Biblis 56 magdalena - Kungliga biblioteket

Sjögren anlitades för bokens utstyrsel och han
föredrog att avstå från samråd med författaren.
Strindberg oroades och reagerade kraftigt, när
han fick se bokkonstnärens utkast. Han skrev till
förlaget:
Jag bad få slippa figurer, och vi voro ense! Nu skall
min text förstöras af dessa pepparkaksgubbar, som
kan passa i en arkeologi, eller i landskapsmålarverser.
Efter Du skickat till påseende, så kasserar jag dem!
Och ber få bli skonad. Min text behöfver icke upplysas
af den som vet mindre än jag, eller påtryckas en
fremmande stemning och pregel.
Hvem som ritat, vet jag inte, men jag borde ha
vetat det, och borde ha instruerat honom förut om
mina afsigter med arbetet.
Hoppas Du godkänner mitt misstycke med detta
anonyma samarbete, som jag bedt få slippa! 113
I ett senare brev påminde Strindberg: ”Alltså inga
illustrationer! Jag hade sagt Sjögren att detta arbete
icke var för honom, emedan han icke kan
figurer […].” 114 Strindbergs omdöme om Sjögrens
förmåga som figurtecknare var befogat och det
kan ha påverkats av bokkonstnärens porträtt
i Antibarbarus (1906) av Strindberg som alkemist.
115 Författarens ord fick också gälla och inlagan
till Nya svenska öden fick endast dekorativa
anfanger ur det gängse typsnittsgarnityret. De
tre häftenas gråa omslag hade titel i textade, röda
versaler, författarnamn i blått och en centrerad
vapensköld med tre gula kronor.
Strindbergs ingripande i samband med Sjögrens
omslag till lågprisutgåvan av Tjänstekvinnans
son (1909) visar, att hans krav på saklig korrekthet
kunde gälla även i samband med illustrering
av rent skönlitterära verk. Förklaringen till
hans engagemang bör i detta fall sökas i motivets
emotionella laddning. Han skrev till Bonniers:
”Der upplef[de] jag det som står starkast i Tjensteqvinnans
son, min mors död, min fars omgifte
och min studentexamen. Huset är rifvet; men
spelar i Tryckt och Otryckt (Nemesis) samt förekommer
äfven i Kammarspelet Brända Tomten.”
Avslutningsvis betonade Strindberg, att brodern
Axels teckning var ”bra, ty han är tecknare och
porträttör!” 116 Kommentaren vittnar om en
grundläggande misstro mot målande konstnärer
som illustratörer.
Strindbergs uppfattning kan även belysas av
Ensam (1903). Arthur Sjögrens avslutande vinjett.
hans kritiska synpunkter på de vinjetter som
tecknades av de unga konstnärerna Axel Sjöberg
och Gunnar Åberg till Blomstermålningar och
djurstycken (1888), en julbok för barn utgiven av
Bonniers: ”Figurerna till min bok äro artistiska
men kunde äfven varit korrekta. Särskildt fiskaren
i vassen skriker emot textens innehåll.” 117
Kritiken gällde Åbergs vinjett med en fiskare
i sin båt och förklaringen till missnöjet bör sökas
i Strindbergs egna iakttagelser i ”Konsten att
meta” i Prosabitar från 1880-talet. 118
Motivet orglar utgör ett annat exempel på hur
Strindbergs sakkunskap kunde bli avgörande.
En bakgrund var i detta fall hans musikaliska
arv från fadern liksom hans egna upplevelser
och förvärvade kunskap om orglar. Ämnet aktualiserades
i samband med författandet av ”Den
romantiske klockaren på Rånö”, ursprungligen
publicerad i Skärkarlslif (1888) och av Strindberg
1894 betecknad som ”en musikalisk novell, det
praktfullaste jag gjort utan spår af tendens”. 119
Modellen till klockaren var hämtad från Strindbergs
vistelse i ungdomen hos en klockare i
Sörmland. Professorn i novellen hade likheter
med Gustaf Mankell, organist i Jakobs kyrka och
professor vid Musikaliska akademien. Strindberg
hade dessutom personliga minnen av dennes
bror Abraham, organist i Klara kyrka och Strindbergs
sånglärare som barn. 120
Strindbergs novell föregicks av efterforskningar
rörande orgeln i Jakobs kyrka och en beställning
via brodern Axel av ”fars bok om Svenska
orgelverk” samt ”Mankells (Abrahams) Musiklära
eller annan liten handbok samt en i orgelspelning”.
121 Det är okänt vilka av dessa böcker
27