3 30959_Johanna_Grut_exarb.pdf - Institutionen för ...

58
anmodades alltid vid dessa tillfällen att rädda situationen. En gång då det gällde att skaffa pengar, fick
han åka ut i staden färdigsminkad, iklädd greve Lunas kostym [i Trubaduren] plus en regnkappa. De
ekonomiska förhållandena vid sällskapet blevo så småningom olidliga. Slutligen måste jag skriva hem
till gubben far igen och bedja honom skicka mig något. Han sände 200 kronor och den uppmaningen
att knalla mig hem fortast möjligt. Detta överensstämde fullkomligt med mina egna önskningar. Jag
ansåg mig ha förvärvat en god rutin – jag hade ju dirigerat både ”Faust” och ”Carmen” utantill – och
hoppades livligt få någon kapellmästarebefattning i Stockholm. Efter ett ömt farväl av mina kamrater
samt ett mindre ömt från ”Mattis”, som helt ogenerat bad mig ”dra åt h-e”, reste jag med glatt mod
och sinnet uppfyllt av ljusa förhoppningar hem igen för att pröva lyckan. 285
Hjalmar Meissners efterträdare som kapellmästare på Tivolioperan säsongen 1885–1886 blev
Carl Herbold. Den säsongen blev operans sista. Avskedsföreställningen, Wagners Lohengrin
gavs den 28 februari 1886. Olefine Moes och Mattis Lundströms operasällskap upphörde då –
efter flera livräddningsförsök – av ekonomiska skäl, och jag håller med Ingeborg Kindem om
att det var ”ett strålende modig tilltak, som fortjener å minnes”. 286
De sista gästspelen och Moe som sångpedagog
Efter de intensiva åren med Tivolioperan var Olefine Moe överansträngd och återvände till
Sverige där hon tog ett långt vilouppehåll. 287 Troligen var det under denna period som hon
började ge sånglektioner, både i Kristiania och i Stockholm.
År 1891 flyttade hon till Norge igen, 288 och under våren måste hon ha längtat tillbaka till
operascenen, för då genomförde hon en serie gästspel på sin gamla arbetsplats i Stockholm,
Kungliga Teatern 289 . Många ur hennes gamla publik som inte sett henne på tio år kom dit den
6 april 1891, för det var fullt hus när Moe gjorde sin första gästroll, Adéle i Den svarta
dominon. Man märker att kritikerna, även om de var nöjda med själva sången, inte kunde låta
bli att påpeka att Olefine Moe blivit femton år äldre än hon var under sin glanspriod:
285 a.a. s. 68 f.
[…] de gamla sympatierna togo sig uttryck i rikliga bifallsyttringar och inropningar. Olefine Moes
talang som sångerska och skådespelerska har äfven bibehållit sig nästan oförändrad, om än
ungdomligheten nu saknas och en viss enbonpoint[ 290 ] verkar något störande i afseende på apparation
och till en del äfven på den vokala framställningen. I smakfull sång och graciöst sätt att föra sig står
286 Kindem 1941, s. 52.
287 Notis u.å. (Wille Grut).
288 Lindenbaum 1949.
289 Datum för gästspelen finns i Svanberg 1917, del 2, s. 59.
290 Korpulens, fetma.