Examensarbete Handledare: Kerstin Berglund Lars Ericson

Tegläggning
För att lösa problem med stående ytvatten kan markytan få två olika konfigurationer. Den ena
är en helt plan markyta, där lutningen överallt sammanfaller med fåltets naturliga fall i stort
och alla mindre ytojärnnheter planeras bort. Den andra är ett fast tegsystem med välvda tegar i
fallets huvudriktning (Lomakka, 1985a). I flera torvjordsområden i norra Norge har bomberade
tegar (teglagd markyta) gett mycket positiva skörderesultat (Arnoldussen m.fl., 2000). I
det moderna jordbruket anser Håkansson (1954) att man många gånger allt för ensidigt ser på
tegläggning som ett hinder för maskindriften istället för att se det som en möjlighet att öka
kvantiteten och kvaliteten av vallskörden. Speciellt under vissa förhållanden är det bra att
skapa tegläggningssystem för ytvattenavledningen. Detta blir aktuellt i första hand på plana
marker. Behovet kan vara mer eller mindre uttalat beroende på markens infiltrationskapacitet,
förekomsten av tät tjäle, nederbördens storlek och dess magasinering i form av snö (Håkansson,
1960; Volden m.fl., 2000c). Genom att ett tjälskikt i avsevärd grad nedsätter markens
genomsläpplighet, kan en tegläggning även på jordar med god genomsläpplighet vara av
nytta. Särskilt gäller detta i norra Sverige, där snömängden ibland kan bli avsevärd och vattenflödet
under smältperioden rikligt (Håkansson, 1960).
På tät torvjord i flacka myrområden är det ofta problematiskt att upprätthålla en säker växtproduktion
med vanlig dränering. Tegläggningen har visat sig ge plantorna på torvjord betydligt
bättre växtvillkor i jämförelse med grödor på plan torvjord evolden m.fl., 2000c). På torvjordar
i Karungi i Norrbotten har Sveriges lantbruksuniversitet gjort försök med den nygamla
metoden. Mellan 40 m breda bomberade tegar med en lutning på 2-3 % från mitt till dike, låg
öppna diken. Försöket visade goda effekter på bland annat bärighet och förekomst av ytvatten
och isbränna. Speciellt 1993, som var ett svårt år för vallen, var skillnaden tydlig mellan de
plana och de bomberade tegarna. Isbränna skadade 30 % av vallen på de plana tegarna medan
skadan var endast 5 % på de teglagda. Kostnaden för ytplanering är på samma nivå som vanlig
systemtäckdikning men kan variera med maskinförarens skicklighet. Behovet av underhåll
kan dock bli större på teglagda fålt än på systemtäckdikade fålt (Berglund, 1997). Effekten av
denna typ av åtgärd på problemjordar är enligt Volden och medarbetare (2000c) så säker och
bra, att den lätt försvarar investeringskostnaderna (en beskrivning av ett teglagt system finns
på sidan 11).
Ytvattenbrunnar och slitsdränering
Utgångspunkten inför förberedelserna av insådd bör vara att alla sänkor i terrängen utan avlopp
är potentiella skadeområden. Därför skall det inte finnas försänkningar utan avlopp på
arealen vid insådd. Tillsynes väldränerad mineraljord utan finkornigt material kan vara problematisk
om det finns spärrskikt i djupare liggande lager av finmaterial eller ortsten. Då kan
ytvattenintag vara en ändamålsenlig lösning. Ytvattenbrunnar på fålten säkrar ytavrinningen
och kan även vara aktuella på stora arealer där det annars finns en risk för vattensamlingar
(Volden m.fl., 2000c).
Slitsdränering kan skapas bland annat med hjälp aven stålskiva med grävtänder som fräser
upp en slits i marken (Berglund, 1997). Slitsen fylls sedan med ett material med hög hydraulisk
konduktivitet (Saavalainen & Virtanen, 1989). Denna typ av dränering kan underlätta ytvattnets
infiltration till dräneringssystemet (Lomakka, 1985a). Försök i Tornedalen visade att
tilläggsdränering i form av slitsdränering inte hade nämnvärd effekt på tegar som bomberats.
Däremot relativt god effekt på såväl ytvattenavrinning som isbränna på plana tegar (Berglund,
1997).
28