Examensarbete Handledare: Kerstin Berglund Lars Ericson

Vallskördesystem och antal skördar per år
Eftersom körning i vall sker i växande gröda är både beståndet och marken utsatt för körskador
med efterföljande avkastningsförlust (Håkansson m.fl., 1993). Efter körning i vall har
man i försök konstaterat skördesänkningar upp till 20 % i återväxten. Detta utan att vallen för
den skull har varit sönderkörd efter skörd (Classon m.fl., 1978). Till förebyggande åtgärder
mot is- och vattenskador hör insatser för att undvika eller minska markpackning och spårbildning.
I vallodling är tung körning och markpackning svår att undvika. Detta särskilt om skörden
ensileras då risken för spårbildning och markpackning är större än vid höbärgning (Lomakka,
1989). Det förklaras av att ensilageskörden medför fler överfarter, tyngre maskiner och
är ett skördesystem som ej kräver lika goda väderleksförhållanden som höbärgning (Classon
m.fl., 1978; Berglund, 1997). Vid vallskörd bör därför antalet körningar och körintensiteten
hållas vid ett minimum och körningen utföras under så torra förhållanden som möjligt för att
hålla skördeförlusterna nere (Håkansson m.fl., 1993).
Ensileringens intåg i jordbruket har inneburit att antalet skördar kunnat ökas, från en till två
och tre skördar per år. I Norr- och Västerbotten är tre skördar fortfarande ovanligt då växtsäsongen
är något för kort för detta (Classon m.fl., 1978). Enkätsvaren visade att vallen oftast
skördas med hjälp av hack eller slåttermaskin. Ensilaget förvaras i rundbalar, plan- eller tornsilo,
medan torrhöet lagras på skulltork och i några fall pressas det. Förstaskörd tas som ensilage
eller som hö. Andraskörd ensileras eller används som bete. Från enkätsvaren kan man urskilja
att det vanligaste vallskördesystemet i detta område är skörd av ensilage två gånger per
år (38 %), framför allt med rundbalning, samt två skördar där en eller delar aven skörd bärgas
som torrhö (36 %). Svaren bekräftar att man i stor utsträckning övergått till att konservera vallen
som ensilage istället för hö. Alla brukare har svarat på denna fråga.
Jordar och dränering
Jordartsfördelning på brukningsenheten och jordarternas genomsläpplighetför vatten
Vall på organogena jordar har i ett norskt försök visat sig ha en signifikant större risk att drabbas
av utvintringsskador på grund av icke parasitära faktorer än i vallar på mineraljordar.
Marktypens effekt på utvintringsskador orsakad av icke parasitära faktorer förknippad med
topografin. Detta förklaras av att plana och lågt liggande marker ofta är torvjordar med en
större benägenhet till vattenmättnad och isbränna (Årsvoll, 1978). Jordartsfördelningen i
Norrbotten och i Västerbotten är mycket lika. De i kustlandet dominerande jordarterna är mooch
mjälajordar (figur 12) som i enkätsvaren tillsammans utgjorde 65 % av de brukade jordarna.
Mjälajordar var dock något vanligare i Norrbotten än i Västerbotten. I figur 13 och 14
presenteras brukarnas bedömning av jordarternas vattengenomsläpplighet på den egna brukningsenheten.
I både Norrbottens och Västerbottens län har torv- och lättleredominerande jordar
fått dåliga omdömen. De grövre jordarna har enligt jordbrukarna i mycket ringa omfattning
uppvisat problem med genomsläppligheten för vatten. Genomsläppligheten för de olika
jordarterna bedömdes som något sämre i Västerbotten än i Norrbotten. Svarsfrekvens på frågan
var 85 % för de båda länen tillsammans.
48