Examensarbete Handledare: Kerstin Berglund Lars Ericson

jord med högt vatteninnehåll ökar risken för uppfrysning (Volden m.fl., 2000b). Uppfrysningsskador
är i huvudsak ett problem på mulljordar, mjälajordar och lättleror eller på styva
jordar med en hög vattenhållande förmåga. Skadorna förekommer för det mesta under våren
men sker även under hösten (Classon m.fl., 1978; Pulli, 1986; Volden m.fl., 2000a). Enligt
Håkansson (1954) är klöverns utvintring ofta orsakad av uppfrysning. Uppfrysning har viss
betydelse som utvintringsorsak i mellersta Norrland på uppfrysningsjordar (Lomakka 1985b).
Kvävningsskador och indirekta frostskador - Isbränna
Ett tunt istäcke, isfilm, kan bildas på vallen vid höstregn på tjälad mark, och om det därefter
bildas frost. Detta kan ske både i flack och kuperad terräng (Andersen, 1985). På flacka, täta
och vattenmättade jordar bildas det dessutom lätt is runt både rötter och ovanjordiska delar
hos växten (Classon m.fl., 1978). Skadan efter uppkommet istäcke kallas för isbränna. En
eventuell plogsula utgör även den en orsak till isbränna genom att hindra en tillräckligt snabb
vatteninfiltration på otjälad mark (Lomakka, 1985b; 1989). Vinterskador orsakade av isbränna
är ofta extremt dödliga och kan ske på två sätt, genom köldskador eller genom förgiftning på
grund av lågt gasutbyte (Pulli, 1986).
Extremt låg temperatur efter bildande av istäcke kan resultera i en snabb död för växterna
genom köldskador. Fenomenet underlättas av isens höga temperaturkonduktivitet. Den andra
typen av vinterskada orsakad av istäcke är förgiftning på grund av ett lågt gasutbyte. Denna
typ av skada uppstår då istäckningen sker vid låg temperatur men inte tillräcklig låg för att
direkt skada plantorna. De toxiska skadorna som uppstår är både direkt och indirekt ett resultat
av anaerob respiration (Pulli, 1986). Isläggning begränsar plantans gasutbyte i en utsträckning
som bestäms av plantans genetiska egenskaper och isens porositet. En ansamling
av koldioxid, etanol och laktat sker under istäcket. Syremängden betyder mindre än de tidigare
nämnda ämnena vid isbränna, då syreförbrukningen i plantan sjunker vid låga temperaturer.
Koldioxiden är det ämne som är mest aktivt i skadeprocessen, men etanolens betydelse
får inte underskattas. Den första skadliga effekten som märks är reduktion av aktiviteten
hos ATP-ase (ett transportenzym) vilket anses bero på en anrikning av koldioxid (Dahlsson,
1988; Amoldussen m.fl., 2000; Volden m.fl., 2000a). Känsligheten för förgiftning ökar när
vallen saknar tillräcklig härdning och/eller om plantorna inte har en tillräckligt näringsreserv.
Isskadorna ökar även med varaktigheten hos istäcket och ett istäcke som varar länge utöver
våren är särskilt skadligt för plantornas härdning och därmed motståndet mot stress som efterhand
blir starkt reducerat (Volden m.fl., 2000a). Toleransen mot isläggning ökar om plantan
utsätts för ljus under isläggningen då en fotosyntes kan äga rum som skapar aeroba förhållanden.
På grund av detta blir plantor under is i mörker mer skademottagliga än plantor under
is i ljus (Dahlsson, 1988; Amoldussen m.fl., 2000). Förstaårsvallar klarar isbränna bättre än
äldre vallar men det är vanskligt att säga vad som är orsaken till detta. Det kan hänga samman
med att jorden blir tätare packad med tiden, men troligen har man här att göra med plantfysiologiska
skillnader (Guoleifsson, 1975). Isbränna kan minskas aven hög kvarlämnad
stubb. Detta tror man beror på att stubben perforerar isen och gasutbytet förbättras (L. Ericsson,
pers. medd., 2001).
21