Krisen i euroområdet 99 frågor och svar - Swedbank

Swedbank Analys Nr 3 4 april 2012
Krisen i euroområdet
99 frågor och svar

2
Krisen i euroområdet
99 frågor och svar
INFORMATION OM KRISEN I EUROOMRÅDET OCH DESS FÖLJDER
PÅ VÅRA HEMMAMARKNADER
Krisen i euroområdet kan ses ur flera perspektiv – från dess många orsaker
till dess följder för världsekonomin och övriga Europa, däribland Sverige och
Baltikum.
Flera osäkra scenarier har diskuterats på sistone, till exempel att
valutaunionen splittras eller att Grekland går i konkurs och lämnar
euroområdet. Det finns också en mängd skilda åsikter om hur politiker och
centralbanker bör agera för att mildra krisen.
Detta informationsmaterial innehåller 99 frågor och svar om krisen i
euroområdet. Det har tagits fram av Ekonomiska sekretariatet som hjälp för
Swedbanks kunder och personal.
Länkarna i dokumentet gör det enkelt att hitta de frågor du vill veta mer om.
Materialet kommer att uppdateras kvartalsvis och vi tar gärna emot
synpunkter och förslag på förbättringar.
Cecilia Hermansson
Chefekonom

A. Eurokrisens orsaker och början ........................................................................................... 8
1. När började krisen i EMU och vilken roll spelade den globala finanskrisen och recessionen?8
2. Varför följdes inte stabilitets- och tillväxtpakten? ................................................................... 8
3. I vilken mening är krisen en statsskuldskris? .......................................................................... 9
4. Skillnaderna mellan EMU-ländernas marknadsräntor har varit små trots de stora olikheterna
mellan länderna. Varför började ränteskillnaderna öka just 2010? ........................................ 10
5. På vilka sätt är krisen en handelskris och en konkurrenskraftskris? ...................................... 10
6. På vilka sätt rör det sig om en politisk förtroendekris? .......................................................... 11
B. Krisens ekonomiska, politiska och sociala effekter ............................................................. 12
7. Hur stora budgetåtstramningar krävs i euroområdet och hur påverkas tillväxten? ............... 12
8. Kommer krisen att leda till recession i euroområdet? ........................................................... 12
9. Kommer euroområdet att få en lång period med låg eller ingen tillväxt, alltså med stagnation
och deflation som i Japan? ..................................................................................................... 12
10. Vad krävs för en återhämtning? ............................................................................................. 13
11. Hur påverkar krisen arbetsmarknaderna? .............................................................................. 14
12. Kommer krisen i euroområdet att leda till oroligheter, strejker och upplopp i det korta
perspektivet och hur påverkas EU:s sociala modell på lång sikt? ......................................... 14
13. Många känner ett stort avstånd till de nyinrättade teknokratregeringarna i euroområdet. Hur
påverkar krisen demokratin på lång sikt? .............................................................................. 14
14. Hur påverkar krisen i euroområdet världsekonomin i stort? ................................................. 15
C. Hur eurokrisen påverkar finanssektorn. ............................................................................. 16
15. Varför påverkas bankerna av statsskuldskrisen i euroområdet? ............................................ 16
16. Vilka länders banker har störst exponering mot krisländerna och hur stor är denna? ........... 16
17. Hur påverkas bankerna av den privata sektorns deltagande (PSI) i Grekland och hur kan
detta påverka räntepremierna för andra länder? .................................................................... 17
18. Hur omfattande är marknaden för kreditswappar i euroområdet och vilken roll spelar dessa i
krisen? .................................................................................................................................... 18
19. Hur ser Baselreglerna ut och hur kommer de att påverkas av krisen i euroområdet? ........... 19
20. Kapitalkraven hade redan höjts innan de nya Basel III-reglerna träder i kraft. Hur mycket
behövs och när måste bankerna ha uppfyllt kraven? ............................................................. 21
21. Hur fungerar stresstesterna inom EMU? ............................................................................... 21
22. Bankerna kommer att krympa sina balansräkningar för att klara de nya reglerna. Hur
påverkas företag och hushåll av den försämrade tillgången på kredit? ................................. 23
D. Europeiska politikers respons på eurokrisen ...................................................................... 25
23. Hur har politikerna i euroområdet reagerat på krisen och vilka är de främsta politiska
åtgärderna? ............................................................................................................................. 25
3

24. Politikernas sätt att ta itu med krisen har beskrivits som att ”sparka burken längre fram längs
vägen” – vad menas med det?................................................................................................ 26
25. I vilken utsträckning har EMU trots EU:s fördrag blivit en så kallad transferingsunion? .... 26
26. Vad kännetecknar transfereringsunionens viktigaste stödmekanism, den europeiska
finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och på vilket sätt är nästa mekanism, den
europeiska stabilitetsmekanismen (ESM), annorlunda? ........................................................ 27
27. Vad ingår i EU:s så kallade ”sixpack”? ................................................................................. 28
28. Vilka regler gäller för den nya finanspakten och vilka länder ingår? .................................... 30
29. Hur kommer sanktionssystemet att fungera? ......................................................................... 31
30. På vilka sätt har politiker fokuserat på andra aspekter än budgetkonsolidering såsom tillväxt,
arbetsmarknad och konkurrenskraft, för att lösa krisen? ....................................................... 31
E. Europeiska centralbankens (ECB:s) och de nationella centralbankernas roll ................. 33
31. Vad får och vad får ECB inte göra för att stödja EMU-länderna enligt EU:s fördrag? ......... 33
32. Hur har ECB utövat penningpolitiken under krisen? ............................................................. 33
33. Vilket ansvar har ECB för den finansiella marknadens och bankernas funktion, och på vilket
sätt stödjer ECB marknaden med likviditet, det vill säga vilka är dess faciliteter? ............... 34
34. Vilken roll spelar LTRO-lånen när det gäller bankkapitalisering och kreditåtstramning
(direkt roll) samt i statsskuldskrisen (indirekt roll)? .............................................................. 35
35. Vad är det för skillnad mellan ECB:s stöd och de kvantitativa lättnaderna från andra
centralbanker? ........................................................................................................................ 35
36. Kommer ECB:s politik att öka inflationen? .......................................................................... 36
37. Bör ECB göra som den privata sektorn och skriva av grekiska skulder? .............................. 37
38. Vilken roll har de nationella centralbankerna, hur kan de lindra krisen och vilken koppling
har de till ECB?...................................................................................................................... 37
F. Internationella valutafonden (IMF) och eurokrisen ............................................................ 39
39. Hur får IMF sina resurser och hur mycket kan den låna ut till krisdrabbade länder? ........... 39
40. Vilken roll har IMF haft under eurokrisen? ........................................................................... 40
41. På vilket sätt stödjer IMF tillsammans med EU kommissionen och ECB, den så kallade
trojkan, de krisdrabbade euroländerna? ................................................................................. 40
42. Vilka länder har hittills fått lån av IMF? På vilket sätt har de fått lånen, hur stora är lånen
och vilka är villkoren? ........................................................................................................... 41
43. Vilken metod använder IMF för att beräkna om ett lands statsskuld ligger på en uthållig
nivå? Och hur bedömer IMF euroområdets skuldsituation jämfört med USA och Japan? ... 42
44. IMF har kritiserats för att behandla euroområdet annorlunda än länder i Asien, Latinamerika
och Afrika. Är den kritiken befogad? .................................................................................... 43
45. Har IMF tillräckliga resurser för att kunna fortsätta ge stöd till euroområdet om krisen
förvärras? Om inte, hur kan man i så fall hitta de resurser som behövs? .............................. 44
4

46. Hur kommer IMF som internationell organisation att påverkas av krisen i euroområdet (och
andra skuldkriser i de utvecklade länderna)? ......................................................................... 44
G. Grekland, Irland och Portugal – erfarenheter i de första krisdrabbade länderna ......... 46
47. Varför har Grekland drabbats hårdast av krisen? ................................................................... 46
48. Vilket stöd har Grekland fått? ................................................................................................ 46
49. Vilka reformer behövs för att Grekland ska ta sig ur krisen? ................................................ 47
50. Vad har hänt politiskt i Grekland sedan krisen startade? ....................................................... 47
51. Kommer och bör Grekland ställa in skuldbetalningarna, och bör Grekland lämna EMU? ... 48
52. Varför hamnade Irland i en statsfinansiell kris?..................................................................... 49
53. Hur har det gått för Irland med reformprogrammet och varför faller riskpremierna? ........... 50
54. Vilka är de politiska konsekvenserna av den irländska krisen? ............................................. 50
55. Varför var Portugal tvungen att ansöka om ett stödlån? ........................................................ 51
56. Hur ska Portugal ta sig ur krisen ekonomiskt och politiskt? ................................................. 51
57. Kommer Portugal att behöva ett nytt räddningspaket? .......................................................... 52
H. Krisens spridning från euroområdets periferi till kärnländerna ...................................... 53
58. Spaniens statsskuld är inte särskilt hög. Hur kommer det sig att finansmarknaderna ändå
tappar förtroendet för landet? ................................................................................................ 53
59. Hur har krisen påverkat Spaniens politik? ............................................................................. 53
60. Vilka reformer planerar Spanien för att ta sig ur krisen? ....................................................... 54
61. Italien har länge haft en hög statsskuld. Varför blev krisen akut först nyligen? .................... 54
62. Hur har den italienska politiken påverkats av krisen? ........................................................... 55
63. Vilka reformer kommer att lösa Italiens problem? ................................................................ 55
64. Hur har kreditvärderingsinstitut bedömt kreditvärdigheten i euroområdet, inklusive länder
som Tyskland och Frankrike och stödmekanismer som EFSF? ............................................ 56
65. Hur stor är risken att även länder som Frankrike och Belgien drabbas av en statsskuldskris?56
66. Kommer stödmekanismerna att visa sig vara tillräckliga om krisen sprider sig till
kärnländerna? ......................................................................................................................... 57
I. En upplösning av EMU – hur skulle den ske och hur trolig är den?.................................. 59
67. Finns det i dagsläget någon rättslig möjlighet att lämna EMU? ............................................ 59
68. Måste ett land som ställer in betalningarna på statsskulden lämna EMU? ............................ 60
69. Varför skulle ett eller flera länder vilja lämna EMU? ............................................................ 60
70. Vad skulle hända om ett svagt land som Grekland lämnar EMU? ........................................ 61
71. Vad skulle hända om ett starkt land som Tyskland lämnade EMU? ...................................... 62
72. Vilka är fördelarna och nackdelarna med att upplösa EMU? ................................................ 63
73. Vad skulle hända med EU om EMU skulle upplösas?........................................................... 63
5

74. Hur trolig är en upplösning av EMU? ................................................................................... 63
J. EMU ur ett långsiktigt perspektiv: hur kan den förbättras och varför är det viktigt? ... 65
75. Vilka institutioner krävs för att en valutaunion ska fungera bra? .......................................... 65
76. Finns det något alternativ till att skapa en finanspolitisk union, finansiell union och en
centralbak som agerar långivare i sista instans, t.ex. via räddningsfonder, och hur uthålligt är
ett sådant alternativ? .............................................................................................................. 66
77. Vilka är fördelarna och nackdelarna med en marknad för euroobligationer? ........................ 66
78. Vilka strukturella reformer krävs för att öka de krisdrabbade ländernas konkurrenskraft? .. 68
79. Är en intern nedskrivning det enda botemedlet för Grekland och kommer den att bli
framgångsrik och påminna om erfarenheterna från de baltiska staterna? ............................. 68
80. Måste Tyskland försvagas för att södra Europa ska kunna stärkas, och om länder inom
euroområdet fortsätter att ha divergerande levnadsstandarder och konkurrenskraft samt
kulturella och sociala värderingar, kan EMU ha en framtid? ................................................ 69
81. Hur kommer EMU-krisen att påverka euroområdets utvidgning? ........................................ 70
82. Varför är det ur ett långsiktigt perspektiv viktigt att rädda EMU? ........................................ 70
K. EMU-krisen – följder för Sverige och de baltiska länderna .............................................. 71
83. Hur viktig är utrikeshandeln med euroområdet för Sverige och de baltiska länderna? ......... 71
84. Bör företag i Sverige och de baltiska länderna sträva efter att flytta fokus för sin handel från
euroområdet om krisen förvärras och fortsätter under en längre period? .............................. 71
85. På vilket vis påverkar krisen EMU-medlemmen Estland annorlunda än Lettland, Litauen
och Sverige? ........................................................................................................................... 72
86. Hur troligt är det att Lettland och Litauen följer planeringen och går med i EMU 2014 och
vilka är utmaningarna?........................................................................................................... 73
87. Hur har EMU-krisen påverkat sannolikheten för att Sverige går med i EMU? .................... 74
88. Hur skulle Sverige och de baltiska länderna påverkas om EMU-krisen förvärrades och
valutaunionen upplöstes? ....................................................................................................... 74
89. Vilka blir krisens följder för företag i länder som står utanför EMU i relation till att säkra sig
mot valutarisker?.................................................................................................................... 75
90. Hur påverkas hushåll i Sverige och de baltiska länderna av EMU-krisen? ........................... 76
91. Är euron hotad och ska sparande i euro därför undvikas? ..................................................... 77
L. EMU:s historia och egenskaper ............................................................................................ 79
92. Varför och när skapades EMU? ............................................................................................. 79
93. Vilka länder är medlemmar i EMU och när införde de euron? ............................................. 80
94. Vilka är kraven för medlemskap? .......................................................................................... 80
95. Vilka delar av EU-fördraget påverkar EMU mest och har även påverkat hanteringen av den
aktuella krisen i euroområdet? ............................................................................................... 82
96. Vad utmärker ett optimalt valutaområde i allmänhet och vilka institutioner skapades i början
för att säkerställa att EMU skulle kunna uppfylla kriterierna? .............................................. 82
6

97. Hur skiljer sig euroområdet som valutaområde från USA? ................................................... 84
98. Hur har euron utvecklats sedan den tillkom? ......................................................................... 84
99. Hur har eurons tillkomst och användning påverkat handel och investeringar inom
euroområdet och handeln med länder utanför euroområdet? ................................................ 85
Förkortningar .............................................................................................................................. 85
7

8
A. Eurokrisens orsaker och början
1. När började krisen i EMU och vilken roll spelade den globala finanskrisen
och recessionen?
Krisen i euroområdet är ingen direkt konsekvens av den globala finanskrisen och
recessionen, men den utlöstes och förvärrades av dessa. Minskad global
efterfrågan fick centralbankerna att sänka sina styrräntor och öka
penningmängden. Samtidigt ökade många regeringar de offentliga utgifterna i
sina försök att stimulera ekonomin i enlighet med den keynesianska modellen,
och det drev upp budgetunderskotten. Statsfinanserna tyngdes dessutom av
hanteringen av vissa bankers solvensproblem, och både BNP och skatteintäkter
krympte. Dessa faktorer bidrog till att driva upp budgetunderskotten i Portugal,
Irland, Grekland och Spanien till över 10 % av BNP 2009 och ledde till att
länderna fick den nedsättande beteckningen PIGS. Det är fortfarande dessa
länder som befinner sig i skuldkrisens centrum, nu med sällskap av Italien.
Obalanserna i euroområdet hade byggts upp successivt (genom billiga lån och
stora skillnader i konkurrenskraft), men det var de ihållande problemen i den
grekiska ekonomin som utlöste förtroendekrisen för EMU:s
sammanhållningsförmåga och struktur. Under hela 2009 fortsatte euroländerna
att åtnjuta ett starkt förtroende, trots krympande BNP i valutaunionen och den
globala finanskrisen. Ränteskillnaden mellan marknadsräntorna på grekiska och
tyska tioåriga statsobligationer var bara runt 1 procentenhet. Men mot slutet av
2009 började investerare tvivla på att Grekland skulle kunna betala av sin skuld
och fråga sig om övriga euroländer skulle vara villiga att komma till undsättning
genom att på ett eller annat sätt överta en del av skulden. Inom loppet av några
månader steg marknadsräntan på den grekiska statsobligationen till över
10 procent, vilket i princip omöjliggjorde upplåning på finansmarknaderna.
2. Varför följdes inte stabilitets- och tillväxtpakten?
De stränga konvergenskriterierna i Maastrichtfördraget utformades för att
garantera att alla länder som deltar i EMU kan hålla stabila priser och
växelkurser, låga budgetunderskott och statsskulder samt ha
finansmarknadernas förtroende. Stabilitets- och tillväxtpakten skulle garantera en
hållbar ekonomisk utveckling i EMU-länderna genom kraven på att BNPunderskottet
skulle vara högst 3 % och statsskulden högst 60 procent av BNP –
och helst skulle siffrorna vara betydligt lägre än så. Ursprungligen ville man
införa ännu strängare krav än dem som till slut antogs genom
Maastrichtfördraget, med ett BNP-underskott på högst 1 % och automatiska
ekonomiska sanktioner. Men innan pakten undertecknades vattnades kraven ur,
exempelvis genom bestämmelsen att sanktioner först måste godkännas av två
tredjedelar av finansministrarna. 1 Eftersom det inte fanns några automatiska
1 http://mises.org/books/bagus_tragedy_of_euro.pdf

9
sanktioner vid regelbrott bröt flera länder gång på gång mot pakten, bland dem
Frankrike och Tyskland. Totalt bröt EMU-länderna mot pakten mer än 60 gånger.
Övriga länder såg mellan fingrarna och det var i princip upp till ”syndarna” själva
att besluta om de skulle straffas. Eftersom så många bröt mot reglerna
fungerade aldrig systemet. Den nya finanspakten som skrevs under i mars 2012
ska rätta till de allvarligaste problemen genom ett konjunkturjusterat tak för det
strukturella budgetunderskottet och halvautomatiska sanktioner som slår till om
detta överskrids, såvida inte en majoritet på 85 % motsätter sig dessa.
3. I vilken mening är krisen en statsskuldskris?
Krisen har visserligen lett till ökade spänningar i banksektorn och sämre
förtroende bland alla marknadsaktörer, men dess kärna är att marknaden börjat
tvivla på vissa staters förmåga att betala av sina enorma skulder. Tvivlet beror till
viss del på att enskilda EMU-länder inte kan monetarisera sina skulder genom
att starta sedelpressarna och låta dem ätas upp av inflationen. När
statsskuldkrisen började fanns inte heller några institutioner som kunde hjälpa de
länder som hade problem med likviditeten.
Det ekonomiska läget i Grekland förvärrades 2009 då BNP krympte med 3,3 %,
efter att ha minskat med 0,2 % 2008. Samtidigt steg statsskulden från 113 % till
129,3 % av BNP och marknaden tvivlade alltmer på att nivån var hållbar. Det
katastrofala var inte skuldnivån i sig – Japans statsskuld är till exempel mer än
200 % av BNP. Det var i stället den krympande ekonomin och regeringens
oförmåga och ovilja att snabbt minska budgetunderskottet och inleda
välbehövliga reformer, som talade för att skuldnivån höll på att bli ohållbar och att
Grekland aldrig skulle kunna betala sina lån.
Under 2010 fortsatte andra EMU-länder att föra en mycket expansiv finanspolitik
där Finland och Luxemburg var de enda länderna i valutaunionen som följde
Maastrichtbestämmelsen, om ett budgetunderskott på högst 3 % av BNP.
Räddningsaktionen för Grekland i maj 2010 blev inte den enda. Senare samma
år bad Irland om hjälp från IMF och EU och fick ett lån på 67,5 miljarder euro. I
maj 2011 stod samma institutioner bakom ett offentligt lån till Portugal på
78 miljarder euro. Några månader efter den undsättningen började förtroendet
för de större EMU-länderna Spanien och Italien att svikta. ECB började på nytt
stödköpa statsobligationer på andrahandsmarknaden inom ramen för sitt
Securities Markets Program. Officiellt sett betecknades inte ECB:s åtgärder som
en räddningsaktion, men från det att stödköpen inleddes och fram till slutet av
2011 köpte ECB italienska och spanska obligationer till ett värde av mer än
130 miljarder euro. Den italienska statsskulden, som i många år legat över
100 % av BNP, steg 2011 till 120 % av BNP, den näst högsta nivån i EU efter
Greklands 160 %. Det låga förtroendet för Italien grundades till stor del på
landets svaga konkurrenskraft, låga tillväxt och passiva regering.
Irland har en särställning genom att landets svårigheter inte beror på vårdslöshet
med de offentliga finanserna – före krisen var statsskulden bara 24,7 % av BNP
– utan på statens beslut att garantera skulderna i sex irländska banker som
lättsinnigt finansierat den enorma fastighetsbubblan. På sätt och vis flyttade

