Föreläsningsanteckningar

uppkommer pga. att tillvaro och värld har misstolkats: tillvaron förstås som ett ensamt subjekt
och världen (verkligheten) fattas i termer av förhandenvaro (objektiv existens, dvs. något som
inte tänks ha någon väsensmässig relation till ”subjektet”), i stället för som en värld av
mening vars vara ligger i att vara given på ett eller annat sätt. Samtidigt är detta (subjekt-
objekt-modellen) naturligtvis en möjlig erfarenhet; visar alltså på problemets möjlighet,
nämligen att en erfarenhet tagits utöver sina egna gränser. Överhuvudtaget försöker
fenomenologin gå bortom distinktionen realism – idealism. Möjligen kan dock idealismen
omtolkas (som insikten att varat ej låter sig förklaras i termer av något varande, dvs.
verkligheten förstådd som summan av allt som finns och vars givenhet för en tillvaro så att
säga bara skulle vara en tillfällig egenskap).
Heideggers version: det varande är utan tillvarons förståelse, varat är det inte.
§ 44: Tillvaro, upplåtenhet och sanning
Närmar sig detta som en ontologisk fråga: relationen mellan vara och sanning (implicerat inte
minst i det fenomenologiska perspektivet, åtminstone som Heidegger förstår det). Detta
antyder att Heidegger vill närma sig sanning inte bara som en kunskapsteoretisk eller kanske
logisk fråga utan som en fråga som hör hemma inom fundamentalontologin: hur det varande
är och kan vara givet.
Två uppgifter: omtolka sanningsbegreppet (sanning som överensstämmelse), och visa på
dess förutsättningar.
De tre teserna: utsagan är sanningens ort, sanning är överensstämmelse, Aristoteles är
upphovsmannen. Vill också visa att Aristoteles inte är upphovsmannen till dessa idéer på
något enkelt sätt; hans sanningsbegrepp är vidare än så. De tre teserna kan dock i viss mån
bekräftas via omtolkning.
Vill förstå erfarenheten av sanning, eller hur sanning framträder; inte ”bevisa” att sanning
finns eller att vi faktiskt har kunskap om yttervärlden.
Anmärkning: idén om sanning som överensstämmelse formuleras klarare hos Thomas av
Aquino, fast han talar egentligen om anpassning (adaequatio). Hur förstå överensstämmelse –
vilken är relationen? Inte bara Heidegger som ställt sig den frågan (Frege: man skulle behöva
ett kriterium på överensstämmelsen, och så vidare i all oändlighet). Relationen har formen ”så
… som”. (Utsagan omtalar saken så som den är.) Hur är överensstämmelsen fenomenologiskt
förefintlig (dvs. hur ger den sig till känna)?
Exempel: ”Tavlan på väggen hänger snett.” Förhållande mellan påstående och erfarenhet
(Husserl: intention och uppfyllelse), dvs. ingen enkel överensstämmelse mellan utsaga och