Föreläsningsanteckningar

Därmed måste fenomenbegreppet också avgränsas gentemot Erscheinung: det som
indikeras av ngt annat, t.ex. symptom. Sekundärt då det förutsätter fenomenens själv-visande
(själva idén om något principiellt otillgängligt kan endast upprättas inom erfarenhetssfären).
Påpeka: förnekar naturligtvis ej förekomsten av symptom utan den ontologiska tolkningen.
Antyder att Kant inte riktigt nådde fram till fenomenbegreppet. (Hegel: bakom tingens slöja
finns ingenting om inte vi själva går och lägger dit något). Om uttrycket ”vulgär” (apropå
fenomenbegreppet).
B. Logos: dess första betydelse är att som tal uppenbara, synliggöra (detta är det viktiga).
Vad är poängen? Ej bestämt på förhand vad det innebär att artikulera fenomenen, dvs. att det
skall vara en teori, en serie påståendesatser, etc. (Jfr. logos apophantikos: ”det uppvisande
talet”.) Och: att tala innebär inte bara att klä en färdig tanke i ord. Att utmana (men också
bevara) idén om kunskap som seende. Hade tidigare ägnat sig mycket åt logosbegreppet; här
nästan ett sammandrag av dessa reflektioner. Idé att sanning för grekerna är oförborgadhet,
etc. Förbereder här den idé om sanning som senare skall utarbetas.
C. Fenomenologi är: att låta det som visar sig visa sig som det är utifrån detta självt. Detta
är innebörden av ”till sakerna själva”, dvs. att göra något, som på sätt och vis redan är
tillgängligt och förstått, verkligt begripligt. Fenomenologin har alltså inte något
föremålsområde.
Vad är nu fenomen? Vad är det som måste göras till tema för undersökning? Det som inte
visar sig (eftersom det inte är något föremål), men som hör till det som visar sig. Detta är
varat. Ej Erscheinung, ty varat finns ej ”bakom” det varande, men det är övertäckt. Knyter
alltså an till Kant.
Olika typer av övertäckande: sådant som är oupptäckt, och sådant som blivit övertäckt
efter att ha varit upptäckt. Fara inom fenomenologin själv: att dess begrepp, utsagor blir fritt
svävande, behandlas som självklara teser. Trots att vi utforskar något som är oss bekant så är
tillgången ej självklar, ty det är oss bekant på ett sätt som samtidigt döljer det.
Den fenomenologiska beskrivningen av tillvaron, dess logos är hermenuein, dvs.
utläggning (på engelska blir detta ofta ”interpretation”), genom vilken tillvaron så att säga kan
komma till tals, då utläggningen innebär att man klargör, tar ett steg längre, osv., snarare än
att man ”översätter”. Samtidigt friläggs betingelserna för ontologin.
Om undersökningens språk: grammatiken och orden fattas för varat, men samtidigt vill
ju H göra tillvaron rättvisa. Är hans språk ett misslyckande? Kanske har man för många olika
ambitioner (vill ju också skaka om oss). Samtidigt är hans terminologi i ganska hög grad
hämtad från Aristoteles etik.