10
Irlands regering över en del av bördan från den privata till den offentliga sektorn i
sina åtgärder för att förhindra en bankkris.
4. Skillnaderna mellan EMU-ländernas marknadsräntor har varit små trots de
stora olikheterna mellan länderna. Varför började ränteskillnaderna öka just
2010?
Fram till 2010 utgick marknaderna från att om ett EMU-land skulle få tillfälliga
svårigheter med sin finansiering skulle övriga länder komma till undsättning –
trots att artikel 125 i EU-fördraget förbjuder medlemsstaterna att ta över
varandras skulder. Därför lånade investerare villigt ut sina pengar till alla EMUländer
till ungefär samma ränta. Under det förra decenniet var skillnaden i
lånekostnad oftast bara en halv procentenhet. Den grekiska ekonomins
beroende av de ytterst konjunkturkänsliga turism- och sjöfartssektorerna gjorde
dock att landet drabbades extra hårt av den globala recessionen. Det
ekonomiska läget i Grekland försämrades snabbt, men först i slutet av 2009
avslöjade den nya, öppnare regeringen att budgetunderskottet skulle bli mycket
större än beräknat och hamna på över 15 % av BNP. Det gjorde att investerarna
började undra om Grekland skulle kunna klara av att finansiera sin statsskuld.
Men det var inte skuldnivån i sig som var problemet – i både Storbritannien och
USA uppgår statsskulden till en större andel av BNP än snittet i euroområdet.
Problemet låg i stället i att enskilda länder i EMU inte kan påverka
penningpolitiken, och ingen väntade sig att ECB skulle ta till kvantitativa lättnader
(trycka mer pengar för att köpa obligationer) så som de amerikanska och
brittiska centralbankerna. Samtidigt började investerarna inse vad man tidigare
struntat i: att Greklands stela arbetsmarknad och både överdimensionerade och
ineffektiva offentliga sektor gjorde att landets ekonomi saknade konkurrenskraft.
Även detta skulle ha varit ett mindre problem om landet kunnat devalvera, men
den möjligheten fanns inte.
5. På vilka sätt är krisen en handelskris och en konkurrenskraftskris?
Det finns fog för att påstå att EMU inte är något optimalt valutaområde (se fråga
96) och att länderna i unionen är alldeles för olika för att dela samma valuta och
penningpolitik. Ett av skälen är de stora skillnaderna i arbetskraftens reella
produktivitet, som bara är ungefär hälften så hög i Grekland och Portugal som i
EMU i genomsnitt. Även om man tar hänsyn till prisskillnader är Greklands
produktivitet bara 87 % av snittet för euroländerna. Skillnaderna i konkurrenskraft
syns också i de enorma handelsobalanserna. Greklands handelsunderskott var
2008 mer än 20 % av BNP. Portugal och Spanien har också dragits med
permanenta handelsunderskott, men dessa började krympa något i fjol.
Hushållens höga sparandekvot och den höga produktiviteten gjorde att Tyskland
kunde hålla höga handelsöverskott. I de perifera euroländerna gick det samtidigt
att i stället hålla enorma handelsunderskott tack vare billiga lån som gjorde att
både den offentliga och den privata utlandsskulden snabbt steg.
Produktiviteten i sig är ingen jättefråga – Estland har exempelvis lägst
produktivitet i euroområdet men var EU:s snabbast växande ekonomi 2011.
Allvarligare är problemen i Grekland, Italien, Portugal och Spanien med stelbenta

11
arbetsmarknader och åtgärder som begränsar konkurrensen i många
tillverknings- och tjänstesektorer. Lagar som gav för starkt skydd för anställdas
rättigheter och för stor makt åt intressegrupper skapade en situation där lönerna
steg snabbare än produktiviteten och länderna förlorade sin konkurrenskraft
både inom och utanför EU. Det starka anställningsskyddet har gjort företagen
ytterst försiktiga med att skapa nya arbetstillfällen och har exempelvis drivit upp
arbetslösheten i Spanien till nästan 25 %. Men strukturella olikheter och
skillnader i konkurrenskraft måste inte betyda att valutaunionen är dömd att
misslyckas. Att situationen spårade ur berodde i stället främst på att det inte
fanns någon gemensam finanspolitik eller några institutioner som kunde
garantera stabiliteten och likviditeten i de offentliga finanserna. Genom att
förbättra lagstiftningen (t.ex. införa finanspakten) och skapa nya institutioner
(Europeiska stabilitetsmekanismen, ESM) borde EMU kunna fungera bättre trots
skillnaderna mellan olika länder (se frågorna 75 och 76 för en fortsatt diskussion
av vilka institutioner EMU behöver).
6. På vilka sätt rör det sig om en politisk förtroendekris?
Trots att USA och Storbritannien har större statsskulder och budgetunderskott
kan de ändå låna till betydligt lägre ränta än de flesta europeiska länder. Det
talar för att det finns allvarliga fel i EMU:s uppbyggnad, och investerarna är
osäkra på om beslutsfattarna och ECB tänker gripa in för att förhindra att ett
medlemsland ställer in betalningarna. Tyskland krävde till en början att privata
långivare också skulle delta i Europeiska stabilitetsmekanismen, som får mandat
att låna ut till medlemsländer som behöver finansiering. Det fick investerare att
undvika statsobligationer från samtliga EMU-länder. Kravet övergavs senare och
EU:s makthavare hävdade att omläggningen av Greklands lån var en
engångshändelse som aldrig skulle upprepas i något annat EMU-land.
Politikernas agerande har liknats vid att ”sparka tomburken framför sig” eftersom
de inte visat prov på vare sig viljan eller förmågan att snabbt vidta åtgärder för att
hejda krisens spridning. Den första åtgärden – att inrätta euroområdets krisfond
EFSF – var bara tillfällig och uppenbarligen otillräcklig. Att beslutsfattarna drog
sig för att bygga brandväggar, hejda krisens spridning och återskapa förtroendet
berodde sannolikt på oron för vilka signaler det skulle sända till länder som
Grekland och Italien. Med en snabb lösning skulle dessa aldrig ha känt sig
tvungna att ta itu med de omfattande reformer som behövdes. Först när
marknaden flåsade dem i nacken kom reformarbetet igång.
Situationen förvärras av de öppna motsättningarna mellan medlemsländer om
varför, när och hur de ska bistå varandra. Många viktiga frågor måste tas i de
nationella parlamenten och det har sällan gått friktionsfritt. I Slovakien ledde
meningsskiljaktigheterna i frågan till exempel till att regeringen föll. I de flesta av
de krisdrabbade länderna har politikerna misslyckats med att övertyga
allmänheten om att budgetåtstramningar och strukturreformer är den minst
smärtsamma vägen ut ur krisen. Valen i Grekland och Frankrike längre fram i år
och i Italien nästa år komplicerar frågan ytterligare eftersom det finns en risk för
att populistiska politiker fattar beslut som visserligen gillas av väljarna men som
får negativa konsekvenser.

12
B. Krisens ekonomiska, politiska och sociala effekter
7. Hur stora budgetåtstramningar krävs i euroområdet och hur påverkas
tillväxten?
För att euroområdets finanser ska bli långsiktigt hållbara måste
budgetåtstramningar göras. Vid EU-toppmötet den 9 december 2011 enades
man om ett starkare finanspolitiskt samarbete, en så kallad finanspakt. Enligt
denna ska länderna nu hålla sin budget i balans (efter korrigering för
konjunkturpåverkan, räntebetalningar och engångsposter) och det strukturella
budgetunderskottet får uppgå till högst 0,5 % av BNP, medan statsskuldens
andel av BNP ska ner till under 60 % på 20 års sikt.
Det är svårt att beräkna hur tillväxten kommer att påverkas av dessa åtgärder.
En enkel tumregel är att om statsskulden minskas med 1 % minskar tillväxten
med 0,5 %. I euroområdet krävs åtstramningar på motsvarande 3,3 % av BNP
för att länderna ska kunna uppnå målet om ett strukturellt underskott på högst
0,5 % av BNP. Det skulle försämra tillväxten med cirka 1,7 % av BNP, kanske
fördelat på två år. Men för länder som Grekland blir den stora svårigheten att få
ner statsskulden under 60 % eftersom den negativa tillväxteffekten blir mycket
större i och med att det krävs väldigt stora primära överskott under många år.
I den svagare konjunktur som råder just nu kommer de stora
budgetåtstramningarna att leda till att ekonomin bromsar in kraftigt i synnerhet
de länder som har de största obalanserna, som Grekland, Italien, Spanien och
Portugal. Om de planerade åtstramningarna gör att de berörda ekonomierna
krymper kommer det i sin tur att pressa statsintäkterna och därmed de offentliga
finanserna ytterligare. Det talar för att åtstramningarna i dessa länder måste
hanteras försiktigt och visar på behovet av politiska åtgärder för att stärka
förtroendet, öka tillväxten på medellång sikt och få ner marknadsräntorna för att
på så vis motverka de tillväxthämmande effekterna.
8. Kommer krisen att leda till recession i euroområdet?
Ja, en måttlig recession väntas i euroområdet som helhet 2012, med negativ
BNP-utveckling under första kvartalet och en gradvis återhämtning under andra
halvåret. Skillnaderna mellan länderna väntas dock bli stora. Mest sårbara är de
länder som har störst obalans i de offentliga finanserna och med en svag
konkurrenskraft i det privata näringslivet. Grekland står till exempel inför en djup
och långvarig recession – eller depression – medan recessionen i Tyskland
antagligen blir mildare och kortare.
9. Kommer euroområdet att få en lång period med låg eller ingen tillväxt,
alltså med stagnation och deflation som i Japan?
Det beror på den ekonomiska politiken i euroområdet. Utan reformer för att öka
tillväxten, konkurrenskraften och sysselsättningen ser prognosen för
euroområdet dystrare ut med risk för en stagnation.. Dessutom ökar
sannolikheten för deflation och en ny recession, liksom för politisk och social oro.

13
Om inte finansmarknaderna anser att finanspaktens överenskommelser är
trovärdiga kan skuldproblematiken förvärras och tillväxtutsikterna bli mycket
dystra.
Krisen i euroområdet har vissa likheter med den japanska
balansräkningsrecessionen. Japans ekonomiska kris berodde dock på att en
enorm fastighetsbubbla brast och skulderna i den offentliga sektorn skenade
iväg, medan euroområdets kris gäller snabbt växande statsskulder och
avsaknaden av penningpolitiska institutioner. När de offentliga skulderna i Japan
växte berodde det huvudsakligen på att den offentliga sektorn tog över privata
skulder för att hindra banksystemet från att braka samman när priset på
tillgångar föll i början av 1990-talet. I euroområdet har de offentliga skulderna
framför allt stigit i spåren av kraftigt ökade offentliga utgifter i samband med
stimulansåtgärderna efter den djupa recessionen 2008–2009.
Med en annan politik kan euroområdet förhindra en lång period med låg eller
ingen tillväxt. Euroländerna har vidtagit tydligare åtgärder än Japan för att
samordna finanspolitiken och minska de offentliga skulderna. Medlemsländerna i
EMU förväntas bygga upp större primära underskott för att komma ner under
den fastställda gränsen för skuldkvoten på högst 60 % av BNP. En annan viktig
skillnad är att euroområdet snabbt tog itu med den hotande bankkrisen, bland
annat genom högre kapitaltäckningskrav..
10. Vad krävs för en återhämtning?
För att förtroendet bland hushåll, företag och finansmarknadsaktörer ska kunna
återställas måste euroområdet föra en trovärdig ekonomisk politik. Man har tagit
små steg i rätt riktning, bland annat genom EU:s uppgörelse om ökat
finanspolitiskt samarbete i december 2011, ECB:s likviditetsinjektioner till de
europeiska bankerna, förstärkningen av Europeiska räddningsfonden(ESM) och
omfattande budgetåtstramningar i de krisdrabbade länderna.
För att lösa euroområdets problem på lång sikt behövs även ekonomiska
reformer på arbetsmarknaden och produktmarknaden för att öka
konkurrenskraften och sänka lönekostnaderna, i synnerhet i de perifera
länderna. Först och främst krävs en välfungerande arbetsmarknad. På
utbudssidan behövs reformer av skatte- och bidragssystemen för att det ska löna
sig bättre att arbeta. Flexibla anställningsformer som deltids- eller
kontraktsanställningar kan också skapa ett ökat incitament för ett större
arbetskraftdeltagande. För att behovet av arbetskraft ska öka måste
lönesättningen dessutom bli flexiblare men också motverka stelheter på
arbetsmarknaden.
Stärkt konkurrenskraft är den andra förutsättningen för en bättre ekonomisk
utveckling. Det ställer i sin tur krav på fortsatt avreglering av arbetsmarknaderna
och produktmarknaderna i flera medlemsländer. EU bör även satsa mer på att
stärka sin konkurrenskraft på tjänstemarknaderna för att kunna upprätthålla och
öka arbetsproduktiviteten och samtidigt bana väg för en mer dynamisk ekonomi.

14
Den tredje förutsättningen för ökad tillväxt i euroområdet är att utveckla
potentialen i det privata näringslivet genom att skapa ett företagarvänligt klimat
och sänka de offentliga administrativa kostnaderna för företagen. Allt fler inser
hur oerhört viktigt detta är och flera förslag på både nationell nivå och EU-nivå
tar sikte på att förbättra regelverket.
För att höja produktiviteten måste arbetsmarknads- och
produktmarknadsreformerna följas av ökade satsningar på innovationer, bland
annat via t ökade investeringar i forskning och utveckling. Störst effekt får dessa
åtgärder om arbetskraftens utbildningsnivå och kompetens höjs så att
humankapitalet hela tiden anpassas till behoven på arbetsmarknaden.
11. Hur påverkar krisen arbetsmarknaderna?
Arbetslösheten i euroområdet har stigit varje månad sedan den senaste
bottennoteringen i mars 2008. I början av 2012 var arbetslöshetssiffran den
högsta på tio år, över 10 %. Arbetslösheten stiger i stort sett samtliga euroländer,
men skillnaderna är stora från land till land. Högst är arbetslösheten i länder med
stora obalanser, till exempel Grekland och Spanien, där siffran ligger på över
20 %. Ungdomsarbetslösheten är också rekordhög med siffror på över 40 % i
Grekland, Spanien och Portugal.
I Tyskland har den totala arbetslösheten dock sjunkit och i början av 2012 var
den under 7 %. Skillnaderna mellan olika arbetsmarknader i EU har ökat
rörligheten och gjort att människor börjat söka sig till regioner där de ekonomiska
obalanserna är mindre. Högre produktivitetstillväxt och måttliga löneökningar
kommer att ge lägre enhetsarbetskostnad på kort sikt, i synnerhet i PIGSländerna.
Men utan strukturreformer som kan stärka konkurrenskraften och
potentialen för tillväxt kommer dessa även i fortsättningen att ha sämre
konkurrenskraft än EU-snittet.
12. Kommer krisen i euroområdet att leda till oroligheter, strejker och upplopp i
det korta perspektivet och hur påverkas EU:s sociala modell på lång sikt?
Åtstramningarna kommer att leda till väsentliga försämringar i EU:s
välfärdssystem på kort sikt, i synnerhet i de krisdrabbade länderna. Lägre löner,
sämre sociala förmåner och hög arbetslöshet väntas leda till att fler blir fattiga
och hemlösa. Större inkomstskillnader inom euroområdet kan också ge näring åt
social oro, nationalism och populistiska partier. På längre sikt kommer det att bli
svårare att bibehålla och finansiera EU:s nuvarande välfärdsmodell till följd av
den strikta budgetdisciplin som finanspakten föreskriver och den åldrande
befolkningen. Det kan dock ge impulser till förändringar i
socialförsäkringssystemet, som åtföljs av avregleringar på arbetsmarknaden och
incitament för att få in fler personer i arbetslivet.
13. Många känner ett stort avstånd till de nyinrättade teknokratregeringarna i
euroområdet. Hur påverkar krisen demokratin på lång sikt?
Teknokratregeringar är inget nytt i EU. I Italien tillsattes flera stycken för att
hantera de ekonomiska kriserna på 1990-talet och Grekland hade en liknande

15
interimsregering 1989–1990. De sittande teknokratregeringarna i Grekland och
Italien är tillfälliga och kommer att ersättas genom vanliga parlamentsval. I
Grekland ska val till parlamentet hållas senare i vår. Italiens regering kommer att
sitta längre och har mer stöd för att genomföra reformer och åtstramningar.
Statsskuldskrisen och behovet av snabbare strukturreformer kommer troligen att
skynda på den gradvisa maktöverföringen från nationell nivå till Bryssel. EU och
dess medlemsländer har tagit flera steg, bland annat genom att anta ett nytt
regelverk för ekonomisk och finanspolitisk kontroll. De nya åtgärderna går under
samlingsnamnet ”sixpack” och omfattar fem förordningar och ett direktiv som
lagts fram av Europeiska kommissionen. Lagpaketet är den mest
genomgripande förändringen av EU:s och euroområdets ekonomiska styrning
sedan Europeiska monetära unionen sjösattes för nästan 20 år sedan. Det är ett
avgörande steg för att kunna garantera budgetdisciplin och bidra till en stabilare
ekonomisk utveckling i EU samt förhindra en ny kris. En av de viktigaste
nyheterna i ”sixpack” är att gränserna för statsskulden har fastställts: om ett
lands statsskuld överskrider gränsen på 60 % av BNP ska förfarandet vid alltför
stora underskott inledas (även om underskottet är lägre än 3 %). Ett tak införs för
den årliga ökningen av offentliga utgifter och bestäms utifrån tillväxttakten på
medellång sikt.
Ökat finanspolitiskt samarbete och åtgärder för att minska obalanserna kommer
att öka regelstyrningen inom finanspolitiken. Medlemsstaternas politiker kommer
således att ha mindre att säga till om framöver och vissa kommer att hävda att
detta försvagar demokratin i EU.
14. Hur påverkar krisen i euroområdet världsekonomin i stort?
Utsikterna för världsekonomin påverkas bland annat av politiska och
psykologiska faktorer i euroområdet. Om återhämtningen i USA blir starkare och
tillväxtmarknaderna fortsätter att växa är det möjligt att vi får ett scenario där
euroområdet tar små steg i rätt riktning och recessionen blir måttlig. Det som
framför allt talar för ett sådant scenario är den senaste överenskommelsen om
finanspolitiskt samarbete mellan EU-länderna, ECB:s likviditetsstöd till
europeiska banker samt de stora åtstramningspaket och omfattande
strukturreformer som genomförs i flera länder.
I ett scenario med en gradvis försämring i euroländerna med lägre framtidstro
och ökade påfrestningar på finansmarknaderna, leder till ökade krav på kraftfulla
politiska åtgärder med risk för en djupare recession i det svårkalibrerade
euroområdet. Den negativa effekten på både världsekonomin och
finansmarknaderna skulle därmed bli betydligt större.
En kollaps för eurosamarbetet skulle få allvarliga konsekvenser för
världsekonomin. Den globala tillväxten skulle sannolikt bli negativ eftersom
euroområdet är ordentligt sammanflätat med resten av världen genom handeln
och finansmarknaderna. Även på lång sikt skulle kostnaderna för ett
sammanbrott bli stora. EU-samarbetet skulle försvagas genom en sämre
fungerande inre marknad och utsikterna för Europas globala konkurrenskraft
skulle försämras.

