Examensarbete Handledare: Kerstin Berglund Lars Ericson

Utvintringsproblem vid iörsöksgården i Röbäcksdalen
I ett beslut från 1948 blev Norrlands lantbruksforskningsanstalt lokaliserad till Umeå, Västerbottens
län. Fastigheter för ändamålet belägna på Röbäcksslätten, fem km söder om centrala
Umeå, rörvärvades i början av 1950-talet. Den inköpta marken bestod av smala tegar med
öppna diken. Detta var till största delen ett ytavvattningssystem med ganska dålig dränering.
För att förbättra avvattningen och öka de sammanhängande arbetsytorna, helt i enlighet med
den rådande tidsandan, täckdikades hela området och de öppna tegdikena lades igen. Samtidigt
som detta gjordes eftersträvades en så jämn markytan som möjlig. På de flacka rälten, där
marklutningen i regel inte var större än 2-3:1000, blev stående ytvatten ett stort problem. Vall
som odlades på drygt hälften av den totala åkerarealen, skadades svårt år efter år av is och
stående smältvatten. Problemen vid Röbäcksdalen kan anses som representativa för norra
Norrlands kustbygder (Lomakka, 1967; L. Ericson, pers. medd., 2001). För att försöka lösa
problemen lades i slutet av 50-talet ett tegsystem upp på stora delar av gården. Ett kombinerat
diknings- och tegläggningsförsök startades 1965 vid Röbäcksdalen och 1967 i Brån, Vännäsby,
i samarbete mellan försöksgården och Institutionen för lantbrukets hydroteknik vid Lantbrukshögskolan
i Uppsala, för att undersöka tegläggningens inverkan på skördeutbytet (Lomakka,
1967; 1989; L. Ericson, pers. medd., 2001).
Utformning och skötsel av tegsystemet på Röbäcksdalen
Vid utformningen av tegsystemet på Röbäcksdalen lades tegarna längs fältets lutningsriktning.
Därigenom kom de fasta slutfårorna i teggränserna att i stort sett ligga vinkelrätt mot
dräneringssystemets grendiken (figur 1). Skiften med ringa lutning fick en tegbredd på endast
20 meter. På övriga skiften med bättre fall gjordes tegbredden något större. Nivåskillnaden
mellan tegrygg och slutfåra (tegrara) uppgick vanligen till ett par dm (fall ca 20: 1000). Fallets
storlek i slutfårornas längdriktning sammanröll med fältets. Välvningen av tegarna skapades
genom planerad plöjning ett par år i rad och eftenöljande användning av sladd. Formen på
tegarna har därefter bibehållits genom att vid plöjning lägga ihop tegarna två år i rad för att
det tredje året lägga isär tegarna (Lomakka, 1967).
Ett fast tegsystem var dock inte tillräckligt för att komma till rätta med isbränna och stående
ytvatten på försöksgården. Ytvattnet, som söker sig till slutf'arorna, måste snabbt kunna ledas
vidare till ytvattenbrunnar. Därrör togs 4-6 m breda och relativt grunda, 3-5 dm, ytvattenrännor
upp i skiftesgränsen i fältens nedre ändar för att ranga upp och leda bort ytvattnet från
slutfårorna. Skiftena gjordes på detta sätt ca 10 ha stora. I ytvattenrännorna placerades ytvattenbrunnar
på ett relativt kort avstånd, 50-100 m, ett avstånd som bestämdes av fallet i
rännan. Ytvattenrännorna utgör på grund av stor bredd och litet djup inget nämnvärt brukningshinder.
Traktorer och andra jordbruksmaskiner kan vart som helst köra över dem praktiskt
taget obehindrat (Lomakka, 1967). Det är viktigt att systemet underhålls. Ojämnheter i
tegarna måste justeras vilket görs bäst insåningsåret. Snön runt brunnarna skall skottas bort
och brunnarna måste ha ordentliga gallerrörsedda vattenintag. Då smältvatten samlas under
snön, kan fåror plöjas i slutfårornas och ytvattenrännornas snötäcke för att underlätta avrinningen
till brunnarna. Att köra med traktor i slutfårorna fungerar på liknande sätt som att
"plöja" fåror i snön (Lomakka, 1967; 1985a).
10