likhet med regeringens idrottsproposition 

1999, utgå och acceptera 

att all elitidrott är eller drivs mot 

att uppfattas vara underhållning, en 

synlig och påkostad del av underhållningsindustrin? 

Denna utgångspunkt 

är emellertid felaktig – den gäller i 

Sverige endast ett fåtal idrotter. Den 

preciserade frågan blir därför: Hur 

kan och skall ett nationellt stödsystem 

riktas så att gränslinjerna mellan olika 

idrotters karaktär och konkurrensläge 

blir synliga? Och hur skall den i så fall 

eftersträvade synligheten kommuniceras 

och i sista hand legitimeras? 

Den idrottsliga utvecklingen har 

också lett till en situation då det också 

är dags att på allvar fråga i vilket 

syfte samhället skall stöda elitidrott 

överlag. Här går gränslinjen mellan 

att å ena sidan upprätthålla mångfald 

som intresserar allt färre eller att å 

andra sidan försöka nå framgång där 

det folkliga intresset är stort, trots att 

man därmed går in på de kommersiella 

aktörernas sfär. Frågan blir brännande 

framför allt utifrån den folkrörelse- och 

frivillighetsideologi som svensk idrott 

hittills så framgångsrik byggt på. Den 

har också stått för ett slags garanti 

för idrottens mångfald, men den stora 

faran, som jag ser det, är att den 

ideologiska basen alltmer – mer eller 

mindre synligt – kommer att utnyttjas 

i den kapitaliserade idrotten i form av 

extremt billig rekrytering. Det lokalt 

nationella möts av det globalt kommersiella 

i en mix som är glokal, och den 

mixen utnyttjar kommersiella aktörer 

ohämmat. Men frågan om elitidrottens 

underhållningsvärde är alldeles för 

viktig för att enbart lämnas i händerna 

på kommersiella aktörer. Den måste 

sättas in i ett större sammanhang, men 

samtidigt väcka till insikten att också 

elitidrott och dess nationella stödformer 

måste våga tänkas i ”nya banor” i 

en alltmer globaliserad verklighet. Men 

fortfarande: vem vågar? 

33


34 

PhiliP AAgAArd 

mED KaND; 

Anders sAhlén 

mD, PhD; 

Frieder BrAunschweig 

DOcENT, ÖVERläKaRE 

hjäRTKlINIKEN, 

KaROlINSKa UNIVERSITETS- 

SjUKhUSET, STOcKhOlm 

Lidingöloppet 

– en svensk klassiker i förändring 

Att delta i långdistanslopp blir allt populärare, särskilt bland kvinnor 

och äldre. Samtidigt ökar genomsnittstiderna. Det tycks bero på 

att tröskeln för att delta i denna typ av evenemang har sänkts. Idag 

attraherar uthållighetslopp många oerfarna och för uppgiften otränade 

löpare. Kanske har det blivit dags att screena risklöpare innan 

deltagande i uthållighetslopp? 

■■■ Lidingöloppet 

Lidingöloppet är världens största terränglopp 

och har hållits på samma 

backiga skogsstigar på Lidingö utanför 

Stockholm varje höst sedan 1965. 

Premiäråret fullföljde 512 män loppet. 

Den siffran hade stigit till 7632 män 

och 2201 kvinnor år 2007. Under 

samma tidsperiod steg genomsnittsåldern 

från 32 år till 38 år och åldern 

för den äldsta deltagaren från 49 till 

82 år. Idag är uthållighetsidrott inte 

längre en angelägenhet bara för unga 

elitaktiva män utan löpare över 60 år, 

samt kvinnor, är de snabbast växande 

grupperna. Någon som varit med och 

följt denna utveckling på nära håll är 

Artur Forsberg, som detta nummer av 

tidningen tillägnas. År 2002 mottog 

forskaren och idrottsentusiasten sin 

25-års plakett efter att ha deltagit i 

tävlingen lika många gånger. 

Ny studie 

För den som inte nöjer sig med att 

fråga Artur om hur loppet förändrats 

genom åren har vi kartlagt utvecklingen 

av prestation och deltagande i 

Lidingöloppet. Bakgrunden till studien 

var att man i amerikansk forskning på 

deltagartrender i New York Marathon 

sett att den snabbast växande gruppen 

deltagare var äldre män – en grupp 

som ofta hamnar i fokus när det gäller 

hjärtkärlsjukdomar[1]. Vi ville ta reda 

på om denna trend även gällde svenska 

uthållighetslopp. Med forskargruppens 

bakgrund inom kardiologi ville vi även 

undersöka om det finns anledning att 

fundera på en obligatorisk hälsoundersökning, 

så kallad screening, av äldre 

deltagare innan ett lopp. 

Fler deltagare 

Och visst har Lidingöloppet vuxit. 

Mellan 1993- 2007 ökade antalet deltagare 

med 56 % (Fig. 1). Skärskådar 

man studien kan man se att ökningen 

av antalet deltagare under studieperioden 

i huvudsak har två förklaringar. 

Den första är att loppet idag attraherar 

nya grupper av löpare, framförallt 

äldre och kvinnor, grupper som tidigare 

varit marginaliserade i dessa sammanhang. 

Hos männen skedde den största 

procentuella ökningen hos löpare äldre 

än 60 år (Fig. 2a och 2b), medan det 

bland kvinnorna, vilkas deltagande 

tiofaldigades, skedde stora ökningar 

i alla ålderssegment. Många av dessa 

nya löpare har aldrig tidigare deltagit i 

uthållighetslopp och för en del av dem 

stannar det vid en engångshändelse. 

Den andra förklaringen till varför


Figur 1. Förändring i manligt och kvinnligt deltagande 1993-2007. Det totala antalet deltagare ökade 

med 56%. Det kvinnliga deltagandet tiofaldigades medan det manliga deltagandet ökade med 29%. 

M20 män, ≤29 år K20 kvinnor, ≤29 år 

M30 män, 30-39 år K30 kvinnor, 30-39 år 



M60 män, ≥60 år K60 kvinnor, ≥60 år 

Tabell 1. Indelning i åldersgrupper efter kön. 

loppets vuxit är att många deltagare, 

precis som Artur Forsberg, väljer att 

fortsätta att springa loppet år efter år. 

Dragningskraften att återvända till 

loppet är så stark att för varje givet 

år har hälften av deltagarna sprungit 

loppet en eller flera gånger tidigare. 

Andra uthållighetstävlingar 

Även andra stora uthållighetslopp 

uppvisar liknande deltagartrender. I 

den jättelika amerikanska löpardatabasen 

Road Running Information 

Center (RRIC), som innehåller statistik 

för samtliga amerikanska maratonlopp 

sedan 1976, framgår att andelen 

löpare över 40 år ökat från 26 % till 

45% mellan 1980 och 2009[2]. Samtidigt 

har antalet fullföljande maratonlöpare 

i USA vuxit från 25000 1976 

till 425 000 år 2008. Vidare har det 

största svenska maratonloppet, Stockholm 

Marathon, tiodubblat sitt antal 

deltagare sedan starten 1979. 

Träning och hälsa 

Träning har många positiva effekter 

på kroppen. Viktigast av allt är kanske 

att fysisk aktivitet förlänger livet 

genom att minska risken att drabbas 

av en rad sjukdomar, exempelvis hjärtinfarkt, 

slaganfall, vissa cancerformer, 

diabetes, fetma, och benskörhet. 

Dessa positiva hälsoeffekter uppnås 

redan vid så kallad ”regelbunden 

måttlig fysisk aktivitet”. I Sverige 

rekommenderar Svenska läkaresäll- 

Figur 2a. och 2b. Deltagartrender enligt åldersgrupper (se tabell 1) Manligt deltagande ökade i alla åldersgrupper utom för M20. Det kvinnliga deltagandet 

tiofaldigades med stora ökningar i alla åldersgrupper. 

35


Figur 3a. och 3b. Löptiderna ökade för alla åldersgrupper (se tabell 1) oavsett kön. Detta tyder på sämre tränade deltagare idag jämfört med för 15 år sedan. 

skapet följande vad gäller fysisk aktivitet: 

”Alla individer bör, helst varje 

dag, vara fysiskt aktiva i sammanlagt 

minst 30 minuter. Intensiteten bör 

vara åtminstone måttlig, till exempel 

rask promenad. Ytterligare hälsoeffekt 

kan erhållas om man utöver 

detta ökar den dagliga mängden eller 

intensiteten”[3]. Hälsoeffekterna av 

att delta i extrema uthållighetslopp, 

såsom Lidingöloppet eller maraton, är 

dock ännu inte kartlagda. 

Sämre tränade deltagare 

Vid en första anblick kan den ovan 

presenterade statistiken över deltagartrender 

uppfattas som ett kvitto 

på att uppmaningarna från media, 

forskare och myndigheter om att vi 

måste röra mer på oss har hörsammats. 

Eftersom man vet att träning 

effektivt motverkar åldersrelaterade 

sjukdomar, som till exempel slaganfall 

och hjärtinfarkt, kan det verka 

särskilt glädjande att just de äldre 

lyssnat och snörat på sig löparskorna. 

Men, om man gräver lite djupare i 

statistiken, framkommer även en del 

frågetecken. Det ökade antalet deltagare 

verkar nämligen inte alls betyda 

att folk är mer vältränade idag. Den 

stora deltagarökningen har istället 

skett på bekostnad av en ökad löptid 

(Fig. 3a och 3b) och ökningen har 

skett för löpare i alla åldrar, oavsett 

36 

kön. Eftersom banans utformning och 

andra förutsättningar varit konstanta 

är det svårt att se någon annan förklaring 

till de ökade löptiderna än att 

deltagarna idag generellt sätt är sämre 

tränade när de kommer till start. Att 

vi tävlar mer verkar alltså inte betyda 

att vi tränar mer. Det ökade deltagandet 

verkar istället snarare representera 

en sänkt tröskel för att delta i denna 

typ av evenemang. 

Äldre män tar större risker 

Vidare såg vi vid en jämförelse mellan 

äldre män och kvinnor att skillnaderna 

i löptid minskade med stigande 

ålder (Fig. 4). Det skulle visserligen 

kunna bero på fysiologiska könskillnader 

i åldrande[4], men en annan 

tänkbar förklaring är att äldre kvinnor 

är bättre tränade för uppgiften 

än män. Med hänsyn till männens 

generellt högre risk för hjärtkärlsjukdomar 

väcker detta frågor om det 

verkligen är säkert ur hjärtsynpunkt 

för alla dessa äldre män att delta. Till 

exempel fann vi i en nyligen publicerad 

studie på lidingöloppsdeltagare 

över 55 år, vilka alla upplevde sig 

själva som helt friska, att 2.2% hade 

allvarlig hjärtsjukdom[5] och rimligen 

ej borde ha deltagit i loppet om detta 

varit känt på förhand. Trots att studien 

innehöll både män och kvinnor 

var samtliga dessa deltagare män. 

Idrott och plötslig hjärtdöd 

Lika välstuderat, men kanske mindre 

välkänt, som att träning skyddar 

mot flera sjukdomar är att uthållighetsidrott 

innebär en tillfälligt ökad 

risk för plötslig hjärtdöd[6] även om 

detta inträffar mycket sällan (ca.1/50 

000 deltagare [6]). Plötslig hjärtdöd 

hos yngre idrottare har rönt mycket 

uppmärksamhet både i media och i 

forskningsvärlden de senaste åren. 

Idag finns också tydliga rekommendationer 

för hur man skall screena unga 

idrottare för att upptäcka riskpersoner[7]. 

Mindre uppmärksamhet har 

hittills ägnats screening av äldre idrottare, 

detta trots att deras individuella 

risk för plötslig hjärtdöd är mycket 

högre[8]. 

Screening 

En förklaring till att man hittills inte 

börjat screena äldre deltagare är att 

man i stora studier har sett att den 

momentant ökade risken för plötslig 

hjärtdöd under idrott mer än väl 

vägs upp av de positiva effekterna av 

träningen[9]. Man är därför rädd att 

det skulle få negativa hälsoeffekter att 

avråda personer från att delta i denna 

typ av evenemang, eftersom många 

sannolikt ser tävlingen som en morot 

vilken både underlättar och nödvändiggör 

en hälsosammare livsstil. En 

annan förklaring är att det hittills varit


Figur 4. Med stigande ålder minskade skillnaderna i löptid mellan män och kvinnor tydande på att män, 

i större utsträckning än kvinnor, deltar oavsett träningsgrad. 

problematiskt att hitta en bra metod 

att screena äldre. För, medan unga personer 

som drabbas av plötslig hjärtdöd 

ofta har medfödda hjärtmissbildningar 

som går att upptäcka på EKG, är den 

underliggande orsaken till plötslig 

hjärtdöd hos äldre ofta åderförkalkning[10], 

som är svår att upptäcka vid 

denna undersökning. 

NT-proBNP 

I en nyligen avlagd doktorsexamen vid 

Karolinska institutet har Anders Sahlén 

visat lovande resultat med att använda 

blodprovstagning, som idag används 

kliniskt inom hjärtinfarkts- och hjärtsviktsdiagnostik, 

för att screena äldre 

uthållighetslöpare [11]. Mest lovande 

som screeningverktyg hittills har 

NT-proBNP varit. NT-proBNP är ett 

hormon som frisätts från hjärtat när 

det tänjs ut, till exempel vid hjärtsvikt 

eller i samband med träning. Det har 

visat sig att nivåerna i blodet av detta 

hormon hos en person före ett lopp till 

stor del förutsäger hur höga nivåerna 

är efter uthållighetsloppet [11]. Detta 

är intressant ur screeningsynpunkt 

eftersom höga nivåer av hormonet 

till stor del sammanhänger med hur 

uttröttat hjärtat har blivit samt med 

förändringar i hjärtats elektriska 

aktivitet efter loppet [12]. Att använda 

blodprovstagning för att identifiera 

risklöpare på förhand verkar alltså 

lovande, men frågan om man överhuvudtaget 

skall screena äldre, och i så 

fall hur, är fortfarande kontroversiell 

och centrala riktlinjer likt dem för unga 

idrottare saknas. 

Slutsatser 

Uthållighetstävlingar ökar i popularitet 

och lockar idag till sig nya grupper av 

löpare, framförallt kvinnor och äldre. 

Vidare har tröskeln för att delta i 

denna typ av evenemang sjunkit, vilket 

avspeglas i ökade löptider. Samtidigt 

som det är bevisat att träning befrämjar 

hälsa och förlänger livet vet man 

också att uthållighetslopp innebär en 

tillfälligt ökad risk för plötslig hjärtdöd. 

Detta gäller särskilt äldre löpare 

och, på grund av deras ökade risk 

för hjärt-kärlsjukdom, särskilt äldre 

män. En ny studie på Lidingöloppet 

visar att den riskgruppen vuxit, och 

dessutom är sämre tränad idag än för 

15 år sedan. En del av dessa deltagare 

har allvarlig hjärtsjukdom utan att 

vara medvetna om det. Screening av 

äldre deltagare innan loppet för att 

hitta dessa risklöpare och på så sätt 

göra långdistanslöpning ännu säkrare 

framstår i ljuset av dessa siffror som 

både intressant och angeläget. 

Referenser 

[1] Jokl P, Sethi PM, Cooper AJ. Master’s 

performance in the New York City Marathon 

1983-1999. Br J Sports Med. 2004 

Aug;38(4):408-12. 

[2] RRIC Annual Marathon Report. [cited 

2010 Jan 20 ]; Available from: www.runningusa.org 

[3] Läkaresällskapet S. Fysisk aktivitet och 

hälsa - att ordinera träning på recept. Press- 

meddelande 2001-11-01. 

[4] Ogawa T, Spina RJ, Martin WH, 3rd, 

Kohrt WM, Schechtman KB, Holloszy JO, 

Ehsani AA. Effects of aging, sex, and physical 

training on cardiovascular responses to exercise. 

Circulation. 1992 Aug;86(2):494-503. 

[5] Sahlen A, Gustafsson TP, Svensson JE, 

Marklund T, Winter R, Linde C, Braunschweig 

F. Predisposing factors and consequences of 

elevated biomarker levels in long-distance runners 

aged >or=55 years. Am J Cardiol. 2009 

Nov 15;104(10):1434-40. 

[6] Maron BJ, Poliac LC, Roberts WO. Risk 

for sudden cardiac death associated with 

marathon running. J Am Coll Cardiol. 1996 

Aug;28(2):428-31. 

[7] Corrado D, Basso C, Schiavon M, Pelliccia 

A, Thiene G. Pre-participation screening 

of young competitive athletes for prevention 

of sudden cardiac death. J Am Coll Cardiol. 

2008 Dec 9;52(24):1981-9. 

[8] Epstein SE, Maron BJ. Sudden death and 

the competitive athlete: perspectives on preparticipation 

screening studies. J Am Coll Cardiol. 

1986 Jan;7(1):220-30. 

[9] Thompson PD, Franklin BA, Balady GJ, 

Blair SN, Corrado D, Estes NA, 3rd, Fulton 

JE, Gordon NF, Haskell WL, Link MS, Maron 

BJ, Mittleman MA, Pelliccia A, Wenger NK, 

Willich SN, Costa F. Exercise and acute cardiovascular 

events placing the risks into perspective: 

a scientific statement from the American 

Heart Association Council on Nutrition, Physical 

Activity, and Metabolism and the Council 

on Clinical Cardiology. Circulation. 2007 May 

1;115(17):2358-68. 

[10] O’Connor FG, Kugler JP, Oriscello RG. 

Sudden death in young athletes: screening for 

the needle in a haystack. Am Fam Physician. 

1998 Jun;57(11):2763-70. 

[11] Sahlen A, Winter R, Lind B, Jacobsen PH, 

Stahlberg M, Marklund T, Fux T, Svensson J, 

Braunschweig F. Magnitude, reproducibility, 

and association with baseline cardiac function 

of cardiac biomarker release in long-distance 

runners aged > or =55 years. Am J Cardiol. 

2008 Jul 15;102(2):218-22. 

[12] Sahlen A, Rubulis A, Winter R, Jacobsen 

PH, Stahlberg M, Tornvall P, Bergfeldt 

L, Braunschweig F. Cardiac fatigue in longdistance 

runners is associated with ventricular 

repolarization abnormalities. Heart Rhythm. 

2009 Apr;6(4):512-9. 

37


38 

Biomekaniska simuleringar adderar 

insikt om längdskidåkning 

Varför ska man kopiera de som är bäst? När man väl lärt sig deras teknik så har de bästa kanske 

redan gått vidare och utvecklat ännu bättre tekniker? Med biomekaniska simuleringar adderas 

insikt så att man kan utveckla sin teknik och ligga i framkant, istället för i svallvågorna. 

1, 2 

Joakim Holmberg 

2, 3 

marie lund oHlsson 

1 AVDElNINGEN FöR 

mEKANIK VID lINKöpINGS 

uNIVERSITET 

2 NATIONEllT VINTERSpORTcENTRum 

VID mITTuNIVER- 

SITETET I öSTERSuND 

3 INSTITuTIONEN FöR TEKNIK 

Och hållbAR uTVEcKlING 

VID mITTuNIVERSITETET I 

öSTERSuND 

■■■ Låt oss ta det från början 

Biomekanik är enkelt uttryckt Newtons 

lagar applicerat på biologiska 

system, exempelvis människokroppen. 

Inom idrott används detta främst för 

utveckling av teknik och utrustning 

men även i skadeförebyggande syfte 

(McGinnis 2005). Vanligtvis används 

ett ”biomekaniskt resonerande” för 

att analysera stillastående eller statiska 

system. Varför kraften på diskarna 

i ryggen blir större vid ett lyft av en 

låda från golvet med raka ben jämfört 

med böjda ben är ett exempel på när 

mekaniska lagar ökar förståelsen. 

Och eftersom rörelsen utförs relativt 

långsamt är det möjligt att approximera 

rörelsen som kvasi-statisk 

(krafter och rörelser varierar långsamt 

med tiden). Men i de flesta idrotter är 

accelerationen från rörelsen så pass 

stor att den kraftigt påverkar kraftspelet 

och dessutom är antalet leder och 

muskler som samarbetar många. Inom 

idrottsforskningen har det exempelvis 

uppmätts yttre krafter, så som fotens 

avstampskraft mot underlaget eller 

stavkraften i längdskidåkning, och 

ibland även kroppens rörelser, avseende 

positioner, hastigheter och accelerationer. 

Utifrån detta förs liknande 

resonemang som för det kvasi-statiska 

lyftet, större impuls (dvs. kraft × tid) i 

frånskjutet genererar mer arbete som 

antas ge längre hopp för längdhopparen 

respektive högre hastighet för 

skidåkaren. Dynamiska resonemang 

är svårare att föra med stor säkerhet. 

För att nå ytterligare förståelse kring 

dynamiska samband kan en simulering 

genomföras. Exempelvis går 

det att med hjälp av en simulering 

beräkna vilka muskler som används 

och hur stor kraft de genererar utifrån 

en given kroppsrörelse. Vi har simulerat 

längdskidåkningens stakteknik 

med The AnyBody Modeling System 

(Damsgaard et al. 2006) för att öka 

kunskapen om dynamiska fenomen. 

Modellering och simulering 

För att göra en datasimulering krävs 

att en modell av verkligheten byggs 

upp. Att simulera betyder i detta fall 

att ett utföra ett experiment på modellen 

i datorn. Modeller kan byggas upp 

på olika sätt. I metoden vi använder 

byggs människokroppen av stelkroppar 

(ben) sammankopplade av friktionsfria 

leder och utvalda skelettmuskler, en s.k. 

muskuloskelettär modell, se figur 1. De 

modellerade musklerna ”spänner” från 

punkt till punkt och därför är muskler 

som har större ytor vid ursprung och/ 

eller fäste uppdelade på flera muskeldelar. 

I figur 1 syns deltamuskeln uppdelad 

på flera muskeldelar (notera de 

gröna prickarna). 