16
C. Hur eurokrisen påverkar finanssektorn.
15. Varför påverkas bankerna av statsskuldskrisen i euroområdet?
Det finns tydliga kopplingar mellan statsskulden och problemen i banksystemet i
EMU och beroendeförhållandet har blivit ännu tydligare sedan krisen började.
Många europeiska banker har brist på likviditet men för vissa är det allvarligaste
problemet att solvensen är svag på grund av exponeringen mot statspapper, i
synnerhet från de perifera euroländerna. 2 Krisen innebär därför stora risker för
många europeiska banker som placerat stora belopp i statsobligationer. Dessa
banker har fått svårare att skaffa kapital bland privata investerare, inte minst som
en del av dessa drabbades av stora förluster efter att ha investerat i amerikanska
banker som råkade illa ut 2007 och 2008. Nu har beslutsfattarna stramat åt
regelverket med högre kapitalkrav som börjar gälla redan i juni i år och innebär
att bankernas kapitalreserv måste öka med 115 miljarder euro.
Banker, finansiella system och ekonomier i krisens kärna påverkades omedelbart
av krisen, men den spreds även till andra länder runtom i världen. Där var
orsakerna mindre direkta och stod framför allt att söka i en lägre global likviditet,
sämre kreditgivning över nationsgränserna och minskad efterfrågan på
exportvaror. Med tanke på hur snabbt tidigare kriser har spritt sig till stora delar
av världen och hur svårt det är att förutsäga hur nya kriser ska gestalta sig är det
mycket viktigt att alla länder förbättrar sina banksystems förmåga att stå emot
inre och yttre påfrestningar. 3
16. Vilka länders banker har störst exponering mot krisländerna och hur stor
är denna?
De perifera euroländerna finansierade sina växande handelsunderskott genom
att låna pengar utomlands, både i den privata och den offentliga sektorn. Detta
var enkelt under flera år på 2000-talet eftersom Europeiska centralbanken (ECB)
höll räntan på en låg nivå. Att banker i euroområdets kärnländer – främst
Frankrike och Tyskland – hade stor exponering för de perifera länderna blev
tydligt i början av 2008.
Störst utlåning till de fem krisdrabbade länderna (Grekland, Portugal, Spanien,
Italien och Irland) hade de franska bankerna, med ett samlat belopp som i
september 2011 uppgick till 620 miljarder dollar enligt siffror från Bank for
International Settlements i Basel (BIS). 60 % av exponeringen fanns i Italien.
Efter Frankrike är det banksystemen i Tyskland och Storbritannien som står för
den största utlåningen med en exponering mot krisdrabbade länder som
motsvarar 456 miljarder dollar respektive 326 miljarder dollar. Exponeringen som
andel av BNP är störst i Frankrike (22 %), Portugal (17 %), Nederländerna
(16 %) och Belgien (14 %).
2
”Breaking up? A route out of the eurozone crisis”, RMF (Research on Money and Finance) Occasional report 3, november 2011.
www.researchonmoneyandfinance.org
3
”Basel III: A global regulatory framework for more resilient banks and banking systems”, Basel Committee on Banking Supervision,
december 2010 (senast ändrat juni 2011). www.bis.org/publ/bcbs189.pdf

17
Bank exposure to European debt to crisis-struck countries, September 2011 ($ bn)
Greece Italy Portugal Spain Ireland Total % of GDP
France 47.9 372.4 25.8 144.5 29.0 620 22.4%
Germany 18.6 144.7 30.0 160.9 101.6 456 12.7%
UK 11.5 61.3 23.4 93.1 137.1 326 13.5%
Netherlands 4.1 38.2 5.2 70.0 15.9 133 15.9%
Spain 1.0 35.5 78.8 8.6 124 8.3%
Belgium 1.4 22.2 3.2 21.2 23.4 71 13.9%
Switzerland 2.5 24.1 2.0 21.2 14.6 64 10.1%
Italy 3.2 3.5 29.5 15.9 52 2.4%
Portugal 8.7 2.5 24.5 5.2 41 17.2%
Austria 2.6 21.4 1.2 6.2 2.4 34 8.1%
Source: Bank for International Settlements
17. Hur påverkas bankerna av den privata sektorns deltagande (PSI) i Grekland
och hur kan detta påverka räntepremierna för andra länder?
Euroländernas beslutsfattare godkände ett andra räddningspaket till Grekland på
130 miljarder euro. Paketet villkorades med att Greklands privata långivare
skulle skriva ner sina fordringar. Man kom överens om att privata långivare –
främst banker och investeringsfonder – som äger grekiska statsobligationer
värda runt 200 miljarder euro skulle ta en förlust på 53,5 % av obligationernas
nominella värde, vilket motsvarar en förlust på runt 75 % av skuldens
nettonuvärde.
Investerarna gick med på att byta in grekiska statsobligationer mot nya
värdepapper med längre löptider och lägre kupongränta. Kupongräntan på de
nya grekiska statsobligationerna blir 2 % för treårsperioden från februari 2012 till
februari 2015, 3 % för de följande fem åren till februari 2020 och 4,3 % för
perioden från februari 2020 till februari 2042. Den vägda genomsnittliga
kupongräntan baserad på den vägda genomsnittliga räntan på utestående nya
grekiska statsobligationer blir 2,63 % de första åtta åren och 3,65 % för hela
trettioårsperioden. Obligationsinnehavarna erbjuds att växla in sina grekiska
statsobligationer mot 20 nya med ett nominellt värde som motsvarar 31,5 % av
det nominella värdet av befintliga obligationer. De nya obligationerna har löptider
på mellan 11 och 30 år och innebär att skulden betalas av med 5 % per år med
början 2023. Resterande 15 % av det ursprungliga nominella beloppet kommer
att vara i korta värdepapper som ges ut av räddningsfonden EFSF. De nya
värdepappren ska omfattas av brittisk lagstiftning.
Detta andra räddningspaket ska minska Greklands skuld med 107 miljarder euro
(av totalt cirka 360 miljarder euro). Paketet har utformats av den så kallade
trojkan – Internationella valutafonden (IMF), EU och Europeiska centralbanken –
och gör att Grekland kan lösa in obligationer värda 14,5 miljarder euro som
förfaller den 20 mars 2012 och därmed undvika statsbankrutt och risken för att
behöva lämna valutaunionen.
De flesta investerare (86 %) accepterade uppgörelsen. För bankerna var det
bättre att acceptera ett sämre värde på sina tillgångar än att riskera en
okontrollerad statsbankrutt som skulle kunna sprida sig som ringar på vattnet.
Eftersom bankerna redan har skrivit ner värdet på sina grekiska statspapper

18
borde effekterna bli begränsade. Grekiska banker kommer dock att drabbas hårt
på grund av sin höga exponering. Långivarna får alltså ersättning med mer än
50 % av de grekiska obligationernas nominella värde, medan det verkliga värdet
på andrahandsmarknaden är runt 36 % av det nominella. Bankerna får nya AAAratade
obligationer i utbyte mot dagens ”skräpobligationer”. Dessutom får de
15 % (eller 3 miljarder euro) kontant. 4
Beslutet har gjort det dyrare att låna i euroområdet genom att risken ökat för de
privata långivarna, men åtgärden har också tjänat sitt syfte: PSI-risken har lett till
att finansieringskostnaden ökat oproportionerligt mycket i medlemsländer som
har ohållbart stora skulder. Därmed kan den motverka en vidlyftig finanspolitik
och ett överdrivet risktagande samt minska risken för framtida kriser och på så
vis leda till bättre styrning. 5
Effekterna på styrningen lär å andra sidan begränsas av att beslutsfattarna
hävdar att PSI-risken i Grekland är av engångskaraktär och att den är nödvändig
för att bromsa ränteökningen i övriga krisdrabbade länder. Men eftersom
investerarna är osäkra på hur det blir med eventuella krav på deltagande från
den privata sektorn i framtiden kommer räntorna inte att sjunka som om frågan
vore helt avgjord och därmed bör en del effekter på styrningen kvarstå.
18. Hur omfattande är marknaden för kreditswappar i euroområdet och vilken
roll spelar dessa i krisen?
Den europeiska statsskuldskrisen 2010 ledde till oro för att marknaden för
kreditswappar skulle missbrukas i spekulationssyfte. Regeringsföreträdare har
anklagat investerare för att med hjälp av kreditswappar spekulera i att stater ska
gå i konkurs och för att ha förvärrat finanskrisen genom att skapa panik på
marknaden. En del menar att det var ökad aktivitet eller spekulativa affärer på
vissa kreditswappsmarknader som drev upp kostnaden för att skydda de berörda
staterna från att behöva ställa in betalningarna. När priset på kreditswappar steg
fick det priset på motsvarande obligationer att sjunka, och det i sin tur påverkade
swappriset. Det satte igång en negativ spiral där swappriserna steg och priserna
på de underliggande obligationerna sjönk.
För att hejda denna utveckling förbjöd den tyska finansmyndigheten i maj 2010
naken blankning 6 av kreditswappar för statsobligationer i euroområdet.
Europaparlamentet antog samma förbud i november 2011. Även om naken
blankning inte var orsaken till skuldkrisen i euroområdet kan handeln förstärka
prisras på problemtyngda marknader. Faktum är att premierna på kreditswappar
för grekiska, spanska, portugisiska och andra europeiska statsobligationer nådde
rekordhöga nivåer, vilket väckte misstankar om att hedgefonder drev upp
4
”What are bankers doing inside EU summits?”, 24 januari 2012 http://www.neurope.eu/blog/what-are-bankers-doing-inside-eusummits
5
”Time to jettison the plans to hit Greek creditors”, 5 januari 2012. http://www.ft.com/intl/cms/s/0/5560c714-36dc-11e1-b741-
00144feabdc0.html#axzz1pjUPpxbZ
6
Naken blankning innebär att en person säljer någon form av överlåtbar tillgång utan att först låna värdepappret eller försäkra sig
om att det kan lånas, så som normalt sker vid blankning. Om säljaren inte lyckas framskaffa värdepappren inom avtalad tid kallas
det ”failure to deliver”. Transaktionen är normalt inte avslutad förrän säljaren har förvärvat värdepappren eller säljarens mäklare har
avslutat affären.

19
priserna för att skapa panik och göra stora vinster. 7 Eftersom marknaderna för
kreditswappar är små är det relativt lätt att manipulera priserna och vissa
hedgefonder tros ha pressat upp dem för att sedan kunna sälja dem med vinst.
Men det finns en risk för att politiska ingrepp på kreditswappsmarknaderna i
stället för att bidra till en lösning på skuldkrisen i Europa i slutändan skadar både
perifera och andra ekonomier genom att lånekostnaderna drivs upp och det blir
svårare för både banker och företag att låna. 8 En rad välgenomförda ekonomiska
undersökningar har senare visat att påståendet om att priserna på kreditswappar
drevs upp av spekulation till stor del saknar täckning. 9
När det grekiska parlamentet godkände skuldbytet togs också beslutet att
tvingande ”collective action clauses” skulle gälla för den andel av obligationerna
som hölls av investerare inom landet. Utan ett tillräckligt stort frivilligt deltagande
skulle tvångsklausulerna ha gjort att kreditswapparna lösts ut. Totalt uppgår det
nominella nettovärdet på de utestående swapparna till 3,2 miljarder dollar. Det är
visserligen inget jättebelopp, men händelsen i sig skulle ha kunnat leda till
minskad riskbenägenhet på marknaderna. Värt att notera är att
betalningsprioriteringen påverkas när ECB enbart byter in sina grekiska
statsobligationer och att negativa effekter riskerar att spridas till andra länder. 10
Det finns fortfarande risk för att den del av skulden som inte omfattats av den
frivilliga nedskrivningen kommer att leda till att kreditswappar löser ut.
19. Hur ser Baselreglerna ut och hur kommer de att påverkas av krisen i
euroområdet?
EU har genomfört Baselöverenskommelsen genom direktivet om kapitalkrav,
som tagits fram för att säkerställa sunda finanser inom kreditinstitut (banker och
bolåneinstitut) och vissa investmentbolag. Direktivet om kapitalkrav trädde i kraft
den 1 januari 2007 och de långtgående bestämmelserna började tillämpas den 1
januari 2008. När Basel II kom gjordes ändringar i kapitalkravsdirektivet. Syftet
med Basel II var att skapa en internationell standard för att tillsynsmyndigheter
för bankväsendet skulle kunna kontrollera hur stora kapitalreserver bankerna
behöver ha för att man ska kunna förhindra finansiella och operativa risker (både
i banksystemet och ekonomin i övrigt).
Basel II-reglerna är uppbyggda kring tre så kallade pelare. Den första pelaren
anger kapitalkraven för att kunna klara kreditrisker, marknadsrisker och operativa
risker. Enligt den andra pelaren ska företagen och kontrollmyndigheterna besluta
om det behövs ytterligare reserver på grund av risker som inte räknas till den
första pelaren, och i så fall se till att företaget i fråga uppfyller även dessa krav.
Den tredje pelaren syftar till att förbättra efterlevnaden av regelverket genom
krav på att företagen offentliggör vissa uppgifter om risker, kapital och
riskhantering.
7
”Has the CDS market amplified the European sovereign crisis?”, Anne-Laure Delatte, Mathieu Gex, Antonia López-Villavicencio,
10 september 2010
8
”Bankers fear political moves will kill off CDS”, 25 oktober 2011 http://www.ft.com/intl/cms/s/0/dccc8d98-ff03-11e0-9b2f-
00144feabdc0.html#axzz1pjUPpxbZ
9 An AIMA Research Note (2011), ”The European Sovereign CDS Market”
10 http://www.raymondjames.com/bond_market_update.asp

20
Finanskrisen 2008–2009 ledde till att Baselreglerna skärptes. Basel III togs fram
i ett försök att komma till rätta med de brister som konstaterats i det tidigare
regelverket. Ett av de främsta skälen till att finanskrisen och den ekonomiska
krisen blev så allvarliga var att bankerna i många länder hade byggt in för starka
hävstångseffekter både i och utanför balansräkningarna. Samtidigt eroderades
gradvis kapitalbasen sett såväl till storlek som till kvalitet och många banker
hade otillräckliga likviditetsbuffertar. Genom Basel III försökte man därför stärka
regelverket för kreditinstitut.
I Basel III-avtalet höjs kravet på hur mycket kapital banker ska hålla i form av
kärnprimärkapital till 4,5 % (från 2 % i Basel II) och i form av Tier I-kapital
(primärkapital) till 9 % (från 4 % i Basel II) av bankens riskviktade tillgångar. I
Basel III införs också ytterligare kapitalbuffertar: i) en obligatorisk
konserveringsbuffert för kapital på 2,5 % och ii) en icke-obligatorisk kontracyklisk
kapitalbuffert. Nationella tillsynsmyndigheter ges möjlighet att utvidga
konserveringsbufferten via denna kontracykliska buffert med upp till 2,5 % i tider
av hög kredittillväxt. Dessutom införs ett minimikrav på bruttosoliditeten (3 %)
och två obligatoriska likviditetskvoter. Likviditetstäckningskvoten innebär krav på
att banken ska ha en tillräckligt stor buffert av högkvalitativa likvida tillgångar för
att kunna täcka det totala nettokassaflödet under 30 dagar. Den stabila
nettofinansieringskvoten innebär krav på att tillgänglig stabil finansiering ska vara
större än det som krävs för en stabil finansiering för en bank som befinner sig i
en ansträngd situation under en period av ett år. 11
Syftet med det nya regelverket är att göra bankväsendet säkrare genom att ta itu
med några av de problem som blev tydliga under krisen. Målet med att bankerna
ska ha mer kapital av högre kvalitet och att likviditetshanteringen ges en mer
framskjuten plats är att sporra bankerna att förbättra sin underliggande
riskhantering. Resonemanget går ut på att om bankerna i grunden förändrar sin
syn på risker så är det bra såväl för deras egna verksamheter som för
privatpersoner, investerare och stater. Basel III-förslagen är ett långsiktigt paket
med förändringar som ska inledas den 1 januari 2013 och som enligt Europeiska
kommissionens tidsplan inte kommer att ha genomförts fullt ut förrän 2021.
Sverige, Schweiz och Storbritannien inför dock högre kapitaltäckningskrav för de
största bankerna än vad som krävs enligt Basel III. Riksbanken har i samarbete
med Finansinspektionen och Finansdepartementet presenterat nya
bestämmelser med krav på att de fyra storbankerna – Handelsbanken, Nordea,
SEB och Swedbank – ska ha ett primärkapital på minst 10 % av bankens
riskviktade tillgångar från och med den 1 januari 2013, en siffra som ska ha stigit
till 12 % den 1 januari 2015.
Dessa siffror inkluderar en konserveringsbuffert för kapital på 2,5 % precis som i
Basel III-reglerna, men ingen kontracyklisk kapitalbuffert. I Schweiz har en
särskild kommitté föreslagit att kravet på kapitaltäckning för de båda största
bankerna – UBS och Credit Suisse – ska vara 19 %, varav minst 10 % ska vara
primärkapital och resterande 9 % ska utgöras av konvertibla skuldebrev som vid
behov kan konverteras till poster i eget kapital. I Storbritannien har Vicker's
11 http://www.basel-iii-accord.com/

21
Commission föreslagit åtgärder för att skilja retailbank-- från
investmentverksamheten och införa krav på kapitalbuffertar på totalt 17–20 % för
de största bankerna.
20. Kapitalkraven hade redan höjts innan de nya Basel III-reglerna träder i
kraft. Hur mycket behövs och när måste bankerna ha uppfyllt kraven?
Vid EU-toppmötet den 26 oktober 2011 beslöt man att överlåta åt Europeiska
bankmyndigheten (EBA) att utarbeta ett förslag till höjning av kapitalkraven inom
EU. EBA kom med sina rekommendationer den 8 december 2011. Det hjälper
bankerna att fortsätta sin utlåning under 2012 och motverkar en negativ spiral
där krediten stramas åt för att bankerna måste minska sin hävstång, något som
skulle försvaga den reala ekonomin.
De nya kapitalkrav som införs för att återskapa stabilitet och förtroende på
marknaderna är följande: För det första ska de institutioner som berörs av
initiativet ha ett kärnprimärkapital (core Tier I) på minst 9 % före slutet av juni
2012. För det andra ska det införas kapitalbuffertar som gör att institutionerna
kan hantera eventuella förluster på statsobligationer i euroområdet. Buffertarnas
storlek bestäms av bankernas exponering för statlig och kommunal upplåning i
EES-området. Hur stor den extra bufferten måste vara bestäms av skillnaden
mellan marknadspris och den värdering som görs i den aktuella
balansräkningen. För att inte bankerna genast ska sälja sina statsobligationer
ska kapitalbufferten fastställas med utgångspunkt i siffrorna från september
2011. Tack vare dessa buffertar kommer bankerna att kunna klara en rad svåra
påfrestningar och ändå kunna ha en tillräcklig kapitalnivå.
Enligt EBA ska de nya kraven uppfyllas i första hand genom att kapitalbeloppen
ökas och vinsterna återinvesteras. EBA uppmanar därför bankerna att sänka
sina utdelningar och bonusutbetalningar. Dessutom begärde EBA att alla banker
skulle lämna in sina planer på hur de nya kapitalkraven ska uppfyllas till
respektive nationella tillsynsmyndighet för godkännande senast den 20 januari
2012. De nationella tillsynsmyndigheterna ska i sin tur rådgöra med EBA. Målet
är att undvika en alltför omfattande hävstångsminskning, så de nationella
tillsynsmyndigheterna godkänner troligen bara planer som inte tros leda till
någon otillbörlig begränsning av den nationella tillgången på kredit.
21. Hur fungerar stresstesterna inom EMU?
Målet med de stresstester som genomfördes inom hela EU 2011 var att
utvärdera hur de testade bankerna skulle klara ett tänkbart ogynnsamt scenario.
I testerna 2011 godkände Europeiska bankmyndigheten (EBA) att vissa
kapitalökningar som gjorts under årets första fyra månader togs med när
resultaten beräknades. Alltså fick bankerna ett incitament att stärka sin
kapitalbas innan testerna gjordes. Testresultaten från 2011 visade följande:
I slutet av 2010 skulle 20 banker ha hamnat under gränsen på 5 % kärnprimärkapital
(core Tier 1) under den tvåårsperiod som testscenariot avsåg. Totalt skulle
26,8 miljarder euro ha saknats.
Från januari till april 2011 ökade kapitaliseringen med ungefär 50 miljarder euro.

22
När denna rekapitalisering räknades med var det åtta banker som inte nådde upp till
den lägsta kärnprimärkapitalrelationen på 5 % för tvåårsperioden och totalt
saknades 2,5 miljarder euro. För 16 banker var kärnprimärkapitalrelationen mellan 5
och 6 %.
Med utgångspunkt i dessa resultat kom EBA också med sin första formella
rekommendation: att de nationella tillsynsmyndigheterna skulle kräva att banker
med en kärnprimärkapitalrelation under 5 % omgående vidtar åtgärder för att nå
upp till gränsvärdet. EBA konstaterar dock att detta inte räcker för att komma till
rätta med alla tänkbara svagheter. Därför rekommenderar EBA även att de
nationella tillsynsmyndigheterna ska kräva att banker vars
kärnprimärkapitalrelation bara ligger marginellt över gränsen på 5 % och som har
stor exponering mot lån till krisdrabbade stater bör vidta särskilda åtgärder för att
stärka kapitalbasen. Åtgärderna bör, allt efter behov, omfatta utdelningstak,
minskad hävstång, nyemission eller konvertering av andra värdepapper till
kärnprimärkapital. EBA kommer att följa genomförandet av rekommendationerna
och lägga fram rapporter om framstegen i februari och juli 2012.
Den 8 december 2011 publicerade EBA resultaten av de uppdaterade
stresstesterna. Slutsatsen, som baserades på marknadspriserna i slutet av
september, blev att de europeiska bankerna måste öka sin kapitalbas med
114,7 miljarder euro (8 miljarder euro mer än vad som beräknats i oktober) för att
som engångshändelse bygga upp en tillfällig kapitalbuffert som skydd mot den
risk som statsskuldsexponeringen innebar. Bankerna måste också uppfylla
kravet om 9 % kärnprimärkapital senast i slutet av juni 2012. Meddelandet tyder
på att de nationella myndigheterna kan tillåta bankerna att uppnå målet genom
att sälja vissa tillgångar där detta inte minskar utlåningen till den reala ekonomin.
I meddelandet understryks att kapitalmålet inte får uppnås genom att bankerna
förändrar sina interna modeller. Krav ställs även på att Europas banker ska
bygga upp en särskild kapitalbuffert på 39,4 miljarder euro som skydd mot
förluster på statsobligationsmarknaden.
37 banker underkändes i EBA:s stresstest i december. Testet visade att tyska
banker måste förstärka sin kapitalisering med 13 miljarder euro, vilket är mer än
dubbelt så mycket som tidigare beräknat. Av de 13 tyska banker som testades
måste 6 stärka sin kapitalisering. För Deutsche Bank handlar det om
3,2 miljarder euro och för Commerzbank om 5,3 miljarder euro. De franska
bankernas kapitaliseringsbehov är däremot 1,5 miljarder euro lägre än de
8,8 miljarder euro som man trodde skulle behövas i oktober. Förändringen beror
på bankernas vinster i tredje kvartalet och deras minskade innehav av
statsobligationer. Dexia, som enligt EBA saknade 6,3 miljarder euro, undantogs
på grund av omstruktureringen. Sedan brytdagen den 30 september har Dexia
Group genomgått en stor omstrukturering och en statlig garanti kommer att
ställas ut för låneförbindelser som ställts ut av Dexia SA och dotterbolaget Dexia
Credit Local, när detta har godkänts av Europeiska kommissionen. 12 En relevant
fråga i sammanhanget är också hur trovärdiga dessa stresstester är: Hur mycket
påverkas resultatet av att de 17 olika nationella tillsynsmyndigheterna alla vill att
”deras” banker ska se bäst ut?
12 http://www.eba.europa.eu/

