Föreläsningsanteckningar

Följaktligen måste utarbetandet av varafrågan förstå sig själv som historisk och försöka
tillägna sig sitt förgångna för att förstå sina egna förutsättningar. Finns därmed ingen
förutsättningslöshet. ”Sakerna själva” är ej direkt givna, utan först och främst finns där
tolkningar av dem. Dessa är det primärt givna. Eller snarare: innebörden av ”sakerna själva”
förändras. Tillvaron har ej bara tendensen att förstå sig själv utifrån världen såsom ting utan
också utifrån traditionen (båda dessa är aspekter av självmedvetandets förmedling). I viss mån
nödvändigt, men om denna övertas på ett oäkta sätt, innebär det att traditionen fråntar
tillvaron valet, dess egna frågor, osv. Det är en sak att man kan avvisa åsikter; här handlar det
om en djupare nivå. Handlar inte om att vi är instängda, bara det att all erfarenhet är betingad
av kategorier, etc. Men vi lägger inte bara på något på världen utan den ”svarar” också.
Exempel: Aristoteles kategorier.
För att synliggöra varafrågans historia måste den förstelnade traditionen lösas upp –
destruktion. På så sätt skall vi komma åt de en gång ursprungliga erfarenheterna av varat
(som utgör vår utgångspunkt). Dvs. det är inte bara så att vi inte är klara över varafrågan, utan
vi är inte ens klara över dess tradition – den är övertäckt, men verkar ändå. Destruktionen
är ej negativ: skall avgränsa den traditionella ontologin för att se den i dess positiva
möjligheter, dvs. för att kunna gå vidare. Tänkte också mer explicit genomföra destruktion av
Kant, Descartes och Aristoteles, men det blev ej klart. Jfr. med föreläsningar där
destruktionen utförs på ett mer uttryckligt sätt. Förhållandet mellan den historiska och den
alldagliga utgångspunkten: finns de som tänker sig att destruktionen skall leda till
alldagligheten (vilken själv s.a.s. inte vore historisk, men detta kan inte stämma:
alldagligheten har alltid tolkats).
§ 7: Den fenomenologiska metoden
Här kan man se destruktionen i arbete. Tämligen teknisk paragraf, men poängerna är
egentligen rätt klara. Fenomenologi är ett metodbegrepp, ingen lära. Till sakerna själva.
Ordet ser ut att ange att fenomenologi skulle vara en lära om fenomenen, i analogi med
biologi, psykologi, etc. Intresset för termens grekiska rötter: handlar ej rätt och slätt om att
finna den ”ursprungliga” eller bokstavliga meningen utan om att uppvisa ett spelrum av
betydelser, eller kanske snarare: att finna en formell, allmän betydelse som inte omedelbart
implicerar en hel teori. På så sätt ges en möjlighet att återta begreppen.
A. Phainomenon: det som självt visar sig. Huvudpoäng: att skilja mellan fenomen och sken
(båda innebörder finns i den grekiska termen); hur det senare förutsätter att något alls är givet.
(Kunskap som seende.) Hume?