Föreläsningsanteckningar

14/4: Att ha en värld: intentionalitet som fenomenologiskt grundtema
Tillbakablick: H vill ställa frågan om varats mening: vad har det för mening att säga att något
är? Är det inte det mest allmänna man kan säga om allt (ja, och därför det mest
grundläggande, men likväl är varat alltid differentierat). Likt A utgår han från varats mångfald
(saker är på en rad olika sätt), för att söka en enhet. Men medan A såg denna enheten i
substansen, och mer precist i formen (formen är vad som gör det som är till just det som det
är), så ser H enheten i den mänskliga tillvaron, och mer precist i hennes förståelse: allt
varande pekar tillbaka mot en tillvaro för vilken det framträder på olika sätt.
Hur kan denna fråga motiveras; vad är poängen med att ställa den? I §§ 3 och 4 ger H två
principiella argument för varafrågans vikt. Dels tänker sig H att all mänsklig aktivitet är
grundad i varaförståelse, dvs. en förståelse av hur olika saker är. När jag t.ex. läser en bok så
ger jag uttryck för, skulle H säga, min förståelse av bokens vara och hur det skiljer sig från
t.ex. en kaffekopps vara. Boken är förmodligen av ett annat material än kaffekoppen, och jag
förhåller mig också på ett annat sätt till den: den framträder för mig med ett meningsinnehåll
som blir tillgängligt när jag läser den, medan kaffekoppen är där för mig som ett bruksföremål
som jag kan hantera samtidigt som jag tänker på annat, osv. Varför man skall kalla detta för
varaförståelse, behöver vi inte bry oss om nu, utan det viktiga är bara att se att H försöker
komma åt något tämligen självklart: att vi är i världen genom att förhålla oss till den på olika
sätt, vilka dock alla inbegriper någon form eller grad av förståelse.
Mot bakgrund av detta vill H hävda att det att ställa varafrågan är att fråga efter alltings
fundament (dvs. den varaförståelse som ligger s.a.s. i botten på all mänsklig aktivitet), inte
minst vetenskapernas. Ty vetenskapernas indelning av olika föremålsområden (matematik,
historia, psykologi) är ledd av en förvetenskaplig, vardaglig erfarenhet av världen, eller mer
precist av olika typer av ”vara”, som den inte själv tematiserar. Filosofins uppgift, däremot, är
just att undersöka den varaförståelse som ligger till grund för de olika vetenskaperna. På så
sätt har varafrågan vad H kallar för ”ontologisk förrang”: ytterst sett innebär det ett
klargörande av förutsättningarna för all varaförståelse, och därmed även för möjligheten av
vetenskap överhuvudtaget. På basis av en sådan ontologisk undersökning skall det bli möjligt
att ta ställning till huruvida vetenskapernas sätt att ordna världen är motiverad, dvs. genom att
man jämför med hur vi faktiskt erfar världen. Det är i denna mening som H betraktar filosofin
som ett slags grundläggningsprojekt eller första filosofi. Kom dock att mer och mer tänka sig
att filosofins frågor (frågan om varats mening) inte är av omedelbar relevans för
vetenskaperna, utan har sitt värde i sig själv.