23
Totalt kapitaliseringsbehov per land, miljoner EUR
(första kolumnen – nya preliminära siffror (8 december), andra kolumnen – officiella
siffror från den 26 oktober)
22. Bankerna kommer att krympa sina balansräkningar för att klara de nya
reglerna. Hur påverkas företag och hushåll av den försämrade tillgången
på kredit?
Ledande europeiska banker säger att de hellre säljer tillgångar än lånar dyrt för
att uppfylla EU-kraven på högre kapitaltäckning. Följden kan bli att tillgången på
kredit i euroområdets försvagade ekonomi försämras ytterligare. Genom att
krympa sina tillgångar – nämnaren i kapitaltäckningsgraden – tror många banker
att de ska kunna uppnå målen utan att behöva skaffa nytt kapital eller använda
sig av statliga rekapitaliseringsåtgärder. Bankerna väljer således att krympa sina
balansräkningar genom att sälja risktillgångar. Deras strategi lär kritiseras av
politiker och tillsynsmyndigheter om den innebär att bankerna minskar sin
utlåning till kunderna och därmed sätter käppar i hjulet för den ömtåliga
återhämtningen i euroområdet.
De nya reglerna tvingar långivarna att granska sina kunder noggrannare och
antingen riva upp låneavtalen helt och hållet eller öka kostnaden för lån och
finansiering. De europeiska bankerna gör sig redo att göra sig av med lån på

24
totalt 3 000 miljarder euro när de ”minskar hävstången” i sina balansräkningar,
ett belopp som motsvarar ungefär 5–7 % av bankernas tillgångar. Följden blir att
företagen måste betala mer för att låna och att vissa kommer att få svårt att hålla
sig flytande och tvingas höja priset på sina varor i konsumentledet. Bankerna blir
mer restriktiva med vilka företag de lånar ut till eller vilka belopp de godkänner,
även när det gäller företag de samarbetat med i flera år. Det slår hårt inte bara
mot den europeiska ekonomin utan kan även hota tillväxten i Asien och
återhämtningen i USA.
Strängare lånevillkor kan försämra likviditeten och leda till att räntorna stiger i de
berörda länderna. En kreditåtstramning gör ofta att långivare och investerare
söker sig till kvalitetspapper i jakten på säkrare investeringar (inte sällan på
bekostnad av små och medelstora företag). Å andra sidan är det färre företag
som vill låna pengar just nu, med undantag för företag i kontracykliska branscher
eller nischmarknader som går bra. Och i de länder där fastighetsbubblor spelade
in när skuldkrisen briserade kommer bolånen att krympa med tiden.
I december genomförde ECB en första ”långfristig refinansieringstransaktion”
(LTRO) där banker i euroområdet erbjöds att låna pengar på tre års sikt. Syftet
med åtgärden var att minska farhågorna om en nära förestående
finansieringskris. Likviditetstillförseln anses ha gjort att vissa finansieringskällor
blev tillgängliga igen, men andra är fortfarande till stor del stängda. När ECB
kom med sitt andra och möjligen sista treåriga LTRO-erbjudande i februari 2012
passade europeiska banker på att förse sig med oväntat stora billiga lån: totalt
529,5 miljarder euro. Enligt ECB har 800 banker skaffat finansiering genom
LTRO-åtgärderna. Dessa lån kan också påverka bankernas solvens eftersom det
går att göra vinster på att låna till en ränta på 1 % för att sedan låna ut till
krisdrabbade länder med en marknadsränta på mer än 5 %.

25
D. Europeiska politikers respons på eurokrisen
23. Hur har politikerna i euroområdet reagerat på krisen och vilka är de främsta
politiska åtgärderna?
I maj 2010 satte den så kallade trojkan, det vill säga Europeiska kommissionen,
Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) samman
ett grekiskt räddningspaket med lånegarantier på 110 miljarder euro i utbyte mot
att Grekland ska genomföra omfattande finanspolitiska åtstramningar. Trots detta
räddningspaket återvände inte förtroendet och lånekostnaderna i de mest
problemtyngda länderna fortsatte att stiga. Europeiska beslutsfattare menade att
den privata sektorn måste bidra till framtida räddningspaket vilket slog hål på
föreställningen att inget EMU-land kan gå i konkurs och att det praktiskt taget är
riskfritt att investera i deras skuldpapper. I mars 2012 enades man om ett andra
lån på 130 miljarder euro och en skuldnedskrivning med privata långivare på
drygt 100 miljarder euro i syfte att minska statsskulden till 120 % procent av BNP
till år 2020.
Den initiala responsen att skapa den europeiska finansiella
stabiliseringsfaciliteten (EFSF) var en klart otillräcklig och enbart tillfällig lösning.
Förklaringen till att politikerna inte hade bråttom att skapa brandväggar, stoppa
spridningen och återskapa förtroendet var troligen risken för oansvarigt beteende
(moral hazard). En snabblösning hade aldrig tvingat de skuldtyngda länderna att
sätta igång de omfattande reformer som behövdes. Den europeiska
stabilitetsmekanismen (ESM) är en permanent räddningsfond med mer eldkraft
och starkare mandat, även om den av många fortfarande anses otillräcklig 13 .
Dessa fonder är avsedda att fungera som brandväggar som ska förhindra att
kriser sprider sig till sårbara länder.
Kärnländerna i euroområdet har erbjudit finansiellt stöd i form av lån till
krisdrabbade länder förutsatt att dessa vidtar finanspolitiska åtstramningar.
Kortsiktiga åtgärder räcker dock inte. Det är nödvändigt att ta itu med de
underliggande orsakerna till krisen för att förhindra att den återuppstår. På
medellång sikt är det viktigt att återskapa konkurrenskraften och begränsa
ländernas budgetunderskott. Därför driver man vid sidan av det finansiella stödet
också igenom strukturella reformer på arbets- och produktmarknaderna. För att
förhindra en liknande kris i framtiden kommer man dessutom att inleda ett
närmare ekonomiskt och finanspolitiskt samarbete i form av finanspakten.
Tidigare har många länder brutit mot stabilitets- och tillväxtpaktens regler om
statsskuld och budgetunderskott. I det nya avtalet som alla EU-länder utom
Storbritannien och Tjeckien har godkänt ska man få länderna att följa
bestämmelserna genom ökad disciplin och automatiska sanktioner för de länder
som inte respekterar avtalet. Länderna kommer också att behöva införa
ansvarsfulla budgetregler i sin nationella lagstiftning.
13 Läs mer i fråga 26.

26
24. Politikernas sätt att ta itu med krisen har beskrivits som att ”sparka burken
längre fram längs vägen” – vad menas med det?
Även om Europas politiker har angripit de kortsiktiga effekterna av krisen har de
kritiserats för att inte gå till grunden med dess orsaker. I stället har responsen på
krisen beskrivits som kosmetiska kortsiktiga åtgärder utan tillräckliga långsiktiga
lösningar. Därav kommer påståendet att man bara sparkar burken längre ned
längs vägen.
Däremot har man inte erbjudit snabba lösningar som euroobligationer för att
förhindra risken för oansvarigt beteende (moral hazard), vilket betyder att ett
dåligt beteende belönas medan ett bra beteende straffas. Dessutom är tyska
medborgare mycket skeptiska till att utöka det permanenta stödet till
krisdrabbade länder i Sydeuropa samtidigt som grekerna har haft svårt att
acceptera de långtgående konsekvenserna av långsiktiga reformer.
Skattebetalarna i Tyskland, som är den största långivaren i räddningspaketet,
anser inte att det är rättvist att de ska behöva betala för de södra
medlemsländernas ansvarslöshet. Eftersom det har funnits ett motstånd i båda
länderna mot att ge och ta emot stöd var det inte möjligt att enas om en
långtgående och långsiktig överenskommelse som finanspakten förrän krisen
hade fördjupats så mycket att politikerna verkligen insåg allvaret.
Så även om beslutsfattarna har kritiserats för att bara sparka burken längre ned
längs vägen kanske det var den enda lösningen. Så länge det var lugnt fanns det
inget snabbt sätt att inrätta de nödvändiga institutionerna. Uttalandet från EUkommissionens
tidigare ordförande Romano Prodi för drygt tio år sedan är värt
att lägga på minnet: “Jag är säker på att euron tvingar oss att införa en ny
uppsättning ekonomisk-politiska instrument. Det är politiskt omöjligt att föreslå
detta nu. Men en dag kommer en kris och nya instrument kommer att skapas.”
Dessa nödvändiga institutioner (finansiell union, finanspolitisk union samt
permanent långivare och sista låneinstans för regeringar) har ännu inte skapats
men utvecklingen går framåt.
25. I vilken utsträckning har EMU trots EU:s fördrag blivit en så kallad
transferingsunion?
Med transfereringsunion menar man att ett EMU-land stödjer ett annat
medlemsland genom en finansiell överföring. Enligt artikel 125 i fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt ska inte unionen och dess medlemsstater
ansvara för eller åta sig förpliktelser som har ingåtts i en annan medlemsstat.
Det enda alternativet fördraget lämnar är således att den insolventa staten
skriver ned sina skulder. 14 Euroländerna har emellertid utarbetat en plan för hur
man ska kunna tillhandahålla finansiellt stöd till problemtyngda länder genom
EFSF och ESM. Dessa mekanismer gör det möjligt för starkare länder att lägga
ihop medel och låna ut pengar till svagare länder, men eftersom de inte ger
upphov till ett ömsesidigt ansvar strider de inte mot fördraget.
Vissa ekonomer hävdar att EMU redan är en transfereringsunion och att den var
dömd att bli en sådan på grund av sin konstruktion. Ekonomiprofessor Philipp
14 http://www.ft.com/intl/cms/s/0/622595e2-37c7-11e1-a5e0-00144feabdc0.html#axzz1o2bRWi6p

27
Bagus (2010) 15 menar att regeringar indirekt kan skapa pengar genom att ha
budgetunderskott och ge ut statsobligationer. Eftersom Europeiska
centralbanken (ECB) godtar obligationer som säkerheter kan dessa obligationer
skapa pengar. Det har gjort det möjligt för vissa länder i eurosamarbetet att ha
budgetunderskott och åtnjuta en bättre levnadsstandard på bekostnad av länder
med mindre budgetunderskott. ECB godtar dock bara statsobligationer av högsta
kvalitet, det vill säga med kreditbetyget investment grade, som säkerhet och kan
alltid justera denna måttstock. Det betyder att enskilda regeringar inte kan skapa
pengar efter eget gottfinnande – när de offentliga finanserna riskerar att bli
ohållbara kan bankerna inte längre använda statsobligationer som säkerheter för
att låna från ECB. Nyligen ökade ECB penningmängden genom att köpa
statsobligationer på andrahandsmarknaden under programmet för
värdepappersmarknaderna (SMP) och den långsiktiga refinansieringsplanen
(LTRO) men detta är tillfälliga åtgärder för att stärka förtroendet och likviditeten.
Det har kommit förslag om att skapa mer direkta instrument som
euroobligationer eller stabilitetsobligationer, som de också kallas. Sådana
gemensamt garanterade obligationer skulle ersätta de nationella. Detta skulle
kunna skapa en större marknad för skuldfinansiering i euroområdet och kan
medföra lägre räntor. Tyskland och flera andra regeringar är dock fortfarande
emot detta. Dessutom är det oklart om ett sådant gemensamt ansvar inte strider
mot tidigare nämnda artikel 125 i fördraget.
26. Vad kännetecknar transfereringsunionens viktigaste stödmekanism, den
europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och på vilket sätt är
nästa mekanism, den europeiska stabilitetsmekanismen (ESM),
annorlunda?
Den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) skapades av
euroländerna 2010. Dess främsta mål är att trygga den finansiella stabiliteten i
euroområdet genom att anskaffa medel till kapitalmarknaderna och ge lån till
euroländer med finansiella svårigheter. Den kan också, på grundval av ECB:s
analys, intervenera på andrahandsmarknaden för obligationer. 16 EFSF backas
upp av garantiåtaganden från euroländerna och hade en ursprunglig
utlåningskapacitet på 440 miljarder euro. Hittills har Grekland, Irland och
Portugal fått stöd ur fonden, och EFSF:s återstående utlåningskapacitet är 250
miljarder euro. I mitten av 2012 ersätts eller kompletteras den tillfälliga
stödfonden EFSF av den permanenta europeiska stabilitetsmekanismen ESM
som har en kapacitet på 500 miljarder euro. Utlåningskapaciteten kan dock
utökas till 700 miljarder euro eftersom den nuvarande kapaciteten anses för liten
om några av de större länderna skulle behöva stöd. Euroländerna, centralbanker
och finansministrar avser att diskutera storleken på räddningsfonden den 30-31
mars i Köpenhamn. 17 IMF, ECB och andra officiella representanter har uttryckt
oro över att brandväggen inte är tillräcklig och bör utökas till 1 000 miljarder euro.
ESM kommer att ha samma huvudegenskaper som EFSF, men den nya fonden
är mer robust eftersom pengarna betalas in i förskott. Dessutom kommer det att
15
Philipp Bagus (2010). The Tragedy of the Euro.
16
http://www.efsf.europa.eu/about/index.htm
17
http://www.reuters.com/article/2012/03/16/us-eurozone-bailout-capacity-idUSBRE82F0JM20120316

28
finnas ett större inslag av flexibilitet och oberoende eftersom det nya fördraget
innehåller ett röstförfarande för nödsituationer som innebär att beslut om
finansiellt stöd från fonden kan tas med en kvalificerad majoritet motsvarande 85
procent av rösterna. 18 ESM innebär också en bättre ekonomisk övervakning av
EU. Vidare finns det ett större fokus på krisförebyggande insatser,
skuldhållbarhet och en effektivare kontroll av regelefterlevnad. För att få
ekonomiskt stöd måste det land som anslutit sig till ESM ratificera finanspakten.
Dessutom skiljer man på likviditets- och solvenskriser. I händelse av ett
likviditetsproblem ger ESM ekonomiskt stöd förutsatt att medlemslandet uppfyller
villkoren i ett anpassningsprogram. Utländska långivare kommer att uppmuntras
att behålla sin exponering. Om en analys däremot visar att landet i fråga riskerar
att bli insolvent ska en plan göras upp med privata fordringsägare. Dessutom
tillhandahålls stöd via ESM. Syftet är att underlätta samarbetet mellan låntagare
och långivare. Alla nya statsobligationer i euroområdet ska omfattas av
tvingande klausuler om kollektiva åtgärder (CAC). CAC gör det möjligt för
långivare att godkänna och se till att en viss ändring av betalningsvillkoren blir
juridiskt bindande. Sådana förändringar kan till exempel ha att göra med ett
stillestånd, en förlängning av löptiden, en räntesänkning och/eller en
nedskrivning. 19
27. Vad ingår i EU:s så kallade ”sixpack”?
EU:s så kallade ”sixpack”- regler, som bortsett från det finanspolitiska ramverket
trädde i kraft 2012, är en uppsättning åtgärder som ska göra det lättare att införa
sanktioner mot EU-länder som inte följer reglerna. ”sixpack”- reglerna baseras på
fem förordningar och ett direktiv som har lagts fram av kommissionen och som
antogs av alla 27 medlemsstater och parlamentet i oktober 2011. Reglerna gäller
budgetpolitik och makroekonomiska obalanser.
Budgetpolitik
1. Skärpt budgetövervakning och samordning av den ekonomiska
politiken
Problemet med en hållbar budgetplanering angrips genom införandet av
ett landspecifikt medellångsiktigt budgetmål. Detta inbegriper ett tak för
den årliga offentliga utgiftsökningen utifrån en BNP-tillväxt på medellång
sikt. Om budgetplanen avviker på ett betydande sätt från reglerna kan
landet bli ombett att utarbeta och lägga fram en ny plan. Ett land som inte
följer reglerna kan bli föremål för finansiella sanktioner i form av en
räntebärande deposition på minst 0,2 % av BNP. Sanktionen kan
upphävas enbart om en enkel majoritet av länderna, det vill säga 9 av 17
euroländer, motsätter sig den.
18 http://www.efsf.europa.eu/attachments/faq_en.pdf
19 http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=MEMO/10/636

29
2. Påskyndande och förtydligande av tillämpningen av förfarandet för
alltför stora underskott
Budgetunderskottet får inte vara större än 3 % av BNP och statsskulden
får inte överstiga 60 % av BNP. Om en medlemsstat inte uppfyller kravet
på en skuldkvot på högst 60 % av BNP tillämpas, efter beaktande av alla
relevanta faktorer och den ekonomiska cykelns inverkan, förfarandet för
alltför stora underskott (även om landets budgetunderskott är under 3 %).
Detta gäller om inte differensen till referensvärdet på 60 % av BNP under
de senaste tre åren har minskat med i genomsnitt en tjugondel per år. Om
landet misslyckas med att sänka sina utgifter i enlighet med
rekommendationerna kan det beläggas med böter på minst 0,2 % av BNP.
Sanktionen kan upphävas enbart om en kvalificerad majoritet av länderna,
det vill säga 12 av 17 euroländer, röstar emot.
3. Effektiv kontroll av regelefterlevnad
Länder som inte följer reglerna kan beläggas med böter på 0,2 % av BNP
för föregående år. Böter fanns redan under stabilitets- och tillväxtpakten
men tillämpades aldrig. Dessutom är det nu svårt för staterna att upphäva
sanktionerna på grund av mekanismen med omvänd röstning. Länder
som i likhet med Grekland manipulerar skuld- och underskottsstatistiken
för att uppfylla EU:s krav beläggs också med böter på 0,2 % av BNP.
Sanktionen består först i en räntebärande deposition. Den räntebärande
depositionen, inklusive upplupen ränta, återlämnas till medlemsstaten om
reformerna genomförs. Men om medlemsstaten inte genomför reformerna
omvandlas depositionen till en räntelös deposition och därefter till böter.
4. Medlemsstaternas nationella budgetramverk – fastställande av
statistiska och budgetmässiga standarder
Nationalräkenskaperna ska omfatta alla statliga organ och offentliga
företag. Statliga räkenskaper ska publiceras månatligen och regionala
räkenskaper kvartalsvis. Gränserna för statsskuld och budgetunderskott
ska skrivas in i nationell lag (förutom i Storbritannien). Budgetplaneringen
görs över tre år. Oberoende revisorer ska granska alla statliga
räkenskaper. Dessa standarder kommer att vara tillämpliga i början av
2014.
Makroekonomiska obalanser
5. Förebyggande och korrigering av makroekonomiska obalanser
Förfarandet gäller vid alltför stora underskott och ska identifiera och
korrigera skillnader i konkurrenskraft och makroekonomiska obalanser,
bland annat obalanser som kan växa fram till följd av offentlig och privat
skuldsättning, bostadspriser, arbetslöshet, bytesbalans och reala effektiva
växelkurser. Förebyggande rekommendationer lämnas till medlemsstater
där obalanser är på väg att uppstå. I senare skeden ska den berörda
medlemsstaten lämna in en plan för korrigerande åtgärder tillsammans

30
med en färdplan och tidsfrister. Om inga framsteg har gjorts efter sex
månader och två varningar kan landet bötfällas med 0,1 % av BNP.
Denna sanktion kan enbart upphävas genom omröstning med omvänd
kvalificerad majoritet.
6. Verkställighetsåtgärder för att korrigera alltför stora
makroekonomiska obalanser i euroområdet
En medlemsstat som vid ett tillfälle underlåter att vidta de
rekommenderade korrigeringsåtgärderna kan åläggas att betala en
räntebärande deposition. Vid upprepad underlåtenhet att följa
rekommendationen kan depositionen omvandlas till årliga böter på 0,1 %
av BNP. 20 Medlemsstater som två gånger underlåter att lämna in en
tillfredsställande plan för korrigerande åtgärder kan åläggas sanktioner. I
båda skedena kan beslut enbart återkallas om en kvalificerad majoritet av
länderna (12 av 17 euroländer, med 157 av 213 röster) motsätter sig dem.
28. Vilka regler gäller för den nya finanspakten och vilka länder ingår?
Den nya finanspakten som ECB-chefen Mario Draghi beskrev som ett första steg
på vägen mot en fiskal union godkändes av 25 av 27 medlemsstater i slutet av
januari 2012 och undertecknades den 2 mars. Storbritannien och Tjeckien gav
inte sitt godkännande. Nästa steg är att länderna ska ratificera finanspakten.
Annars kommer de inte att kunna använda stödpengarna i början av 2013. 21
Finanspakten kompletterar bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten, som
antogs av alla 27 länder. Den nya finanspakten är ett mellanstatligt avtal mellan
25 länder och kan därmed inte betraktas som en ändring av EU:s lagstiftning.
Syftet med finanspakten är att öka budgetdisciplinen genom att införa
halvautomatiska sanktioner och skärpt övervakning. 22 Reglerna föreskriver att
medlemsländernas budgetar ska vara i balans eller visa överskott. Det
strukturella underskottet 23 får då vara högst 0,5 % av den nominella BNP. Om ett
land inte uppfyller det här kravet aktiveras den automatiska
korrigeringsmekanismen. 24 Varje land ska också skriva in kravet på en
balanserad budget i sina nationella lagar, helst i grundlagen. Dessutom ska alla
länder rapportera om sina planer på emissioner av skuldebrev. Alla större
ekonomiska reformer ska samordnas. 25
Finanspakten, som är budgetdelen i fördraget om stabilitet, samordning och
styrning, kommer att löpa parallellt med ”sixpack” - reglerna. Å ena sidan finns
det bestämmelser i fördraget som speglar begrepp som återfinns i stabilitets- och
tillväxtpakten som nu förstärks av det så kallade ”sixpack”. Å andra sidan är
vissa bestämmelser i fördraget om stabilitet, samordning och styrning mer
stringenta än ”sixpack”. Till exempel står det att medlemsstater i euroområdet i
20
http://europa.eu/rapid/pressReleasesAction.do?reference=MEMO/11/898
21
http://online.wsj.com/article/SB10001424052970203986604577256862951941608.html
22
Se fråga 5 om EU:s ”sixpack”
23
Ett strukturellt underskott uppstår när ett land har ett budgetunderskott trots att ekonomin går för full kapacitet.
24
Mer information om sanktioner finns i fråga 29
25
http://www.european-council.europa.eu/home-page/highlights/the-fiscal-compact-ready-to-be-signed-(2)?lang=lt

