Examensarbete Handledare: Kerstin Berglund Lars Ericson

y tplanering och täckdikning
Viktigaste åtgärden mot både is- och vattenskador är att sörja får snabb vattentransport från
fåltet. Försänkningar som orsakar vattenmättnad och isformationer bör dräneras ur eller fyllas
upp, trösklar som har tenderat till att byggas upp vid åkerkanter och skiftesgränser bör tas bort
(Arnoldussen m.fl., 2000; Volden m.fl., 2000a). En välordnad ytvattenavledning är nödvändig
om den ej på ett tillfredsställande sätt kan ersättas med täckdikning (Håkansson, 1954).
För övervintrande grödor är dräneringen av markens ytskikt särskilt viktigt då ytskikt utgör
förbindelsen mellan växtmiljön ovan och under jord. Utformningen och funktionsdugligheten
hos ytskiktet får ett stort inflytande på hur lokalen kan fimgera som växtplats. Flera faktorer
har gjort att kraven på ytvattenavledning under åren skärpts. Igenläggning av öppna diken och
en ökad markpackning är några av faktorerna (Håkansson, 1960; Dahlsson, 1988). Dräneringen
av markens ytlager kan fårbättras dels genom åtgärder som direkt främjar ytvattenavledningen
såsom planering, tegläggning och grävande av grunda öppna diken, och dels genom
åtgärder som syftar till att underlätta och även öka infiltrationen. Dikena som anläggs får att
öka ytvattenavledningen utformas så att traktor med redskap kan passera utan större problem
Till åtgärder som skall öka infiltrationen räknas främst valet av växtfåljd i syfte att uppnå ett
mer genomsläppligt ytlager med stabilare struktur och större aktuell magasineringskapacitet
(Håkansson, 1960; Volden m.fl., 2000c). Jordarten är viktig får vilka åtgärder som är nödvändiga.
Mark med låg infiltrationskapacitet, mineraljordar med mycket mjäla eller ler och höghumifierade
torvjordar är särskilt beroende av ytplanering får att säkra avrinningen. Men
också på lätta, självdränerande sandjordar kan små fårsänkningar orsaka stora skador i vallen.
Tjälad sandjord kan vid nederbörd i form av regn bli lika tät och därmed lika skadeutsatt som
tyngre jordarter (Volden m.fl., 2000c). Ur vattenavledningssynpunkt är det fårdelaktigt att
plöjningsriktningen går med det största markfallet. Vattnet har lättare att ta sig fram längs
med rarorna än tvärs över rarorna. Detta genom att vattnet kan rinna dels mellan tiltorna och
dels i de tunnelliknande håligheter som bildas under tiltorna. En större andel av matjordens
överskottsvatten kan på detta vis avledas via markytan och på plogbotten. Om ytavvattningen
är fårhindrad, magasineras vattnet i större utsträckning och måste avledas nedåt till
dräneringsledningama eller avdunsta, med en fårsenad upptorkning som följd. Figurplöjning
är ur vattenavledningssynpunkt mindre lämplig på fålt i lutning. Man får på sådana platser
ofta en ojämn och fårsenad upptorkning (Håkansson, 1960).
Uppfrysning, kvävning genom vattenmättad matjord och isbränna är tre skadeformer som är
starkt kopplat till dräneringens kapacitet (Håkansson, 1954). Under normala fårhållanden är
utvintringsskadorna begränsade till områden där vatten blir stående i svackor på grund av tjäle
eller ett otillräckligt dräneringssystem. En norsk studie visade att utvintringsskador i vall blir
mindre omfattande på väldränerad mark än på mark med sämre dräneringskapacitet (Arnoldussen
m.fl., 2000). Växtens rotsystem tjänar som upptagningsorgan får vatten och närsalter.
Förutsättningen får att den skall kunna fylla sin uppgift är tillgång till luft får rotandningen.
Vid syrebrist fårmår roten ej att ta upp vatten och näring. Dräneringens uppgift är att säkerställa
tillgången på luft genom en ökad borttransport av markvatten (Håkansson, 1960). Volden
och medarbetare (2000c) ansåg att de mest effektiva åtgärderna mot is- och vattenskador
var att hindra vatten från omkringliggande marker att komma in på brukad areal genom att
gräva öppna avskärningsdiken i fåltkanten.
27