Föreläsningsanteckningar

frige honom) och inte ”träda in i hans ställe”, dvs. inte assimilera hans filosofi till den egna
positionen eller till någon annan filosofisk position, t.ex. läsa honom med skolastiska
glasögon vilka skymmer sikten för vad han egentligen har att säga.
Som medvaro är tillvaron för andras skull (dvs. aktiviteternas ändamål bestäms av eller är
relaterade till dem), vilket innebär att tillgången till dem ingår i världens världslighet. Se
ovan.
§ 27. Mannet
Vi skall finna tillvarons sätt att vara. Tillvaron ombesörjer avståndet till de andra
(psykologiskt), dvs. anstränger sig för att skilja sig från de andra, att vara unik, i misstanken
om att den i själva verket står i skuld till dem (vilket är helt sant). Återknyter till idén om
utbytbarhet: alldaglighetens ”vem” är ”inte den ene, och inte den andre, inte man själv, inte
några och inte alla, utan man.” Vi existerar som man gör – förutsättning för förståelse och
gemensam värld. Men: raderar ut skillnader; genomsnittlighet, nivellering; det finns en
tendens hos oss att bara bekräfta existerande mening. Detta är alltså både något ”positivt”
(existential), ty världen är stabil delvis tack vare att vi förhåller oss till den på ungefär samma
sätt (åker buss som man gör, ser på TV som man gör, läser Heidegger som man gör, osv.); det
handlar också om att visa på menings grundlöshet (på sätt och vis); mannet är ”ingen”. Men
här finns också något ”negativt” (visst existenssätt som kan modifieras, framförallt på så sätt
att vi inser vår skuld till mannet, eller att vi har del i en värld tack vare vår anonyma existens).
Glider möjligen mellan dessa betydelser.
Lätt att se detta som kulturkritik, men det har djupare implikationer. Vad innebär det för
frågan om objektiv kunskap? Det gemensamma riskerar i sig att förytligas; Heidegger verkar
mer intresserad av ”individuell” sanning. När det redan finns mening tillgänglig för oss
”behöver” vi inte skapa den själva.
Mannet som existenssätt: att göra, tänka, etc. som man gör. Var går skillnaden mellan det
existentiala och det existentiella? (Ej något allmänt subjekt, dock alldaglighetens ”mest reala
subjekt”.) Resultatet av detta är mannet i bemärkelsen den offentliga utlagdheten, som styr
utläggningen av tillvaron. (På sätt har H lett meningsfenomenet tillbaka till de
meningsgivande akterna.) Mannet som entitet: ”massan” (hoi polloi hos Platon)
Makten ligger i ett slags brist på äkthet (kan vara till för alla när det ej är till för någon
särskild). Mannet avlastar tillvaron.
På detta sätt är tillvaron ”osjälvständig”, oegentlig. Man-självet är ”utspritt”: vi förlorar oss
själva i den alldagliga utlagdheten, dvs. i de gängse uppfattningarna om saker och ting.