Simuleringen kan se olika ut. En 

variant är målsökande simulering, där 

modellen exempelvis ska hoppa så långt 

som möjligt. Vi simulerar inversa problem 

med främst inversdynamik, vilket 

innebär att de inre krafterna, muskelkrafter 

och reaktionskrafter i lederna, 

beräknas utifrån uppmätta data av 

rörelse och externa krafter. 

Simulering av stakning 

Den första experimentellt baserade 

helkroppssimuleringen av längdskidåkning 

genomfördes på dubbelstakning. 

För fullständiga resultat se Holmberg 

& Lund 2008. 

På en skidåkare arbetandes på en 

stakergometer uppmättes rörelse i 2 

dimensioner med videokamera samt 

stavkraft, se figur 2. Rörelsen och 

stavkraften användes i simuleringsmodellen. 

En fördel med stakergometer är 

symmetrin i rörelsemönstret, stavarna 

hålls parallella och fötterna står på ett 

och samma ställe, vilket ökar stabiliteten 

av simuleringen.


Figur 1. Modell av axelparti och knäled. 

En helkroppsmodell bestående av 

64 stelkroppar (inklusive stavar) och 

464 muskeldelar användes till simuleringsmodellen. 

I figur 3 redovisas 

simuleringsresultaten grafiskt, mer 

mörkröda muskler representerar högre 

muskelaktivitet. 

Musklernas aktivitet definieras som 

muskelkraft dividerad med maximal 

tillgänglig kraft (MVC; maximal voluntary 

contraction). I figur 4 redovisas 

några musklers aktivitet tillsammans 

med stavkraften. I modellen finns som 

tidigare beskrivits många fler muskler 

än vad som redovisas i figuren. De 

redovisade musklerna är utvalda för 

att möjliggöra jämförelser med andra 

studier, visa på resultat från muskler 

som är svåra att mäta experimentellt så 

som höftböjarmuskeln (Iliopsoas), och 

de områden där den uppmätta kinematiken 

(rörelsen) har bäst precision. 

I figur 4 kan utläsas hur olika 

muskler är aktiva genom stakcykeln. 

Musklernas aktivitet är indelad i tre 

nivåer, Låg (2% – 18%), Medium 

(18% – 57%) och Hög (57% – 100%). 

Överst i figuren redovisas stavkraften 

som implementerats i simuleringen. 

Stavkraften är positiv under frånskjutsfasen 

och blir sedan negativ under 

återhämtningsfasen. Att kraften blir 

negativ under återhämtningsfasen 

beror på att försöket är utfört på en 

stakergometer där stavspetsarna sitter 

fast i en släde som dras fram under 

återhämtningsfasen. 

Vid maximal stavkraft är musklerna 

som mest aktiva. Men till skillnad från 

vanlig dubbelstakning är många av 

musklerna även aktiva under återhämtningsfasen. 

Dessa resultat jämfördes 

med studien Holmberg et al. 2005 och 

många likheter observerades där kinematiken 

överensstämde, vilket framförallt 

var under frånskjutsfasen. 

En praktisk slutsats är att arbete på 

en stakergometer tränar musklerna på 

liknande sätt som riktig dubbelstakning 

under frånskjutsfasen men att musklerna 

blir mer aktiva under återhämtningsfasen. 

Nya möjligheter 

Fördelen med att använda datorsimuleringar 

är flera. Precis som inom 

traditionellt ingenjörsarbete innebär 

simuleringar minskad resursanvändning, 

bron behöver inte byggas för att 

sedan testas om den håller. Det samma 

Figur 2. Skidåkare på stakergometer. 

[Omarbetad från: Holmberg & Lund 2008] 

gäller inom idrottsforskning, att mäta 

många testpersoner är tidsödande och 

därmed kostsamt. En specifik fördel 

med simulering jämfört med traditionell 

testning av muskelaktivitet så som 

EMG, är att djupt liggande muskler 

är lika ”enkla” att beräkna som ytligt 

liggande muskler. Med EMG är det 

mycket svårare att mäta djupt liggande 

muskler jämfört med ytligt liggande 

muskler. Ytterligare fördelar med 

biomekaniska simuleringar är möjligheten 

att testa nya rörelsemönster 

innan de är intränade och ställa ”vad 

händer om”-frågor. Att ändra teknik 

tar tid för en idrottare, ofta känns ett 

nytt rörelsemönster ovant och kräver 

lång tid av träning och anpassning 

innan det ger resultat i form av ökad 

prestation. Att bara kopiera de framgångsrika 

ger ingen möjlighet till att 

ligga i framkant, att vara först. Dvs. 

genom att bara mäta och analysera är 

man alltid steget efter utvecklingen. Ett 

exempel på en ”vad händer om”-fråga 

som vi studerat inom stakning är: ”vad 

händer med fördelning av kraft mellan 

latissimus dorsi och teres major om 

överarmen abduceras mer vid stakning?” 

Svaret är att teres major ökar 

sin del av det totala arbetet (Holmberg 

& Lund 2007). En annan intressant 

Figur 3. Bilder från simuleringen: till vänster stavisättningen, i mitten maximal stavkraft och till höger avslutningen av frånskjutsfasen. 

39


Figur 4. Kinetik från simuleringen, stavkraft och muskelaktiviteter (muskelkraft/maximal tillgänglig 

kraft). Musklernas aktivitet är indelad i tre nivåer, Låg (2% – 18%), Medel (18% – 57%) och Hög (57% – 

100%). Redovisade muskler är: Biceps brachii lång (BIC); Latissimus dorsi (LD); Levator scapulae (LS); Pectoralis 

major (PMa); Rhomboid major och minor (RHO); Teres major (TMa); Trapezius, skapulära delen 

(TRA_s) och klavikulära delen (TRA_c); Triceps brachii lång (TRI); Rectus femoris (RF); Biceps femoris 

caput longum (BFLH); Biceps femoris short head (BFSH); Iliopsoas (ILL); Externa abdominal oblique (OE); 

Inre abdominal oblique (OI); Rectus abdominis (RA). [Omarbetad från: Holmberg & Lund 2008] 

tillämpning av datorsimuleringar inom 

biomekanik är möjligheten att identifiera 

muskelantagonister för en viss 

rörelse och yttre belastning (Lund & 

Holmberg 2007). 

Givetvis har simuleringar sina 

begränsningar precis som andra metoder. 

Beräkningen kan inte bli noggrannare 

än den modell och de indata som 

används. Validering av simuleringsmodellen 

är svårt så det gäller att förbättra 

metoden på många fronter. Det 

40 

är lätt att titta på med grafiska modellen 

och säga att det behövs fler muskler 

och mer reella leder. Samtidigt kan det 

vara så att den matematiska metodens 

beräkningar inte är välställda. Det kan 

betyda att det inte finns ett unikt svar 

utan beräkningen är stark beroende 

av startgissningen. Detta problem (och 

möjliga lösningar) inom biomekaniska 

simuleringar behandlas i Lund et al. 

2008 och Lund Ohlsson & Gulliksson 

2009. 

Emellertid kan simuleringar tillsammans 

med experimentella undersökningar 

inom både fysiologi och 

biomekanik ge intressanta synergieffekter 

som varken den ena eller andra metoden 

kan åstadkomma på egen hand. 

De beskrivna simuleringsstudierna av 

längdskidåkning i denna artikel finns alla 

noggrant beskrivna både i avhandlingen 

Holmberg 2008 och i avhandlingen Lund 

Ohlsson 2009. 

Kontakt: 

Joakim Holmberg, 

joakim.holmberg@liu.se 

Marie Ohlsson, 

a.marie.ohlsson@gmail.com 

Referenser 

Damsgaard, M., Rasmussen, J., Christensen S. 

T., Surma, E. & de Zee, M.: Analysis of musculoskeletal 

systems in the AnyBody Modeling 

System, Simulation Modelling Practice and 

Theory, 2006, 14, 1100-1111 

Holmberg, L. J.: Computational biomechanics 

in cross-country skiing. Linköping Studies in 

Science and Technology. Thesis 1346, LIU-TEK- 

LIC-2008:4, ISBN 978-91-7393-986-7, Linköpings 

universitet, Linköping, Sverige, 2008 

(http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:liu:div 

a-10671) 

Holmberg, L. J. & Lund, A. M.: A musculoskeletal 

full-body simulation of cross-country skiing. 

Proc. IMechE Vol. 222 Part P: J. Sports Engineering 

and Technology, 2008, 11-22 

(http://dx.doi.org/10.1243/17543371JSET10) 

Holmberg, H. -C., Lindinger, S., Stöggl, T., Eitzlmair, 

E. & Müller, E.: Biomechanical analysis of 

double poling in elite cross-country skiers. Med. 

Sci. Sports. Exerc., 2005, 37, 807-818. 

Holmberg, L. J. & Lund, A. M.: Using doublepoling 

simulations to study the load distribution 

between teres major and latissimus dorsi. In Science 

and Nordic Skiing, Linnamo, V., Komi, P.V. 

and Müller, E. (Eds.), 2007, Meyer and Meyer 

Sport, Oxford, UK. 

Lund, A. M. & Holmberg, L. J.: Which are the 

antagonists to the pectoralis major muscle in 4th 

gear free-style technique, cross-country skiing?. 

In Science and Nordic Skiing, Linnamo, V., 

Komi, P.V. and Müller, E. (Eds.), 2007, Meyer 

and Meyer Sport, Oxford, UK. 

Lund, M., Ståhl, F. & Gulliksson, M.: Regularity 

aspects in inverse musculoskeletal biomechanics. 

In Numerical Analysis and Applied Mathematics: 

International Conference on Numerical Analysis 

and Applied Mathematics, 2008, 368-371. 

Lund Ohlsson, M. & Gulliksson, M.: Least 

squares approach to inverse problems in musculoskeletal 

biomechanics. Technical report, 

Mid Sweden University, 2009, ISSN 1650-5387 

2009:52 

Lund Ohlsson, M.: New Methods for Movement 

Technique Development in Cross-Country Skiing 

Using Mathematical Models and Simulation. 

Mid Sweden University Licentiate Thesis 41, 

2009, ISSN 1652-8948, ISBN 978-91-86073- 

53-4 

(http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:miun:d 

iva-10041) 

McGinnis, P. M.: Biomechanics of sport and 

exercise, 2nd edition, 2005, (Human Kinetics, 

Champaign, IL)

Per Jonsson Eccentric training in the treatment of tendinopathy Umeå University 2009 


■■■ 

NY AVHANDLING 

Excentrisk träning som behandling 

av tendinopatier 

Kroniskt smärtamma tendinopatier är vanligt 

förekommande, inte bara inom idrotts och motions aktiva individer 

utan också vanligt bland människor med en stillasittande livsstil. 

Både nedre och övre extremiteterna kan påverkas. Det råder brist 

på kunskap om etiologi och patogenes för tendinopatier och många 

olika behandlingar alternativ har presenterats. Tyvärr har de flesta 

behandlingar inte testats i vetenskapliga studier. Konservativ (ickekirurgisk) 

behandling har sedan länge visat otillfredsställande resultat 

och kirurgisk behandling är känd för att ge oförutsägbara resultat. 

Eccentric training in the 

treatment of tendinopathy 

Per Jonsson 

Faculty of Medicine 

Medical dissertation 2009 

Syftet med 

denna avhandling 

var att 

utvärdera 

nya modeller 

av smärtsam 

excentrisk träning 

för konservativ 

behandling 

av olika kroniskatendinopatier. 

Efter 

lovande resultat 

i en pilotstudie, 

med smärtsam excentrisk vadmuskelträning 

hos patienter med tendinopati i 

Achillessenans mellanportion, undersökte 

vi om dessa resultat kan reproduceras 

i en större grupp av patienter med 

både tendinopati i mellanportionen 

och i infästningen av Achillessenan 

(studie I ). Efter 12 veckor var 89% av 

patienter med smärta från mellanportionen 

tillbaka i tidigare aktiviteter. I 

gruppen med tendinopati i infästningen 

av Achillessenan var resultaten dåliga. 

En ny modell för excentrisk träning 

designades för patienter med tendinopati 

i infästningen av Achillessenan. 

Den excentriska vadmuskelträningen 

gjordes från tå stående ner till golvnivå 

(studie II). Med denna nya regim var 

67% av patienterna nöjda och tillbaka 

i tidigare aktivitet. 

Nästa steg var att undersöka 

effekterna av smärtsam excentriska 

quadriceps träning hos patienter med 

hopparknä/patellarsene tendinopati 

(studie III). Två olika träningsmodeller 

användes. Excentrisk träning som 

utförs på en 25 0 kil visade lovande 

resultat med minskad smärta och 

återgång till tidigare aktiviteter, medan 

excentrisk träning utan kil på plant 

golv hade dåligt resultat. 

I en påföljande prospektiv studie 

randomiserades patienter med hopparknä/patellarsene 

tendinopati antingen 

till koncentrisk eller excentrisk smärtsam 

quadriceps träning på en 25 0 kil 

(studie IV). Efter 12 veckors träning 

var det signifikant bättre resultat i 

gruppen som gjorde excentrisk träning. 

I en pilotstudie (studie V) undersökte 

vi smärtsam excentrisk deltoideus och 

supraspinatus träning på en liten grupp 

patienter på väntelistan för kirurgisk 

behandling av subacromiellt impingement 

syndrom. Efter 12 veckors 

träning var 5 av 9 patienter nöjda med 

resultatet av behandlingen och drog sig 

tillbaka från väntelistan för operation. 

Sammanfattningsvis visade föreliggande 

studierna på goda kliniska 

resultat med låga risker för biverkningar 

och låga kostnader. Således 

föreslår vi att smärtsam excentrisk 

Per Jonsson 

träning bör prövas hos patienter med 

Achilles och patellarsene tendinopati 

före intratendinösa injektioner och 

kirurgi i senan övervägs. För patienter 

med kronisk smärtande impingement 

syndrom i axeln så är resultatet av vår 

lilla pilotstudie intressant och stimulerar 

till randomiserade studier på större 

material. 

Keywords: eccentric training, Achilles 

tendon, patellar tendon, supraspinatus 

tendon, tendinopathy, tendinosis, 

impingement 

Kontakt 

Per Jonsson, RPT, Department of Surgical 

and Perioperative Sciences, Sports 

Medicine, Umeå University, SE-901 87 

Umeå Sweden 

Läs hela eller delar av avhandlingen på 

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se 

:umu:diva-25856 

ISBN: 978-91-7264-821-0, 

ISSN: 0346-6612 (1279) 

41


42 

erikA SchAgAtAy 

AngelicA lodin- 

SundStröm 

ENVIRONmENTal phySIOlOGy 

GROup, 

INST FöR TEKNIK Och hållbaR 

uTVEcKlING, 

SwEDISh wINTER SpORTS 

RESEaRch cENTRE, 

mITTuNIVERSITETET, 

öSTERSuND 

Åldrande Ama-dykare i 

uråldrigt kvinnoyrke 

Ama dykaren Matchiko-san är 

redo att börja sin arbetsdag. 

■■■ Vi gjorde i somras ett studiebesök på en ovanlig 

arbetsplats. Vi reste till ön Hegura i norra Japan, där Amadykare 

fortfarande plockar musslor och snäckor på havsbotten 

för ekonomisk försörjning. Syftet med resan var att göra en pilotstudie 

inför en längre forskningresa. Att vara dykare är ett hårt 

och kallt arbete, och huvuddelen av Ama-dykarna är kvinnor 

över 60 år. Hur dyker de och hur hårt är deras arbete? Varför 

fortsätter de och hur klarar kroppen detta? Det var några frågor 

vi ville ha svar på. Vi fick följa med Ama-dykaren Matchikosan, 

58 år, och hennes man en dag på jobbet. Kring oss arbetade 

några tiotal andra Ama dykare som vi också kunde observera. 

Vi fann bla att de trots hög ålder kunde fortsätta arbeta effektivt. 

De klarade att hålla ytintervallerna lika långa som dyken, ner till 

ca 12 m djup. Besöket på 4 dagar skedde i samband med deltagande 

i IUPS möte i Kyoto 2009.


Bakgrund 

Ama dykarna är kända för att redan 

för 2000 år sedan skörda ur havets rika 

skafferi kring de Japanska och Koreanska 

kusterna. På 1960-talet gjordes flera 

studier av människans naturliga dykförmåga 

på dessa grupper. Ett klassiskt 

arbete för alla dykfysiologer är boken 

”Physiology of breath-hold diving and 

the Ama of Japan” (Rahn och Yokoyama 

1965). Den är fortfarande en av de 

mest heltäckande studier som presenterats 

på olika aspekter av människan 

som apnédykare, dvs dykare som håller 

andan. Amas olika dykmetoder skildrades, 

och typiska dyk beskrevs vara 

ca 1 min med djup på ner till ca 20 m. 

Dykarna uppgavs tillbringa en stor del 

av tiden under vatten, och man konstaterade 

att de var de mest köldanpassade 

människor som någonsin studerats, 

eftersom de dök utan dräkt året runt 

(Kang et al 1965). Senare studier visar 

att efter dräkt introducerats på 1970 

talet har denna förmåga minskat (Park 

et al 1983). Reglering av dykningen gör 

dock att de fortfarande bara använder 

enkel fridykningsutrustning: Inga 

lufttuber tillåts vid fisket. 

Uthållighetsdykning – ett fysiskt 

krävande arbete 

Kring Hegura arbetar ca 60 st Amadykare, 

varav en del är bofasta på 

ön. Arbetet med insamling av molluskerna 

Awabi (en mussla) och Sasae (en 

snäcka) sker i 4 timmarspass. Detta regleras 

av fiskeorganisationen, som köper 

upp fångsten varje dag under säsongen 

och transporterar den till fastlandet. 

Det har uppgetts i tidigare studier att 

dykarna klarar att arbeta nästan halva 

tiden under vattenytan (Mohri et al 

1995). Detta skulle innebära att de 

håller andan närmare 2 av de 4 timmar 

de spenderar i vattnet. Vi ville mäta 

om dagens Ama fortfarande arbetar på 

liknande sätt. 

Till Hegura 

Ön vi skulle besöka låg långt från allfartsvägarna, 

och ingående förberedelser 

på plats krävdes för att ordna resan 

dit, då ingen engelskspråkig information 

finns om området. Vi anlände till 

Hegura med den dagliga morgonbåten. 

Med oss hade vi tolken Wawa som 

vi efter mycket efterforskningar fått 

kontakt med. Ama dykarna var redan 

utspridda kring ön, och vi passerade 

flera båtar på vägen och såg de korgar 

som Ama lägger sin fångst i. Ibland 

sågs huvudet på en dykare titta upp ur 

vattnet innan det kort därefter försvann 

igen (Bild 2). 

Bild 2. Ibland sågs huvudet på en dykare titta upp ur vattnet innan det kort därefter försvann igen. 

Kl 14:00 kommer fiskebåtarna 

till hamnlokalen där fångsten vägs 

och köps upp. En ström av kvinnor 

i svarta dykardräkter bär in korgar 

med snäckor och musslor. De flesta är 

äldre. En ser extra gammal ut, och vi 

ber tolken att fråga henne om det är 

ofint att fråga efter hennes ålder: - Neej 

då, skrattar hon, jag är minst 100 år! 

När hennes väninnor i närheten hör 

detta, säger de: Nej tro henne inte, hon 

överdriver, hon är bara 92! Själva är 

de i 87 årsåldern. På den lilla ön finns 

ingen logi, men på eftermiddagen just 

innan båten till fastlandet ska gå, får 

vi besked om att vi får stanna: Vi kan 

övernatta i kliniken hos öns läkare. 

Tolken reser dock iland. Följande 

morgon ska vi få följa med byledaren 

Shirosaki-san och hans fru Matchikosan, 

som är Ama-dykare, ut med deras 

båt på ett arbetspass. 

Följa med ut 

Morgon på Hegura. På den smala 

vägen runt ön cyklar i en sakta ström 

tanter på 3 hjuliga pack-cyklar mot 

hamnen. De är iklädda svarta dykardräkter 

och på flaket ligger cyklop, 

fenor, vikter och den stora flytkorg 

försedd med ankare som används för 

att lägga fångsten i. ”Ohayou gozaimasu” 

hälsar de på Erika som sitter 

vid hamnen och väntar på våra värdar. 

Angelica väntar vid kliniken eftersom 

vi är osäkra på var och när vi stämt 

möte. Utan tolk är det inte så lätt. 

Dykarna föreslår att vi går hem till 

deras hus. Matchiko-sans mamma tar 

emot: Hon är pensionerad och dyker 

inte längre efter Awabi, nu sitter hon 

och rensar alger. När allt är lastat i 

båten ger vi oss av. 

Tid och djup 

Erika tillbringade 1 h 30 min i det 23 

gradiga vattnet med Machico-san och 

var sedan rejält nedkyld. För att få en 

uppfattning om ansträngningen försökte 

hon följa med på ett arbetspass. Trots att 

hon är en relativt god fridykare kunde 

hon bara följa med 58 åriga Matchikosan 

i ca 10 min, och göra 7 dyk på ca 45 

s vardera med lika långa pauser mellan. 

Efter det var hon tvungen att andas 

under en längre period: Hon hade jobbat 

upp en syreskuld under simningen och 

måste vila. Matchiko-san höll sannolikt 

dyken inom sin aeroba dykförmåga, dvs 

utan ackumulering av laktat. Tider för 

dyk och vila mättes upp för 14 av Amadykarna 

och genomsnittstiden (SD) var 

för dyk 37(10) s och för vila 36(16) s. 

Tiderna varierade inte nämnvärt genom 

dykserien (Figur 1/Bild 3). Djupet till 

botten varierade från ca 5 till ca 12 m 

och ju djupare, desto längre var dyken 

och den påföljande vilan vid ytan. En 

dykserie avbröts ibland av en lite längre 

paus på i genomsnitt (SD) 100 (39) s för 

att flytta ankaret och fångstkorgen till en 

ny plats. En dykare använde en annan 

dykmetod med ett rep runt midjan och 

en assistent på båten som drog upp 

henne, och hon jobbade på 15-20 m 

djup och dyken var något längre (ingår 

ej i Fig 1). Denna typ av dykning var 

tidigare vanlig men nu dyker de flesta 

utan assistent, enligt dykarna pga att det 

är säkrare. 

