Föreläsningsanteckningar

21/4. Heideggers kritik av Descartes och den moderna filosofins subjektiva vändning.
Alldaglighetstemat
Förra gången kom vi in på Heideggers s.k. tillvaroanalytik, tanken att vår förståndsförmåga
måste klargöras med avseende på dess grundläggande betingelser och huvudsakliga
möjligheter. Vi har kommit fram till § 7 och befinner oss alltså fortfarande i det inledande,
huvudsakligen metodologiska avsnittet.
§ 7: Den fenomenologiska metoden
Här kan man se destruktionen i arbete: Heidegger utgår från ett modernt begrepp
(”fenomenologi” och försöker leda det ned till de grundläggande erfarenheter som så att säga
ligger i botten på begreppet. Tämligen teknisk paragraf, men poängerna är egentligen rätt
klara. Fenomenologi är ett metodbegrepp, ingen lära. ”Till sakerna själva” (Husserls motto
för fenomenologin): fenomenologin skall låta oss se just dessa saker själva, bl.a. genom att
rensa bort diverse fördomar som kan skymma vår blick. Ordet ser dock ut att ange att
fenomenologi skulle vara en lära om fenomenen, i analogi med biologi, psykologi, etc. (men
det är det alltså inte, eftersom fenomenologin inte har ett föremålsområde på samma sätt som
de positiva vetenskaperna). Intresset för termens grekiska rötter: handlar ej rätt och slätt om
att finna den ”ursprungliga” eller bokstavliga meningen utan om att uppvisa ett spelrum av
betydelser, eller kanske snarare: att finna en formell, allmän betydelse som inte omedelbart
implicerar en hel teori. På så sätt ges en möjlighet att återta begreppen.
A. Phainomenon: ”det som självt visar sig”. Huvudpoäng: att skilja mellan fenomen och
sken (båda innebörder finns i den grekiska termen); hur det senare förutsätter att något alls är
givet. (Kunskap som seende.) Hume (extremt exempel på någon som inte kan bejaka
fenomenvärlden; den är för honom ett sken, ”a bundle of impressions”, till skillnad från
verkligheten själv, vilken står i en oklar relation till våra förnimmelser av den)?
Därmed måste fenomenbegreppet också avgränsas gentemot Erscheinung: det som
indikeras av ngt annat, t.ex. symptom. Sekundärt då det förutsätter fenomenens själv-visande
(själva idén om något principiellt otillgängligt kan endast upprättas inom erfarenhetssfären).
Heidegger förnekar naturligtvis ej förekomsten av symptom utan poängen är att detta inte får
göras till modell för fenomenbegreppet. Antyder att Kant inte riktigt nådde fram till
fenomenbegreppet. (Hegel: bakom tingens slöja finns ingenting om inte vi själva går dit och
lägger något där). Om uttrycket ”vulgär” (apropå fenomenbegreppet): kommer av latinets
vulgaris, ungefär ”det allmänna” eller ”folkliga”.