3 30959_Johanna_Grut_exarb.pdf - Institutionen för ...

5. Stockholmstiden
De tre debuterna – vägen till anställning
Olefine Moe gjorde sig hemmastadd i Stockholms musikliv och fortsatte med hjälp av
Fredrika Stenhammar att utveckla sin sångteknik. Stenhammar berättar om sin elevs framsteg
i ett brev till systern, daterat den 18 april 1872: ”Vid teatern har jag för närvarande ingenting
att göra och är i det fallet fullkomlig friherrinna. Däremot skall min lilla elev fröken Moe med
snaraste debutera som Martha.” 128 Denna roll i Friedrich von Flotows romantisk-komiska
opera med samma namn hade Stenhammar själv nyligen sjungit 129 , något som kanske
ytterligare förbättrade instuderingsarbetet och därmed Olefine Moes chanser att lyckas. Och
lyckades kan man nog säga att hon gjorde. Hennes första debut på Kungliga Teatern den 13
maj 1872 130 togs emot väl av både publik och press. Frans Hedberg skrev så här om Moes
tolkning av pigan Martha, alias hovdamen lady Harriet:
[…] hon mottogs med stort bifall. Här var det icke några stora röstmedel som förvånade och hänförde
publiken; tvärtom, hennes röst var ganska liten, men den var särdeles behaglig, här var det den
intagande personligheten och den framstående skådespelarförmågan som gjorde att hon gick med
seger ur det vågade försöket. 131
Ännu bättre gick det på den andra debuten 132 , vid det som i många av texterna har kallats för
sångerskans genombrott: rollen som den förklädda ambassadörsdottern tillika nunnan
Adèle 133 i Aubers opéra comique Den svarta dominon 134 , ”som genom hennes fina, musikal-
iska sång och hennes väl nyanserade och förträffligt genomförda spel blef hvad den aldrig förr
varit, säsongens förnämsta kassastycke.” 135 Om denna opera berättar sångerskan själv, i den
enda längre intervjun bland pressklippen:
128 Stenhammar 1958, s. 119.
129 Rollbok nr 2 i KTA.
130 a.a.
131 Hedberg 1885, s. 301.
132 Rollbok nr 2 i KTA.
133 Rollen kallas ofta Angela i svenska uppsättningar.
134 ”Domino” är en lång, vid kappa med kapuschong, vanlig som maskeradkostym.
135 Hedberg 1885, s. 301.
33