Vad sker i kroppen vid upprepad 

dykning? 

Det mest naturliga sättet för människan 

att dyka är genom ”uthållighetsdykning” 

dvs att göra serier av korta dyk 

med korta andningspauser emellan, så 

43


Bild 3. Dykdjupet varierade mellan ca 5 och 12 m, och 

de djupare dyken var något längre med längre påföljande 

vila vid ytan. 

att tillräckligt lång tid per dag kan 

tillbringas på botten för sök och insamlande. 

Mätningarna visade att denna 

dykmetod ger en dyktid på omkring 

halva arbetstiden. Förutom Ama 

dykare finns fortfarande flera andra 

dykargrupper världen runt som lever 

på detta sätt, t ex havsfolket i Indonesien, 

men på många ställen har naturlig 

dykning ersatts av dykning med 

lufttuber eller fiske från båtar. Vi har 

intresserat oss för människans naturliga 

dykförmåga och studerat både 

vad denna typ av yrkesdykning och 

tävlingsdykning innebär fysiologiskt. 

När man gör en serie dyk startas 

två fysiologiska reaktioner som vi delar 

44 

Figur 1. Dyk och påföljande vila utförda i serie på djupen 5-12 m. Dyk och vila var lika långa (NS). Staplar 

visar medelvärden för 14 kvinnliga Ama-dykare, med standardavvikelsen markerad med vertikala linjer. 

med t ex sälarna: En kardiovaskulär 

dykrespons (Elsner och Gooden 1983) 

och en kontraktion av mjälten (Schagatay 

et al 2001). Dykresponsen ser 

till att de organ som är mest känsliga 

för syrebrist, hjärnan och hjärtat, får 

det mesta syret, och kroppsdelar som 

klarar syrebrist får mindre blod, samtidigt 

som pulsen minskar (Elsner och 

Gooden 1983). Det gör att syret räcker 

längre och dyktiden förlängs (Andersson 

och Schagatay 1998; Schagatay 

och Andersson 1998). Mjältesresponsen 

fungerar som en naturlig ”bloddoping” 

genom att ett reservlager röda 

blodkroppar i mjälten sätts i cirkulation 

när mjälten dras samman (Schagatay 

et al 2001, Schagatay et al 2004: Sv 

Idr Forsk). Detta ökar syrelagren hos 

dykaren, och även blodets buffring av 

CO2 under apnén, vilket ger en längre 

andhållningstid. Dykresponsen slås 

på och av för varje dyk, men mjältesresponsen 

behöver några dyk för 

att komma igång vilket gör att dykningen 

fungerar bättre vid upprepning 

(Schagatay et al 2007). Det sätt som 

Ama dyker på gör att responsen startas 

maximalt, och hos tävlingsdykare 

används ofta serier av kortare dyk som 

uppvärmning. 

Varför dyker främst kvinnorna? 

En teori om varför främst kvinnor blir 

Ama dykare är att de skulle tåla kylan 

bättre pga att kvinnor har högre andel 

kroppsfett och ett mer jämt fördelat 

underhudsfett än män (Rahn och 

Yokoyama 1965). Kvinnor är dock i 

genomsnitt mindre än män, vilket är en 

nackdel då ytan per volym blir större, 

och därmed även värmeledningen till 

omgivningen. I vatten som är ca 25 

gånger mer ledande än luft har detta 

stor betydelse: Marina däggdjur, t ex 

valar är stora och har ett tjockt späcklager. 

Det finns inget som tyder på att 

dykförmågan hos män och kvinnor är 

olika, och dykresponsen som underlättar 

förmågan att hålla andan verkar 

vara liknande mellan könen. Andra 

viktiga faktorer som kan spela in på 

dykförmågan, som blodvolym, hematokrit 

och lungvolym är oftast högre hos 

män. Kvinnor har i genomsnitt lägre 

densitet pga större andel kroppsfett och 

flyter trots mindre lungor något bättre 

vilket skulle kunna göra vilan vid ytan 

mindre energikrävande, men att dyka 

ner skulle däremot bli något mer krävande 

vid dykning utan vikter. Vad var 

då orsaken till att det traditionellt blev 

kvinnorna som blev dykare? 

Vi gjorde tidigare en studie av apnéförmågan 

och dykresponsen hos Ama 

i ett annat område, Chikura, i Japan 

(Holm et al 1998), och fann då att 

socioekonomiska faktorer var en viktig 

orsak till att kvinnor oftare var dykare. 

Där hade det också traditionellt varit 

kvinnorna som var Ama-dykare, och 

männen fiskade längre ut till havs från 

båtar med nät. När vi gjorde studien 

var dock mer än hälften av dykarna 

män, vilket berodde på försämrat fiske 

från båt. Sedan fiskekvoterna minskat 

till havs var den enda inkomstmöjligheten 

för männen att också bli Amadykare 

(Holm et al 1998). Det har 

också spekulerats om att det möjligen 

var så att dykfisket nära land var lättare 

att förena med att ha hand om 

barnen. 

Fiskesäsonger och termoreglering 

Kustfisket är noga reglerat i Japan. 

Året är uppdelat i fiskeperioder för 

olika fångster: I tre månader får


dykarna samla de stora snäckor och 

musslor (främst Awabi och Sasae) som 

är den mest inkomstbringande näringskällan. 

Resten av året samlas främst 

alger som också är ett viktigt inslag i 

den Japanska kosten. En månad per år, 

i september, är dykarna lediga. Man 

firar dykgudinnan i en stor fest och 

därefter står dykningen still. Under 

vintertid faller havstemperaturen vilket 

gör att dykarna tillbringar kortare 

arbetspass i vattnet. Man har funnit 

att dykare utan våtdräkt slutar arbeta 

när kroppens kärntemperaturen nått 

ca 35 ˚C oberoende av hur lång tid 

det tar innan detta inträffar (Kang et 

al 1965). På samma sätt som arbete 

i värme tycks regleras av en övre 

toleransgräns på ca 40 ˚C (Nybo och 

Nielsen 2001), tycks vi alltså ha denna 

nedre toleransgräns vid arbete i kyla. I 

spannet mellan 35 och 40˚C upprätthålls 

kroppsfunktionerna fortfarande 

tillräckligt bra för att vi ska kunna 

arbeta. Därefter ger sannolikt hjärnans 

temperaturcentrum i hypothalamus 

order om att arbetet måste upphöra. 

Trots att vi som alla däggdjur och 

fåglar tillhör homeotermerna, dvs noga 

reglerar vår kroppstemperatur, är vi 

inte helt jämnvarma utan har alltså ett 

spann på ca 5˚C att verka i. 

Intervju med Yoko-san 

Yoko-san är 41 år och har arbetat som 

Ama-dykare på Hegura i 23 år, men är 

sedan 2 år tillbaka bosatt i Wajima på 

fastlandet sedan hon gift om sig med 

en Japan. Vi fick tillfälle att intervjua 

henne via tolk för att få veta mer om 

Ama-dykarnas liv och arbetsmetoder. 

Några frågor som ställdes: 

När börjar man dyka? Jag började 

när jag var 16 år, det är vanligt, men en 

del börjar senare. 

Vilka redskap används? Förutom 

mask, fenor, dräkt och vikter är det 

viktigaste redskapet kniven som 

fungerar som ett bräckgärn. Dessa är 

personliga och går i arv. 

Hur tränas man till dykare? Man 

följer med en äldre dykare och tittar 

hur hon gör. 

När är man fullärd? En dykare är 

som bäst i 40-årsåldern. Då är man 

fullärd och vet hur man dyker och var 

fångsten finns, och kroppen är fortfarande 

stark. De äldsta dykarna är inte 

lika bra på att dyka djupt. 

Hur går dykningen att kombinera 

med graviditet? Kvinnorna brukar 

dyka tills barnet kommer om de mår 

bra. När kvinnorna fött barn väntar 

de oftast 2-3 månader med att ta upp 

arbetet igen. Numera föregås detta av 

en läkarkontroll. 

Varför fortsätter kvinnorna att dyka 

i så hög ålder? Det ger en bra inkomst, 

och det är roligt och spännande. De 

säger att de kan röra sig bättre och mår 

bättre i vattnet än på land, där de blivit 

lite stela med åren. De är också stolta 

över att vara Ama-dykare. 

Vad gör männen? De kör båten. 

Förr rodde de ut, de halade upp kvinnorna 

efter dyken för hand vid dykning 

med lina, och vissa var själv dykare. 

Nu sitter de oftast i båten och röker 

eller sover. 

Vem lagar middag när de kommer 

hem? Skratt: Det gör kvinnorna! 

Ama dykarnas framtid 

Redan på 1960-talet förutsades att 

Ama dykarna nog skulle försvinna 

inom en generation. Nu, 50 år senare 

finns fortfarande många aktiva Ama 

kvar i vissa delar av Japan. De är 

dock en minst sagt äldre grupp och 

rekryteringen av yngre dykare är liten. 

Endast 5 av ca 60 dykare verksamma 

vid Hegura var under 30 år gamla. De 

flesta ungdomar lämnar ön för att studera 

vidare, och för 3 år sedan stängde 

skolan på ön. En regel som möjligen 

kan bromsa rekryteringen är att endast 

infödda Ama tas som lärlingar för att 

tränas i yrket. En ingift kvinna kan 

också bli Ama-dykare, men en Ama 

kvinna som gifter sig med en icke Ama, 

får inte bli dykare, inte heller en ingift 

man. En intressant iakttagelse är dock 

att de ingifta blir lika bra dykare som 

de infödda Ama (Rahn och Yokoyama 

1965). Dykförmågan och dykresponsen 

kan i hög grad tränas upp (Schagatay 

et al 2000). Även mjältesresponsen 

tycks vara större hos tränade dykare 

(Richardson et al 2005). 

Slutord och tack 

Detta intressanta besök visade tydligt 

att kvinnor kan arbeta som apnédykare 

upp i hög ålder, troligen högre ålder 

än i de flesta andra fysiskt krävande 

arbeten. Kanske är våra kroppar bättre 

anpassade till detta arbete än annat? 

De åldrande dykarna tycktes vara vid 

mycket god hälsa, och inte ha krämpor 

relaterade till dykningen, men vi 

hade inte möjlighet att mäta allt vi 

var intresserade av denna gång. Dessa 

Ama-dykare besitter en stor kunskap 

om hur vi bäst nyttjar vår förmåga 

till uthållighetsdykning vid kustfångst 

i grunda vatten, en kunskap som är 

värdefull att bevara. Vi hoppas kunna 

återvända under 2010 för en fördjupad 

studie och fler fysiologiska mätningar 

på Ama-dykarna. Vi vill slutligen tacka 

alla Ama för att vi fick besöka dem 

och göra mätningar, Shirosaki-san och 

Matchiko-san för tillfället att följa med 

på arbetet, Yoko-san för intervjun, läkaren 

Tsuyama-san på ön Hegura och vår 

utmärkta tolk Wawa Nana-ura för all 

hjälp, samt professor Ryoichi Nagatomi 

för hjälp med kontakter inför resan. 

Referenser 

Andersson J, Schagatay E. Arterial oxygen desaturation 

during apnea in humans. Undersea & 

Hyperbaric Med. 1998; 25: 21-25. 

Elsner R, Gooden B. Diving and asphyxia: a 

comparative study of animals and man. Physiological 

Society Monograph 40. Cambridge: 

Cambridge Univ Press; 1983. p. 1-175. 

Holm B, Schagatay E, Kobayashi T, Masuda A, 

Ohdaira T, Honda Y. Cardiovascular Change 

in Elderly Male Breath-hold Divers (Ama) and 

their Socio-economical Background at Chikura 

in Japan. Appl Human Sci; J Physiol Anthropol. 

1998; 17 (5):181-187. 

Kang DH, Kim PK, Kang BS, Song SH, Hong 

SK. Energy metabolism and body temperature of 

the ama. J Appl Physiol. 1965; 20(1): 46-50. 

Mohri M, Torii R, Nagaya K, Shiraki K, Elsner 

R, Takeuchi H et al. Diving patterns of ama 

divers of Hegura Island. Japan Undersea Hyperb 

Med. 1995; Jun 22(2):137-43. 

Nybo L, Nielsen B. Hyperthermia and central 

fatigue during prolonged exercise in humans. J 

Appl Physiol. 2001; 91: 1055-1060. 

Park YS, Rennie DW, Lee IS, Park YD, Paik KS, 

Kang DH et al. Time course of deacclimatization 

to cold water immersion in Korean women 

divers. J Appl Physiol. 1983; 54(6): 1708-16. 

Rahn H, Yokoyama T, editors. Physiology of 

breath-hold diving and the ama of Japan. Washington: 

Natl Acad Sci, Natl Res Council; 1965. 

1341. p. 227-36. 

Richardson M, de Bruijn R, Holmberg HC, 

Björklund G, Haughey H and Schagatay E. 

Increase of hemoglobin concentration after 

maximal apneas in divers, skiers and untrained 

humans. Canadian J Appl Physiol. 2005; 30 (3): 

276-281. 

Schagatay E, Andersson J. Diving response and 

apneic time in humans. Undersea & Hyperbaric 

Med. 1998; 25: 13-19. 

Schagatay E, van Kampen M, Emanuelsson S, 

Holm B. Effects of physical- and apnea training 

on apneic time and diving response in humans. 

Eur J Appl Physiol. 2000; 82: 161-169. 

Schagatay E, Andersson J, Hallén M and Pålsson 

B. Physiological and Genomic Consequenses of 

Intermittent Hypoxia. Selected Contribution: 

Role of spleen emptying in prolonging apneas in 

humans. J Appl Physiol. 2001; 90: 1623-1629. 

Schagatay E, Richardson M, de Bruijn R, 

Haughey H, Holmberg HC. Naturlig bloddopning 

vid fysiologisk stress. Svensk Idrottsforskning 

no 1, 2004. 

Schagatay E, Andersson J, Nielsen Johannsen 

B. Hematological response and diving response 

during apnea and apnea with face immersion. 

Eur J Appl Physiol. 2007; 101: 125-132. 

45


46 

Tunga puckar och låga förväntningar 

– blindskär i damhockeyns utveckling 

Vad händer när vi jämför kvinnor och män i en idrott? Hur stora är egentligen skillnaderna i 

förutsättningar mellan kvinnor och män som spelar ishockey och hur ser spelarna på detta? 

Skjuter kvinnor hårdare slagskott med bättre anpassad utrustning? I den nyligen framlagda 

avhandlingen ”Genus och fysiologi i ishockey” studeras damhockey från flera olika synvinklar. 

Kajsa Gilenstam 

MED. DR I IDROTTSMEDIcIN, 

IDROTTSMEDIcINSKa ENhE- 

TEN, UMEå UNIVERSITET 

staffan Karp 

FIl. DR I pEDaGOGIK, 

pEDaGOGISKa INSTITUTIONEN, 

UMEå UNIVERSITET 

Karin henriKssonlarsén 

pROFESSOR I FySIOlOGI, 

IDROTTSMEDIcINSKa ENhE- 

TEN, UMEå UNIVERSITET 

Kim thorsen 

DOcENT I IDROTTSMEDIcIN/ 

ORTOpEDI, IDROTTSMEDIcINSKa 

ENhETEN. UMEå 

UNIVERSITET 

■■■ En av ursprungstankarna bakom 

avhandlingen var just att en mängd olika faktorer 

kan påverka prestation och att det vore intressant att 

studera idrottsfysiologi i sitt speciella miljömässiga 

sammanhang. Idrotten i sig brukar beskrivas med 

utgångspunkten att den ursprungligen är utvecklad av 

och för män (12). Vad kan det ha för praktisk betydelse 

för kvinnor? Ishockey föreföll vara en idealisk 

sport för att studera detta då det fortfarande räknas 

som en ny idrott för kvinnor. Vad blir effekten när man 

drar slutsatser kring jämförelser mellan kvinnors och 

mäns prestation i en idrott med ojämlika förhållanden 

såsom i ishockey? Hur har fysiologisk forskning hanterat 

detta tidigare? 

I Sverige idag är både val av yrke och idrott förhållandevis 

starkt könsuppdelade. Män utför oftare 

högintensiv träning och fler män tävlar i sin idrott än 

kvinnor. Kvinnors fritid innehåller också mer obetalt 

arbete i hemmet och fritiden är mer uppdelad på små 

korta stunder medan männens fritid är mer sammanhållen. 

Detta möjliggör idrottande i större utsträckning 

för männen (14). Dessa fakta belyser att det är viktigt 

att undersöka försökspersonernas fysiska aktivitet vad 

gäller motionsform och intensitetsnivå innan man vet 

om det är möjligt att dra slutsatser kring könsskillnader 

i styrka eller kondition. 

Fysiologiska könsskillnader på ostadig grund 

Vid en granskning av tidigare fysiologisk forskning 

framkommer det att vår kunskap om fysiologiska 

skillnader mellan kvinnor och män till stor del baserar 

sig på gammal forskning och där det ofta finns brister 

i urvalskriterier. Den mest basala form av jämförelser 

som gjorts har undersökt fysisk kapacitet mellan 

”friska kvinnor och män” där ingen kontroll av fysisk 

aktivitetsnivå gjorts, medan andra har valt en specifik 

population för sina studier som t ex. ”idrottsstuden-


Foto: Björn Wanhatalo/Västerbottens-Kuriren 

ter”, dock oftast utan närmare kontroll 

av fysisk aktivitet. Det förefaller 

som om forskarna i fysiologi inte har 

tagit hänsyn till att det finns generella 

mönster i samhället där kvinnor och 

män inte gör samma val eller inte har 

samma möjligheter, även om försökspersonerna 

är aktiva inom samma 

idrott. Utan kontroll av typ av fysisk 

aktivitet och dess intensitetsnivå riskerar 

man att undervärdera kvinnors 

fysiska kapacitet. 

Av denna anledning innehåller 

avhandlingen både en samhällsvetenskaplig 

och en fysiologisk ansats, vilket 

är ett nytt grepp. De fyra delarbetena 

spänner över många olika metoder 

där semistrukturerade intervjuer och 

enkäter använts för att analysera förutsättningarna 

för idrott, utrustningens 

effekt på skottprestation har analyserats 

i en biomekanisk studie och tester i 

laboratorium och på is har använts för 

att studera fysisk prestationsförmåga 

hos ishockeyspelare. 

Några använda teorier/begrepp 

För att kunna analysera data från de 

fyra delstudierna har ett speciellt teoretiskt 

perspektiv anlagts, där analys av 

resultat studeras från tre olika perspektiv. 

Dessa perspektiv användes av 

Sandra Harding i sin kritiska vetenskapsanalys 

(7) och har sedan flitigt 

använts av andra forskare, däribland 

inom idrottsforskning (8). Ur det 

symboliska perspektivet (symbolnivån) 

analyseras de egenskaper som vi förknippar 

med ett specifikt föremål eller 

grupp av människor såsom ”idrottskvinnan”, 

”hockeyspelaren” etc. Ur det 

strukturella perspektivet (strukturella 

nivån) undersöks hur makt, ansvar, 

resurser etc. fördelas mellan olika grupper 

av människor (såsom kvinnor och 

män). Ur det individuella perspektivet 

(individuella nivån) analyseras hur 

socialisering och erfarenheter påverkar 

hur kvinnor och män utvecklas som 

individer. Det bör tilläggas att de tre 

perspektiven hela tiden påverkar varandra 

och att det är svårt att dra några 

skarpa gränser dem emellan. 

Ett användbart begrepp är också 

”Idrottens genusordning” (gender 

regime in sport) som innebär att generellt 

är mäns idrottande högre värderad 

än kvinnors och att mäns idrott tilldelas 

mer resurser, mer mediautrymme 

osv. Denna situation är så inarbetad att 

vi sällan reflekterar över eller ifrågasätter 

den (10). 

Insikten om att våra svar påverkas 

av det specifika sammanhang vi är i 

när frågan ställs (social position, ras, 

klass etc) är också en viktig faktor att 

överväga i detta fall (15). 

Låga förväntningar och möjligheter 

I en av avhandlingens delstudier 

jämfördes dam- och herrspelares 

skattning av stöd och hinder från sin 

omgivning och klubb utifrån en enkät 

som besvarades av fyra dam- och två 

herrlag (3). Information från klubbarna 

insamlades också gällande ekonomi 

och organisation kring lagen. Spelarnas 

svar jämfördes mellan kvinnor och 

män, men svaren sattes även i relation 

till information från klubbarna om 

lagens ekonomi. Resultaten visade att 

47


de vuxna kvinnorna och männen skattade 

liknande stöd och hinder trots att 

damlagens budget utgjorde ungefär en 

tiondel av herrlagens budget. Inkomstkällorna 

för dam- och herrlagen skiljde 

sig också åt, där damlaget själva 

svarade för den största delen av intäkterna 

medan herrlagen fick sin inkomst 

mestadels genom sponsorintäkter. 

Det kanske mest intressanta resultatet 

var hur frågan kring ekonomiskt 

stöd besvarades av spelarna. Trots 

att damlagen inte redovisade några 

egentliga utgifter för utrustning eller 

ekonomiskt stöd till spelare svarade 

26 % av kvinnorna ”ja, jag får ekonomiskt 

stöd från klubben”. Endast 51 

% av männen svarade ”ja” på frågan, 

trots att herrlagen varje år redovisade 

utgifter för ny utrustning till spelarna 

samt ersatte förlorade arbetsförtjänster. 

Skillnaden mellan kvinnornas och männens 

svar var således mycket mindre 

än den skillnad som redovisades av 

klubbarna. Det förefaller som om kvinnorna 

och männen besvarade frågan 

på olika sätt, dvs. hade olika förväntningar 

på sin klubb. 

