Examensarbete Handledare: Kerstin Berglund Lars Ericson

Kvävningsskador - Snötäcke
Snöns vattenvärde (mm vatten per cm snödjup) tilltar under vinterns lopp, men förändringen
av vattenvärdet i snön har olika hastighetsförlopp i olika områden. Kustområden har ett snabbare
förändringsförlopp av snöns vattenvärde än områden där töperioder är mindre vanliga.
Snöns vattenvärde och täthet har en viss inverkan på vallens övervintring. Ju högre vattenvärde
snön har desto tätare är snön. En porösare snömassa är gynnsammare än en tät för växternas
övervintring då den har en större luftgenomsläpplighet vilket minskar kvävningsrisken
för växterna (Lomakka, 1958).
Kvävningsskador - Stående ytvatten
En vanlig orsak till att vatten blir stående på ytan är låg genomsläpplighet, antingen beroende
på markens naturliga egenskaper eller på grund av packningsskador orsakade av maskiner och
redskap. Till detta kommer också att slam och rostutfållningar kan sätta igen dräneringsledningarna
(Berglund, 1997). Stående ytvatten medför en nedbrytning av strukturen i ytskiktet,
vilket i sin tur minskar genomsläpplighet för vatten och luft (Håkansson, 1960). Lågt liggande
marker med dålig vattenavledning översvämmas ofta vid snösmältning och vid regn vilket
kan leda till skador på plantorna på liknande sätt som istäcke. Växter och markorganismers
anaeroba respiration främjar utvecklingen av toxiska substanser både i växter och i mark och
den direkta dödsorsaken vid stående ytvatten är anhopning av restprodukter från andningen.
Växtens tolerans mot översvämning är beroende av dess anatomi, morfologi och fysiologiska
karaktär men även av varaktigheten av översvämningen lika väl som av tillväxtstadiurn hos
plantan. Dränering och snabbt bortledande av ytvattnet kan minska skadorna. Skadorna av ytvatten
blir som störst på tät jord och när tjälen ligger kvar länge på våren (Classon m.fl., 1978;
Håkansson, 1954; Pulli, 1986; Volden m.fl., 2000a).
Växtfysiologiska faktorer
Härdning
Växternas förmåga att motstå köld varierar mycket med årstiden. De flesta växter tål mer köld
på vintern än tidigt på hösten. De har alltså en förmåga att anpassa sig - att härdas. Härdningsprocessen
är beroende aven låg temperatur och avtagande ljusintensitet. Vid härdningen
sker en förändringen av växten. Andelen torrsubstans ökar, koncentrationen av lösliga kolhydrater
och av organiska kvävekomponenter förändras liksom cellmembranets permabilitet.
Dessutom sker en sänkning av halten av lösliga mineraler och den protoplasmiska viskositeten
(Arsvoll, 1978). Som exempel på härdningsprocesserna och att effekterna av den skiljer sig
mellan arterna kan här nämnas att härdning under en viss tid vid 0° innebär att timotej tål
mellan -15° och -20°. Rödklöver som är mindre tålig klarar efter detta omkring -10° (Classon
m.fl., 1978). För att förebygga skador av svampsjukdomar och frost är det viktigt att en tillräcklig
härdning sker av plantorna inför vintern samt att växten har en tillräcklig näringsreserv
att tillgå (Arnoldussen m.fl., 2000). För översvämmade växter verkar den ofullständiga respirationen
begränsa tillgången till den energi som behövs för härdningsprocessen (Pulli, 1986).
Om snö faller på ofrusen mark kan växterna tappa sitt djupa vilotillstånd, men avhärdning av
växten kan även ske med ökande temperatur. Relativt korta perioder under vintern med varmt
22