31
varje skede av förfarandet för alltför stora underskott ska stödja kommissionens
förslag eller rekommendationer i rådet om en medlemsstat i euroområdet bryter
mot underskottskriteriet såvida inte en kvalificerad majoritet är emot det. I
praktiken innebär det att om ett euroland bryter mot underskottskriteriet kommer
ett slags omröstning med kvalificerad majoritet att tillämpas i varje skede av
förfarandet vid alltför stora underskott även om detta inte föreskrivs i ”sixpack”.
Som nämnts ovan kräver dessutom fördraget om stabilitet, samordning och
styrning att medlemsstaterna ska skriva in de landspecifika medellångsiktigt
budgetmålen i nationell lagstiftning, helst i grundlagen. Fördraget om stabilitet,
samordning och styrning stärker också den ekonomiska styrningen. 26
29. Hur kommer sanktionssystemet att fungera?
Om ett land inte inför kravet på en balanserad budget i sin nationella lagstiftning
inom ett år efter undertecknandet av fördraget kan EU:s domstol besluta i
ärendet. Domstolens beslut är tvingande och om landet fortfarande inte uppfyller
kravet kan det bötfällas med upp till 0,1 % av BNP. Om landet tillhör euroområdet
betalas böterna till EU:s krisfond ESM. Annars går de till EU:s budget. 27
Halvautomatiska sanktioner kan dock upphävas av en supermajoritet av EU:s
länder.
30. På vilka sätt har politiker fokuserat på andra aspekter än
budgetkonsolidering såsom tillväxt, arbetsmarknad och konkurrenskraft,
för att lösa krisen?
Budgetkonsolideringen i problemtyngda euroländer är förvisso välbehövlig, men
inte tillräcklig för att öka tillväxten och sysselsättningen på längre sikt.
Euroländerna, som inte har möjlighet att devalvera, måste hitta andra sätt att
återupprätta sin konkurrenskraft. Den ekonomiska politiken i euroområdet har
kritiserats för att den är mindre inriktad på tillväxt än på budgetkonsolidering.
Eurokrisen har gjort det nödvändigt att påskynda viktiga strukturella reformer
som annars inte skulle ha genomförts. I februari 2012 antog den spanska
regeringen arbetsmarknadsreformer som innebär att anställda för varje inarbetat
år nu får 33 dagars lön i stället för 45 dagars lön vid avsked. 28 Syftet med
reformen är att bidra till flexibiliteten på arbetsmarknaden och på så vis öka
sysselsättningen och minska i synnerhet långtidsarbetslösheten och
ungdomsarbetslösheten.
Den italienska premiärministern Mario Monti har också genomfört reformer av
landets generösa pensionssystem och oflexibla arbetsmarknad. Dessutom höjs
pensionsåldern i Italien och pensionen kommer att vara kopplad till
pensionsinbetalningar snarare än till löntagarens slutgiltiga lön som tidigare.
Vidare kommer transportsektorn att bli mer konkurrensutsatt. Grekland har i sin
tur meddelat att man sänker minimilönen med 22 % samtidigt som man också
sänker pensionerna och påskyndar strukturella reformer på marknaderna för
arbete, produkter och tjänster. 29 Men även om man lyckas med dessa reformer
26
http://ec.europa.eu/economy_finance/articles/governance/2012-03-14_six_pack_en.htm
27
http://www.european-council.europa.eu/home-page/highlights/the-fiscal-compact-ready-to-be-signed-(2)?lang=lt
28
http://www.france24.com/en/20120210-spain-economy-unemployment-severance-limit-debt
29
http://www.bloomberg.com/news/2012-02-08/greece-to-pledge-20-cut-in-minimum-wage-pension-cut-draft- accord-shows.html

32
kommer det att ta tid innan de får positiva effekter på konkurrenskraften,
tillväxten och sysselsättningen. Dessutom måste man reformera
budgetförfarandet och skatteförvaltningen för att förhindra korruption och se till
att rättsstatsprincipen följs.

33
E. Europeiska centralbankens (ECB:s) och de nationella
centralbankernas roll
31. Vad får och vad får ECB inte göra för att stödja EMU-länderna enligt EU:s
fördrag?
Huvudmålet med Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och Europeiska
centralbanken (ECB) ska vara att upprätthålla prisstabilitet. Utan att åsidosätta
detta mål ska ECBS stödja den allmänna ekonomiska politiken inom unionen i
syfte att bidra till att förverkliga unionens mål enligt artikel 2 (artikel 127.1 i
fördraget om Europeiska unionens funktionssätt).
Enligt stadgan för ECBS och ECB kan de (i) verka för de finansiella
marknaderna genom att köpa och sälja fordringar och lätt omsättningsbara
värdepapper med leverans (omgående eller på termin) eller enligt återköpsavtal
och genom att ge och ta upp lån i sådana fordringar och värdepapper, såväl i
euro som i andra valutor, samt genom transaktioner med ädelmetaller och (ii)
utföra lånetransaktioner med kreditinstitut och andra marknadsaktörer, varvid lån
ska lämnas mot tillfredsställande säkerheter.
Enligt artikel 123.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är det
förbjudet för ECB och de nationella centralbankerna att ge offentliga organ rätt
att övertrassera sina konton eller att ge dem andra former av krediter. Detsamma
gäller förvärv av skuldförbindelser på primärmarknaden. Artikel 124 i fördraget
förbjuder varje åtgärd som ger offentliga organ en positiv särbehandling hos
finansinstitut i den mån åtgärden ”inte är baserad på tillsynsmässiga hänsyn”
medan artikel 125.1 fastställer att unionen inte ska ansvara för eller åta sig
förpliktelser som har ingåtts av offentliga myndigheter i någon (inklusive en
annan) medlemsstat, ”dock utan att detta påverkar ömsesidiga finansiella
garantier för det gemensamma genomförandet av ett visst projekt”. Det betyder
att ECB inte är långivare i sista hand för medlemsstaterna (och inte heller för
banker för vilka de nationella bankerna ska fungera som långivare i sista hand,
men ECB:s politik kan dock underlätta situationen väsentligt för bankerna (se
fråga 33)).
32. Hur har ECB utövat penningpolitiken under krisen?
ECB:s penningpolitik har varit expansiv och den har använt både
standardåtgärder (som räntesänkningar) och åtgärder av icke konventionellt slag
(som att öka likviditeten) (läs mer i fråga 33).
Efter Lehman Brothers kollaps i september 2008 sänkte ECB styrräntan med
3,25 procentenheter på sju månader från 4,25 % till historiskt låga 1 %.
Dessutom erbjöd ECB möjligheter för banker att låna till fördelaktigare villkor
genom att bland annat sänka kraven på säkerheter vilket resulterade i en ännu
mer expansiv politik. Styrräntan låg kvar på 1 % till april 2011, men när den

34
ekonomiska tillväxten repade sig och deflationstrycket försvann höjde ECB
styrräntan i två lika stora steg till 1,50 %. Den statsfinansiella krisen och de
ekonomiska utsikterna försämrades dock och räntan sänktes återigen med
0,25 procentenheter både i november och i december till den nuvarande nivån
på 1 %.
Genom att tillföra mer likviditet i banksystemet (läs mer i fråga 33) ökade ECB
sina åtaganden i balansräkningen från ungefär 1 400 miljarder euro (15 % av
euroområdets BNP) i början av 2008 till cirka 2 000 miljarder euro (omkring 23 %
av BNP) i slutet av 2008. Denna ökning vände delvis under 2009, men
åtagandena låg ungefär på denna nivå till slutet av 2011 och början av 2012 när
de steg igen till över 3 000 miljarder euro (mer än 30 % av BNP).
33. Vilket ansvar har ECB för den finansiella marknadens och bankernas
funktion, och på vilket sätt stödjer ECB marknaden med likviditet, det vill
säga vilka är dess faciliteter?
Finanskrisen har gjort det nödvändigt för ECB att agera utanför räntepolitiska
standardåtgärder inom tre marknadssegment: interbankmarknaden, marknaden
för säkerställda obligationer och statsskuldmarknaden (genom programmet för
värdepappersmarknaderna, Securities Markets Programme, SMP). 30
Som en följd av kollapsen på de finansiella marknaderna i slutet av 2008 vidtog
ECB flera åtgärder som i grunden ersatte bristen på en intermediär på
interbankmarknaden genom att öka förmedlingen via centralbanken:
Anbudsförfaranden med fast ränta och full tilldelning enligt vilket
motparter får full tilldelning på sina bud mot godtagbara säkerheter och
garantier om finansiell sundhet för att trygga bankernas tillgång till
likviditet.
Långfristiga refinansieringsåtgärder (LTRO) med löptider på 6 månader,
12 månader och 3 år avsedda att minska finansieringsproblemen i
banksystemet på längre sikt.
Utländska valutatransaktioner såsom swappavtal med den amerikanska
centralbanken, Federal Reserve, i syfte att minska risken för
valutaobalanser i bankens balansräkning.
En utvidgning av ramen för säkerheter för att öka bankernas möjligheter
att stärka sin likviditet.
Programmet för köp av säkerställda obligationer (CBPP) lanserades i juli
2009 för att pressa ned de mycket höga nivåerna på korta
penningmarknadsräntor, förbättra finansieringsvillkoren för kreditinstitut,
uppmuntra kreditinstitut att upprätthålla eller öka utlåningen till den privata
sektorn och stärka likviditeten på den privata obligationsmarknaden. Mellan juli
2009 och juli 2010 köptes säkerställda obligationer för 60 miljarder euro (dvs.
värdepapper som är säkerställda med en separat ”lånepool”, vanligtvis offentliga
lån eller bostadslån). I oktober 2011 presenterades det andra CBPP-programmet
30 González-Páramo, José Manuel (2011) ”The ECB’s monetary policy during the crisis”, avslutningstal vid den tionde konferensen
om den ekonomiska politiken, Málaga, 21 oktober 2011 http://www.ecb.int/press/key/date/2011/html/sp111021_1.en.html

35
under vilket 40 miljarder euro kommer att köpas inom ett år räknat från
november 2011.
Målet med programmet för värdepappersmarknaderna (SMP) är att åtgärda den
penningpolitiska transmissionsmekanismen genom att intervenera på
euroområdets marknader i syfte att skapa djup och likviditet i de
marknadssegment som är dysfunktionella. I februari 2012 uppgick det
utestående beloppet av köpta värdepapper till 219 miljarder euro. Jämfört med
kvantitativa lättnader som innebär att centralbankerna tillför extra likviditet för att
stimulera ekonomin (läs vidare i fråga 35) blir likviditetseffekterna till följd av köp
inom ramen för detta program helt neutraliserade.
34. Vilken roll spelar LTRO-lånen när det gäller bankkapitalisering och
kreditåtstramning (direkt roll) samt i statsskuldskrisen (indirekt roll)?
Syftet med LTRO-lånen är att minska bankernas finansieringssvårigheter.
Bankerna har möjlighet att använda denna finansiering för att stärka sin likviditet
och/eller öka kreditgivningen till realekonomin i allmänhet och till små och
medelstora företag i synnerhet. Bankerna kan också använda denna likviditet för
att köpa statsobligationer (särskilt från problemtyngda länder där räntorna är
högre). Detta gör det möjligt för banker att dra nytta av skillnader i riskpremier
och använda vinsten för att öka sitt kapital. Samtidigt bidrar de till att pressa upp
priset på statsobligationer, trycka ned räntan och därmed minska krisländernas
refinansieringskostnader.
På senare tid har ECB börjat trappa ned på sina köp av statsobligationer i
euroområdet under programmet för värdepappersmarknaderna (SMP). Enligt
ECB-chefen Mario Draghi 31 , är LTRO-lånen ett effektivare verktyg för att lätta på
marknadsspänningarna i euroområdet. Han menar att de treåriga LTRO-lånen i
december 2011 (så mycket som 490 miljarder euro lånades ut till en ränta på
1 % och med ännu mer generella säkerhetskrav) inte bara bidrog till att minska
finansieringsproblemen på interbankmarknaden utan även stabiliserade
situationen för krisdrabbade euroländer genom att pressa ned räntorna på deras
statsobligationer. Den 29 februari 2012 lånade ECB ut ytterligare 530 miljarder
euro i treåriga LTRO-lån.
Likväl nådde de belopp som deponerades hos ECB rekordnivåer i slutet av 2011
och i början av 2012 (drygt 800 miljarder euro), vilket tyder på att en stor del av
det kapital som ECB tillfört banksystemet ännu inte har kommit i bruk. Stressen
på finansmarknaderna är alltjämt hög och bankerna är mycket försiktiga med att
expandera kreditvolymerna.
35. Vad är det för skillnad mellan ECB:s stöd och de kvantitativa lättnaderna
från andra centralbanker?
Till skillnad från ECB har amerikanska Federal Reserve ett dubbelt mandat.
Federal Reserves mål är att främja maximal sysselsättning och prisstabilitet..
31 Intervju i Financial Times med ECB-chefen Mario Draghi, genomförd av Lionel Barber och Ralph Atkins den 14 december 2011 i
Frankfurt, http://www.ecb.int/press/key/date/2011/html/sp111219.en.html

36
Den brittiska centralbanken, Bank of Englands (BOE:s), mål är monetär och
finansiell stabilitet (det första inkluderar att fastställa inflationsmål och det senare
att vara långivare i sista hand). Målsättningen för den japanska centralbanken,
Bank of Japan (BOJ), är bland annat att upprätthålla prisstabilitet och därmed
bidra till en sund utveckling i samhällsekonomin samt att säkerställa en smidig
hantering av medel hos banker och andra finansiella institutioner och således
bidra till stabilitet i det finansiella systemet.
Kvantitativa lättnader innebär att centralbanker tillför rikligt med likviditet till
finansiella institutioner genom att köpa statspapper eller andra värdepapper från
marknaden i ett försök att öka likviditeten och utlåningen. Enligt fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt är det förbjudet för ECB att köpa
skuldförbindelser på primärmarknaden. Däremot neutraliseras
likviditetseffekterna av dess köp av skuldförbindelser på sekundärmarknaden (se
fråga 31 och 33). Bank of England och Federal Reserve får köpa
statsobligationer för att trycka ned de långa räntorna och hjälpa staten att få
tillgång till finansiering. Dessa två centralbanker lägger dock mindre vikt än ECB
vid att upprätthålla prisstabiliteten; för dem utgör bristen på tillväxt ett större hot.
För Japan är den främsta utmaningen för närvarande att bekämpa
deflationstrycket och den starkare yenen och samtidigt stötta finanssektorn.
Trots dessa olika mandat expanderade balansräkningen kraftigt för samtliga tre
centralbanker under krisen. Federal Reserves och Bank of Englands
balansräkningar expanderade från omkring 6 % av BNP 2008 till ungefär 19 % i
slutet av 2011. Motsvarande siffror för euroområdet under samma period var
15 % till cirka 30 %.
36. Kommer ECB:s politik att öka inflationen?
Om den ökade likviditeten kommer att leda till högre inflation beror på (i) hur
mycket av den som kommer ut i form av krediter i ekonomin (likviditet som
deponeras hos ECB ökar inte inflationen), och (ii) hur lägligt ECB drar tillbaka
likviditeten när finansmarknaderna väl stabiliseras och ekonomin börjar växa.
Med tanke på att ECB:s främsta mål är att upprätthålla prisstabilitet (ECB siktar
på att inflationen ska vara just under 2 % på medellång sikt) kommer den
sannolikt att agera snabbt om pristrycket skulle öka. Det gäller inte minst om det
uppstår oro för att ECB:s expansiva politik ska leda till högre
inflationsförväntningar.
Samspelet mellan penning- och finanspolitiken är en viktig aspekt. Så länge
finanspolitiken är mycket restriktiv kommer inte en expansiv penningpolitik att
öka inflationen utan snarare minska deflationsrisken. ECB försöker också att
bibehålla incitamenten för budgetkonsolidering och strukturella reformer i
medlemsstaterna. Till exempel lanserades LTRO-lånen i december 2011 först
efter det att EU:s ledare hade enats om regler för en mer samordnad och
restriktiv finanspolitik framöver.

37
37. Bör ECB göra som den privata sektorn och skriva av grekiska skulder?
Pressen på ECB att göra grekiska skuldnedskrivningar har ökat och privata
investerare menar att ECB bör vara med och dela på förlusterna. Omkring 90 %
av de privata långivarna deltar i omstruktureringen av den grekiska skulden. 32
Dessa insatser från den privata sektorn kommer att minska Greklands skuld med
omkring 100 miljarder euro (cirka 30 % av den totala skulden, 75 % av skulden
till privata långivare räknat i nettonuvärdet). Dessutom väntas ett nytt paket på
130 miljarder euro i stödlån från den europeiska finansiella
stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och IMF. Men många bedömare hävdar att det
inte räcker med den privata sektorns insatser (enligt det nuvarande programmet
ska Grekland minska sin skuld till 120 % av BNP fram till 2020) utan att även
skulden till offentliga långivare måste omstruktureras. 33
Till skillnad från kommersiella banker kan centralbanker tillfälligt ha ett negativt
eget kapital – de ska inte drivas av vinstintresse och om de skulle bli insolventa
måste de rekapitaliseras av den offentliga sektorn. ECB vänder sig starkt mot
förslaget att skriva ned värdet på sina grekiska statsobligationer. ECB hävdar att
sådana nedskrivningar förutom att de är ett juridiskt problem (läs mer om
förbudet mot att ge medlemsstaterna krediter i fråga 31) även riskerar att
försvaga centralbankens trovärdighet och utlösa panik bland investerarna. ECB
menar också att dess grekiska obligationer skulle behandlas annorlunda
eftersom de har stödköpts för att få marknaderna att fungera igen. Däremot har
ECB gått med på att fördela vinsten från sina grekiska statsobligationer (som
uppskattas till omkring 5 miljarder euro över tre år 34 ) till de nationella
centralbankerna. Dessa vinster kan sedan användas via EFSF för att finansiera
det grekiska stödprogrammet.
38. Vilken roll har de nationella centralbankerna, hur kan de lindra krisen och
vilken koppling har de till ECB?
De nationella centralbankerna inom Eurosystemet, det vill säga de länder som
har antagit euron, är juridiska personer enligt lagstiftningen i respektive land.
Samtidigt är de en del av eurosystemet och arbetar enligt ECB:s riktlinjer och
instruktioner.
De nationella centralbankerna deltar i genomförandet av den gemensamma
penningpolitiken i euroområdet genom att utföra penningpolitiska transaktioner.
Till exempel förser de kreditinstituten med centralbanksmedel och genomför
betalningar. Dessutom utför de transaktioner för förvaltning av valutareserven.
De nationella centralbankerna är också till stor del ansvariga för att samla in
nationell statistik och för att ge ut och hantera eurosedlar i sina respektive länder.
32
Milne, Richard, Kerin Hope, Peter Spiegel, ”Greek debt swap support close to 95%”, Financial Times, den 8 mars 2012
http://www.ft.com/intl/cms/s/0/68a97dfc-6945-11e1-9618-00144feabdc0.html
33
Se t.ex. Roubini, Nouriel (2012) “A Sweet Greek PSI Deal Transfers the Bulk of Future Losses to the Official Sector”, 6 mars
2012 http://www.roubini.com/analysis/171289.php
33
Atkins, Ralph, ”Draghi’s sleight of hand saves ECB from losses”, Financial Times, februari

38
Under nationella lagar kan centralbankerna tilldelas uppgifter som inte är
relaterade till penningpolitik, till exempel utföra övervakning av banksektorn
och/eller verkasom regeringens främsta bank.
I utförandet av uppgiften att underlätta betalningar kan det hända att de
nationella centralbankerna fungerar som långivare till de nationella
banksystemen. När insättningar flyttas från en bank i ett land till en bank i ett
annat land sker denna begäran via de nationella centralbankerna, och om dessa
transfereringar skulle vara olika stora uppstår ett saldo. Under krisen har till
exempel den irländska centralbanken, Central Bank of Ireland, byggt upp
åtaganden på 146 miljarder euro jämfört med 67 miljarder euro som lånats via
EFSF, och räntan på de förstnämnda är väsentligt lägre, 1 % mot 5 %.
Över lag är de nationella centralbankernas möjligheter att agera mot krisen
mycket begränsade eftersom de i egenskap av intermediärer mellan lokala
affärsbanker och ECB främst har en assisterande och administrativ roll, och
ibland även en tillsynsroll. Och även om de nationella centralbankerna har det
formella ansvaret för rollen som långivare i sista hand till finansiella institutioner i
sina respektive jurisdiktioner begränsas deras möjligheter att uppfylla denna roll
av att de inte har obegränsade resurser (dvs. att trycka pengar) samt av det
faktum att de finansiella institutionerna verkar i så många olika länder. Å andra
sidan inkluderar ECB-rådet euroländernas nationella centralbankschefer, vilket
innebär att de nationella centralbankscheferna även delar i ECB:s
beslutsfattande.