Kvinnornas berättelser 

I en av avhandlingens delstudier deltog 

åtta damhockeyspelare som i semistrukturerade 

intervjuer (5) berättade 

om livet inom och utanför hockeyn. En 

central fråga var också att undersöka 

vilka förväntningar kvinnorna hade 

på sin omgivning och sig själva. Vid 

intervjuerna av kvinnorna diskuterades 

bland annat kvinnligt och manligt beteende 

inom idrotten och här beskrivs 

idrottande kvinnor och män enligt de 

traditionella bilderna, där idrottskvinnan 

hade lägre träningsnärvaro och 

idrottsliga mål än idrottsmannen. 

Denna bild var endast giltig i generella 

beskrivningar om hur kvinnor och män 

”är”, men i mer specifika beskrivningar 

förändrades bilderna av kvinnligt och 

manligt som då blev betydligt mer 

nyanserade. De beskrev sig själva som 

”vanliga tjejer”, men med en inställning 

till idrott som mer liknade den 

traditionella bilden av idrottsmannen. 

Detta fenomen där kvinnor distanserar 

sig från den generella bilden av kvinnor 

har beskrivits tidigare bland annat 

inom friidrott och fotboll (9, 13). 

Vid intervjuerna framkom också en 

tydlig bild där kvinnorna gör jämförelser 

mellan dam- och herrhockey 

och där männens variant av spelet 

utgör normen – mallen. Det är främst 

prestationen på is som jämförs. När 

dam- och herrhockeyn jämförs anses 

damhockeyn sakna hårdhet och tempo, 

48 

vilket minskar damhockeyns värde.I 

denna jämförelse nämns inte faktorer 

som kan tänkas påverka prestationen, 

såsom det faktum att det är förbjudet 

att tacklas inom damhockeyn eller att 

träningsbakgrunden generellt ser olika 

ut för dam- och herrspelare. 

Vid andra jämförelser mellan dam- 

och herrhockey var kvinnorna väl 

medvetna om skillnader i ekonomiska 

förutsättningar, mediautrymme mm. 

Dessa skillnader förklarades av skillnaderna 

i prestation – männen var bättre 

och därför värda mer. 

Tunga puckar och styva klubbor 

I vissa idrotter har speciell utrustning 

tagits fram för kvinnor, såsom den 

mindre bollen i handboll och basket. 

Inom ishockeyn har en begränsad 

mängd utrustning anpassats för kvinnor, 

medan regeländringar har ålagt 

damspelare att använda heltäckande 

ansiktsvisir och infört tacklingsförbud. 

Tidigare forskning har visat att unga 

manliga spelare ökar puckhastigheten 

vid användande av mjukare klubbor 

och eftersom medelkvinnan är mindre 

och svagare än medelmannen kunde 

detta samband även vara relevant för 

kvinnor. I ett av avhandlingens delarbeten 

(4) jämfördes puckhastigheten 

vid slagskott med två sorters klubbor 

och två sorters puckar. En klubbtillverkare 

tillfrågades för val av klubbor. 

Den lättare pucken tillverkades genom 

att slipa ner matchpuckar i tjocklek 

några millimeter (matchpuck: 166- 

167g, lätt puck: 140-142g). Tränarna 

i två damlag valde ut spelare med god 

slagskottsteknik. Spelarna utförde stillastående 

slagskott med de fyra möjliga 

kombinationerna av klubbor och 

puckar. Nio av tio damspelare ökade 

puckhastigheten när både klubbstyvhet 

och puckvikt reducerades, vilket visar 

att utrustningen kan påverka prestation 

i damhockey. 

Äpplen och päron 

I en delstudie utfördes fysiologiska 

test i lab.miljö där kroppsstorlek och 

kroppssammansättning, lårstyrka och 

syreupptagsförmåga mättes (6). Dessa 

resultat undersöktes i relation till 

åktid från fyra olika tester på is. Hos 

damlaget fanns ett samband mellan 

god kondition, styrka och en hög andel 

fettfri massa (muskelmassa) och god 

skridskoprestation men detta samband 

fanns inte hos herrlaget. 

Testresultaten jämfördes också 

mellan dam- och herrlaget och resultaten 

varierade beroende på hur jämförelsen 

utfördes. De två grupperna 

var olika varandra i alla uppmätta


variabler förutom ålder. I absoluta tal 

var medelmannen starkare (Nm), hade 

högre syreupptag (liter O 2 /min) och 

hade en högre andel av sin kroppsvikt 

i fettfri massa (mestadels muskler). 

Dessa skillnader var fortfarande klart 

signifikanta när testresultaten sattes i 

relation till kroppsvikt (Nm/kg och ml 

O 2 /kg/min). Däremot minskade skillnaderna 

eller försvann helt när testresultaten 

angavs i relation till fettfri massa. 

Detta innebär att det inte fanns någon 

könsskillnad i muskulaturens förmåga 

att producera kraft eller ta upp syre 

räknat per kilo fettfri massa. 

Trots detta fanns stora skillnader 

i prestation på is, där alla män var 

snabbare än den snabbaste kvinnan. 

Troligtvis är skillnaden i kroppssammansättning 

mellan kvinnor och män 

en viktig faktor i detta fall. Den större 

andelen fett hos kvinnorna påverkar 

troligen åkprestationen negativt, 

eftersom skridskoåkning är en viktbärande 

aktivitet. Tidigare forskning har 

visat att mäns prestation i löpning och 

skridskoåkning försämras vid bärande 

av ett extra viktbälte (2, 11). Vid direkt 

jämförelse mellan en grupp av kvinnor 

och en grupp av män riskerar därför 

kvinnornas prestation att nedvärderas 

pga. att friska kvinnor har en högre 

andel kroppsfett än män. 

Resultaten visar att skillnaderna 

eller likheterna i fysiologiska testresultat 

mellan medelkvinnan och medelmannen 

beror på hur jämförelsen 

utförs. Synen på den kvinnliga idrottaren 

som sämre än mannen förstärks 

när jämförelser av prestation görs 

mellan kvinnor och män, då grupperna 

skiljer sig åt i kroppsstorlek och 

kroppssammansättning och kanske 

dessutom i träningsmängd och/eller träningserfarenhet. 

DISKUSSION 

Kvinnligt och manligt 

Kategorier som, ”kvinna”, ”kroppsbyggare”,”lastbilschaufför”,”idrottare”osv. 

är alla associerade med olika 

bilder och egenskaper som i sin tur är 

associerade med andra kategorier. Symbolnivån 

kanske är den mest betydelsefulla 

av de tre nivåerna, eftersom denna 

kategoriseringsprocess påverkar hur 

vi uppfattar vår omgivning. Dessutom 

sker detta oftast utan att vi reflekterar 

över det, vilket gör den till en viktig 

men oftast osynlig faktor. 

Synen på männen som ”bättre” 

hockeyspelare kan ha bidragit till 

varför det varit överflödigt att söka 

förklaringar till varför kvinnor skjuter 

sämre än män. Det som är viktigt att 

tänka på är att även damspelare delade 

denna uppfattning. Synen på herrhockey 

som norm, som den ”riktiga” 

hockeyn kan ha bidragit till varför 

damspelare föreföll vara ointresserade 

av utvecklandet av en dampuck – de 

vill använda den ”riktiga” pucken. I 

dessa exempel fungerar symbolbilden 

av herrhockey som en bromskloss för 

utveckling av damhockeyn. 

I fysiologisk forskning över lag 

kan man påstå att mannen som norm 

till viss del fortfarande finns kvar. 

Det finns gott om exempel på studier 

som utfört forskning på (unga, vita) 

män och sedan tillämpar resultaten 

på hela den mänskliga befolkningen. 

Inom ishockey finns det många studier 

där könet på försökspersonerna är så 

självklar att det inte står beskrivet i 

artiklarna (detta gäller även för studier 

gjorda på 2000-talet). Majoriteten av 

studier som jämför kvinnor och män är 

fokuserade på att hitta könsskillnader. 

Detta är i överensstämmande med symbolbilderna 

av kvinnan och mannen 

som ses som varandras motsatser och 

där egenskaper antingen är feminina 

eller maskulina. Genom att studera 

skillnaden i medelvärden mellan grupperna 

av kvinnor och män kan vi lätt 

studera skillnader och diskutera om 

dessa är signifikanta eller inte, men vi 

riskerar då att missa att spridningen 

inom könen är betydande och att det 

ofta finns en överlappning mellan grupperna 

kvinnor och män. 

Generella idrottsförutsättningar 

Den strukturella nivån är väl kanske 

den som är lättast att studera och som 

jämlikhetsdiskussionen ofta fokuserat 

49


på. Fördelning av resurser, ansvar och 

rättigheter kan sägas vara ojämlikt fördelad 

mellan kvinnor och män. Forskning 

har tydligt visat att det finns ett 

genusmönster när det gäller utövande 

av idrott och fysisk aktivitet, synen på 

fritid och indelningen av det obetalda 

arbetet i hemmet. 

Inom idrottsforskning talar man om 

idrottens genusordning (10), där män 

inom idrotten tilldelas mer makt, större 

resurser och där manlig idrott tillåts 

uppta ett större utrymme i samhället. 

Inom fysiologisk forskning är emellertid 

förutsättningar för idrottande ett 

förhållandevis osynligt fenomen. Jämförelser 

mellan kvinnor och män har 

ofta gjorts utan någon större kontroll 

av träningserfarenhet eller träningsförutsättningar. 

En annan aspekt på jämförelser 

mellan kvinnors och mäns fysiska 

kapacitet handlar om skillnaden i 

storlek och kroppssammansättning 

som finns mellan medelmannen och 

medelkvinnan (se ”äpplen och päron”). 

Om tolkningen av resultat av könsskillnader 

inte tar hänsyn till såväl 

träningsförutsättningar och kroppsliga 

skillnader riskerar man att förstora 

skillnaderna mellan kvinnligt och manligt 

– vilket i sin tur förstärker synen på 

idrottskvinnan som sämre än mannen. 

Det förefaller finnas en stark 

anknytning mellan värderingen av 

idrott/idrottsprestation och tilldelning 

av resurser. Eftersom männen spelar 

”riktig” ishockey och presterar bättre 

så förtjänar de mer. Kvinnorna i intervjustudien 

var helt införstådda med 

denna situation och resultaten från 

enkätstudien indikerar också att kvinnorna 

och männen hade olika förväntningar 

på omvärldens bemötande av 

dem som idrottare. 

Hockeyspelarna 

På individnivå kan man studera 

effekterna av de andra nivåerna – hur 

individen hanterar och förklarar sin 

situation. 

Sett ur symbol- och strukturperspektiven 

borde det inte finnas några 

kvinnor i en så manligt kodad idrott 

som ishockey. Detta till trots är det en 

idrott som långsamt vuxit och nu utgör 

kvinnorna 6 % av ishockeyspelarna i 

Sverige, även om det fortfarande är den 

idrott i Sverige med det lägsta andelen 

kvinnliga utövare. 

I tidigare forskning fanns en förhoppning 

om att individer som bröt de 

vanliga genusmönstren inom idrottsvärlden 

aktivt skulle försöka förändra 

och nyansera synen på kvinnor och 

50 

män. Tvärtemot detta har forskning 

visat att kvinnor inom idrotten är förvånansvärt 

omedvetna om de ojämlika 

förhållandena och att få gör något 

aktivt för att förbättra kvinnornas 

position inom idrotten (1). Å andra 

sidan har forskning visat att situation 

och position har visat sig kunna 

påverka sättet man besvarar frågor på 

(15). I relation till herrhockeyspelare 

positionerar kvinnorna sig som andra 

klassens hockeyspelare och i hockeysammanhang 

blir det följaktligen inte 

rimligt för damspelare att förvänta sig 

samma förutsättningar som herrspelarna 

har. 

I denna avhandling föreföll kvinnorna 

dela de generella bilderna av 

kvinnligt och manligt och de såg istället 

sig själva som undantag från normen. 

På detta vis undvek de att ifrågasätta 

det nuvarande systemet, vilket kanske 

gjort det lättare för dem att bli accepterade 

och att få tillträde till sporten. 

Däremot är troligen denna strategi inte 

något som främjar utvecklingen av 

jämställdheten inom ishockeyn. 

Nyckeln till framtiden 

När damhockeyn jämförs med herrhockeyn 

nedvärderas kvinnornas prestation 

vilket ursäktar en ojämlik idrott 

och detta förhindrar kvinnor att kunna 

utvecklas i sin idrott. 

Nyckeln till en mer jämställd idrott 

kan vara att ta med fler viktiga faktorer 

när jämförelser görs mellan kvinnors 

och mäns idrottsprestationer. Detta 

kan nyansera bilden av den manliga 

och kvinnliga idrottaren och medverka 

till att höja statusen på kvinnors 

idrottsprestation. Över lag bör mer 

nyanserade bilder av kvinnor och män 

eftersträvas - alla kvinnor och alla 

män är inte likadana! Damhockeyn 

bör eftersträva att skapa sig en egen 

identitet med egna normer och ideal 

– oavsett om de samhälleliga faktorerna 

blir mer jämställda, blir kvinnor 

ändå inte män. Möjligheterna finns 

och exempel på idrotter som lyckats 

med detta i varierande utsträckning är 

t ex friidrott, tennis och fotboll. Mer 

nyanserade jämförelser och tolkningar 

av kvinnors idrottsliga prestation kan 

öka deras status. Detta kan i sin tur ge 

kvinnorna en position där de kan kräva 

mer jämlika förhållanden och möjlighet 

att få uppnå sin egen maximala 

potential. 

Läs hela eller delar av avhandlingen 

på: http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nb 

n:se:umu:diva-30354 

Kontaktpersoner 

Kajsa Gilenstam 

Kajsa.gilenstam@idrott.umu.se 

Staffan Karp 

Staffan.karp@pedag.umu.se 

Karin Henriksson-Larsén 

karin.henrikssonlarsen@gih.se 

Kim Thorsen 

Kim07@live.se 

Referenser 

1. Blinde, E.M., D.E. Taub, and L. Han, Sport as 

a site for women’s group and societal empowerment: 

Perspectives from the college athlete. Sociology 

of Sport Journal, 1994. 11(1): 51-59. 

2. Cureton, K.J. and P.B. Sparling, Distance 

running performance and metabolic responses to 

running in men and women with excess weight 

experimentally equated. Med Sci Sports Exerc, 

1980. 12(4): 288-94. 

3. Gilenstam, K., A. Hammarström, and K. 

Henriksson-Larsén, Gendered expectations and 

structural conditions in ice hockey. Submitted. 

4. Gilenstam, K., K. Henriksson-Larsen, and K. 

Thorsen, Influence of stick stiffness and puck 

weight on puck velocity during slap shots in 

women’s ice hockey Sports Engineering, 2009. 

11: 103-107. 

5. Gilenstam, K., S. Karp, and K. Henriksson- 

Larsen, Gender in ice hockey: women in a male 

territory. Scand J Med Sci Sports, 2008. 18(2): 

235-49. 

6. Gilenstam, K., K. Thorsen, and K. Henriksson-Larsen, 

Physiological correlates of skating 

performance in women’s and men’s ice hockey. 

Submitted. 

7. Harding, S., The science question in feminism. 

1986, Ithaca: Cornell Univ. Press 

8. Kolnes, L.-J., Kvinnor og toppidrett. Om 

kjonn, kropp, seksualitet og relasjoner i toppidretten, 

in Sociologi. 1994, Norges Idrettshogskole: 

Oslo. 

9. Larsson, H., Iscensättningen av kön i idrott, 

in Institutionen för samhälle, kultur och lärande. 

2001, Lärarhögskolan i Stockholm: Stockholm, 

Sweden. 

10. Messner, M., Taking the field: women, men 

and sports. 2002, Minneapolis: University of 

Minnesota Press. 

11. Montgomery, D.L., The effect of added 

weight on ice hockey performance. Physician 

Sportsmed, 1982. 10: 91-99. 

12. Olofsson, E., Har kvinnorna en sportslig 

chans? Den svenska idrottsrörelsen och kvinnorna 

under 1900-talet. Doktorsavhandling, 

pedagogsiska inst. 1989, Umeå Universitet, 

Umeå Sverige. 

13. Scraton, S., et al., It’s Still a Man’s Game? 

The Experiences of Top-Level European Women 

Footballers. International Review for the Sociology 

of Sport, 1999. 34(2): 99-111. 

14. Shakib, S. and M.D. Dunbar, How High 

School Athletes talk about maternal and paternal 

sporting experiences: Identifying modifiable 

social processes for gender equity physical activity 

interventions. International Review for the 

Sociology of Sport, 2004. 39(3): 275-299. 

15. Skeggs, B., Formations of Class and Gender. 

Becoming respectable. 1997, London: Sage Publications, 

Thousand Oaks, New Dehli.


NY AVHANDLING 

Avhandling om fysisk aktivitet på recept (FaR) i Östergötland 

Activating People – Physical activity 

in the general population and 

referral schemes among primary 

health care patients in a Swedish 

county 

Linköping University Medical Dissertations No. 1096 

Activating People 

– Physical activity in the general population 

and referral schemes among primary 

health care patients in a Swedish county 

Matti Leijon 

■■■ 

Avhandlingen 

består av fyra 

vetenskapliga 

artiklar, av vilka tre 

baseras på de data 

som insamlats hos 

de 6300 patienter 

som ordinerades 

FaR i Östergötland 

under 2004 och 

2005. Den fjärde 

artikeln är baserad på en befolkningsenkät 

som genomfördes av Landstinget 

i Östergötland år 2006. 

Resultaten från befolkningsenkäten 

visar att endast var fjärde vuxen i 

befolkningen (18–84 år), i Östergötland 

kan, med hänsyn tagen till den nu 

gällande nationella folkhälsorekommendationen 

som förordar minst 30 

minuter av vardaglig fysisk aktivitet 

på måttlig intensitetsnivå, anses vara 

tillräckligt fysiskt aktiva. Mer än en 

tredjedel (37 %) av den vuxna befolkningen 

rapporterade att de inte hade 

några avsikter att förändra sin fysiska 

aktivitetsnivå, medan 36 % hade 

funderat på att förändra den och 27 % 

var fast beslutna att göra en förändring. 

Även om den enskilda individen 

känner stort ansvar för sin egen fysiska 

aktivitet, så anser de flesta också att 

detta ansvar delvis delas av hälso- och 

sjukvården. Bland dem som ville öka 

sin fysiska aktivitetsnivå önskar en av 

sju i den allmänna befolkningen och 

en av fyra bland dem med särskilt stort 

behov av att öka sin aktivitetsnivå (de 

som rapporterar dålig hälsa, BMI> 

30 eller de som är fysiskt inaktiva) 

stöd för att kunna åstadkomma denna 

förändring. Mer än hälften av dessa 

önskar att få detta stöd från hälso- och 

sjukvården. 

Av de 6300 patienter som erhöll FaR 

under 2004 och 2005, var två tredjedelar 

kvinnor, där hälften av patienterna 

återfanns i åldersgruppen 45–64 år. 

FaR-relaterad statistik, på såväl vårdcentralsnivå 

som för de olika yrkesgrupperna 

visar på stora skillnader i 

förskrivningsmönster i länet, vilket kan 

vara en indikation på att arbetsformen 

har utvecklingspotentialer. 

Hälften av de patienter (51 %) som 

erhöll FaR, blev förskrivna en vardagsaktivitet, 

som exempelvis promenader. 

Vid 12-månadersuppföljningen 

hade hälften av patienterna (52%) 

som erhållit FaR ökat sin självrapporterade 

fysiska aktivitetsnivå, och 

andelen inaktiva patienter i studiepopulationen 

hade minskat från 33 % 

vid förskrivningstillfället till 20 %. 

Andelen patienter som kategoriserades 

som regelbundet fysiskt aktiva ökade 

i sin tur från 22 % vid förskrivningstillfället 

till 32 % vid 12-månaders- 

Matti Leijon 

uppföljningen. Det var inga skillnader 

i resultat avseende patientens kön, 

ålder, diagnos/förskrivningsorsak eller 

förskrivarens yrke vid uppföljningstillfället. 

Låg aktivitetsnivå vid förskrivningstillfället 

och aktivitets typ, till 

förmån för vardags aktiviteter, var de 

enskilda faktorer som var signifikant 

associerade med ökad fysisk aktivitet 

vid 12-månadersuppföljningen. Dessutom 

visade uppföljningen av patienternas 

egenrapporterade följsamhet 

till FaR att 50 % av patienterna följde 

sin FaR-förskrivning. Patienternas 

aktivitetsnivå vid förskrivningstillfället 

(något fysiskt aktiv – ej inaktiv) och 

ordination på vardagsaktiviteter var 

förknippade med en signifikant bättre 

följsamhet vid 12-månadersuppföljningen. 

Kontakt 

Matti Leijon, Centrum för Primärvårdsforskning 

(CPF), Lunds 

Universitet Region Skåne. 

Matti.leijon@skane.se 

51


52 

Aktivitetens betydelse för hur kön 

görs i skolämnet idrott och hälsa 

Sluta hora med bollen, du är väl ingen tjej heller?! Platsen har visat sig ha en särskild betydelse 

för hur kön görs i skolan utifrån hur benämningar som hora och kärring används. Idrotten, 

med dess olika aktiviteter som erbjuds där, tycks vara den plats i skolmiljön där benämningarna 

används mest frekvent. Men man kan ställa sig frågan, har verkligen benämningar som 

hora och kärring betydelse när flickor och pojkar gör kön? 

AnnA Öqvist 

INSTITuTIONEN FöR 

pEDaGOGIK Och läRaNDE 

lulEå TEKNISKa uNIVERSITET 

■■■ Artikeln behandlar 

aktivitetens betydelse för hur femininiteter 

och maskuliniteter görs i skolämnet 

idrott och hälsa och bygger på resultatet 

från en avhandling där syftet var att 

beskriva och analysera hur femininiteter 

och maskuliniteter görs i relation till 

varandra i skolvardagen med ett särskilt 

fokus på benämningar som hora och 

kärring (1). Studien baseras på deltagande 

observation i tre år 5 klasser i tre 

olika skolor med geografisk spridning i 

en medelstor norrländsk kommun. 

