Föreläsningsanteckningar

Döden är uppenbarligen inte tillgänglig på samma sätt som andra fenomen: jag kan inte
uppleva min död, utan har bara en medvetenhet om min egen dödlighet, och vad Heidegger är
ute efter är att visa vad det innebär att på allvar konfronteras med denna. Medan andras död är
en händelse som vi erfar ”utifrån”, så är mötet med vår egen dödlighet något som
individualiserar oss (den kan bara erfaras ”inifrån”, dvs. endast så förstår vi dess betydelse
just som möjlighet, något som angår oss och präglar vår upplevelse av oss själva och vår värld
inom livet) och således bryter med alldaglighetens utbytbarhet. Heidegger talar om att döden
är den enda möjlighet där ingen kan företrädas av någon annan, vilket man kanske kan tycka
gäller även för andra möjligheter (ingen kan uppleva mitt liv inifrån), men poängen verkar
vara att förståelsen av den egna döden som möjlighet rycker oss loss från gemenskapen med
andra och överhuvudtaget våra ”världsliga” bindningar, eftersom döden inte är ett världsligt
fenomen (det innebär ju utträdet ur världen).
§ 50. Preliminär karaktärisering av dödens existential-ontologiska struktur
Förutom att vara den mest egna och relationslösa möjligheten är döden också oundviklig,
såsom möjligheten av existensens upphörande. Obs att detta inte är tänkt som ett biologiskt
faktum (även om döden naturligtvis också är det) utan det handlar hela tiden om hur detta
faktum är givet för oss. Dödens visshet är ett slags existentiell visshet: i alla våra handlingar
förhåller vi oss till döden som den yttersta gränsen, till skillnad från den teoretiska vissheten,
vilken är av ett annat slag (Heidegger vänder upp och ner på Descartes cogito: inte ”jag
tänker, alltså existerar jag” (och detta kan jag veta med fullkomlig visshet) utan ”jag tänker,
alltså ska jag dö” (och detta kan jag veta med fullkomlig visshet)).
§ 51. Varat till döden och tillvarons alldaglighet
Detta är något vi tenderar att täcka över, i linje med vårt övertäckande av existensens intighet
överhuvudtaget (vilket i sin tur har att göra med vår intentionalitet). På så sätt lugnar mannet
oss: försåvitt vi existerar som ”man” gör döljer vi dödens närvaro, och betraktar den just som
en faktisk händelse vilken kommer att inträffa någon gång, och inte som möjlighet. Det är
som om Heidegger tänker sig att vi har ett slags naturlig cartesiansk tendens: vi ”vill” förstå
oss själva som res cogitans, som beständiga subjekt med en fast identitet, osv., och inte som
blotta möjligheter.
§ 53. Den egentliga tilldödenvaron