39
F. Internationella valutafonden (IMF) och eurokrisen
39. Hur får IMF sina resurser och hur mycket kan den låna ut till krisdrabbade
länder?
IMF finansierar huvudsakligen sin verksamhet via medlemsländernas
kapitalinsatser eller andel som beräknas utifrån en formel som tar hänsyn till
landets ekonomiska storlek och hur öppet landet är för internationell handel och
finansiella flöden. Ett lands andel bestämmer också dess röststyrka i IMF:s
styrelse. För närvarande har USA den största andelen (16,5 %) i IMF vilket
innebär att USA kan blockera beslut som kräver en majoritet på 85 procent. De
nordiska och baltiska länderna, som tillsammans har en representant i IMF:s
exekutiva styrelse, har en andel på 3,3 % medan större ekonomier som Kina och
Indien har andelar på 6,1 % respektive 2,5 %. Kina och Indien står för ungefär
14 % respektive 6 % av världens BNP (köpkraftsjusterat) och är i den meningen
underrepresenterade i IMF:s beslutsprocess.
IMF har dessutom en guldreserv som den kan sälja för att stödja sin finansiering.
Under perioden 2009-2010 såldes 400 ton (av totalt 3 200 ton), dels för att
finansiera löpande kostnader, dels för att kunna ge förmånliga lån till
låginkomstländer.
IMF kan också låna från sina medlemsländer. Det finns två olika
lånearrangemang - de nya lånearrangemangen (NAB) och de generella
lånearrangemangen (GAB) – där IMF lånar av sina medlemsländer. IMF kan
även låna bilateralt av medlemsländerna genom att emittera obligationer till
dessa länder.
IMF fastställer sin utlåningskapacitet på månadsbasis utifrån tillgängliga resurser
och tar då även hänsyn till kommande återbetalningar och redan anslagna
resurser. I slutet av januari 2012 hade IMF en utlåningskapacitet på 391 miljarder
US-dollar jämfört med 158 miljarder dollar 2010. Ökningen är främst ett resultat
av bilaterala lån under de nya lånearrangemangen (NAB).
Det finns också gränser för hur mycket enskilda länder kan låna från IMF och
dessa är baserade på dessa länders andelar. Under s.k. ”Standby”-arrangemang
och ”Extended”-arrangemang kan ett medlemsland exempelvis låna upp mot 200
procent av sin kvot årligen och 600 procent totalt. Under exceptionella
omständigheter kan dock dessa gränser höjas. 35
35 Mer information finns i IMF:s faktablad (http://www.imf.org/external/np/exr/facts/eng/list.aspx)

40
40. Vilken roll har IMF haft under eurokrisen?
Alla euroländer är medlemmar i IMF och har därmed såväl de rättigheter som de
skyldigheter som är förknippade med att vara medlem. Bland de tjänster som
IMF tillhandahåller till sina medlemmar är regelbunden ekonomisk övervakning
och rådgivning (s.k. Artikel IV-konsultationer) samt djupgående teknisk
rådgivning inom specifika områden. Artikel IV-konsultationerna är inriktade på
generell makroekonomisk politik och den tekniska rådgivningen på effektiviteten
av den ekonomiska politiken på områden såsom skattepolitik och
utgiftsfördelning. IMF utvärderar också den finansiella sektorn i sina
medlemsländer med fokus på finansiell stabilitet.
Som med andra valutaunioner/monetära unioner, exempelvis den västafrikanska
och östkaribiska, genomför IMF en årlig Artikel IV-konsultation med euroområdet
utöver de Artikel IV-konsultationerna som man gör med de enskilda länderna. I
konsultationen med euroområdet koncentreras analysen till penning- och
växelkurspolitik. Euroländerna kan också enskilt ansöka om nödlån i händelse av
en ekonomisk kris. Medlemsländernas skyldigheter innebär framför allt att betala
in kapitalinsatsen (se föregående fråga) samt att inrapportera korrekt
makroekonomiska information till IMF.
Mot bakgrund av att alla euroländer är medlemmar i Internationella valutafonden
var IMF engagerade i euroländernas ekonomi redan före eurokrisens utbrott. I
samband med IMF:s årliga konsultation med Grekland till exempel varnade
fonden landet för dess växande obalanser och behovet av att stärka
konkurrenskraften och minska budgetunderskottet. Den påpekade också bristen
på transparens i den offentliga sektorns räkenskaper. Efter krisens utbrott har
IMF tillsammans med EU och ECB gett nödlån som är villkorade mot politiska
reformer som syftar till att återupprätta den makroekonomiska balansen och
stärka konkurrenskraften.
IMF har också varit inblandad i det europeiska banksamarbetsinitiativet, det s.k.
Wien-initiativet, tillsammans med andra multilaterala organisationer, EU, lokala
institutioner och banker i den privata sektorn. Initiativet syftar till att förhindra en
omfattande kapitalflykt från utsatta länder, vilket skulle kunna orsaka
systematiska bankkriser.
41. På vilket sätt stödjer IMF tillsammans med EU kommissionen och ECB, den
så kallade trojkan, de krisdrabbade euroländerna?
Trojkan är samordningsmekanismen mellan de största finansiärerna av nödlånen
till de krisande euroländerna. Europeiska kommissionen, som representerar EUländerna,
den Europeiska centralbanken, som är ansvarig för penning- och
växelkurspolitiken i euroområdet, och IMF har olika regler och rutiner och det är
viktigt att se till att stödet inte hindras av skillnader i formaliteter.
Trojkamedlemmarna föreslår också villkor för utlåningsprogrammen och genom
att samordna mellan varandra kan de undvika motstridiga eller överlappande
krav.

41
Trojkasamarbetet underlättar dessutom diskussioner med mottagarregeringarna
så att de inte behöver förhandla enskilt med alla tre parter. IMF:s slutgiltiga
beslut om stöd fattas dock av IMF:s exekutiva styrelse i Washington som består
av 24 ledamöter och tillsammans representerar samtliga medlemsländer utifrån
deras kvoter.
42. Vilka länder har hittills fått lån av IMF? På vilket sätt har de fått lånen, hur
stora är lånen och vilka är villkoren?
För närvarande bistår IMF med lån till totalt 14 länder i Europa. 36 Av dessa är
Grekland, Portugal och Irland en del av euroområdet. IMF kan ge lån till länder i
ekonomisk kris på flera olika sätt: genom olika så kallade lånearrangemang,
kreditlinor och faciliteter. För närvarande finns det fyra olika lånearrangemang i
Europa: standby-avtal, ”extended” arrangemang, kreditlinan PLL (Precautionary
and Liquidity Line) och den utvidgade kreditfaciliteten. Dessa är ickekoncessionella,
vilket betyder att räntan som det låntagande landet betalar är
marknadsrelaterad, till skillnad mot långivning till låginkomstländer då räntan är
subventionerad.
Grekland var det första landet i euroområdet som fick ett nödlån från IMF i maj
2010. 37 Lånet uppgick till totalt 30 miljarder euro i form av ett treårigt standbyavtal
med tolv kvartalsutbetalningar. Medlemsstaterna i euroområdet bidrog med
lån på 80 miljarder euro. Utbetalningarna villkorades mot att den grekiska
regeringen skulle vidta vissa överenskomna reformer. Generellt omfattade
villkoren en minskning av budgetunderskottet för att dämpa den växande
statsskulden, privatiseringar av offentliga tillgångar för att betala tillbaka delar av
den offentliga skulden samt marknadsavregleringar för att höja effektiviteten i
ekonomin och den ekonomiska tillväxten.
I låneavtalet mellan Grekland och IMF specificeras villkoren i detalj. 38 Till
exempel måste den grekiska regeringen minska budgetutgifterna genom att
sänka bonusar och höja momsen. Den måste också göra en förteckning över
offentliga tillgångar som ska privatiseras samt stifta nya lagar som undanröjer
hinder på områden som frakttransporter. Anpassningsprogrammet föll dock inte
väl ut, framför allt därför att tillväxten var lägre än prognostiserat och att
privatiseringen inte gav de belopp man hade räknat med. Därför har trojkan och
den grekiska regeringen enats om att ersätta det befintliga avtalet med ett nytt
som också kombinerats med en nedskrivning av den offentliga skulden med
privata långivare (PSI). Det nya lånet uppgår till 130 miljarder euro, varav IMF
står för 28 miljarder euro.
I december 2010 ansökte och beviljades Irland ett lån från IMF och EU-
länderna. 39 Det totala lånebeloppet var 67,5 miljarder, varav 22,5 miljarder kom
från IMF. I Irlands fall bidrog även länder utanför euroområdet med bilaterala lån
36 http://www.imf.org/external/np/exr/facts/europe.htm
37 http://www.imf.org/external/np/exr/facts/europe.htm
38 http://www.imf.org/external/pubs/ft/scr/2012/cr1257.pdf
39 http://www.imf.org/external/pubs/ft/scr/2010/cr1257.pdf

42
(Storbritannien, Sverige och Danmark). Huvudsyftet med
anpassningsprogrammet är att ta itu med och försöka dämpa de omfattande
konsekvenserna som följde på den irländska finanssektorns kollaps.
Lånearrangemanget sträcker sig till december 2013.
Portugal beviljades i sin tur ett lån på 76 miljarder euro från IMF och
euroländerna i maj 2011. 40 Även det lånet sträcker sig över tre år och avtalet
löper ut 2014. När det gäller Portugal ansågs de största problemen vara en lång
period av svag ekonomisk tillväxt, urholkning av konkurrenskraften och ett
växande bytesbalansunderskott. Detta hade resulterat i ohållbart stora skulder
såväl i den privata som i den offentliga sektorn. Förutom att effektivisera den
offentliga sektorn inriktas de portugisiska reformåtgärderna på att stärka
konkurrenskraften i den privata sektorn. I synnerhet har arbetsmarknadsreformer
prioriterats.
43. Vilken metod använder IMF för att beräkna om ett lands statsskuld ligger
på en uthållig nivå? Och hur bedömer IMF euroområdets skuldsituation
jämfört med USA och Japan?
Skuldnivåns hållbarhet beräknas utifrån förväntat budgetunderskott, räntenivå
och ekonomisk tillväxt.
Formellt beräknas statsskuldens uthållighet enligt följande ekvation: ∆D/dt = Pd +
i×D, där skuldens förändring över tid (∆D/dt) är en funktion av det primära
underskottet (Pd – budgetunderskott exklusive räntebetalningar) plus räntan på
skulden (ixD).
Förändringen i statsskuldens andel av BNP kan uttryckas i följande ekvation:
D(D/Y)/dt = (Pd/Y) + (i-g)×(D/Y). Statsskuldutvecklingen (som andel av BNP)
bestäms alltså av förändringen av det primära budgetunderskottets (som andel
av BNP) (Pd/Y) och differensen mellan realräntan (i) och tillväxttakten (g)
multiplicerad med den rådande skuldnivån (som andel av BNP) (D/Y).
Skuldnivån anses ohållbar när en realistisk finanspolitik inte gör det möjligt att
minska skuldens andel av BNP vid ränte- och tillväxtnivåer som rimligen kan
förväntas.
Enligt beräkningar hade euroområdet som helhet 2010 en statsskuld vars andel
av BNP som motsvarade 85 %. Statsskulden hade ökat med 5 procentenheter
jämfört med föregående år och med 15 procentenheter jämfört med perioden
2003–2006. Statsskuldens utveckling går således åt ett håll där den riskerar att
bli ohållbar men går fortfarande att vända, t. ex genom budgetåtstramningar,
ökad tillväxt och lägre räntor.
Som jämförelse uppskattas USA:s statsskuld 2010 till 93 % av BNP, en ökning
från 61 % 2004. Skulden bedöms dessutom öka betydligt snabbare än i
euroområdet till följd av större budgetunderskott. Även om tillväxten väntas bli
högre i USA är behovet av åtstramningar större där än i euroområdet.
40 http://www.imf.org/external/np/exr/facts/europe.htm

43
I Japan uppskattas statsskulden till 220 % av BNP 2010, alltså betydligt högre än
i euroområdet och USA. Den höga skuldnivån är en konsekvens av att
upprepade försök att få fart på ekonomin genom stimulansåtgärder har skapat
stora primära underskott. Statens nettoskuld är visserligen lägre (117 % av BNP
om statens finansiella tillgångar räknas in), men om inte finanspolitiken förändras
eller den reala tillväxten ökar är skulddynamiken ohållbar.
För att kunna bedöma skuldnivåns hållbarhet behöver man dessutom ta hänsyn
till (implicita) ansvarsförbindelser. Dit hör både åligganden som staten inte
formellt erkänner och offentliga utgifter som kommer att stiga på grund av
strukturella faktorer. Till de förstnämnda kan statliga företags skulder räknas,
som vid en eventuell konkurs hamnar på statens balansräkning, och till de
senare återfinns kostnaderna för den åldrande befolkningen. Båda dessa
aspekter måste vägas in i en analys av skuldnivåns hållbarhet.
44. IMF har kritiserats för att behandla euroområdet annorlunda än länder i
Asien, Latinamerika och Afrika. Är den kritiken befogad?
Många har riktat kritik mot IMF för att nödlånen till euroländer inte varit lika hårt
villkorade som lånen till krisländer i Asien, Latinamerika och Afrika, som
tvingades genomföra stränga omställningsprogram. Kritiken håller till viss del på
att tystna i takt med att man börjar se hela vidden av hur människor i södra
Europa påverkas av reformerna. Men villkoren för utlåning till krisdrabbade
länder har samtidigt förändrats.
En analys av IMF:s insatser visar att omständigheterna kring de olika
räddningspaketen är olika och att de villkor som ställs upp därmed också skiljer
sig åt. De krav som ställdes på många länder söder om Sahara syftade i större
utsträckning till att åstadkomma långsiktiga förändringar i den ekonomiska
strukturen och ekonomiskt sett var stödet gynnsammare (med räntesubventioner
och skuldavskrivning). Både bakgrunden och målen såg alltså annorlunda ut än
för de räddningspaket som euroområdet nu erbjudits. Asienkrisen 1997–1998
präglades av att det privata kapitalinflödet plötsligt upphörde. Den gången ställde
IMF främst krav på avreglering av valutamarknader och finanspolitisk
åtstramning. Enligt många gjorde detta att krisen förvärrades genom att utflödet
av kapital ökade, så att växelkurserna blev ännu mer pressade. När det gäller
Argentinakrisen har kritiken av stödprogrammet och villkoren framför allt gjort
gällande att regeringen fick behålla en fast valutakurs alldeles för länge och att
IMF var för frikostigt med lån i en situation som blev allt hopplösare.
Klart är alltså att IMF har behandlat olika länder på olika sätt. Men
omständigheterna har också sett olika ut och tidigare misstag har förändrat
IMF:s krishantering. Precis som andra beslutsfattare samlar IMF på sig
kunskaper och erfarenheter vid varje ny kris . Statsskuldskrisen i euroområdet
måste alltså ses mot bakgrund av sin egen kontext, och sättas i perspektiv av
erfarenheterna från tidigare kriser.

44
45. Har IMF tillräckliga resurser för att kunna fortsätta ge stöd till euroområdet
om krisen förvärras? Om inte, hur kan man i så fall hitta de resurser som
behövs?
IMF gör uppskattningen att det samlade finansieringsbehovet i världen till följd av
eurokrisen och den globala finanskrisen under de kommande åren kommer att
uppgå till 1 000 miljarder dollar. 41 De resurser som finns inom IMF i dagsläget
räcker således inte (se fråga 38).
Målsättningen är att skapa, med hjälp av euroområdets egna resurser, en
finansiell brandvägg och på så sätt hejda spekulationerna om att Italien och
Spanien står på tur att drabbas av egna skuldkriser. Vid utgången av 2011
uppgick Italiens statsskuld till 2 300 miljarder dollar och Spaniens till
880 miljarder dollar. Båda länderna behöver omfinansiera stora delar av sina lån
under 2012. För Italiens del handlar det om cirka 275 miljarder dollar och för
Spanien om 50 miljarder dollar. Om dessa länder skulle behöva räddningspaket
från IMF skulle beloppen således bli betydligt större än i programmen för
Grekland, Portugal och Irland.
IMF avser att förstärka sin utlåningskapacitet med ytterligare 500 miljarder
dollar. 42 Det är än så länge oklart hur IMF tänker gå tillväga, men organisationen
har bett enskilda medlemmar (även centralbanker) om nya lån. Vissa
medlemmar har varit positiva (t.ex. Norge och Sverige), men många har också
varit skeptiska. USA, som går mot val och har en besvärlig beslutsprocess i
kongressen för att öka stödet till IMF, menar att euroländerna kan och bör göra
mer på egen hand innan de får mer stöd utifrån. Japan har begärt att få se en
trovärdigare plan från EU:s sida och Kanada vill att låginkomstländer ska
prioriteras. Kina vill inte ge sitt stöd åt nya IMF-lån utan att få mer att säga till om
inom organisationen (dvs. en högre röstandel i IMF:s styrelse). Kina vill
dessutom att EU ska erkänna landet som en marknadsekonomi för att på så sätt
stärka sin ställning i handelsdispyter inom Världshandelsorganisationen (WTO).
Euroområdets ministrar har samtyckt till att förstärka IMF:s resurser med
190 miljarder dollar och övriga EU-länder ställer upp med ytterligare 60 miljarder.
Storbritannien har dock redan sagt nej och tyska Bundesbank deltar bara om
andra stora länder utanför euroområdet också sluter upp. Tysklands politiker har
signalerat att de inte anser att det finns något brådskande behov av att stärka
brandväggen.
46. Hur kommer IMF som internationell organisation att påverkas av krisen i
euroområdet (och andra skuldkriser i de utvecklade länderna)?
Krisen i euroområdet (och den globala finanskrisen) har gjort att IMF på nytt
hamnat i centrum för global makroekonomisk politik. Det är en aning paradoxalt
med tanke på att det så sent som ett år innan krisen började var det många som
ifrågasatte om organisationen hade någon roll att spela på den globala arenan,
och även föreslog att den antingen skulle slås samman med Världsbanken eller
helt enkelt läggas ner. Det var framför allt två saker som gjorde att
41 http://www.imf.org/external/np/speeches/2012/012312.htm
42 http://www.imf.org/external/np/sec/pr/2012/pr1258.htm

45
organisationen ifrågasattes. För det första var många kritiska mot IMF:s
ekonomiska rådgivning, i synnerhet i samband med Asienkrisen men också mot
anpassningsprogrammen i utvecklingsländerna, och IMF hade förlorat en del av
sin legitimitet. För det andra hade de internationella kapitalströmmarna ökat
kraftigt och det var svårt att föreställa sig att stora länder skulle behöva söka stöd
från IMF igen. De stora ekonomierna i Asien hade dessutom byggt upp stora
utländska valutareserver för att kunna hantera ekonomiska krissituationer utan
att behöva vända sig till IMF.
Den globala finanskrisen och den därpå följande statsskuldskrisen i Europa har
visserligen skapat en roll för IMF men gör samtidigt att organisationens struktur
kommer att förändras på sikt. Det har blivit tydligt att IMF:s styrelseskick måste
förändras om organisationen ska kunna behålla sin legitimitet och relevans,
bland annat genom att röstandelarna förändras så att de bättre avspeglar den
rådande ekonomiska verkligheten. Sannolikt kommer snabbväxande asiatiska
länder att få en tyngre röst i styrelsen på bekostnad av europeiska länder.
Därmed kommer IMF:s råd och rekommendationer också att förändras.
Exekutivstyrelsen har i dag 24 ledamöter och det anses vara för många för att
den ska kunna arbeta effektivt. Det är därför inte otänkbart att EU kommer att få
nöja sig med att företrädas av en enda ledamot i stället för dagens sju.
Dessutom, så som den senaste krisen visat, orsakas idag fler många kriser i
världsekonomin på grund av ekonomiska relationer mellan länder, för att sedan
förvärras av den nationella politiken. Därför kommer IMF antagligen att i ännu
högre grad flytta fokus från enskilda länders ekonomiska politik (de årliga
artikel IV-konsultationerna) till relationer och ömsesidiga beroendeförhållanden
inom regioner och internationellt. Den utvecklingen har redan börjat genom att
spridningseffekter och smittorisker alltmer hamnat i fokus.