Att göra kön 

En utgångspunkt är att kön är någonting 

som skapas socialt och kulturellt 

och som dagligen konstrueras genom 

språk och kroppsliga handlingar. Det 

innebär att kön inte ses som fixerat och 

något som vi ”har”, där flickor och 

pojkar ses som statiska kategorier, utan 

någonting som görs i en ständigt pågående 

process genom upprepade praktiker 

(2). Genus görs även inom ramen 

för en genusordning, en strukturell 

övergripande ordning i samhället som 

används för att benämna den sociala 

struktur som skapar och upprätthåller 

maktrelationer både mellan och inom 

könen (3). Det leder in oss på en annan 

utgångspunkt, att flickor och pojkar 

inte är homogena grupper utan det finns 

inomgruppsliga variationer. I samhället 

kan man därmed inte urskilja endast 

en utan flera former av femininitet och 

maskulinitet. Hierarkin återspeglas inte 

bara mellan könen utan också mellan 

män och mellan kvinnor. Bland alla 

dessa strukturer finns det i samhället 

en historisk föränderlig, idealiserad 

och reglerande manlighetsföreställning, 

som både underordnar kvinnor och 

de män som inte följer de idealiserade 

normerna. Denna dominerande och 

heterosexuellt förankrade maskulinitetsform 

benämns hegemonisk maskulinitet. 

Den bygger på en förgivettagen 

uppfattning om vad vid en given tidpunkt 

är normalt och eftersträvansvärt 

i kulturen och kan sägas uttrycka vilka 

kulturella föreställningar och egenskaper 

en ”riktig” man ska ha. Då alla 

former av femininitet är konstruerade 

i en kontext av en total underordning 

av kvinnor till män, och därigenom 

definieras utifrån sin underordning 

och anpassningar till mäns önskningar 

och intressen, kan en femininitet inte 

ses som hegemonisk. Däremot finns 

det en kvinnlig motsvarighet till den 

hegemoniska maskuliniteten, betonad 

femininitet (4). 

Låt oss återvända några år tillbaka 

i tiden, till en fotbollsmatch i klass 5D 

som får bli en utgångspunkt i artikeln. 

Fotbollsmatch ”tjejerna mot killarna” 

Det har gått fem minuter av fotbollsmatchen 

”tjejerna mot killarna”. 

Pojkarna börjar bli otåliga, de har 

inte gjort något mål. Flickorna passar


Oavsett om det är ”tjejerna mot killarna” eller mixade lag så har flickor och pojkar olika förhållningssätt när det utövar aktiviteter. Foto: Bildbyrån i Hässleholm 

mycket medan pojkarna dribblar 

och gör det mesta individuellt. Detta 

medför att flickorna tycks ha lättare 

att ta fotbollen av dem. När pojkarna 

blir av med den knuffar de till flickorna 

eller ger eftersparkar så de blir 

irriterade och arga. Lasse, idrottsläraren 

som agerar domare, uppmanar 

flickorna upp med huvudet, kämpa och 

jobba på istället för gnälla. Flickorna 

försöker peppa varandra kom igen nu 

tjejer, vi måste röra oss mer på planen 

och bra jobbat tjejer samt vi klarar det 

här, vi passar mer inom laget. Pojkarna 

vill nu ha ett mål och blir irriterade på 

varandra när någon blir av med bollen 

inga horfasoner nu och spela inte som 

en kärring nu och hur fan kan du bli 

av med bollen till en tjej samt du beter 

dig som en hora med bollen. Pojkarna 

har bollen i flickornas straffområde. 

Mia försöker ta den av Bjarne. Han 

ramlar din jävla surfitta, vad gör du?? 

Domaren blåser straff. Mia blir arg 

och frågar domaren varför han blåste 

straff. Hon får inget svar men Bjarne 

säger jävla horor spelar ni som, du är 

en sopa. Pojkarna gör mål på straffen 

och det står 1-0. Efter ytterligare några 

minuter tar Solveig av Staffan bollen. 

Det slutar med inkast som domaren 

tilldelar flickorna. Pojkarna protesterar. 

Flickorna säger att det nu är dömt och 

att det är deras. Pojkarna blir irriterade 

jävla surfittor är vad ni är. 

Oavsett om det är ”tjejerna mot 

killarna” eller mixade lag har flickor 

och pojkar olika förhållningssätt när 

de utövar aktiviteter. I fotbollsmatchen 

synliggörs att flickor visar upp en 

femininitet som kan jämföras med en 

moralisk ordning om att vara omhändertagande 

och relationsorienterade 

där de stöttar, uppmuntrar och hjälper 

sina lagkamrater, medan pojkar visar 

upp en maskulinitet såsom styrka, 

hårdhet, aggression, skicklighet och 

dominans. Det framkommer inte minst 

genom deras ständiga kontroll och 

markering av varandras beteenden: 

du spelar som en kärring och du beter 

dig som en hora med bollen. Pojkar 

kontrollerar och markerar dock inte 

bara varandras beteenden på idrotten, 

utan även flickors. Att de ser skolämnet 

idrott och hälsa som sitt ämne och är 

mån om att markera sin överlägsenhet 

framgår när de använder benämningar 

som hora och kärring som markörer 

för att markera sina sportsliga övertag. 

Pojkarnas territorium 

I en artikel om kvinnors kroppar 

skriver Iris Young (5) att ”det är som 

att vi kvinnor i idrottsliga sammanhang 

föreställde oss att vi var omgivna av 

gränser som vi inte får överträda”. 

I fotbollsmatchen blir det märkbart 

att flickor blir förolämpade om de till 

exempel tar av bollen från pojkar eller 

bryter deras passningsspel. För pojkars 

del handlar det om att inte brista i 

sin fysiska styrka, inte missa bollen, 

inte bli av med bollen, inte passa i tid 

eller skjuta ett löst och dåligt skott. 

Det finns därigenom en skillnad i 

hur pojkar använder benämningarna 

beroende på kön: till flickor är 

benämningarna ofta i fokus när de tar 

av pojkar någonting till skillnad från 

pojkar som blir av med någonting. 

Karin Redelius lyfter i en artikel 

fram att då kvinnor framhäver sin 

könsidentitet ska den ses som en 

markering av att man ägnar sig åt 

en manlig aktivitet utan att därmed 

själv framstå som maskulin (6). Det 

innebär att när flickor tar av pojkar 

bollen, blir de förolämpade hora och 

kärring eftersom de framställs som 

maskulina genom att visa upp fysisk 

53


styrka, en egenskap som tillhör det 

hegemoniska maskulinitetsidealet. I 

samma ögonblick framställs pojkar 

som blir av med bollen som feminin 

genom att visa upp en egenskap av 

att vara fysiskt svag, vilket härleds till 

femininitet. Pojkar förlorar därmed, 

för ett ögonblick, kontrollen om den 

fysiska styrkan till flickor. Skolämnet 

Idrott och hälsa har av många forskare 

definierats som pojkarnas territorium 

just på grund av att fysisk styrka, 

tuffhet och tävlingsinriktning närmast 

ses som förväntat och accepteras av 

pojkar (7). I anslutning till det kan 

pojkarnas användning av benämningar 

som hora och kärring sägas äga rum 

då de försöker ta igen den förlorade 

styrkan och, för en stund, återta och 

försvara kontrollen på idrotten som de 

från början besitter kontroll genom att 

det är deras territorium. 

Maskulinitet – ett görande i team 

På det sätt uttrycket ”sports success 

is success at being masculine” (8) 

införlivas av pojkar, märks inte minst 

då de använder benämningar som hora 

och kärring mellan varandra och då 

speciellt när de blir av med någonting. 

Till exempel i en basketmatch i klass 

5E när Tobbe och Lukas brottas och 

försöker ta basketbollen av varandra. 

De blir förvarnade av de pojkar som 

står i en cirkel runt omkring dem att 

den som blir av med bollen är en hora 

eller kärring. Eller Nisse som tycker 

Knut är en kärring för att han blev 

av med basketbollen till Jens. På väg 

till omklädningsrummet efter den 

inledande fotbollsmatchen i 5D och en 

basketmatch i 5E betonar några pojkar 

vikten av att uppträda på ett korrekt 

sätt för att inte uppfattas som feminina 

uppträder man som en käring måste 

man säga till, vi är inga tjejer heller. 

Svante menar att överhuvudtaget bete 

sig som en tjej på fotbollsplanen gick 

emot regelverket det går emot alla 

regler att killar beter sig som en tjej. 

Ronny fyllde i då är man en riktig 

svikare. Klas, Patrik och Bengt menar 

att killar dessutom är bättre än tjejer i 

idrott och mycket starkare. Därför blir 

det som de uttrycker mer naturligt att 

tjejer missar bollar, ingen förväntar sig 

något annat. 

Det är tydligt att pojkars 

konstruktion av maskulinitet sker 

genom ett samarbete mellan pojkar 

inom gruppen. Det blir särskilt tydligt 

i det som utgör huvudkärnan i deras 

resonemang: talet om vikten av att 

förhålla sig till olika normer ur en 

kollektiv aspekt. De handlar inte om 

54 

individens förhållande till olika normer 

utan om pojkarnas förhållande till 

dem. Det vittnar om en slags ”osynlig” 

överenskommelse dem emellan vilket 

karakteriserar de grundläggande 

beståndsdelarna i det Erving Goffman 

beskriver som samarbete i team 

(9). Han använder begreppet för 

att beskriva hur medlemmar i en 

grupp framför det han kallar för 

intrycksstyrning, där språkliga uttryck 

används för att traditionen inom 

gruppen kräver det. Det blir påtagligt 

att de normer pojkar uppger att de 

måste förhålla sig till är generella 

och stereotypa föreställningar om 

manliga och kvinnliga ideal som utgör 

traditioner pojkar inom gruppen måste 

förhålla sig till. 

För att få en förståelse till varför 

benämningarna används i ett samarbete 

mellan pojkar i grupp, vänds 

fokus mot de två grundläggande 

beståndsdelar Goffman lyfter fram för 

förståelsen av medlemmars agerande i 

team. För det första att medlemmarna 

är ömsesidigt beroende av varandra 

och för det andra, att medlemmarna 

i gruppen måste samarbeta för att 

upprätthålla en given definition av 

situationen. Fotboll, basket och bandy 

är tre populära aktiviteter pojkarna 

ägnade sig åt. Gemensamt för dessa 

tre aktiviteter är att de är lagspel och 

att pojkar därigenom representerar en 

grupp. För att vinna en match är alla i 

gruppen/laget beroende av att samtliga 

spelare presterar som förväntat, eller 

bättre. Detta gör att alla i gruppen/ 

laget står i beroendeställning till varandras 

prestationer. En pojkes misstag (t. 

ex bli av med bollen) missgynnar alla 

i laget och en annan pojkes framgång 

(t. ex göra mål) gynnar alla. När två 

grupper ställs mot varandra är det bara 

den grupp som bibehåller den rådande 

normen som förblir hegemonisk (10). 

Därför är det viktigt att uppträda på 

”rätt” sätt då ett individuellt misstag 

kan leda till att alla pojkar i laget, 

för en stund, förlorar hegemonin och 

automatiskt underordnas det andra 

laget som förblir hegemonisk. Användningen 

av benämningar som hora och 

kärring blir därför ett språkligt uttryck 

mot den enskilda individen då denne, 

genom ett misstag, riskerar att i gruppen/laget 

ställa alla pojkars maskulinitet 

i fara. Det gemensamma motivet för 

samarbetet i laget handlar i slutändan 

om att tala om för varandra när de inte 

uppträder i enlighet med det sportsliga 

hegemoniska maskulinitetsidealet. 

Att maskuliniteter är föränderliga, 

variationsrika och hegemonin alltid 

kan utmanas och ersättas med en ny 

(11) framstår som centralt då benämningar 

som hora och kärring i vissa 

aktiviteter nästan helt uteblir. Låt oss 

återvända till en eftermiddag i klass 

5D då eleverna ska stöta kula och 

springa 60 meter. 

Stöta kula och 60 meter 

Efter en gemensam uppvärmning 

ställer sig alla elever i led för att stöta 

kula. Ett måttband är utdraget för att 

mäta längden på stötarna och läraren 

står redo med klasslistan i famnen för 

att kunna skriva in elevernas individuella 

resultat. För varje elev som 

stöter ropar läraren högt hur långt 

de blev. När det börjar närma sig 

för förste man i ledet att stöta börjar 

några flickor prata om hur dåliga de 

är jag är så dålig, jag kommer inte att 

kasta långt och är så svag, ni ska få se, 

inte mer än 10 meter, jag är en klenis. 

Efter sina insatser är de snabba med 

att utropa fan vad kort det blev, ni 

ser ju hur svag jag är och ni ser ju, jag 

varnade er, jag kan inte kasta långt. 

Hos pojkarna låter det annorlunda 

fan vad långt och bra Pelle, grym höjd 

på bollen och den gick för hårt, jag 

gjorde helt okej. Den får jag vara nöjd 

med! Alla pojkar hejar på varandra 

oavsett om de gör ett misstag eller 

inte. För flickorna är det tvärtom, 

de klagar på sig själva istället för att 

berömma varandra. 

Efter en stund då kulstötningen 

avslutats är det dags att springa 60 

meter på tid. Först ut är Kent och 

Ante. De springer med full fart från 

start och Ante vinner med en halv 

sekund yes, det var bra, nästa gång 

kommer du igen Kent! När alla pojkar 

sprungit en gång står flickorna på tur. 

Mia och Bettan står på startlinjen. 

Klara, färdiga, gå! De joggar iväg 

och småpratar jag ids inte springa. 

Liknande tempo håller även Nina och 

Gunilla som startar efteråt jag har ont 

i benet och jag är förkyld. Läraren 

som tar tid ropar kom igen nu tjejer 

och ta i som grabbarna nu! Ta det på 

allvar, ni kan bättre. När de närmar 

sig mål är de noga med att sätta foten 

på mållinjen samtidigt med ett fnitter. 

Maggan och Lina intar startposition 

och det går fort. Maggan kliver över 

mållinjen först med Lina tätt efter. 

Läraren ropar högt Maggan har bästa 

tiden hittills! Sådär tjejer ska det se 

ut, nu börjar det likna någonting. Nu 

har ni nått att bita i grabbar! Pojkarna 

har förstått att en tjej har snabbaste 

tiden och beslutar sig för att Maggan 

ska ställas mot Kent i ett avgörande


I studien då killarna och tjejerna stötte kula så hejade alla pojkar på varandra oavsett om de gör misstag eller inte. För flickorna var det tvärtom, de klagar på sig 

själva istället för att berömma varandra. Foto: Bildbyrån i Hässleholm 

lopp om vem som är bäst, tjejerna eller 

killarna. Maggan tycker det är okej 

medan några andra flickor undrar om 

hon verkligen ska ställa upp eftersom 

hon ändå kommer förlora. De ställer 

sig båda på startlinjen och pojkarna 

hejar ivrigt på Kent och påminner 

honom om vad som står på spel visa 

nu att du inte är en tjej, gör inget kärringlopp 

nu! Maggan stryker med foten 

först över mållinjen. 

En motstridig bild 

Då individuella aktiviteter står i fokus, 

visar flickor och pojkar en motstridig 

bild gentemot den femininitet och maskulinitet 

de visar upp när utövar grupp/ 

lag aktiviteter. Pojkar, som i grupp/lag 

aktiviteter visar en maskulinitet såsom 

styrka, hårdhet, aggression, skicklighet 

och dominans, visar i individuella 

aktiviteter istället en maskulinitet som 

ligger i linje med att vara omhändertagande 

och relationsorienterade. De 

hejar, uppmuntrar och stöttar varandra 

oavsett om det är en misslyckad eller 

lyckad prestation. Även om det ses som 

ett misslyckande, lyfter de oftast fram 

något positivt i prestationen såsom att 

det trots allt var bra höjd på kulan. 

Denna motstridiga bild framkallar en 

”sprickbildning” mellan pojkars generella 

bild av hur de anser att pojkar 

förväntas uppträda och förhålla sig i 

enlighet med det sportsliga hegemo- 

niska idealet, och uppluckringen av 

densamma i aktiviteter då individuella 

prestationer står i fokus. För flickorna 

är det tvärt om. I grupp/lag aktiviteter 

är de omhändertagande och relationsorienterande 

och i individuella aktiviteter 

framför de hur dåliga de är och 

begränsar sin prestationsförmåga. 

En liknande motstridighet återfinns 

i en studie av Håkan Larsson (12). 

Han fann tydliga ”sprickor” mellan 

16-19 åriga friidrottande ungdomars 

generella stereotypa föreställningar av 

kvinnligt och manligt inom idrotten 

och hur dessa bilder samtidigt suddades 

ut och ersattes av en motsatt 

bild när ungdomarna beskrev sig själv 

och sin egen inställning till idrotten. 

Den generella bilden av pojkar som 

prestationsinriktade, aktiva, utåtriktade, 

starka möttes av en generell bild 

av flickor som relationsorienterade, 

inåtriktade, passiva och känslomässiga. 

Den motsatta bilden när ungdomarna 

beskrev sig själva och sin egen 

inställning till idrotten var att pojkar 

underströk kamratskap, sociala värden 

och en mer ledig inställning till prestationsmomentet, 

medan flickor framhöll 

en mer seriös inställning till sitt eget 

idrottande. 

En intressant jämförelse med Larssons 

studie är att de aktiviteter eleverna 

i min studie ägnar sig åt då individuella 

aktiviteter står i fokus, är aktiviteter 

som har sitt säte inom friidrotten 

(t. ex stöta kula, längdhopp, löpning 

60 meter, höjdhopp). Därför blir det 

intressant att den maskulinitet pojkarna 

i hans studie talar om när de beskriver 

sig själva och sin egen inställning till 

idrott, stämmer väl överens med den 

maskulinitet pojkarna i min studie 

visar upp i de aktiviteter då individuell 

aktivitet står i fokus. Efter 60-meterslöpningen, 

i väntan på längdhoppet, 

satt jag tillsammans med Kent, Bjarne, 

Ronny och Wille i 5D på läktaren. De 

pratade om viljan att hoppa över två 

meter i längdhoppet. Men det spelade 

inte någon roll ifall det blev under det. 

Wille ansåg att huvudsaken var att 

man försökte. Det spelade mindre roll 

om det sen inte gick som man tänkt sig 

det är ju bara en själv som får lida för 

det och jag som person som påverkas 

av det. Kent ansåg vidare vi har bara 

oss själv att skylla om någonting går 

snett och det är bara jag själv som kan 

påverka hur bra det blir. Efter en stund, 

när både längdhoppet och 60-meterslöpningen 

var genomförda, träffade jag 

återigen pojkarna. Det är skandal att 

en tjej springer fortast i klassen. Kent 

anser att de alla är usla. Hur fan kan 

vi sänka oss att bli kärringar? Ronny 

anser att Kent skämmer ut allesammans 

det drabbar oss allihop, Kents 

kärringlopp framställer oss allihop som 

kärringar. Kent menar att om en tjej 

55


vunnit då har ingen sprungit snabbt. 

Från att pojkar talar om en maskulinitet 

som är omhändertagande 

och relationsorienterade, övergår de 

plötsligt till den maskulinitet som 

kontrollerar och markerar varandras 

beteenden. De börjar använda benämningar 

som kärring mellan varandra. 

Detta skifte sker när Kent ställs mot 

Maggan i ett avgörande 60-meterslopp 

om vem som springer fortast i klassen. 

Vad som händer är att istället för att 

vara en aktivitet där Kents individuella 

prestation står i fokus, blir det en aktivitet 

som kan liknas vid ”tjejerna mot 

killarna”. Kent tävlade för alla pojkar 

i klassen och Maggan för alla flickor 

i klassen. Den individuella aktiviteten 

övergår istället till en aktivitet mellan 

två grupper. Trots att flickorna och 

pojkarna hela tiden har varit integrerade 

tillsammans under aktiviteterna 

var det först när de två könen ställdes 

mot varandra som benämningar som 

hora och kärring användes. 

Aktivitetens betydelse 

Barrie Thorne som studerat hur 

genusskillnader mellan flickor 

och pojkar uppstår, menar att 

genusskillnader är situationella, det vill 

säga att de uppstår i vissa situationer 

och nonchaleras eller åsidosätts i andra 

(13). Detta, menar hon, synliggörs 

genom ett upprätthållande arbete, 

borderwork (gränsarbete), och innebär 

att barnen bevakar könsgränser. 

När dessa aktiveras blir samlingen 

”flickor och pojkar” separerade i 

två konkreta grupper ”flickor” och 

”pojkar”. Som en vidareutveckling 

på Thornes resonemang vill jag 

hävda att aktiviteten har betydelse för 

huruvida genusgränser aktiveras och 

gränsarbete startar. Det avgörande 

tycks inte alltid vara om två grupper 

ställs mot varandra utan huruvida 

aktiviteten utövas individuellt eller 

i grupp. Genusgränser aktiveras 

oavsett om flickor som grupp ställs 

mot pojkar som grupp eller om flickor 

och pojkar ingår i samma grupp. 

Det som är avgörande för aktivering 

av genusgränser på idrotten och 

därmed också pojkars användning av 

benämningar som hora och kärring, 

tycks vara huruvida det är en grupp/lag 

aktivitet eller en individuell aktivitet 

som är i fokus. Vid utövande av en 

aktivitet då två grupper ställs mot 

varandra aktiveras genusgränser och 

benämningar som hora och kärring 

används flitigt i ett gränsarbete som 

en språklig kod mot den enskilda 

individen då denne, genom ett misstag, 

56 

riskerar att i gruppen ställa alla pojkars 

maskulinitet i fara. Vid utövande 

av en aktivitet som endast bestod 

av den enskilde individen upplöses 

genusgränser och benämningarna 

används sällan. Detta resultat 

gör att den motstridiga bild och 

”sprickbildning” som beskrivits hos 

framförallt pojkarna blir förståelig. 

