Föreläsningsanteckningar

Heidegger: den kanske mest uppenbara skillnaden mellan honom och Husserl är
inställningen till just D. Håller sig till Hu:s program, men vill gå än mer till botten, hitta något
mer ursprungligt, dvs. skiktet av förteoretisk erfarenhet som kunskapens grundval. Hu var
ej så fördomsfri som han trodde: lyckades ej riktigt göra den naturliga inställningen rättvisa.
Utvecklas till en kritik av hela det moderna kunskapsteoretiska projektet. Kunskap som
visshet (Descartes); missar kunskapens grund (och verklighetens beskaffenhet);
subjekt/objekt-dikotomin, samt distinktionen mellan det reala och det ideala. Generellt sett
kan man säga att det handlar om att komma tillrätta med den förlust av världen som Descartes
har åsamkat filosofin.
Heidegger är inte heller lika intresserad av frågan om objektivitet som Husserl; det är som
om han blir kvar i frågan om det subjektivas natur, eller i utforskandet av erfarenhetens
grunddrag. Har att göra med att han betraktar objektivitet som ett fenomen bland andra vars
förutsättning måste klargöras i form av en analys av vår förståelses olika möjligheter.
Viktigt motiv till H:s vändning till den antika filosofin. Jämför sig själv med Aristoteles
och Husserl med Platon (GA 19); kritiken av idéläran och ett visst slags teoretiskt ideal. A-
föreläsningarna.
Men inte minst vänder sig H till antikens ontologiska projekt; frågan efter verklighetens
beskaffenhet. Det ontologiska projektet: idé växer fram om att filosofins grundfrågor öht (om
kunskap, sanning, språk) endast kan ställas på ett riktigt sätt utifrån frågan om varats mening
– en aspekt av varafrågans ontologiska förrang. Detta är filosofins första fråga. Innebär
bland annat att kunskapsteoretiska frågeställningar måste baseras på en analys av människans
existens eller sätt att vara. Innebär inte att H bara övertar ett antikt perspektiv, men trots att
han delar den subjektsorienterade ansatsen tänker han sig att denna måste ledas av ett
ontologiskt, ej blott kunskapsteoretiskt perspektiv, så att man inte förlorar världen. Se senare
på vad detta innebär. Kortfattat innebär det att H tänker sig att man måste ha en bredare
ansats, dvs. och inte att han skulle vända upp och ner på en given hierarki.
VT § 1: Varat tänks vara ett tomt och allmänt begrepp; därmed odefinierbart (skolastiska
idéer). Jfr. Kant: varat är inte ett realt predikat; därmed har det en speciell allmänhet och
tomhet. Detta är den ”logiska” synen. H vill utmana den genom att visa på varats
”partikularitet”, att det alltid är differentierat i en viss betydelse (saker är på olika sätt). Här
kan man ju jämföra med A: ”man utsäger ’varande’ i en rad olika betydelser”, men denna
mångfald täcks över i språket. Dessutom självklart: vi förstår alla satser där ”är” ingår. Detta
är den huvudsakliga utgångspunkten. Vi har en förståelse men begriper ändå ingenting.
Förstår inte själva frågan.