46
G. Grekland, Irland och Portugal – erfarenheter i de första
krisdrabbade länderna
47. Varför har Grekland drabbats hårdast av krisen?
Grekland gick med i euroområdet 2001. Därefter följde många år av god
ekonomisk tillväxt i spåren av sjunkande räntor och en bild av minskande risker.
Men samtidigt försvagades konkurrenskraften av stigande
enhetsarbetskostnader, vilket ledde till ett växande bytesbalansunderskott.
Dessa förhållanden förvärrades av stora offentliga utgifter som enligt uppgifter
från Eurostat konsekvent felrapporterades och även annan ekonomisk statistik
har ofta manipulerats. När den globala finanskrisen började koppla greppet om
den grekiska ekonomin höjdes prognoserna för budgetunderskottet betydligt
under både 2009 och 2010. Dessutom förvärrades utsikterna väsentligt för
Greklands statsskuld som redan var högst i euroområdet. På grund av svaga
offentliga finanser hade den grekiska regeringen små medel att dämpa
effekterna av den ekonomiska krisen. Detta ledde till att marknadens förtroende
för Greklands förmåga att betala tillbaka sina skulder rasade samtidigt som oron
för den grekiska betalningsförmågan ökade. Därför erbjöd euroländerna och IMF
gemensamt ett omfattande lånepaket till Grekland på 110 miljarder euro för att
hjälpa landet att tackla konsekvenserna av den ekonomiska krisen. Därefter har
den politiska och ekonomiska situationen i Grekland kantats av politisk turbulens,
storskaliga strejker och upplopp.
48. Vilket stöd har Grekland fått?
I maj 2010 enades euroländerna och IMF om ett grekiskt räddningspaket som
saknade motstycke i omfattning och uppgick till 110 miljarder euro (49 % av
BNP). Syftet var att hjälpa Greklands regering att betala räntor och amorteringar,
och därmed också minska nervositeten på finansmarknaderna. Stödet var starkt
villkorat. För att få framtida utbetalningar måste Grekland genomföra de
omfattande åtstramningar och strukturella reformer som beskrivs i programmet
(se fråga 42). Målens uppfyllelse övervakas av Europeiska kommissionen,
Europeiska centralbanken (ECB) och IMF.
Redan i ett tidigt skede fanns det tecken på att Grekland, troligen på grund av
den politiska situationen och viljan, hade problem med att uppfylla villkoren i
räddningsprogrammet. Reformer försenades eller blev bara delvis genomförda
och Grekland missade upprepade gånger budgetmålen (till viss del på grund av
att den ekonomiska recessionen fördjupades i takt med att åtstramningspolitiken
implementerades) samtidigt som Greklands skuld och skuldräntor fortsatte att
växa. Rädslan för att Grekland skulle tvingas ställa in betalningarna och/eller
lämna euroområdet skapade ny oro på finansmarknaderna.
Nästan två år efter det första räddningspaketet enades euroländerna om ett
andra stödpaket till Grekland i februari 2012. Den här gången uppgick stödet till
ytterligare 130 miljarder euro (64 % av BNP) över tre år. Lånet i detta andra
stödpaket ska främst användas för att finansiera ett obligationsbyte samt till att

47
stabilisera banksektorn och betala räntor. Man lyckades i en unik uppgörelse
även få privata obligationsinnehavare att gå med på att skriva ned värdet på sina
innehav av grekiska statsobligationer (närmare bestämt en nedskrivning på drygt
50 % av det nominella värdet på fordringarna, motsvarande ungefär 75 % av
nettonuvärdet). På så vis väntas man kunna säkerställa en snabbare grekisk
skuldminskning från den nuvarande nivån på omkring 160 % av BNP till ungefär
120 % av BNP i slutet av detta årtionde. Vidare har en rad ECB-beslut bidragit till
att förbättra situationen för Grekland. Bland annat har ECB beslutat att fördela
vinsten från grekiska obligationer till medlemsländerna i euroområdet vilket
underlättar beslutet i dessa länder att förlänga stödet till Grekland. Villkoren för
det andra stödprogrammet samt övervakningen av Greklands genomförande har
också skärpts betydligt från förra gången, och det finns en permanent närvaro av
inspektörer på plats för att se till att villkoren och målen uppfylls.
49. Vilka reformer behövs för att Grekland ska ta sig ur krisen?
Grekland behöver reformer på många ekonomiska områden.
Åtstramningsåtgärderna bidrar till att skapa kontroll över underskott och
skuldnivåer samt till att minska risken för en betalningsinställelse, men ytterligare
strukturella reformer behövs för att få fart på den ekonomiska tillväxten,
konkurrenskraften och skapa en långsiktigt hållbar lösning.
Flera reformer har redan genomförts medan andra står på tur enligt villkoren i
stödprogrammen. Grekland har bland de lägsta skatteintäkterna (i förhållande till
BNP) i euroområdet och skattereformer är nödvändiga för att öka statens
inkomster. Dessa reformer omfattar såväl effektivisering av skatteindrivningen
som avskaffandet av vissa undantag och förmåner. Eftersom den inhemska
grekiska marknaden dessutom är mycket reglerad och mer eller mindre stängd
för konkurrens, inte minst på tjänsteområdet, måste man se till att Grekland följer
reglerna för EU:s inre marknad så att den grekiska ekonomin kan bli mer
konkurrenskraftig. Som medlem i en valutaunion utan möjligheter till
valutadevalvering måste Grekland fullfölja en så kallad intern devalvering där
lönekostnaderna reduceras i syfte att stärka konkurrenskraften. Sådana
arbetsmarknadsreformer inkluderar också att minska förmåner och ersättningar
till offentliganställda samt att göra arbetsmarknadslagstiftningen mer flexibel.
Andra nödvändiga reformer inbegriper privatiseringsprogram, regleringar av den
finansiella sektorn och reformer för att effektivisera konkursförfaranden. Många
av dessa reformer ingick redan i det första stödprogrammet men har nu gjorts
ännu striktare och mer detaljerade.
50. Vad har hänt politiskt i Grekland sedan krisen startade?
Grekland gick till val i oktober 2009 när det ekonomiska läget redan var svårt på
grund av den globala finanskrisen. Väl vid makten erkände den nya regeringen
under ledning av George Papandreou att de offentliga finanserna var i betydligt
sämre skick än man väntat sig och velat medge vilket tvingade Papandreou att
genomföra en rad åtstramningar för att bekämpa krisen och återupprätta
marknadens förtroende. Å ena sidan möttes dessa åtgärder av nationella strejker
i Grekland och å andra sidan av kritik från EU för att inte vara tillräckliga.
Situationen förvärrades dock, och i april 2010 var den grekiska regeringen

48
tvungen att be om ekonomisk hjälp från EU och IMF. Det resulterade i att ett
stödprogram presenterades i maj (se frågorna 42 och 48).
Stödet för George Papandreou fortsatte att minska både hos den grekiska
befolkningen, som opponerade sig mot de tuffa villkoren i stödpaketet, och från
tjänstemän i EU och euroländerna som insåg att Grekland inte skulle kunna
uppfylla kraven på grund av den allt djupare europeiska skuldkrisen. I juni 2011
lyckades premiärminister Papandreou med knapp marginal vinna en
förtroendeomröstning i det grekiska parlamentet. I ett försök att dämpa
grekernas frustration och ta itu med sin fallande popularitet utlyste Papandreou
en folkomröstning om det framförhandlade stödpaketet i oktober 2011. Varken
EU eller IMF ansåg att detta var en framkomlig väg och det ledde till (i) att de
förlorade förtroendet för premiärminister Papandreou, (ii) att Papandreou
slopade planerna på en folkomröstning och så småningom också till (iii) hans
avgång som premiärminister. Efter intensiva förhandlingar enades man i
november 2011 om en ny bredare koalitionsregering under ledning av
teknokraten Lucas Papademos. Hans främsta prioritering var att se till att
uppfylla kraven för att få fortsatt stöd och bli kvar i euroområdet. Ett nytt grekiskt
parlamentsval är planerat till april 2012.
Grekiska generalstrejker, sociala oroligheter och upplopp har präglat grekernas
vardag sedan de första rapporterna om behovet av åtstramningar i slutet av
2009. Dessa händelser har också fördjupat den ekonomiska recessionen i
Grekland där tillväxten varit negativ sedan 2008 och förutses vara det under flera
år framöver.
51. Kommer och bör Grekland ställa in skuldbetalningarna, och bör Grekland
lämna EMU?
Spekulationerna om en grekisk betalningsinställelse, även under ordnade former,
har pågått sedan krisen inleddes och behovet av hjälp var ett faktum. Under
2011 nedgraderade alla de tre större kreditvärderingsinstituten Grekland till
motsvarande ”bankrutt ” (”default”).
Förespråkarna för en betalningsinställelse hävdar att Greklands skuld har skenat
iväg bortom all kontroll, att landet har blivit insolvent och att det inte kommer att
kunna betala av sina skulder, inte ens på lång sikt. I synnerhet anser man inte att
det är realistiskt att Grekland ska klara målet i det andra räddningsprogrammet
och minska skulden till 120 % av BNP 2020 från drygt 160 % 2011. De stränga
kraven i båda programmen har förvärrat krisen och enbart dragit ut på den
oundvikliga och smärtsamma lösningen. Det bästa vore därför att låta Grekland
ställa in sina betalningar och fokusera på när och hur i stället för på om.
Huvudsaken i den här lösningen är att undvika en omstrukturering under
oordnade former och att minimera de negativa effekterna i resten av
euroområdet. Flera ekonomiska och politiska svårigheter kommer att uppstå
såsom att upprätthålla stabiliteten i finanssektorn, undvika spridning till andra
euroländer, och beslutet om huruvida Grekland ska lämna EMU (och även EU)
och skapa en egen valuta igen. De som förespråkar en grekisk
betalningsinställelse menar också att man genom att inte låta Grekland gå i
konkurs, utan i stället rädda ett insolvent land som inte uppfyller sina åtaganden,

49
sänder en tydligt meddelade till andra skuldtyngda länder: Att det inte lönar sig
att följa reglerna och kämpa sig igenom smärtsamma åtstramningar och intern
devalvering.
Å andra sidan kan en grekisk betalningsinställelse få oväntade, allvarliga och
kostsamma konsekvenser för hela euroområdet och till och med för hela det
europeiska integrationsprojektet. Medan kostnaderna för en betalningsinställelse
som sker under ordnade former delvis kan begränsas anses kostnaderna för en
plötslig och kaotisk konkurs bli mycket höga för Grekland. Dessutom menar man
att det skulle medföra massuttag av bankmedel, kapitalflykt, kaos i den offentliga
sektorn och betydande politiska och sociala oroligheter. En devalvering (i
samband med en eventuell återgång till drachmen) skulle skada hushållen och
företagen genom ökad inflation (eftersom importen blir dyrare) och stigande
räntor som i synnerhet försvagar den inhemska efterfrågan. Dessutom anses en
betalningsinställelse enbart få kortvariga och mycket små positiva effekter på
konkurrenskraften i exportsektorn. De politiska och ekonomiska motiven för
Grekland och dess partner EU och IMF att finna en gemensam lösning är
därmed ganska starka. 43 Förespråkare av att Grekland får fortsatt stöd att stanna
i EMU menar Grekland så småningom kan ta sig ur krisen om landet bara har
den politiska viljan och får tillräckligt god tid på sig. För närvarande anser man att
dessa förutsättningar finns.
Merparten av problemen och lösningarna i den pågående skuldkrisen har att
göra med politisk vilja och politiska beslut vilket gör det särskilt svårt att förutse
framtida händelser. Nervositeten på finansmarknaderna bidrar dessutom
ytterligare till osäkerheten. Det innebär att beslutet om en betalningsinställelse
sannolikt kommer att baseras mer på politiska än på ekonomiska orsaker.
52. Varför hamnade Irland i en statsfinansiell kris?
Irland upplevde god ekonomisk tillväxt under 2000-talet med draghjälp av
fastighets- och byggsektorn och med stöd av billiga lån och en växande
finanssektor. Omfattande reformer stärkte dessutom arbetsmarknaden och
konkurrenskraften och gjorde Irland attraktivt för utländska investerare. På
toppen av boomen 2007 var skulderna i den privata sektorn flera gånger större
än BNP, vilket var ett resultat av den snabbt expanderande banksektorn. Den
offentliga sektorns skuldkvot var däremot en av de lägsta i EU, motsvarande
25 % av BNP.
När den globala bank- och fastighetskrisen slog till i slutet av 2008 fick det störst
konsekvenser för länder med fastighetsbubblor, däribland Irland. I början av
krisen försökte den irländska regeringen lugna marknaderna genom att införa en
bankgaranti för landets banker. Men krisen visade sig betydligt värre än väntat
och regeringens krisinsatser blev alltför kostsamma. Flera irländska banker togs
över och banksektorn omstrukturerades av regeringen. Detta har medfört
betydande kostnader för den offentliga sektorn och skattebetalarna, och
resulterade i ett budgetunderskott på 32 % av BNP 2010. För att hantera krisen
och lugna marknaderna behövde Irland ekonomisk hjälp utifrån. I november
43 I avsnitt J finns en närmare analys av en eventuell kollaps av EMU.

50
2010 accepterade man därför ett stödlån på 67,5 miljarder euro (42 % av BNP)
från EU och IMF som sträcker sig till slutet av 2013.
I slutet av 2011 hade Irlands statsskuld växt till drygt 100 % av BNP. Den här
nivån, som redan är fyra gånger så hög som före krisen, väntas fortsätta att stiga
till mer än 120 % av BNP 2013 enligt Europeiska kommissionen.
53. Hur har det gått för Irland med reformprogrammet och varför faller
riskpremierna?
I november 2010 tvingades Irland acceptera ett stödlån från EU och IMF på
67,5 miljarder euro. Stödprogrammet är avsett att löpa till 2013. Hittills har Irland
uppfyllt alla krav och fått alla planerade utbetalningar.
På senare tid har investerarnas förtroende för Irland ökat och riskpremierna har
fallit. Till exempel har räntan på en tioårig statsobligation sjunkit från
toppnoteringen på 14 % i mitten av 2011 till omkring 8 % i början av 2012. Detta
har flera orsaker. För det första lyckades Irland återfå ekonomisk tillväxt redan
2011 (0,9 %) och är det enda eurolandet med ett stödpaket som lyckats med det.
För det andra har Irland uppfyllt de uppsatta målen för minskningen av
budgetunderskottet och genomfört alla nödvändiga reformer och åtstramningar.
Lönerna till offentliganställda har sänkts och reformer av
socialförsäkringssystemet och banksektorn har implementerats. Politisk stabilitet
och de positiva resultaten av de oberoende stresstester av banksektorn som
genomfördes 2011 har också bidragit till att återskapa investerarnas förtroende.
I januari 2012 gjorde Irland en framgångsrik comeback på de internationella
obligationsmarknaderna – för första gången sedan september 2010 – och i
februari 2012 föll räntan på irländska obligationer till under 6 %. Eftersom
investerarna visat ett ganska stort intresse för irländska statsobligationer väntas
regeringen fortsätta att utnyttja obligationsmarknaden den närmaste tiden.
54. Vilka är de politiska konsekvenserna av den irländska krisen?
Beslutet att ta emot stödlån för att kunna tackla finanskrisen möttes av skarp
kritik från det irländska folket och i nationella massmedier. Ett bristande
förtroende hos allmänheten och politisk oenighet fick den irländska
koalitionsregeringen att spricka i början av 2011. Nyval hölls i februari 2011 och
som väntat fick regeringspartiet Fianna Fàil lämna ifrån sig makten. Den nya
regeringen som leds av Fine Gaels ledare har siktet inställt på att så snart som
möjligt få en lösning på finanskrisen och uppfylla kraven i stödprogrammet så att
det kan avslutas på utsatt tid. Ett visst mått av politisk stabilitet, i synnerhet
jämfört med andra skuldtyngda länder, har också bidragit till att Irland varit
relativt framgångsrikt när det gäller att hantera krisen och återvinna
investerarnas förtroende.
Trots ett utbrett missnöje hos befolkningen på grund av den politiska situationen
under 2010 och 2011 har gatuprotester och sociala oroligheter förekommit i
mycket liten utsträckning i Irland jämfört med i andra skulddrabbade länder som

51
Grekland och Spanien. En del fackliga demonstrationer hölls förvisso under
perioden men alla avlöpte lugnt.
55. Varför var Portugal tvungen att ansöka om ett stödlån?
Portugal var inte direkt drabbat av den globala finanskrisen 2008 och 2009. Men
redan innan krisen, då Europas kärnländer upplevde god tillväxt, präglades den
portugisiska ekonomin av långsam tillväxt och en svag arbetsmarknad. När
euroområdet drabbades av efterdyningarna av finanskrisen vidtog Portugal bara
vissa begränsade åtgärder för att ta itu med de ekonomiska problemen och hade
svårt att genomföra strukturella reformer. Statsskulden uppgick till över 90 % av
BNP 2010. Eftersom Grekland och Irland redan hade tvingats ta nödlån vände
marknaderna blickarna mot Portugal. I april 2011 var det Portugals tur, och den
dåvarande portugisiske premiärministern José Socrates som nyligen hade
förlorat en förtroendeomröstning i parlamentet och stod inför ett nyval inom
några månader tvingades ansöka om stöd. Beslutet var sedan länge väntat och
kom inte som någon överraskning. Obligationsräntorna hade redan nått nya
toppnivåer som var ohållbara för Portugal. Trots den politiska turbulensen i
landet var samtliga partier eniga om behovet av att ansöka om ett
räddningspaket. Portugal var därmed det tredje eurolandet att ansöka om ett
stödlån, vilket i Portugals fall uppgick till ca 80 miljarder euro (47 % av BNP) och
trädde i kraft i maj 2011.
56. Hur ska Portugal ta sig ur krisen ekonomiskt och politiskt?
Portugal måste genomföra en lång rad strukturella reformer. Dessa reformer,
som är nödvändiga för att stärka konkurrenskraften och främja den ekonomiska
tillväxten, skulle ha genomförts för länge sedan. Målet är bland annat att öka
flexibiliteten på arbetsmarknaden, stimulera konkurrenskraften och reformera
finanssektorn. Omfattande reformkrav är också en del av villkoren i
räddningsprogrammet. Dessutom måste man uppfylla programmålen för
budgetnedskärningar och skuldnivåerna måste reduceras på lång sikt. Dessa
åtgärder kommer inte bara att förbättra tillväxtutsikterna utan också återskapa
investerarnas förtroende, vilket är en förutsättning för en lyckad återgång till
obligationsmarknaderna som i dagsläget planeras till september 2013.
I likhet med politiker i andra krisande euroländer har även Portugals ledare fått
betala ett pris för krisen. Regeringen fick lämna ifrån sig makten och val
tidigarelades. Premiärministern avgick i mars sedan parlamentet röstat ned
förslaget om ett åtstramningspaket som den EU-ledda trojkan krävt. Det
tidigarelagda valet hölls i juni. Behovet av att få till stånd ett räddningsprogram i
maj var därmed så stort att det antogs av politiska partier som väntades förlora
sin makt inom ett par månader. Även om den nya regeringen har haft vissa
svårigheter att uppfylla kraven i räddningspaketet har den varit fast besluten att
lyckas för att undvika politisk turbulens, ett försvagat förtroende hos investerarna
och nya stödlån. Ökad politisk stabilitet och bättre samarbete med fackföreningar
är också viktiga faktorer för att ta sig ur krisen.

52
57. Kommer Portugal att behöva ett nytt räddningspaket?
Sedan räddningsprogrammet påbörjades i maj 2011 har Portugal haft
svårigheter att uppfylla alla finanspolitiska krav. Strukturella reformer och
åtstramningar har antingen försenats eller genomförts enbart delvis medan de
åtstramningar som faktiskt har gjorts har bidragit till att fördjupa den ekonomiska
recessionen ytterligare. Därför har marknaderna oroat sig för att Portugal ska bli
"ett nytt Grekland" och hamna i en cykel av åtstramningar och sjunkande tillväxt
för att så småningom behöva ett nytt räddningspaket. Även om Portugal har
kämpat hårt för att undvika att påverkas av Greklands problem nådde räntorna
på långfristiga portugisiska obligationer nya toppnivåer i början av 2012 på grund
av farhågorna om att Portugal kommer att behöva nya stödinsatser. Dessutom
har oron förvärrats efter kreditvärderingsinstitutens sänkning av Portugals
kreditbetyg till den delen av skalan som kallas skräp liksom av de svagare
tillväxtutsikterna.
På senare tid har dock nyheterna om Portugal varit mer positiva och räntorna har
börjat falla. Den här utvecklingen har fått stöd av ECB:s interventioner liksom av
möjligheten att Portugals program vid behov kan anpassas av trojkan– så länge
regeringen förblir beslutsam att genomföra strukturella reformer och
budgetanpassningar. Det är just detta som Portugal måste göra för att undvika
ett andra räddningspaket, det vill säga att genomföra löpande strukturella
reformer för att övertyga investerarna om att man kan ta sig ur krisen utan fler
räddningsprogram. Enligt den nuvarande planen ska Portugal återvända till de
internationella finansmarknaderna i september 2013.