Två hegemoniska maskuliniteter 

Den upplösning och aktivering av 

genusgränser som uppstår i relation 

till användandet av benämningar som 

hora och kärring pekar på att det 

existerar multipla hegemoniska maskuliniteter 

på idrotten. Den gruppsligt 

hegemoniska maskuliniteten bygger 

på generella och stereotypa föreställningar 

om kvinnligt och manligt och 

råder vid grupp/lag aktiviteter. Här är 

fysisk styrka, aggression, dominans, 

hårdhet, liksom att vara aktiv och 

undvikande av det feminint kodade, 

viktiga komponenter. En avvikelse 

från någon av dessa, medför att alla 

pojkar i gruppen/laget riskerar att få 

sin maskulinitet ifrågasatt. Benämningar 

som hora och kärring används 

därför som viktiga komponenter för att 

tydliggöra de rådande normerna och 

snabb återföring till ordningen. Den 

individuellt hegemoniska maskuliniteten 

råder då en aktivitet utförs av den 

enskilda individen och innefattar ett 

mer omhändertagande och relationsinriktat 

maskulinitetsideal samt tillåter 

det feminint kodade. Då ingen annan 

maskulinitet än den enskilda pojkens 

riskerar att ifrågasättas, är det legitimt 

att bryta mot det gruppsligt hegemoniska 

maskulinitetsidealet. Därför fyller 

benämningarna ingen funktion då 

det inte existerar en hierarkisk ordning 

som pojkarna riskerar att pendla 

mellan. Pojkarna väljer istället att lyfta 

fram varandras förmågor genom att 

klappa varandra på axeln, ett ”kom 

igen nästa gång” eller att lyfta fram 

någonting positivt, allt för att stimulera 

varandra till bättre resultat nästa gång. 

Två betonade femininiteter 

Flickornas femininitet i att vara 

omhändertagande och relationsorienterade 

där de stöttar, uppmuntrar 

och hjälper sina lagkamrater, saknas 

i individuella aktiviteter. I stället visar 

de upp en femininitet som ligger i linje 

med att vara passiv, självkritisk och 

inte så prestations/resultatinriktad. 

Precis innan de skall prestera tonar de 

ner sina egna förmågor och som en 

slags förvarning framhåller, hur dåliga, 

svaga, klena och kassa de är. Deras 

sätt att tala om sin kroppsliga förmåga 

och hanterandet av kroppen skiljer sig 

beroende på om de utövar en gruppaktivitet 

eller en individuell aktivitet. 

När flickor utför en grupp aktivitet är 

de mer aktiva och lyfter fram varandras 

prestationer men då de utför en 

individuell aktivitet där den enskilda 

individens prestation står i fokus tonas 

den egna förmågan ner. 

I sin berömda essä ”Throwing like 

a girl”, teoretiserar Iris Young effekter 

av en feminin socialisation för kvinnors 

kroppsrörelser i fysiska aktiviteter. 

Young ger en beskrivning av den 

”typiska” flickan som bristande i sin 

rörlighet, med en begränsning och 

tillbakahållning i sina fysiska resurser 

där hon inte tar sig tillräckligt med 

utrymme för sina kroppsrörelser. Hon 

trycker ner sin egen handlingskraft 

medan kroppen ofta uttrycker ett ”jag 

kan” och ett ”jag kan inte” i samma 

mening. Som kontrast till detta beskriver 

Ann-Carita Evaldsson (14) att 

flickor använder ett stort och obegränsat 

utrymme för sina kroppsrörelser 

och fysiska resurser. De kastar, springer 

och hoppar utan kroppslig osäkerhet 

och tveksamhet. Bland annat med hänvisning 

till Youngs studie, drar Evaldsson 

slutsatsen, att det finns en betydlig 

variation i den kvinnliga fysiken och 

dess utsträckning. 

Med Evaldssons slutsats som 

utgångspunkt blir det förståeligt att 

det i min studie på idrotten uppstår 

variationer av femininiteter hos den 

enskilda individen. Vilken av dessa två 

betonade femininiteter flickorna förhåller 

sig till beror helt på hur aktiviteten 

utövas. Den gruppsliga femininiteten 

framträder då flickor utövar en grupp/ 

lag aktivitet och visar egenskaper som 

att vara omhändertagande, relationsorienterade 

och aktiv. Den individuella 

femininiteten visar sig vid individuella 

aktiviteteter då flickor istället framträder 

som passiva, självkritiska och 

inte så prestations/resultatinriktade. En 

fråga som infinner sig är, vad beror det 

på att en individ kan uppvisa sådana 

totalt motsatta variationer av femininitet 

i skolämnet idrott och hälsa? 

Låt oss fortsätta med att återigen 

återvända till två lektioner i idrott och 

hälsa. Efter friidrotten sitter Solveig, 

Bettan och Mia i 5D i omklädningsrummet. 

De suckar över hela arrangemanget 

och förstår inte varför det 

är så viktigt att notera hur långt de 

stöter, hur långt de hoppar och hur 

fort de springer. De tycker inte att 

det är någon större idé att heja på 

varandra det bidrar bara ännu mer


till våra dåliga resultat. Istället tycker 

flickorna att det på en gång är lika 

bra att tala om att de är dåliga vi är 

ju tjejer, det får vi ju höra hela tiden. 

Liknande resonemang för även Kajsa, 

Malin, Jessica, Elin och Madde i 5E då 

jag sitter tillsammans med dem efter 

höjdhoppet. De tycker det är onödigt 

att ge varandra förhoppningar inför 

en enskild prestation man behöver ju 

inte strö mer salt i såren, man vill ju 

inte visa att man är nån kärring direkt. 

Madde menar att de varken vill misslyckas 

eller uppfattas som en kärring. 

Samtidigt menar Kajsa att de faktiskt 

är kärringar på grund av deras kön 

kärringar, det är vi ju hur som helst, vi 

är väl tjejer. 

Garderingsstrategin 

Idrotten visar sig vara den plats i 

skolmiljön som påverkar flickor mest 

när de blir benämnda. I en studie av 

Anna-Sofia Lundgren (16) betonar hon 

att trots att elever uppger att benämningar 

som hora och kärring förlorat 

sitt ursprungliga innehåll, var det svårt 

att frigöra sig från tanken att de är mer 

än bara skällsord. Hon menar att de är 

mer än bara skällsord, därför att de gör 

mer än bara skällsord. På idrotten blir 

det tydligt att flickor bekräftar benämningarna 

könsligt genom att försäkra 

dess könstillhörighet, men också att de 

värderar sig själva i relation till dessa. 

Flickornas utgångspunkt är att de är 

dåliga och inte kan klara av vad som 

förväntas av dem på grund av deras 

kön, att de är flickor. Att inte heja 

på, stötta och uppmuntra varandra 

vid individuella prestationer blir ett 

tillvägagångssätt och ett förhållningssätt 

de använder sig av för att vara 

snälla mot och inte framställa varandra 

som en kärring. Detta tillvägagångssätt 

blir en garderingsstrategi. De vill, 

som Kajsa menade, varken misslyckas 

eller vara en kärring. Innan en enskild 

prestation ska utföras, garderar de sig 

på ett medvetet sätt genom att förvarna 

omgivningen på vad de ska förvänta 

sig jag är så dålig, jag kommer inte 

kasta långt, är så svag. Om de anser 

sig ha misslyckats med sin prestation 

är de snabba att direkt efteråt uttrycka 

fan vad kort det blev, ni ser ju hur svag 

jag är. På detta sätt slipper flickorna, 

som Madde uttrycker det, få mer salt 

i såren. Genom att uppmärksamma 

omgivningen om svaghet innan en 

prestation och samtidigt använda ett 

begränsat kroppsutrymme i den tycks 

flickorna tro att garderingsstrategin 

hjälper dem att slippa utsättas för 

benämningar som hora och kärring. 

De ger upp sin förmåga att prestera. 

Youngs slutsats i sin artikel var 

att kroppens uttrycksformer inte har 

någon essentiell grund utan kommer 

fram ur en särskild situation av sexistiskt 

förtryck i samhället som kvinnor 

lever under. Hon menar att det är i 

enlighet med den bestämning som den 

patriarkala kulturen givit oss som vi 

lär oss att bete och röra oss. I min 

studie visar det sig att flickor genom 

garderingsstrategin snarare väljer att 

framställa och tala om sina kroppar 

som bristande i sin rörlighet och med 

en begränsning och tillbakahållning i 

sina fysiska resurser. Allt för att uppnå 

ett visst ändamål: att inte bli betraktad 

som hora och kärring och därigenom 

anpassa sig till genusordningen. 

Genom flickors anpassning till 

genusordningen får benämningarna 

därigenom en betydelse. De reducerar 

flickor till kön och påminner om deras 

fundamentala tillhörigheters kulturellt 

beskrivna betydelser. De är flickor och 

förväntas bete sig som flickor normalt 

bör göra. Då det i sportaktiviteter 

framträder två dominerande maskuliniteter 

och olika former av femininitet 

som aktivt understödjer denna, blir det 

tydligt att flickors garderingsstrategi 

som skulle befria dem från att vara 

hora eller kärring, istället får en motsatt 

effekt än vad de har tänkt sig. Vad 

som händer och som flickorna inte är 

medvetna om är att garderingsstrategin 

upprätthåller normen om femininitet 

som det svaga, klena och veka könet 

och därigenom aktivt understödjer den 

hegemoniska maskuliniteten och att 

de därigenom själva underordnar sig 

denna. 

Avslutning 

Aktiviteten har alltså stor betydelse 

för hur benämningar som hora och 

kärring används som genusskapande 

praktik. Den avgör och förfogar över 

makten att fastställa vilken femininitet 

och maskulinitet flickor och pojkar 

ska spela upp. Aktiviteten har också 

ett väsentligt inflytande för aktivering 

av genusgränser och igångsättning av 

gränsarbete. Det avgörande för aktivering 

av dessa tycks inte alltid vara om 

två grupper ställs mot varandra utan 

huruvida aktiviteten utövas individuellt 

eller i lag/grupp. Benämningar som 

hora och kärring har en betydelse när 

flickor och pojkar gör kön. De har en 

funktion som måste ses i ett större sammanhang 

än den begränsade situationen 

där de förekommer. De inte bara 

reproducerar maktrelationer mellan 

könen – kvinnors underordning och 

mäns överordning – utan också maktrelationer 

inom könet. 

Referenser 

1. Öqvist, A. (2009) Skolvardagens genusdramaturgi. 

En studie av hur femininiteter och 

maskuliniteter görs i år 5 med ett särskilt 

fokus på benämningar som hora och kärring. 

Luleå: Luleå tekniska universitet. 

2. Connell, R.W. (1996) Maskuliniteter. Göteborg: 

Daidalos 

Butler, J. (1993) Bodies that matter. New 

York: Routledge 

West, C., & Zimmerman, D.H. (1987) Doing 

gender. Gender & Society 1: 125-51 

3. Connell, R.W. (1987) Gender and power. 

Society, the person and sexual politics. California: 

ford University Press. 

4. Connell, R. (1996) Maskuliniteter. Göteborg: 

Daidalos. 

5. Young, I. (1990) Throwig like a girl and 

other essays in philosophy and social theory. 

Bloomington: Indiana University Press. 

6. Redelius, K. (1999) ”Att vara landslagstjej 

och läcker eller bara sorglig att se”. I Riksidrottsförbundet 

Idrott, kön och genus: En 

kunskapsöversikt. 

7. Carli, B. (2004) The making and breaking 

of a female culture: the history of Swedish 

physical education ′in a different voice′. 

Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis. 

Paechter, C. (2003) Power, bodies and identity: 

how different forms of physical education construct 

varying masculinities and femininities in 

secondary schools. Sex education 3(1), 47-59. 

Parker, A. (1996) The construction of masculinity 

within boys´physical education. Gender 

and Education 8(2), 141-157. 

8. Willis, P. (1977) Learning to Labour. How 

working class kids get working class jobs. 

New York: Colombia University Press. 

9. Goffman, E. (2004 [1959] ) Jaget och 

maskerna. En studie i vardagslivets dramatik. 

Stockholm: Prisma. 

10. Connell, R.W. (1996a) Maskuliniteter. 

Göteborg: Daidalos 

11. Connell, R.W. (1996a) Maskuliniteter. 

Göteborg: Daidalos 

Connell, R.W., & J.W. Messerschmidt (2005) 

Hegemonic masculinity. Rehinking the concept. 

Gender & Society 19(6), 829-859. 

12. Larsson, H. (2001) Iscensättningen av kön 

i idrott. En nutidshistoriaom idrottsmannen 

och idrottskvinnan. Lärarhögskolan Stockholm: 

HLS förlag. 

13. Thorne, B. (1993) Gender play. Girls and 

boys in school. UK: Open University Press. 

14. Evaldsson, A-C. (2003) Throwing like a 

girl? Situating gender differences in physicality 

across game-contexts. A Global Journal of 

Childresearch 10, 475-497. 

15. Lundgren, A.S. (2000) Tre år i g. Perspektiv 

på kropp och kön i skolan. Eslöv: Symposion. 

Kontakt: Anna Öqvist, 

E-post: Anna.oqvist@ltu.se 

57


58 

Tillgänglighet och nyttjande av 

träningstider i idrottsanläggningar 

Christian augustsson 

KaRlSTaDS uNIVERSITET 

owe stråhlman 

GöTEbORGS uNIVERSITET 

göran Patriksson 

GöTEbORGS uNIVERSITET 

stefan wagnsson 

KaRlSTaDS uNIVERSITET 

■■■ Bakgrund och syfte 

Sveriges Riksidrottsförbund (RF) skriver i Idrotten vill 

(2005) om vikten av jämställdhet och att givna resurser 

fördelas rättvist mellan olika grupper som är verksamma 

inom den organiserade idrotten. På RF-stämman 

i Örebro (Augustsson m.fl, 2007b) beslutades att 

Riksidrottsstyrelsen (RS), i ljuset av nämnda jämställdhetssträvanden, 

skulle genomföra en riksomfattande 

undersökning med syftet att kartlägga tillgänglighet och 

nyttjande av tider för träning och tävling i olika typer av 

idrottsanläggningar. Problematiken hade förvisso kartlagts 

i tidigare studier, exempelvis i rapporten Analys 

av träningstider inom föreningsidrotten (RF, 2007b), 

men denna och andra tillgängliga svenska studier har 

inte kunnat göra anspråk på att vara representativa 

för hela idrottsrörelsen (ibid.). RF kontaktade därför 

forskare vid Karlstads och Göteborgs universitet för att 

på RS uppdrag genomföra en undersökning beträffande 

anläggningsfrågan bland landets idrottsföreningar. 

Projektet startade under hösten 2008 och rapporterades 

våren 2009. Det övergripande syftet med utvärderingsprojektet 

har varit att (1) beskriva tillgången till och 

behovet av anläggningar, och (2) hur tillgängligheten 

fördelas över och mellan idrottsgrenar, föreningar och 

sektioner ur ett ålders- och jämställdhetsperspektiv. I 

denna artikel presenteras de huvudsakliga resultaten av 

projektet. 

Metod 

Undersökningen genomfördes som en enkätstudie till 

ett representativt urval av idrottsföreningar. Det skall 

betonas att det inte enbart är idrottsföreningar som 

använder idrottsanläggningar, men i detta fall har ett 

adressregister från RF använts som enbart innehåller 

föreningar som är medlemmar i RF. Missiv skickades 

med e-brev och adresserades till en i föreningen centralt 

placerad tjänsteman eller förtroendevald. Frågeformulären 

skickades ut i december 2008 och en påminnelse 

distribuerades strax före jul samma år. Datainsamlingen 

avslutades i slutet av januari 2009. 

Adressregistret bestod av närmare 7500 adresser 

och föreningarna kontaktades via e-post. Detta tillvä-


Generellt är konkurrensen om anläggningar som störst bland de idrotter som gör anspråk på anläggningar inomhus på vinterhalvåret. Foto: Bildbyrån i Hässleholm 

gagångssätt har tidigare använts inom 

ramen för utvärderingen av Handslaget 

(Eriksson, Patriksson, Kristén & Stråhlman, 

2008). Det visade sig att 2500 av 

registrets adresser var obrukbara. Av de 

5000 enkäter som skickades besvarades 

1298 (svarsprocent 26 %). Det finns 

flera orsaker till bortfallet. Svarsbenägenheten 

har både historiskt och generellt 

minskat i enkätundersökningar 

och orsakerna är svårdefinierade. 

Dessutom fanns en relativt utbredd 

”enkättrötthet” bland Sveriges idrottsföreningar 

vid undersökningstillfället, 

vilket kunnat konstateras i samtal med 

andra utvärderare av föreningsidrott. 

Skälet var och är att flera stora utvärderingsprojekt, 

både avslutade och pågående, 

genomförts under senare år (ex. 

Handslagsprojektet och Idrottslyftet). 

Vidare har rubricerade undersökning 

genomförts med s.k. webbenkät vilket 

också inneburit en mindre svarsfrek- 

vens (en erfarenhet som dragits i flera 

undersökningar och av flera forskare på 

senare tid). Slutligen har det adressregister 

som använts varit behäftat med 

brister. Dock visar analyser som gjorts 

av de föreningar som svarat på enkäten, 

att de besitter en avsevärd representativitet 

både vad gäller fördelning på 

idrotter och geografisk fördelning 1 . 

Mätinstrumentens design 

Alla deltagande föreningar besvarade 

först ett gemensamt frågeformulär med 

bakgrundsfrågor om föreningarnas 

struktur (vilka idrotter som utövas, var 

i landet som föreningarna var belägna, 

storlek, köns- och åldersfördelningen 

samt tillgången till ideellt arbetande och 

anställda ledare). Därefter besvarades 

ett specifikt formulär och föreningen 

uppmanades att välja ett av följande 

alternativ; om idrottsverksamheten 

bedrevs a) inomhus på vinterhalvåret 

b) utomhus på sommarhalvåret eller 

c) utomhus på vinterhalvåret. Skälet 

till denna uppdelning var svårigheter 

att konstruera reliabla frågor sett till 

föreningarnas och även anläggningarnas 

skiftande karaktär. De områden som 

kartlades i den specifika enkäten var: 

• Jämställdhetsperspektiv och anläggningsfrågan 

Respondenternas syn på jämställdhetsaspekter 

inom svensk idrott och 

hur dessa påverkar fördelningen av 

träningstider i idrottsanläggningar. 

• Policy och förvaltning 

Principer för anläggningars uthyrning 

och förvaltning (exempelvis ägande och 

skötsel). 

• Tillgång till idrottsanläggningar 

Anläggningsbehov utifrån typ av idrott, 

säsong och anläggningens funktioner. 

59


• Anläggningens förutsättningar och 

administration 

Förutsättningar för idrottsverksamhet 

och relationer till dem som äger eller 

hyr ut anläggningarna. 

Validitet och reliabilitet 

Validitet och reliabilitet i denna studie 

är i huvudsak kopplade till mätinstrumenten. 

Vad beträffar frågeformulärens 

validitet så har, som tidigare nämnts, 

strukturer för frågeformulering och 

för frågornas innehåll tidigare prövats 

både i den så kallade Arvfondsutredningen 

(Patriksson et.al. 2004) och i 

utvärderingen av Handslaget (Stråhlman 

& Patriksson, 2007), och vid båda 

dessa tillfällen har ett tillfredställande 

resultat uppnåtts. En annan central 

validitetsfråga är diskussioner om 

huruvida de svar som respondenterna 

avlägger är sanningsenliga. Jämförelser 

som gjorts med tidigare studier exempelvis 

Augustsson m.fl (2007) och även 

andra refererade studier visar relativt 

överensstämmande resultat. 

När ett analysinstrument framgångsrikt 

har prövats i tidigare studier, 

så ökar också frågornas reliabilitet. 

Analysen av svaren visar att respondenterna 

i liten utsträckning upplevt 

frågorna som mångtydiga och besvärliga 

att besvara. Det som ansågs mest 

problematiskt var de skattningsskalor 

som användes för att mäta respondenternas 

uppfattningar (ex. nöjaktighet 

med anläggningar). Detta är inte unikt 

för denna studie och när gängse etablerade 

förfaringssätt har använts vid 

konstruktion av skalor, så har mätinstrumenten 

en mindre grad av slumpmässiga 

mätfel. 

Undersökningsresultatens generalitet, 

till slut, vilar på bedömningen i 

vilken utsträckning resultaten från en 

undersökning är tillämpliga på andra 

icke undersökta miljöer och situationer 

(Stråhlman, 1997). Generaliserbarheten 

förbättras i allmänhet av en rikhaltig 

beskrivning med relevant information. 

Då kan de uppmätta resultaten bli möjliga 

att överföra till icke undersökta 

sammanhang. Med tanke på urvalets 

sammansättning och denna studies 

resultat i relation till tidigare undersökningar, 

måste resultaten från dessa 

premisser anses ha hög generalitet. 

Resultat och diskussion 

Jämställdhet 

I policydokumentet Idrotten vill (RF, 

2005) lyfter RF fram anläggningsfrågan 

kopplat till det idrottsliga 

jämställdhetsarbetet. Respondenterna 

tillfrågades således om de ansåg att 

60 

jämställd idrott råder mellan flickor/ 

kvinnor och pojkar/män. Syftet med 

denna typ av frågor var att kartlägga 

om detta förhållningssätt speglar synen 

på både det allmänna jämställdhetsarbetet 

och de rådande förhållandena. 

Mer än hälften av de tillfrågade 

respondenterna instämde i att jämställd 

idrott råder och mer än 80 % menade 

att detta är fallet till stor del. Trots 

detta bör uppmärksammas att 18 

% menade att detta bara stämde till 

viss del eller inte alls. Detta innebär 

inte per automatik att man inom den 

egna föreningen har ett icke jämställt 

förhållande. Respondenterna kan 

allmänt uppleva att situationen är av 

detta slag, eller att man möjligen råkat 

ut för orättvis behandling. Därför har 

också särskilt uppmärksamhet riktats 

mot föreningar med särskilda behov 

och sådana är exempelvis föreningar 

anslutna till handikappidrottsförbundet. 

Allmänt sett, visar resultaten, 

skiljer sig inte dessa föreningars synpunkter 

åt jämfört med övriga respondenters. 

