3 30959_Johanna_Grut_exarb.pdf - Institutionen för ...

säga replikerna. Gud, vad hon är söt! – blev alltid slutet på visan. Det rådde hög Moefeber i
Stockholm. 142
Föreställningen gick ända till den 15 april 1873 då Erik af Edholm har antecknat att
kungaparet närvarade vid Moes sista uppträdande, och att man därför sjöng ”folksången”
både före och efter operan 143 .
Moes tredje debut vid Kungliga Teatern skedde den 14 mars samma år i Mozarts Figaros
Bröllop. Där sjöng hon kammarjungfrun Susannas roll 144 och fick beröm för både
skådespeleri och sångteknik av Frans Hedberg:
[…] en roll som var förträffligt lämpad för hennes skådespelarbegåfning, äfven om den i musikaliskt
hänseende öfversteg hennes krafter, hvilket åtminstone var fallet i fjerde aktens aria, som kräfver
större röstmedel än dem hon egde att förfoga öfver. Men intelligent som hon var, förstod hon i grund
och botten den svåra konsten att som Laertes säger ”gå långt med litet”, så väl behandlade hon den
lilla stämman, och så säkert undvek hon all forcering i de tonlägen som voro hennes svagaste. En
täckare, behagligare Susanna hade man icke på länge sett på vår scen, och man kan tryggt säga att
efter dessa trenne lyckade debuter var Olefine Moe vår populäraste och mest omtyckta sångerska
bland de unga. 145
Två saker som återkommande tas upp i Moes eftermäle står klara redan nu, vid starten av
hennes karriär: att hennes röst inte var så stor, men att hon kompenserade det med sin
skådespelarbegåvning, och att hon passade bäst för så kallade subrettroller. Rolltypen subrett
(efter franskans soubrette, kammarjungfru) är en ”lätt”, koluraturbetonad sopran, oftast
förekommande i opera buffa och sångspel. I operans handling brukar den utgöra
primadonnans kvicktänkta tjänsteflicka som håller intrigens trådar i sin hand. 146 Enligt Arne
Lindenbaum var det Moes ”höga, i klangen mjukt avrundade sopranstämma, som skolats även
för koloratursången” 147 som gjorde henne särskilt lämpad för dessa partier.
Som debutant måste man med lyckat resultat ha framträtt i tre olika roller innan det
kunde bli tal om anställning 148 , och den 8 april 1873 var det äntligen dags: då undertecknade
Olefine Moe ett anställningskontrakt med Kungliga Teatern såsom ”premieraktris”, gällande
perioden 20 augusti 1873 till 1 juli 1874. Lönen var 2 100 riksdaler om året som utbetalades
142 Stockholmstidningen 1925 (MM).
143 af Edholm 1948, s. 16.
144 Rollbok nr 2 i KTA.
145 Hedberg 1885, s. 302.
146 SoLex2: ”Subrett”.
147 Lindenbaum 1949.
148 Gademan 1996, s. 41.
35