Föreläsningsanteckningar

meningssammanhang (eller ”bevänthetshelhet”) inom vilken olika saker kan framträda som
meningsfulla på olika sätt. Upplåtenheten är alltså den ontologiska (existentiala eller
transcendentala) nivån, medan avtäckandet är den ontiska (existentiella) nivån.
Kritik av Descartes bestämning av världen som ting (§§ 19-21)
Nu försöker Heidegger skärpa analysen genom en jämförelse med Descartes. Har redan antytt
Descartes förutsättningar genom påvisandet av möjligheten av ett omslag i vår erfarenhet,
dvs. Descartes metafysik är grundad i en erfarenhet av varat som förhandenvaro (ren
tingslighet), vilket inte är något ”fel” i sig, men han gjorde detta till en absolut modell.
Vi har sett hur Heidegger utgår från vår erfarenhet av det inomvärldsligt varande för att nå
världen, och att denna väg även gåtts av traditionen. Men pga. denna traditions ontologiska
grundantaganden har den ej nått fram till världen (som betydelsesammanhang). Descartes är
det mest extrema exemplet på detta. Heidegger vill alltså komma åt Descartes varaförståelse.
Detta är inte bara en kritik av en problematisk filosofi, utan genom sin diskussion av
Descartes blir det åtminstone indirekt klarare hur man skall förstå Heideggers egen varafråga
(ty klargörandet av varats mening skall visa hur bl.a. Descartes metafysik är möjlig).
Frågan om världen hos Descartes ställs som en fråga om vad som framförallt finns
(därmed är hans fråga ontisk snarare än ontologisk, i Heideggers ögon), och hans svar är
”substans” (den tänkande respektive den utsträckta substansen: res cogitans och res extensa).
Denna distinktion eller detta tvåvärldsperspektiv klargörs aldrig, mycket beroende på
substansbegreppets dubbla innebörd. Dessa substanser betraktas av Descartes som de mest
självständiga ”föremålen”, vilket i sin tur motiverar en tolkning av varat generellt som
självständighet (att vara i egentlig mening är att inte behöva något för att kunna upprätthålla
sin existens). Gör att man ej lyckas fråga efter varat eller världen i Heideggers mening. I
stället ”läser” man ”av” varat från en substans: Gud (jfr. Aristoteles: inte bara hans
gudsbegrepp utan även hans substansbegrepp: ousia, substansen, är både det som först och
främst finns, nämligen konkreta föremål såsom sammansättningar av form och materia, och
det som gör dessa föremål till det de är; deras väsen).
Den tidsliga horisonten: identifiering av varat generellt (eller snarare i egentlig mening)
med förhandenvaro; det är vad som ligger till grund för den traditionella metafysiken. Frågan
om varats mening har besvarats i termer av när- eller förhandenvaro. Men detta kan
Heidegger visa först när han kommit till sin tidsanalys.
Descartes undersökning av tinget; vaxexemplet. När vaxet upphettas förändras dess färg,
lukt, yttre form, textur, etc., men utsträckningen förblir. Och det som förblir, oberört av all