Man brottas med samma typ 

av problem och gläds åt de möjligheter 

som finns. Man fördelar tider på 

samma sätt som övriga föreningslivet 

och är både nöjda och missnöjda med 

tiderna och med anläggningarnas kvalité. 

Representanter för dessa föreningar 

betonar dock att de anläggningar 

man önskar använda skall vara handikappanpassade 

och lättillgängliga. 

Ofta talas om den manliga traditionen 

inom idrott och dess förlamande 

inverkan på jämställdhetsdebatten och 

det är uppenbart att respondenterna 

menar att denna tradition även påverkar 

anläggningsfrågorna. Detta trots 

att mer än 80% av respondenterna 

uppger att pojkar och flickor idrottar 

på lika villkor. Dessutom uttrycker 

en klar majoritet uppfattningen att 

flickornas idrottande är lika viktig som 

pojkarnas. 

Tillgång till anläggningar 

För att kunna belysa uppfattningar om 

anläggningar och jämställdhet ombads 

respondenterna att ange hur de fördelar 

tider i anläggningar mellan pojkar/ 

män och flickor/kvinnor. Resultaten 

visade att det är de yngre barnen som 

har tilldelats de tidigare tiderna och att 

det är de äldre ungdomarna och vuxna 

som i huvudsak använder tiderna 

senare på kvällen (efter kl 19.00). 

Det är mycket få föreningar som har 

verksamhet för barn under 10 år efter 

klockan 19.00 på vardagar. Dessutom, 

och detta får anses vara ett av undersökningens 

mer centrala resultat, så 

finns inte några tydliga skillnader 

mellan pojkar och flickor beträffande 

vilka tider för träning/tävling man får 

i anläggningar. I tidigare studier, vilka 

har genomförts i olika kommuner och 

skiftande idrottsmiljöer, har vi också 

kunnat utläsa samstämmiga mönster 

(Augustsson m.fl, 2007b; Bergvall-Virtanen 

m fl, 2008; Blomdahl m fl, 2003; 

Högman, 2009). 

En majoritet (54%) menade att det 

är ungdomsverksamheten som mer 

eller mindre prioriteras när det gäller 

fördelning av tider i olika idrottsanläggningar. 

Detta bör ses som en intäkt 

för att barn- och ungdomsverksamhet 

inte får stå tillbaka för seniorverksamheter, 

och då inte heller för den renodlade 

elitidrotten. Återigen kan denna 

analys relateras till tidigare studier 

som omfattade lagidrotter (Augustsson 

m.fl, 2007b), där ålder och nivå beaktades 

i frågor beträffande träningstider. 

Däremot menar vissa föreningar som 

bedriver motionsverksamhet att de 

kommer i andra hand i förhållande till 

elit- och tävlingsinriktade verksamheter. 

Påpekas bör att det kan vara svårt 

att dra distinktionen mellan vad som 

är elit- respektive motionsidrott. 

Ytterligare en aspekt angående 

förhållanden gällande fördelningar 

av tider är att man upplever att vissa 

idrotter har företräde när det gäller 

att få tider i kommunens idrottsanläggningar. 

Det kan till dels bero på 

verksamhetens speciella krav (ishall 

till konståkning, simhall till simning) 

dels att man har stora grupper med 

ungdomar, men det finns också de 

som menar att det framför allt är 

de stora lagbollidrotterna som får 

företräde av hävd och gammal vana. 

Respondenter från förbund som cykel, 

korpen, handikappidrott, innebandy, 

badminton och basket är de som i 

störst utsträckning instämmer i att 

vissa föreningar per automatik har 

visst företräde. De som anser att vissa 

idrotter har företräde, de anger också 

ett större behov av mer tider och skulle 

i större utsträckning utöka verksamheten 

om man hade större tillgång till 

anläggningar. Det är i län som Uppsala, 

Gotland och Jönköping som man 

i störst utsträckning instämmer i ovan 

beskrivna resonemang. 

Viktigt i detta fall är att policydokument 

är upprättade och beslutade 

i demokratisk anda och att denna 

policy följs, vilket även lyftes fram av 

respondenterna i Högmans fallstudie 

(2009). Här kan vi också knyta an till 

Fahlén och Sjöblom (2008) som i sin 

anläggningsstudie visade att även om


kommuner framhåller devisen Idrott åt 

alla, så lämnas allt för ofta föreningsidrottens 

företrädare utanför kommunens 

idrottspolitiska framtidsfrågor. 

Generellt är konkurrensen om 

anläggningar som störst bland de 

idrotter som gör anspråk på anläggningar 

inomhus på vinterhalvåret. Det 

handlar då om den relativt vanliga 

anläggningstypen med de inre måtten 

40 x 20 meter. I mindre orter och kommuner 

kan det vara den enda typ av 

inomhusanläggning som finns, eftersom 

den passar för de flesta av de vanliga 

inomhusidrotterna (lagbollspelen, 

gymnastik, tennis, m.fl). Mindre hallar 

som exempelvis skolgymnastiksalar 

är också relativt vanligt förekommande. 

I de större kommunerna har 

andelen specialdesignade hallar ökat 

och kommer förmodligen att öka 

med stigande krav från föreningarna. 

Beträffande utomhusidrott – oberoende 

av årstid – är situationen en annan. 

Vattenytor som sjöar och hav, naturanläggningar 

i skog och mark ger i 

princip oändliga möjligheter både på 

vintern och på sommaren. Men även 

arrangerade utomhusmiljöer som fotbollsplaner, 

cykelvägar, motocrossbanor, 

elljusspår är relativt lättillgängliga. 

De största problemen uppvisar bandy 

och hastighetsåkning på skridsko och 

här spelar klimat och väder en stor roll. 

Vidare menade cirka 2/3 av respondenterna 

att de anläggningar och lokaler 

man använder har hög kvalité, och 

man ansåg också att de anläggningar 

man använder är ändamålsenliga. 

Dessutom är man överlag nöjda med 

de tider som man har tilldelats, om 

än i något mindre grad bland de som 

utövar idrott inomhus på vinterhalvåret. 

Dock finns ett uppenbart behov av 

nya anläggningar och närmare hälften 

av respondenterna menar att nya 

anläggningar saknas. De respondenter 

som i störst utsträckning menade att 

anläggningar saknas kom från fotboll, 

gymnastik, innebandy, friidrott, handboll, 

basketboll, bordtennis, ishockey 

och volleyboll (25 % av föreningarna/ 

sektionerna menar att man inte täcker 

sina behov med de anläggningar som 

man utnyttjar idag). Många föreningar 

menar att man skulle kunna utveckla 

sin verksamhet om man hade haft flera 

och kvalitativt bättre anläggningar. 

En anmärkningsvärt stor andel av 

respondenterna menade att de inte 

hade någon klar uppfattning om det 

fanns någon lokal policy för uthyrning 

i den egna kommunen. Däremot hade 

respondenterna klara uppfattningar om 

vilka principer som uthyrningen bör 

vila på, och dessa kan delas in i aktivitets-, 

behovs-, geografiska-, jämställdhets-, 

nivå- och åldersprinciper. Frågan 

är dock om den rådande tillgången 

på anläggningar och lokaler i landet 

är sådan att dessa principer skulle 

kunna uppfyllas? Om föreningarna 

är missnöjda med rådande fördelning 

torde det enda sättet att påverka dessa 

vara att sätta sig in i policyns innehåll 

och arbeta om innehållet och förändra 

reglerna. Särskilt som det inte är 

realistiskt att alltid se en lösning i ny- 

eller ombyggnation för varje problem 

beträffande anläggningsfrågor. 

Respondenterna i denna undersökning 

menade också att det var viktigt 

att fördelnings- och tidsbokningssystemen 

var anpassade och fungerande. 

I detta sammanhang är det således 

angeläget att visa på vikten av att en 

kontinuerlig utvärdering av systemens 

funktionalitet genomförs (exempelvis 

på kommunal nivå), så att det blir 

möjligt att skapa sanningsenliga underlag 

för vad som fungerar (jämlikt) 

eller inte. I både Högmans (2009) och 

Fahléns och Sjöbloms (2008) fallstudier 

togs denna fråga upp som synlig 

brist hos de som bär huvudansvaret för 

fördelning och tidsbokning av idrottsanläggningar. 

Risken är att man ”gör 

som man alltid har gjort”. 

Respondenternas ombads också att 

beskriva på vilka sätt man tycker att 

man kan undvika att idrottshallarna 

står tomma på bokad tid. Här handlade 

det om att den som hyr känner ett 

ansvar för att återlämna icke utnyttjad 

tid. Dessutom bör uthyraren ta 

modern teknik till hjälp och upprätta 

interaktiva bokningssystem, det vill 

säga bokningar på Internet, SMS m.fl. 

Vidare kunde olika typer av sanktioner 

införas, i form av ”böter” om man 

inte utnyttjar tiden eller glömmer att 

avboka. Dessutom efterlyste man en 

ökad samverkan med uthyraren (ökad 

tillgänglighet) genom exempelvis olika 

typer av brukarmöten. 

För att optimera användandet av 

idrottsanläggningar menade respondenterna 

avslutningsvis, att man borde 

hitta alternativt nyttjande i form av 

andra typer av lokaler (nedlagda industrifastigheter), 

förbättra bokningsrutinerna 

och effektivisera nyttjandet 

genom att anpassa vissa hallar till specifika 

idrotter. Kommunerna bör också 

se över den ekonomiska sidan av, vem 

som skall betala (skatter och avgifter) 

och samordna nyttjandet bättre. Slutligen 

efterlyser man en större samverkan 

mellan alla inblandade parter. 

Referenser 

Augustsson, C., Stråhlman, O., Patriksson, G. 

& Wagnsson, S. (2007). Analys av träningstider 

inom föreningsidrotten - enstudie av sju 

lagidrotter sett ur ett ålders- och könsperspektiv. 

Riksidrottsförbundet, FoUrapporter 

2007:6 (www.rf.se). 

Bergvall-Virtanen, P., Johansson, M., Werme, 

B. & Hellgren, A-L (2008) Skohornet. Ett 

projekt om effektivt nyttjande av idrottsanläggningar. 

Örebro läns Idrottsförbund. 

Blomdahl, U, Elofsson, S & Öhman, J. (2003). 

Får flickor de sämsta träningstiderna? Stockholm: 

Idrottsförvaltningen. 

Eriksson, S., Kristén, L., Patriksson, G., 

Stråhlman, O. (2008). Handslaget – från idé 

till utvärdering. Om projekt, ekonomi och 

verksamhet. Göteborg: Idrottshögskolan, 

Göteborgs universitet. 

Fahlén, J., & Sjöblom, P. (2008) Idrottens 

anläggningar – ägande, driftsförhållanden 

och dess effekter. (2008:2). Sveriges Riksidrottsförbund. 

Stockholm. 

Högman, J. (2009). Vem får bäst träningstider? 

Projektrapport. Idrottsvetenskap. Karlstads 

universitet. 

Olofsson, E. (2009). 20 år med idrott och 

genus. Svensk idrottsforskning. 2009, nr:1. 

Centrum för idrottsforskning. 

Sveriges Riksidrottsförbund. (2005). Idrotten 

vill. Stockholm: Riksidrottsförbundet. 

Sveriges Riksidrottsförbund (2007a). Protokoll 

från Riksidrottsmötets RF-stämma, den 11-13 

maj 2007, Conventum, Örebro. Stockholm: 

Riksidrottsförbundet. 

Patriksson, G., Eriksson, S., Augustsson, C., 

Stråhlman, O.(2004). Utveckling och förnyelse 

av idrottsverksamhet” - en utvärdering av projektverksamhet 

som fått medel ur Allmänna 

arvsfonden. Göteborgs universitet: Idrottshögskolan. 

Stråhlman, O. (1997). Elitidrott, karriär och 

avslutning. Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis 

(Diss). 

Stråhlman, O., Patriksson, G., (2007). Att 

rätta mun efter matsäcken - förutsättningar 

för att bedriva projekt om kostnadseffektivitet. 

Idrottshögskolan/ Göteborgs universitet. 

Fotnot 

1. För den som vill fördjupa sig i bortfallsanalysen, 

se Augustsson, Stråhlman, Patriksson & 

Wagnsson (2010). Användning av idrottsanläggningar 

- en studie av tillgänglighet till och 

fördelning av tider i idrottsanläggningar ur ett 

jämställdhetsperspektiv. 

61


62 

Johan r norberg 

uTREDaRE, cIF 

Foto: carl-Johan Thorell 

Christine DartsCh 

FöRESTåNDaRE, cIF 

CIF:s nya uppdrag 

– att ansvara för en regelbunden och 

långsiktig uppföljning av statens stöd 

till idrotten 

■■■ 

Centrum för idrottsforskning (CIF) är sedan 1988 statens 

sektors-organ för idrottsforskning med uppgift att initiera, samordna, 

stödja och informera om forskning på idrottens område. I praktiken 

har verksamheten dominerats av tre uppgifter: fördelning av anslag 

till idrottsrelaterade forskningsprojekt och tjänster, anordnande av 

konferenser samt tidskriften Svensk idrottsforskning. I december 

2009 tillkom genom riksdagsbeslut uppgiften att ansvara för en regelbunden 

och långsiktig uppföljning av statens stöd till idrotten. 

I denna artikel redogörs för det nya uppföljningsuppdragets tillkomst 

och övergripande former. 

Bakgrund 

Resultatstyrning i statens stöd till idrotten 

Under senare tid har uppföljnings- och 

utvärderingsfrågor fått en allt mer 

framträdande roll i svensk statsförvaltning. 

Förklaringen ska främst sökas i 

de principer om mål- och resultatstyrning 

som sedan slutet av 1980-talet 

successivt införts i den offentliga 

sektorn. Utvecklingen kan grovt beskrivas 

som att den statliga styrningen av 

den egna förvaltningsorganisationen 

förändrats från ett tidigare fokus på 

hur myndigheter ska agera till ett ökat 

intresse för vad som ska uppnås. Myndigheters 

handlingsramar begränsades 

tidigare ofta av långtgående regler 

och öronmärkta bidrag medan dagens 

politiska beslutsfattare istället väljer 

att tydligt precisera vilka mål som ska 

uppnås och därefter överlåta till myndigheterna 

att själva avgöra hur dessa 

mål ska uppnås. Den senare modellen 

förutsätter dock metoder för att mäta 

huruvida de politiska målen uppnåtts, 

med följden att frågor resultatuppföljning 

och utvärdering blir viktiga. 1 

Principerna om mål- och resultatstyrning 

var inledningsvis avgränsade 

till statens relation till den egna 

förvaltningsorganisationen. Med 

tiden har de emellertid även inbegripit 

offentligt stöd till föreningsliv och 

ideell verksamhet. Sedan 1990-talet har 

en strid ström av statliga utredningar 

och kartläggningar genomförts med 

syfte att både skapa överblick över 

den brokiga mångfald av bidrag och 

bidragsmottagare som kännetecknar 

statens föreningsstöd och reformer 

i syfte att åstadkomma en tydligare 

resultatstyrning. Processen har dock 

inte varit problemfri, eftersom ökade 

statliga krav på resultat och måluppfyllelse 

inte självklart kan förenas med 

en syn på ideella organisationer som 

självständiga aktörer vilka staten bör


Ett av syftena med statens idrottsstöd är att öka idrotters internationella konkurrenskraft dvs. hur väl svensk elitidrott kan hävda sig internationellt. Här ett exempel på god 

internationell konkurrenskraft, när Daniel Richardsson, Johan Olsson, Anders Södergren och Marcus Hellner tar OS guld i Vancover 2010. Foto: Bildbyrån i Hässleholm 

stödja men inte styra över. 2 

I detta avseende utgör den statliga 

idrottspolitiken inget undantag. De 

första tecknen på ökad styrning kunde 

skönjas redan i slutet av 1980-talet i 

form av breddade målformuleringar i 

bidragsgivningen och höjda redovisningskrav. 

Som nya och särskilt prioriterade 

områden framhölls aspekter 

som ökad jämställdhet, integration 

och insatser mot dopning. Det följande 

decenniet tillsattes även en statlig 

idrottsutredning med det uttalade syftet 

att föreslå nya och tydligare mål för 

statens idrottspolitik och dessutom 

”pröva möjligheterna och lämpligheten 

för regering och riksdag att närmare 

styra anslagets inriktning”. 3 

Idrottsutredningens arbete utmynnade 

i betänkandet ”Idrott och motion 

för livet” (SOU 1998:76). Inte förvånande 

föreslogs en serie åtgärder 

för att anpassa idrottspolitiken till 

statsförvaltningens nya principer 

om resultatstyrning, däribland nya, 

övergripande mål för statens framtida 

idrottspolitik och att Riksidrottsförbundets 

myndighetsutövning i anslagsfrågor 

skulle regleras i en särskild 

förordning. 4 

Betänkandet mottogs i huvudsak 

positivt av berörda remissinstanser. 

Förslaget till idrottspolitiska mål 

rönte emellertid principiell kritik från 

Riksidrottsförbundet som menade att 

endast idrottsrörelsen själv hade rätt 

att formulera mål för sin egen verksam- 

het. Detta föranledde regeringen till ett 

förtydligande i 1999 års idrottspolitiska 

proposition. 

Regeringen anser… att staten som 

bidragsgivare inte till någon del 

skall ställa upp mål för idrottsrörelsens 

egen verksamhet. Detta skall 

göras av idrottsrörelsen själv. Staten 

skall däremot ställa upp mål och 

riktlinjer för sin bidragsgivning. 

Denna grundläggande princip för 

ansvarsfördelningen mellan staten 

och idrottsrörelsen är ändamålsenlig. 

Genom att ange syftet med 

bidragsgivningen anger staten en 

viljeinriktning för vad staten förväntar 

sig att bidraget främst skall 

leda till. Däremot föreskrivs inte 

hur detta skall gå till. 5 

Ny modell för uppföljning av idrottsstödets 

effekter 

Genom riksdagsbeslut 1999 etablerades 

följaktligen den idrottspolitiska 

ansvarfördelningen att riksdag och 

regering ska ange vad staten vill uppnå 

med sitt stöd (mål) medan idrottsrörelsen 

ska ha frihet att avgöra hur 

detta ska förverkligas (medel). Frågan 

i vilken utsträckning som statens mål 

uppnåddes förblev emellertid oklar. 

Även om 1996 års idrottsutredning 

hade haft vissa idéer om extern uppföljning 

utvecklades ett system där det 

istället blev Riksidrottsförbundet som i 

samband med sin årsredovisning kom 

att förse regeringen med vissa – främst 

kvantitativa – uppgifter om stödets fördelning 

och effekter. 

De begränsade uppföljningsrutinerna 

påpekades år 2004 i en rapport av Riksrevisionen. 

6 Det följande året efterlyste 

även riksdagen en tydligare redovisning 

från regeringen av hur idrottsrörelsen 

utnyttjar sina statliga bidrag. 7 Mot denna 

bakgrund blev en ny modell för uppföljning 

av statens stöd till idrotten en av 

huvudfrågorna när idrottsminister Lena 

Adelsohn-Liljeroth i april 2007 utsåg 

Tomas Peterson till särskild utredare av 

statens idrottsstöd. 

Peterson presenterade sitt resultat i 

juni 2008. 8 På ett övergripande plan gav 

han sitt stöd till rådande idrottspolitiska 

princip där riksdag och regering formulerar 

mål för vad staten vill uppnå med sitt 

stöd till idrotten men att idrottsrörelsen 

därefter ska ha stor frihet att avgöra 

hur dessa mål ska realiseras. Peterson 

tillade emellertid att det i själva utvärderingsledet 

måste vara statens – och inte 

idrottsrörelsens – uppgift att i efterhand 

bedöma hur väl de idrottspolitiska målen 

har uppnåtts och han föreslog därför en 

principiell ansvars- och arbetsfördelning 

mellan staten och idrottsrörelsen med 

innebörden att: 

• Riksidrottsförbundet ska återrapportera 

hur statsbidraget till idrotten 

fördelats och använts. Återrapporteringen 

ska ha sin utgångspunkt i 

olika bidragsformers mål eller syften 

63


64 

1 

2 

3 

4 

5 

och huvudsakligen baseras på kvantitativa 

mått. 

• Staten ska själv följa upp och analysera 

om idrottspolitikens mål och 

syften uppnåtts. Analysen ska ha 

sin utgångspunkt i målen för statens 

stöd till idrotten och innehålla 

kvalitativa bedömningar av stödets 

resultat och betydelse. 

Vidare föreslogs att Centrum för 

idrottsforskning (CIF) skulle bli den 

statliga instans som ska ansvara för 

själva utvärderingen av statens idrottsstöd. 

Utredarens förslag fick stöd i 

regeringens proposition Statens stöd till 

idrotten (2008/09:126). Som regeringen 

formulerade saken, var förutsättningen 

”för att staten ska kunna medge 

stor självständighet till idrottsrörelsen 

i fördelningen av statens idrottsstöd” 

att denna frihet balanserades med att 

staten själv åtog sig att bedöma stödets 

betydelse. Vidare delade regeringen 

uppfattningen att uppföljningsuppdraget 

borde delegeras till CIF. På en 

punkt gjordes emellertid ett förtydligande: 

De statliga målen för idrottspolitiken 

är till sin natur övergripande 

och långsiktiga. Den statliga styrningen 

av statsbidraget är generell 

utan detaljstyrning. Det är därför 

mer lämpligt att tala om en långsiktig 

uppföljning av stödets betydelse 

än om utvärdering. 

MÅLOMRÅDEN 

Idrotten som folkrörelse (idrottens ställning som frivilligt organiserad folkrörelse, 

dess självständighet i förhållande till stat respektive marknad, det ideella ledarskapets 

omfattning och betydelse m.m.) 

Idrottens betydelse för folkhälsan (i vilken mån idrotten bidrar till ett livslångt 

intresse för motion, och i vilken mån den därmed kan främja god hälsa bland olika 

grupper) 

Alla flickor och pojkars, kvinnor och mäns lika förutsättningar till deltagande (idrottens 

tillgänglighet och i vilken mån idrotten är öppen för olika människor oavsett 

kön, ålder, social och/eller etnisk bakgrund m.m.) 

