Biblis 56 magdalena - Kungliga biblioteket

ställelse uttalade han sig om omslagen till Sagor
(1903) och En blå bok (1907), båda karaktäriserade
av en diskret färgsättning och dekor. I texter där
han kommenterar bokband frammanas ett både
visuellt och taktilt intryck av deras kvaliteter under
olika historiska perioder. Han tycks också ha
sett bokbandets funktion i ett längre tidsperspektiv
än omslaget; förr eller senare skulle bandet
placeras i en bokhylla och där tigande tala.
Styrkan i Strindbergs kulturhistoriska författarskap
låg i hög grad i hans sinne för de konkreta
detaljernas betydelse i den materiella och
andliga utvecklingen. Perspektivet satte spår i
hans förkärlek för den gotiska bokstavsformen,
särskilt schwabach, och dess förmåga att i vissa
sammanhang väcka associationer och skapa
stämningsvärden. Även färgen hade för Strindberg
sin betydelse, såväl sidans som omslagets
och bandets. Hans dragning till rena och klara
men samtidigt varma omslagskulörer är tydlig
och gult var en färg, som särskilt attraherade
honom. När det gällde inlagan, hade han en förkärlek
för gultonat papper men kunde pruta på
gramvikten för att få en prisbilligare produkt.
Illustrering av texter var för Strindberg, liksom
många andra författare, ett särskilt känsligt område.
Vid bildsättningen av de kulturhistoriska
verken gällde hans krav i första hand vetenskaplig
precision och korrekthet. I Svenska folket introducerade
han dessutom en friare form av illustration
med drag av samtida historiemålning
och folklivsskildring och syftet var i detta fall att
levandegöra historien. Den akademiska kritiken
mot Carl Larssons fantasifulla illustrationer i
1. Per Gedin ägnar ett kapitel åt Carl Larssons och Strindbergs
förhållande i Jag Carl Larsson (Stockholm 2011).
2. SV, 21, s. 10.
3. SV, 21, s. 82.
4. Georg Nordensvan, ”Två böcker ur vårmarknaden […]”, Ur
dagens krönika, 6, 1886, s. 594.
5. SV, 52, s. 41. – Beträffande begreppet ”ögonblicksbilder” se
Vreni Hockenjos, ”För övrigt tar jag ögonblicksbilder: Strindberg
i en fotohistorisk kontext”, Strindbergiana, 18 (Stockholm 2003),
s. 50 ff.
6. Brev, 20, s. 332.
7. Freddie Rokem, ”Det filmiska som visuell struktur och metafor
i Strindbergs teater”, Strindbergiana, 12 (Stockholm 1997), s. 82.
8. Georg Svensson, ”Arhur Sjögren och August Strindberg”, Biblis
1963–1964 (Stockholm 1964), s. 35.
9. Som exempel kan nämnas Sten-Owe Bergvall, August Strindberg
och Arthur Sjögren (1974), Anders Ollfors, August Strindberg i
42
NOTER
Svenska folket, vars bildprogram författaren själv
i hög grad påverkat, tycks samtidigt ha förstärkt
Strindbergs vaksamhet mot fria konstnärers behandling
av ett visst stoff. Även i samband med
illustrering av skönlitterära verk prioriterade han
i vissa fall dokumentär korrekthet framför en
friare fantasi.
Strindbergs bannlysning av illustrationer med
”djur, männi skor eller bebyggelse” i Sveriges natur
bör ses mot bakgrund av hans önskemål om
en saklig redovisning av landskapstypen, inte en
skildring av den mänskliga odlingen. Hans misstro
mot ”gubbar” gällde även de rent skönlitterära
verken och den förstärktes med åren. Framför
allt ville Strindberg inte riskera att bli avporträtterad
och därmed identifierad med gestalter i de
egna verken. Förutom i ett par fall – Carl Larssons
porträtt av ”Vildmannen” i Svenska folket,
som tillkom på Strindbergs egen begäran, och
Arthur Sjögrens porträtt i Antibarbarus av Strindberg
som medeltida alkemist – kan dock varken
Sjögrens eller Nils Kreugers skildring av ensamma
gestalter i Ensam respektive Sömngångarnätter
på vakna dagar karaktäriseras som rena porträtt
av författaren.
Den vanskliga balansgången mellan fiktum
och faktum går som en röd tråd genom västerländsk
litteratur och Strindberg var i hög grad
medveten om de flytande gränserna i sitt eget liv
mellan liv och verk, dröm och verklighet. Han
skrev 1887: ”Det förefaller mig som om jag går
i sömnen; som om dikt och lif blandats. [– – –]
Genom mycken diktning har mitt lif blifvit ett
skugglif […].” 189
bibliografisk och bibliofil belysning (1987), Hans Lindström, Strindberg
och böckerna (1990) och Magdalena Grams bidrag i utställningskatalogen
Nils Kreuger (2004).
10. Den bibliografiska situationen framgår bland annat av Rolf
Du Rietz, ”August Strindbergs I vårbrytningen: Några bibliografiska
kommentarer”, Text, 2, 1979, s. 9 ff. – Tilläggas kan att Kungliga
bibliotekets egna inbindningar ibland har resulterat i förlust
av information.
11. Göran Söderström, Strindberg och bildkonsten (Stockholm
1972) , s. 69 f.
12. Hugo Lagerström, ”Strindbergiana”, August Strindberg,
Laokoon (Stockholm 1917), s. 15 f.
13. Georg Svensson och Holger Ahlenius, Den svenska boken
under 50 år (Stockholm 1943), s. 23.
14. SV, 67, s. 1439. Se även Hans Lindström, Att samla Strindberg
(Stockholm 1949).
15. Brev, 8, s. 295. Se även Brev, 8, 2229, s. 302; 2230, s. 303.