Skolning i demokrati, ansvarstagande och etik (i vilken mån idrotten ger deltagarna 

möjlighet till demokrati och inflytande, om idrotten bidrar tillutvecklingen av en god 

etik, det sociala ledarskapets betydelse m.m.) 

Idrotters internationella konkurrenskraft (i vilken mån svensk idrott på elitnivå kan 

hävda sig i internationella sammanhang) 

Tabell 1. Fem s.k. målområden med direkt koppling till syftena med statens idrottsstöd. 

Ett uppföljningsuppdrag i fyra delar 

I juni 2009 fick CIF i uppdrag av regeringen 

att konkretisera det nya uppföljningsuppdraget. 

Arbetet genomfördes 

under hösten av en grupp på CIF:s 

kansli och i dialog med bland annat 

Riksidrottsförbundet, Statens folkhälsoinstitut, 

Barnombudsmannen och 

Ungdomsstyrelsen. I slutet av oktober 

kunde ett förslag fastställas av CIF:s 

styrelse och därefter överlämnas till 

regeringen. 

En viktig utgångspunkt i CIF:s 

förslag är att det nya uppföljningsuppdraget 

ska kunna möta flera mål och 

tillfredsställa olika intressenter. Det 

överordnade syftet är givetvis att förse 

staten med analyser och information 

om det statliga idrottsstödets effekter. 

Men till detta kommer att uppföljningens 

resultat även ska utgöra en allmän 

kunskapsbas där företrädare för såväl 

idrottsrörelsen, media som den breda 

allmänheten kan få tillgång till information 

och vetenskapliga analyser i 

frågor med koppling till idrotten och 

statens idrottsstöd. Uppföljningen 

sammanställs lämpligen i en årlig rapport 

som överlämnas till regeringen 

senast den 1 juni varje år. Därefter kan 

uppgifterna även göras tillgängliga för 

allmänheten, exempelvis via CIF:s hemsida. 

CIF:s uppföljningsmodell består 

av fyra separata delar, vilka presenteras 

nedan. 

1. Indikatorer för uppföljning av statens 

stöd till idrotten 

Uppföljningens första led utgörs av 

en uppsättning s.k. indikatorer. I den 

offentliga förvaltningen förekommer 

ofta indikatorer som instrument för 

uppföljning och utvärdering, inte minst 

inom hälso- och sjukvården. Indikatorer 

används även i uppföljningen 

av olika politikområden, t.ex. i barn-, 

ungdoms- och folkhälsopolitiken. En 

indikator kan enklast förstås som ett 

statistiskt mått vilket påvisar eller 

”indikerar” tillstånd eller förändringsprocesser 

i ett större system. 9 Syftet 

med indikatorer är följaktligen att 

möjliggöra en politisk bedömning av 

utvecklingen inom ett område genom 

kontinuerlig uppföljning av en begränsad 

uppsättning data. Indikatorer är 

förhållandevis enkla analysinstrument. 

Styrkan ligger i deras förmåga att förenkla, 

identifiera utvecklingsprocesser 

och därmed skapa förståelse för en ofta 

komplex verklighet. Men samtidigt får 

de inte förväxlas med forskningsresultat. 

Indikatorer avser främst att spegla 

i vilken riktning ett område utvecklas 

– men de kan sällan användas för att 

förklara varför en specifik förändring 

tagit vid. För sådana mer kvalitativt 

inriktade frågeställningar och analyser 

blir ofta kompletterande forskning 

nödvändigt. Av detta följer att indikatorer 

med fördel kan användas som 

ett första led i en större uppföljningsprocess. 

De är – och ska vara – relativt 

enkla och lättillgängliga data vilka 

skapar överblick över området i fråga 

och påvisar eventuella utvecklingstendenser. 

Därefter, som ett andra led, kan 

uppföljningen lämpligen kompletteras 

med fördjupad analys och/eller forskning 

inom aspekter där indikatorerna 

påvisat ett behov av ytterligare kunskapsinsamling. 

Den uppsättning indikatorer som 

CIF utarbetat fördelar sig över fem 

s.k. målområden (se Tabell 1) med 

direkt koppling till syftena med statens 

idrottsstöd såsom dessa formuleras i 

förordning (1999:1177) om statsbidrag 

till idrottsverksamhet. Vidare ska indikatorerna 

i möjligaste mån integrera ett 

funktionsnedsättnings-, jämställdhets-, 

integrations- och barnrättsperspektiv 

samt baseras på befintlig statistik och 

redan existerande rapporteringssystem. 

För uppgifter som inhämtas via Riksidrottsförbundet 

och specialidrottsförbund 

är det dessutom lämpligt att välja 

indikatorer som är enkla att ta fram 

och därtill relevanta utifrån idrottsrörelsens 

egna intressen och behov. På så 

sätt undviks risken att uppgiftslämnandet 

upplevs som onödigt byråkratiskt 

eller styrande samtidigt som informationen 

kan integreras i idrottens eget 

kvalitets- och utvecklingsarbete.


2. Fördjupade analyser och kompletterande 

forskning 

Uppföljningens andra led utgörs av 

fördjupade analyser och kompletterande 

forskning. Denna del kan på 

flera sätt betraktas som indikatorsystemets 

raka motsats. Indikatorer bygger 

på kontinuerlig och regelbunden 

datainsamling. Målet är att utifrån 

ett fågelperspektiv spegla trender, 

tillstånd och förändringsprocesser 

inom hela uppföljningsområdet. Med 

fördjupade analyser avses på motsvarande 

sätt tidsmässigt begränsade 

punktinsatser av forskningskaraktär 

i särskilt utvalda teman. Medan indikatorsystemet 

följaktligen skisserar en 

grov bild av hela den statliga idrottspolitiken, 

ska tematiska fördjupningsstudier 

möjliggöra detaljerade analyser 

inom specifika och avgränsade 

delområden. 

En viktig följdfråga är naturligtvis 

hur valet av tematiska fördjupningar 

ska göras. CIF:s förslag är att det 

är regeringen som årligen beslutar 

om vilka teman som ska bli föremål 

för fördjupad analys. Förslaget kan 

enkelt motiveras med att staten – som 

beställare av uppföljningsuppdraget 

– även bör styra över vilka specifika 

områden/teman som ska studeras mer 

ingående. Till detta kommer att en 

sådan lösning även skapar möjlighet 

för staten att utnyttja uppföljningsverksamheten 

för att inhämta relevant 

kunskap och kvalitativa analyser från 

forskarsamfundet i olika aktuella 

idrottspolitiska frågor. 

3. En periodiskt återkommande uppföljning 

av föreningsidrottens plats, 

betydelse och konsekvenser i ungas liv 

I en uppföljning av det statliga idrottsstödets 

effekter finns det givetvis 

vissa aspekter som är enklare att följa 

upp än andra. Som exempel är det 

förhållandevis enkelt att kartlägga 

penningströmmar, föreningsantal och 

andelen män och kvinnor i förbundsstyrelser. 

Likaså kan stora bidragssystem 

som det lokala aktivitetsstödet 

utnyttjas som indikator på barn- och 

ungdomsidrottens omfattning. Andra 

aspekter är betydligt mer komplicerade 

att studera. Här utgör inte minst 

den s.k. avhoppsproblematiken ett 

tydligt exempel. Det är visserligen fullt 

möjligt att via LOK-statistiken mäta i 

vilka åldrar som olika idrotter börjar 

tappa sina medlemmar. Men vi vill ju 

även veta varför ungdomar slutar i en 

idrott, vart de tar vägen istället och 

om de är intresserade av att börja igen 

någon gång i framtiden. För sådana 

Ytterligare ett exempel på god internationell konkurrenskraft. Charlotte Kalla tar här en av sina OS medaljer i 

Vancover 2010. Foto: Bildbyrån i Hässleholm 

kvalitativt inriktade analyser och 

orsakssamband måste andra strategier 

användas. En möjlig lösning är givetvis 

att låta avhoppsproblematiken utgöra 

ett särskilt tema för fördjupad analys, 

det vill säga beställa rapporter och 

studier från ett antal forskare med 

särskild kompetens inom just detta 

område. Mot detta talar dock att vissa 

centrala men svårfångade aspekter i 

statens idrottspolitiska syften – såsom 

demokrati, delaktighet och etik – är 

allt för viktiga för att enbart följas 

upp via kvalitativa punktinsatser av 

engångskaraktär. Uppföljningens 

tredje del har därför utformats som ett 

mellanting mellan indikatorsystemets 

statistiska mått och de fördjupade 

analysernas kvalitativa data. 

Hösten 2005 presenterade Ungdomsstyrelsen 

och sociolog Mats 

Trondman rapporten ”Unga och 

föreningsidrotten”. Syftet med studien 

var att empiriskt analysera huruvida 

föreningsidrotten kunde anses leva upp 

till statens idrottspolitiska mål med 

avseende på ungdomar och teman som 

demokrati, delaktighet och folkhälsa. 

Källmaterialet utgjorde en omfattande 

enkät som besvarats av närmare 1600 

ungdomar i åldern 13-20 år. 

”Unga och föreningsidrotten” är en 

intressant och perspektivrik studie av den 

organiserade idrottens ställning och betydelse 

i ungas fritidsliv. Med stor bredd 

i valet av frågor och ett särskilt fokus 

på ungdomarnas egna upplevelser och 

beskrivningar, ges viktig information om 

alltifrån idrottens status hos ungdomar 

till socialisationsaspekter såsom ledarskapets 

betydelse och föreningsidrottens 

interna kultur. Därtill ingår även analyser 

av de som slutat idrotta och unga 

som aldrig har föreningsidrottat. 

Enligt CIF:s mening finns det anledning 

att följa upp studien ”Unga och 

föreningsidrotten” med viss periodicitet, 

förslagsvis vart femte år. Uppföljningen 

blir då ett komplement till den 

årliga uppföljningen via indikatorer 

i frågor rörande främst demokrati, 

ansvarstagande och etik och med 

utgångspunkt i ungdomars egna upplevelser. 

65


I vilken utsträckning har barn och ungdomar möjlighet till inflytande och delaktighet och hur ser deras möjligheter ut för att ta eget ansvar? Detta är det 

fördjupningstema som CIF ska jobba med under 2010. Foto: Bildbyrån i Hässleholm 

4. Allmän forskningsbevakning 

Uppföljningsverksamhetens fjärde och 

sista del utgörs av allmän forskningsbevakning. 

Det hela kan karakteriseras 

som ett öppet mandat för CIF att i den 

årliga rapporten till regeringen även 

presentera, analysera och sammanfatta 

olika aktuella forskningsresultat med 

koppling till det statliga idrottsstödets 

effekter. Därmed kan staten få ökad 

kunskap om aktuell idrottsforskning 

samtidigt som CIF bereds möjlighet att 

presentera olika delar av det idrottsvetenskapliga 

forskarsamfundets många 

och skilda studier. 

Det måste emellertid understrykas 

att denna allmänna forskningsbevakning 

aldrig kan ge en heltäckande bild 

av mångfalden eller djupet i svensk 

idrottsforskning. Det är inte heller 

syftet. Den principiellt viktiga poängen 

är istället att skapa ett utrymme för 

CIF att i uppföljningsverksamheten 

inkludera analyser och forskningsresultat 

vilka inte enbart baseras på det 

egna indikatorsystemet eller de tematiska 

fördjupningsanalyserna. 

Avslutning 

I början av december 2009 fattade 

regeringen beslut om att ge CIF i 

uppdrag att genomföra en regelbunden 

och långsiktigt uppföljning av statens 

stöd till idrotten i enlighet med CIF:s 

förslag. 10 Som fördjupningstema det 

första året valdes en analys av: 

66 

…i vilken utsträckning idrottens 

barn- och ungdomsverksamhet 

beaktar och främjar ett barnrättsperspektiv, 

så att bl.a. barns och 

ungdomars möjlighet till inflytande 

och delaktighet ökar liksom deras 

möjlighet att ta ansvar för sitt idrottande. 

Strax före jul beslutade regeringen 

att även höja CIF:s anslag över idrottsanslaget 

med hela tre miljoner kronor 

(till totalt 16 miljoner kronor) för att 

finansiera det nya uppföljningsuppdrag 

och andra satsningar på idrottsforskningens 

område. 

CIF ser givetvis mycket positivt på 

det nya uppdraget att ansvara för en 

regelbunden och långsiktig uppföljning 

av statens stöd till idrotten. Forskningsbaserad 

kunskap om idrotten utgör 

ett viktigt underlag för idrottspolitiska 

bedömningar. Därtill anser vi oss 

ha god kompetens för ”kontinuerlig 

bevakning av forskningsresultat med 

relevans för statens stöd till idrotten” 

och ett stort nätverk att tillgå för ”fördjupade 

analyser och kompletterande 

forskning”. CIF uppfattar således uppdraget 

som ett viktigt erkännande och 

en möjlighet att ytterligare bidra till en 

positiv utveckling av svensk idrott. 

Referenser 

Kommittédirektiv 1996:84, Stöd till idrotten. 

Kulturutskottet 2004/05:6, Riksrevisionens 

granskning av stödet till idrottsrörelsen och 

folkbildningen 

Proposition 1998/99:107, En idrottspolitik för 

2000-talet – folkhälsa, folkrörelse och underhållning. 

Regeringsbeslut 2009-12-10, Ku 2009/1878/ 

MFI. 

Offentlig förvaltning i privat regi − statsbidrag 

till idrottsrörelsen och folkbildningen, Riksrevisionen 

2004:15 

Sven Modell & Anders Grönlund (red), Effektivitet 

och styrning i statliga myndigheter 

(Lund 2006). 

SOU 1998:76, Idrott och motion för livet. 

SOU 2008:59, Föreningsfostran och tävlingsfostran. 

En utvärdering av statens stöd till 

idrotten 

Bidrag till ideella organisationer. Kartläggning, 

analys och rekommendationer, Statskontoret 

2004:17 

Göran Sundström, Stat på villovägar (Stockholm 

2003) 

Indikatorer för uppföljning av ungdomars 

levnadsvillkor. På väg mot ett uppföljningssystem 

för den nationella ungdomspolitiken. 

Ungdomsstyrelsens skrifter 2005:6, s. 8. 

Fotnoter 

1. För en diskussion om mål- och resultatstyrning 

i offentlig verksamhet, se Göran 

Sundström, Stat på villovägar (Stockholm 

2003), Sven Modell & Anders Grönlund (red), 

Effektivitet och styrning i statliga myndigheter 

(Lund 2006). 

2. Bidrag till ideella organisationer. Kartläggning, 

analys och rekommendationer, Statskontoret 

2004:17, s. 7. 

3. Kommittédirektiv 1996:84, Stöd till idrotten. 

4. SOU 1998:76, Idrott och motion för livet. 

5. Proposition 1998/99:107, En idrottspolitik 

för 2000-talet – folkhälsa, folkrörelse och 

underhållning. 

6. Offentlig förvaltning i privat regi − statsbidrag 

till idrottsrörelsen och folkbildningen, 

Riksrevisionen 2004:15 

7. Kulturutskottet 2004/05:6, Riksrevisionens 

granskning av stödet till idrottsrörelsen och 

folkbildningen. 

8. SOU 2008:59, Föreningsfostran och tävlingsfostran. 

En utvärdering av statens stöd till 

idrotten. 

9. Indikatorer för uppföljning av ungdomars 

levnadsvillkor. På väg mot ett uppföljningssystem 

för den nationella ungdomspolitiken. 

Ungdomsstyrelsens skrifter 2005:6, s. 8. 

10. Regeringsbeslut 2009-12-10, Ku 

2009/1878/MFI.


■■■ 

NY AVHANDLING 

Kommunikativt entreprenörskap: 

Underhållningsidrott som totalupplevelse 

före, under och efter formeringen 

av den svenska upplevelseindustrin 

1999-2008 

I början av 2000talet 

framförde sexton svenska humanister 

idén om en kommunikativ 

demokrati utifrån en huvudtes om att 

kommunikationssamhällets kärna kan 

beskrivas av begreppstrion Teknologi, 

Demokrati och Akademi. I denna 

avhandling är utgångspunkten att 

kommunikationssamhället svårligen 

kan tänkas utan ett fjärde begrepp, 

entreprenören, en samhälleligt uppburen 

gestalt för energi och förnyelse som 

tillför intensitet till en annars strukturellt 

orienterad begreppstrio. 

Det empiriska underlaget i avhandlingen 

är hämtat från underhållningsidrotten 

och upplevelseindustrin. 

– Valet av empiri utgår från de 

debatter som sköt fart under 1990-talet 

om att det samhällsformande samtalet 

alltmer underkastas en populärkulturell 

dramaturgi, säger avhandlingsförfattaren 

Hans Lundberg. 

Att bland annat mediekoncentrering 

och mediekommersialisering medfört 

ökat fokus på underhållning som 

grundläggande generativ komponent. 

Med sin globala genomslagskraft är 

underhållningsidrottens kommunikativa 

närvaro svårslagen och därför en 

upplevelseindustri väl värd att undersökas. 

Empiriska resultat: Olika former av 

kommunikativt entreprenörskap 

Huvudsakliga empiriska resultat av 

studien är att den genom tre empiriska 

fall, 

1) KK-stiftelsens formering av den 

svenska upplevelseindustrin 1999- 

2008, 

2) svensk elitishockeys gestaltning 

av sig själv som såväl del av den 

svenska folkrörelseidrotten som 

upplevelseindustriell affärsverksamhet 

samt, 

3) svensk idrottsjournalistiks vidgning 

av det samhälleliga samtalet om 

underhållningsidrott, 

visar på hur man via olika former av 

kommunikativt entreprenörskap kan 

formera/omformera såväl den praktik 

man verkar inom (upplevelseindustri, 

elitishockey, idrottsjournalistik) som 

de fenomen ens praktik kan ses som ett 

uttryck för (underhållning som alltmer 

generativ komponent för den erfarande 

och upplevande människan). 

Teoretiskt resultat: Underhållningsidrottens 

möjlighetsrum 

Det huvudsakliga idrottsrelaterade 

teoretiska resultatet av studien är att 

underhållningsidrottens kommunikativa 

närvaro är en samhällelig angelägenhet, 

en praktik med relevans för 

långt fler än de idrottsintresserade, då 

underhållningsidrottens kapacitet att 

aktivera och aktualisera centrala samhälleliga 

värden används på olika vis 

av olika aktörer. Några exempel som 

diskuteras i avhandlingen är så kallad 

mjuk maktutövning i samband med 

OS i Kina 2008 samt användningen 

av Ludmila Engquist i en hårt scriptad 

svensk föredömesdiskurs. 

Underhållningsidrottens kommunikativa 

kapacitet är dock hårt 

diskursivt reglerad, främst på grund av 

Riksidrottsförbundets starkt normativa 

praktiker vilka genererar statiska 

och polariserade uppfattningar mellan 

den ”rena”, ideellt organiserade idrotten 

och den ”orena”, kommersiellt 

orienterade idrotten. Sådana och andra 

begreppsliga fastlåsningar omöjliggör 

t ex mer konstruktiva sätt att begripliggöra 

och begreppssätta varför t 

Hans Lundberg 

ex Anja Pärson, vid det karaktäristiska 

klicket från pjäxans möte med skidbindningen, 

skidans fästande vid foten, i det 

ögonblicket lämnar människoform och 

övergår till att utgöra ett integrerat människo-maskinellt 

system, en femdimensionell 

(idrottaren, kroppen, människan, 

teknologin och varumärket Anja) postindustriell 

atlet med explosiv idrottslig, 

politisk, ekonomisk och mänsklig kraft. 

För att kringgå diskursivt inövade 

föreställningar om idrott och ekonomi 

aktiveras ett centralt begrepp inom 

entreprenörskapsforskningen – möjlighet 

– med vars hjälp underhållningsidrottens 

samhällsrelevans analyseras i termer av 

underhållningsidrottens möjlighetsrum. 

Poängen med underhållningsidrottens 

möjlighetsrum är inte någon slags idé 

om en problemfri underhållningsidrott 

i harmoni, om statisk ordning och reda 

mellan divergerande krafter eller om slapp 

synkretism utan snarare om en handlingsorienterad 

acceptans inför omöjligheten 

med sådant. Underhållningsidrott ska i 

koncentrat rymma inget mindre än livet 

självt och då blåser det givetvis till regelbundet 

då dess kapacitet att såväl accentuera 

som normalisera olika aspekter av 

människors vardag vilar på den konstant 

som håller för sant att ”poängen” med 

underhållningsidrott är att det alltid finns 

mycket att vara fundamentalt oenig om. 

Sådan notorisk motsägelsefullhet och 

motstridighet är konstitutivt nödvändigt 

för såväl bibehållen fascination inför 

underhållningsidrottens femdimensionella 

atleter som för underhållningsidrottens 

kommunikativa kapacitet och samhällsrelevans. 

Kontakt: 

Hans Lundberg, Linnéuniversitetet, 

Ekonomihögskolan. 

E-mail: hans.lundberg@lnu.se 

67

POSTTIDNING B-POST 

BEGRÄNSAD EFTERSÄNDNING 

Vid definitiv eftersändning återsändes försändelsen 

med nya adressen på adressidan 

AVSÄNDARE: CIF, Box 5626, 114 86 Stockholm 

FOTBOLLSKONFERENS 

”Forskningsrön och tillämpningar” 

20-21 oktober 2010 

Arrangerad av Centrum för idrottsforskning (CIF) 

Plats: Bosön, Lidingö 

Ett mer utförligt program kommer att finnas på 


Områden som kommer att behandlas är bland andra: 

• Fotbollsfysiologi 

• Beteendeforskning inom fotboll 

• Fotbollsskador 

• Fotboll, ungdom och samhälle 


Se CIFs hemsida: www.centrumforidrottsforskning.se 

Foto: Bildbyrån i Hässleholm

CIF - GIH

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?