53
H. Krisens spridning från euroområdets periferi till
kärnländerna
58. Spaniens statsskuld är inte särskilt hög. Hur kommer det sig att
finansmarknaderna ändå tappar förtroendet för landet?
Den spanska statsskulden låg 2011 strax över 60 % av BNP, vilket är ungefär
20 procentenheter lägre än i Tyskland och Frankrike. Även om Spaniens
sammanlagda statsskuld är hanterbar är de samlade skulderna till utlandet
relativt höga på runt 165 % av BNP 2011. Skuldberget byggdes upp under
perioden1996–2008, främst genom den kraftiga expansionen av
fastighetssektorn. 44 Spaniens skuldproblem förvärras dessutom av avsaknaden
av budgetdisciplin i regionerna. Den höga skuldsättningen gör landet och dess
banker beroende av utländsk finansiering, och denna blir allt svårare att hitta när
finansmarknaderna i euroområdet blir mer ansträngda.
Till sist kom ett prisras på den spanska fastighetsmarknaden (med cirka 20 %
mellan 2008 och 2011 45 ). Det slog mot finanssektorn, i synnerhet mot regionala
mindre banker med hög exponering mot bostadslån. Andelen obetalda lån steg
till 15 % av bankernas låneportfölj. Regeringen krävde att bankerna skulle
förstärka sin kapitalisering och svaga banker tvingades gå samman för att
försäkra investerarna om att landets finansiella system var stabilt. När
fastighetsbubblan sprack bromsade dessutom ekonomin in. BNP krympte med
3,7 % 2009 och 0,1 % 2010, och 2011 blev tillväxten endast 0,7 %.
Arbetslösheten steg till 11,3 % 2009 och har fortsatt uppåt. 2011 låg den på
21,6 %.
Inbromsningen i ekonomin gjorde att Spaniens budgetunderskott steg till 11,2 %
av BNP 2009. Regeringen reagerade med åtstramningar för att visa
finansmarknaderna att landet var en säker plats att investera. Reformerna gick
dock trögt och blev inte tillräckligt genomgripande och budgetunderskottet
minskade bara till 9,3 % 2010 och 8 % 2011, vilket väckte frågan om situationen
var hållbar. Hittills har Spanien emellertid klarat sig utan räddningspaket från
EU/IMF/ECB-trojkan.
59. Hur har krisen påverkat Spaniens politik?
Socialistregeringen under premiärminister José Luis Rodríguez Zapatero valdes
om för en andra mandatperiod våren 2008, främst därför att regeringen dröjde
med att reagera på avmattningen i ekonomin. 46 Denna fördröjning gjorde att
åtgärderna blev mer extrema när de väl kom: för att begränsa underskottet
tvingades regeringen frysa pensionerna, sänka de statsanställdas löner och
arbetslöshetsersättningen, höja pensionsåldern och snabbt förhandla fram en
konstitutionell reform; åtgärder som ledde till att den förlorade sin popularitet.
44 http://iberosphere.com/2011/05/spain-economy-2802/2802
45 http://www.globalpropertyguide.com/real-estate-house-prices/S
46 http://iberosphere.com/2011/10/spain-news-how-history-will-judge-zapatero/3944

54
I december 2011 tog en ny konservativ regering under ledning av Mariano Rajoy
över rodret efter socialistpartiets åttaåriga regeringsperiod. Den nya regeringen
aviserade inom kort en ny omgång strukturreformer och åtstramningar för att
minska de offentliga utgifterna. Inriktningen var i stort sett densamma som under
Zapateros regeringsinnehav.
60. Vilka reformer planerar Spanien för att ta sig ur krisen?
När de ekonomiska indikatorerna försämrades steg budgetunderskottet 2011 till
8 % av BNP (målet var att inte överskrida 6 %). Regeringen aviserade
omedelbara åtstramningar på 15 miljarder euro (1,4 % av BNP) för att få ner
underskottet till 4,4 % av BNP 2012. 47 Nyligen kom regeringen dock överens
med EU om att mildra målet till 5,3 %. Detta ska uppnås genom åtgärder på
följande områden:
Utgiftsnedskärningar på 8,9 miljarder euro: fryst minimilön och frysta löner
för statstjänstemän, en tjugoprocentig minskning av subventionerna till
politiska partier och sociala organisationer, effektivisering av
administrationen och anställningsstopp i den offentliga sektorn fram till
2012.
Skattehöjningar på 6 miljarder euro: tillfällig höjning av inkomstskatten,
selektiv höjning av fastighetsskatten och avskaffande av
bränslesubventioner.
Ökade skatteintäkter på 8 miljarder euro genom ett nytt program för att
minska skattefusket.
Regeringen planerar flera arbetsmarknadsreformer, bland annat sänkta
kostnader i samband med uppsägning samt skatteavdrag och bonusar för
företag som erbjuder unga och långtidsarbetslösa tillsvidareanställning.
Regeringen har även antagit reformer för att stabilisera bankväsendet och
återställa förtroendet bland investerarna. Bland annat har man infört krav på att
bankerna ska sätta av reserver för att täcka förlusterna på dåliga lån till
fastighetssektorn före slutet av 2012. Konsolideringen i finanssektorn ska
fortsätta (antalet sparbanker har redan minskat från 45 till 17) och kraven på
öppenhet och solvens kommer att stärkas genom nya regler för reserver och
kapitaltäckning.
61. Italien har länge haft en hög statsskuld. Varför blev krisen akut först
nyligen?
Italien har gett ut statsobligationer till ett större värde än något annat euroland.
Den genomsnittliga löptiden är dock sju år och ungefär hälften ägs av inhemska
placerare. Det gör att Italien löper mindre risk att drabbas av den europeiska
statsskuldskrisen. Tillväxten (som legat under genomsnittet i EU under mer än
ett årtionde) har dock inte varit tillräckligt stark för att kompensera för
skuldökningen. I november 2011 sköt Italiens marknadsräntor i höjden och
47 Spain’s economic reform programme, Feb. 2012” http://www.thespanisheconomy.com/

55
hamnade på 7 %, alltså i den riskzon där räntan normalt anses leda till ohållbara
statsfinanser
2010 var Italiens budgetunderskott 4,6 % av BNP, en siffra som är i nivå med
Tysklands (4,3 %) och en bra bit under Storbritanniens (10,3 %) eller Frankrikes
(7,1 %). Italiens primära budgetsaldo (där räntebetalningar inte ingår) har varit
positivt (med undantag för 2009–2010), så räntekostnaderna på statsskulden är
en tung post i de offentliga utgifterna. Statsskulden steg från 103 % av BNP 2007
till nästan 120 % 2010 (1 842 miljarder euro). Investerarna har därför börjat se
italienska obligationer som alltmer riskabla och räntan på den 10-åriga
statsobligationen steg från 4 8 % till 7 % under 2011. Marknadens oro har
dessutom förstärkts av att det nu är dags att omsätta en stor del av statsskulden
(omkring 300 miljarder euro förfaller till betalning 2012).
62. Hur har den italienska politiken påverkats av krisen?
Krisen har ändrat det politiska spelfältet i Italien. Silvio Berlusconi, som har
dominerat Italiens politik under de senaste 20 åren, avgick i november 2011
sedan han misslyckats med att tillräckligt snabbt leverera de omfattande
åtstramningar som skulle minska påfrestningarna på finansmarknaderna i Italien
och EU. Han ersattes av före detta EU-kommissionären Mario Monti, som
bildade en så kallad teknokratregering, som inte innehåller några folkvalda
politiker. 48
Å ena sidan är en sådan regering mer utsatt för motstånd från parlamentet när
den försöker genomföra impopulära åtgärder utan ett tydligt stöd av politiska
partier, å andra sidan blir dessa åtgärder inte förknippade med ett visst politiskt
parti och det blir därmed enklare att vinna parlamentets bifall. Den nuvarande
regeringen har hittills varit framgångsrik i sitt arbete med att minska oron på
finansmarknaderna och Italiens ekonomi stabiliseras gradvis.
Bakom Italiens låga tillväxt finns faktorer som bristfälliga finansiella regelverk,
kapitalintressen, svaga investeringsprojekt och en åldrande befolkning. Dessa
problem kan lösas om den nye premiärministern får ett brett stöd av dem som
har inflytande. Nästa val infaller inte förrän 2013, vilket medför att det finns ett
visst andrum för fortsatta radikala reformer.
63. Vilka reformer kommer att lösa Italiens problem?
I juli 2011 godkände Berlusconis regering ett åtgärdspaket om 70 miljarder EUR
(cirka 4,4 % av BNP). 49 I paketet ingick höjningar av hälsovårdavgifter och
nedskärningar i regionalstöd, skatteförmåner och pensioner för
höginkomsttagare.
Monti-regeringen avser att balansera budgeten till 2013 och att minska Italiens
statsskuld. 50 Den har lagt fram ytterligare planer att skära ned utgifter och för att
48 http://www.bbc.co.uk/news/10162176
49 http://www.bbc.co.uk/news/10162176 http://www.bbc.co.uk/news/10162176
50 http://www.reuters.com/article/2011/09/14/us-italy-austerity-idUSTRE78C7NF20110914

56
höja den ekonomiska tillväxten. Under tre år kommer paketet att tillhandahålla en
budgetförstärkning med cirka 30 miljarder EUR i form av utgiftsnedskärningar
och skattehöjningar och 10 miljarder EUR för att öka Italiens svaga tillväxt.
Budgetförstärkningen består av en höjd mervärdesskatt, högre skatter för
bostäder och lyxvaror (som lustjakter, lyxbilar och privata flygplan) och en
höjning av pensionsåldern. I paketet ingår också avregleringar för att stimulera
den ekonomiska tillväxten, t.ex. genom att konkurrensutsätta järnvägsbranschen.
Där finns också åtgärder för att komma tillrätta med skatteflykt. Inom den
offentliga sektorn har man sänkt löner och infört anställningsstopp.
Montis regering har även för avsikt att reformera den stela Italienska
arbetsmarknaden. Monti planerar att se över arbetsmarknaden för att erbjuda
bättre möjligheter för unga (ungdomsarbetslösheten överstiger 30 %) och
kvinnor och för att öka flexibiliteten i ett system som är känt för att vara statiskt. 51
64. Hur har kreditvärderingsinstitut bedömt kreditvärdigheten i euroområdet,
inklusive länder som Tyskland och Frankrike och stödmekanismer som
EFSF?
Alla ledande kreditvärderingsinstitut har reagerat på EMU-krisen genom att
sänka kreditbetygen för flera länder. I euroområdet tilldelas endast Finland,
Tyskland, Luxemburg och Nederländerna det högsta betyget. Av de länder som
får del av EU/IMF-stödprogrammen, har betyget för Grekland och Portugal
sänkts till skräpstatus av de tre ledande kreditvärderingsinstituten. Endast ett av
instituten har sänkt Irlands kreditbetyg till skräpstatus medan de andra
fortfarande ger betyget "Investment grade" till Irland.
Den Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF), tilldelas fortfarande
den högsta möjliga kreditvärderingen av Moodys (Aaa) och Fitch Ratings
(AAA). 52 I januari 2012 sänkte dock S&P betyget för EFSF från AAA till AA+ på
grund av EFSF-garanternas sänkta kreditvärdighet. 53 S&P sänkte den
långfristiga kreditvärdigheten för två av EFSF-garanterna, Frankrike och
Österrike, till AA+. Utsikterna för den långfristiga kreditvärdigheten för Frankrike
och Österrike är negativa, vilket indikerar att risken är 1 på 3 att S&P återigen
kommer att sänka EFSF:s kreditvärdighet under 2012 eller 2013.
65. Hur stor är risken att även länder som Frankrike och Belgien drabbas av en
statsskuldskris?
Även kärnländer inom EMU som Frankrike och Belgien har drabbats av
finanskrisen – deras tillväxttakt har fallit, budgetunderskott har stigit, deras
banker har drabbats och räntorna för statsobligationer har ökat. Kärnländerna
har generellt sett fortfarande marknadens förtroende eftersom deras
makroekonomiska situation är bättre. Naturligtvis kan de påverkas av chocker
orsakade av de svaga EMU-ekonomierna. Om till exempel Grekland tvingas till
51
http://www.france24.com/en/20120109-italy-begins-talks-labour-market-reform
52
http://www.efsf.europa.eu/investor_relations/rating/index.htm
53
http://www.telegraph.co.uk/finance/financialcrisis/9019001/SandP-cuts-EFSF-bail-out-fund-rating-statement-in-full.html

57
en oordnad betalningsinställelse, drabbas dessa länder genom sina
handelsförbindelser och kopplingar a banksystemen
.
Belgiens statsskuld uppgick 2010 till 96,2 % av BNP, vilket då var den tredje
högsta inom euroområdet efter Greklands och Italiens. Belgien har, på grund av
att en ny regering inte bildats på grund av politisk oenighet, inte lyckats med att
få fram fungerande åtstramningsåtgärder sedan valet i juni 2010. Räntan för
statsobligationer ökade i december 2011 till 7 %, men har sedan fallit tillbaka
något sedan en ny regering bildats i december 2011 och genom interventioner
genom ECB:s långfristiga refinansieringstransaktioner (LTRO). Hittills har
Belgien erhållit ett visst skydd mot marknadens tryck och situationen tycks vara
hanterbar. Ett av skälen är att, eftersom landets hushållssparande är lika stort
som företagens nettoskulder och statsskulden tillsammans, så kan skulderna vid
behov hanteras internt. Det finns dock en viss oro för bankernas stabilitet efter
landets finansiella kris 2008-2009.
Frankrikes situation är något bättre – landets skuld uppgick 2010 till 82,3 % och
statsobligationernas räntor är lägre (de har under 2011 fallit från 3,4 % till 3,2 %).
Regeringen tillkännagav åtstramningsåtgärder (65 miljarder EUR, eller
sammanlagt 3,3 % av BNP under tre år) för att minska budgetunderskottet från
7,1 % 2010 till 4,5 % 2012 och till 3 % i slutet av 2013 och avser att fram till 2016
få en balanserad budget. 54 Det främsta hotet mot Frankrikes reformer kommer
från presidentvalet som infaller under våren 2012. En av Sarkozys främsta
utmanare, François Hollande (socialist), är öppet kritiskt mot hanteringen av den
europeiska krisen. Till skillnad mot den sittande regeringen vill han under de
kommande fem åren öka utgifterna med 20 miljarder EUR och upphäva
Sarkozys pensionsreform så att arbetare åter kan gå i pension när de fyller 60 i
stället för när de fyller 62. 55
66. Kommer stödmekanismerna att visa sig vara tillräckliga om krisen sprider
sig till kärnländerna?
Euroområdets finansiella stabilitetspaket för euroländer består av två temporära
faciliteter: 56
Den grekiska lånefaciliteten som uppgår till 80 miljarder EUR, betalas ut
mellan maj 2010 till juni 2013.
Den europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) erbjuder stöd åt
alla stater som ingår i euroområdet. EFSF backas upp av
garantiåtaganden från dessa stater till ett belopp som uppgår till
sammanlagt 780 miljarder EUR och har en lånekapacitet som uppgår till
440 miljarder EUR.
EFSF har endast 250 miljarder EUR kvar att använda som stöd för krisdrabbade
länder. Sammanlagt ska euroområdets regeringar betala tillbaka över 1,1
biljoner EUR i skulder under 2012, vilket inkluderar cirka 519 miljarder EUR för
54 http://www.nytimes.com/2011/11/08/world/europe/french-austerity-measures-aimed-at-new-reality.html
55 http://www.economist.com/node/21546015
56 http://ec.europa.eu/economy_finance/eu_borrower/index_en.htm

58
italienska, franska och tyska skulder som förfaller till betalning under det första
halvåret 2012. 57 Om andra länder inom euroområdet inte kan låna på
finansmarknaderna, kommer europeiska stabiliseringsåtgärder inte att vara
tillräckliga för att finansiera hela euroområdets skulder.
En ny permanent mekanism för krishantering, den europeiska
stabilitetsmekanismen (ESM) kommer att finnas på plats i euroområdet i mitten
av 2012. Dess huvudsakliga funktioner kommer att bygga på den befintliga
EFSF. ESM kommer därutöver att komplettera det nya ramverket för förstärkt
ekonomisk bevakning inom EU (se frågorna 27-28). Detta nya ramverk kommer
att i högre grad att detaljgranska EU-länders statsskuldutveckling och budget,
omfatta effektivare sanktioner och fokusera på förebyggande åtgärder. Syftet är
att minska riskerna för kriser i framtiden.
Till skillnad mot EFSF som backas upp av garantier, kommer länder inom
euroområdet att betala in kapital på 80 miljarder EUR till ESM. Dessutom
kommer ESM att ha rätt att begära ytterligare kapital från medlemsstater i
euroområdet till ett belopp som uppgår till 620 miljarder EUR. ESM:s effektiva
lånekapacitet kommer att uppgå till 500 miljarder EUR. Vid EU-toppmötet den 9
december 2011 kom dock EU-länderna överens om att i mars 2012 åter göra en
ny bedömning av om taket om 500 miljarder EUR för EFSF/ESM var tillräckligt.
57 http://ciovaccocapital.com/wordpress/index.php/economy/the-problem-massive-amounts-of-debt-due-in-2012/

59
I. En upplösning av EMU – hur skulle den ske och hur
trolig är den?
67. Finns det i dagsläget någon rättslig möjlighet att lämna EMU?
I Lissabonfördraget som styr EU finns inga bestämmelser för hur ett land ska
kunna lämna EMU (Ekonomiska och monetära unionen), vare sig frivilligt eller
genom uteslutning. Där anges endast en mekanism för att förhandla om ett
utträde ur EU (artikel 50). 58 Eftersom EMU-medlemskapet är obligatoriskt för alla
EU-länder om de inte har förhandlat fram ett undantag (Storbritannien och
Danmark har ett rättsligt undantag, medan Sveriges är informellt), skulle ett
utträde ur EU medföra att landet också lämnar EMU. Förutom artikel 50, finns
det ytterligare ett sätt för ett land att lämna EMU. Lissabonfördraget hänvisar ofta
till solidaritetsprincipen, enligt vilken medlemsstater förväntas dela med sig av
fördelarna med EU (t.ex. välstånd) och ansvar (t.ex. budgetdisciplin). Om ett land
inte kan återbetala lån till andra medlemsstater skulle det kunna användas som
ett skäl att utesluta landet ur EU.
Att lämna EMU skulle därför i dag innebära att landet även utträder ur EU och
därmed lämnar tullunionen, förlorar tillgången till strukturfonder och direkta
transfereringar från EU-budgeten, går miste om ECB-finansiering för
banksystemet etc. Enligt artikel 50 i Lissabonfördraget, sker ett utträde i enlighet
med landets befintliga konstitutionella krav, vilket vanligtvis inkluderar en
omröstning i vilken landets medborgare röstar i frågan. Detta skulle sannolikt
orsaka en utdragen period med oro, panik på de finansiella marknaderna och
massuttag från banker.
Att lämna EU innebär en stor ekonomisk kostnad och för att begränsa denna,
pågår en utredning som syftar till att ta fram en juridisk mekanism för att låta ett
land lämna EMU och samtidigt behålla sitt EU-medlemskap. Detta arbete pågår
naturligtvis bakom "lyckta dörrar" eftersom öppna diskussioner och förhandlingar
skulle orsaka panik på marknaden och massuttag. En av de mycket få saker
som allmänheten har fått ta del av är diskussionen vid den 24:e partikongressen
som hölls av det tyska regeringspartiet CDU i Leipzig den 14 november 2011,
där det förslaget lyder som följer:
"Vid insolvens måste en metodisk process för att minska skulden implementeras.
Den ska syfta till att återställa den finansiella förmågan samtidigt som den
garanterar att offentliga tjänster tillhandahålls. En sådan
omstruktureringsprocess ska övervakas av en kommissionär för besparingar
med rätt att verkställa beslut om processen inte följs. Privata långivare måste
delta under alla steg i omstruktureringsprocessen för att förhindra en negativ
marknadsreaktion och att andra medlemsstater i euroområdet påverkas negativt.
Om en medlemsstat inom euroområdet är permanent ovillig eller oförmögen att
58 Se t.ex. “Answers to 10 common questions on EMU breakup”, JP Morgan, 7 december 2011

60
följa EMU:s regler, kan den frivilligt utträda ur EMU utan att lämna EU i enlighet
med Lissabonfördraget. 59
68. Måste ett land som ställer in betalningarna på statsskulden lämna EMU?
Inte nödvändigtvis. Greklands andra stödpaket inkluderar en nedskrivning (eller
avskrivning) av det nominella värdet (vilket motsvarar75 % av diskonterat
nuvärde) av grekiska obligationer som innehas av den privata sektorn och som
emitterats enligt grekisk lagstiftning. Även om kreditvärderingsinstitutet Standard
& Poor's betraktar detta som en selektiv betalningsinställelse, så kvarstår
Grekland som medlem i EMU.
Lissabonfördraget hänvisar ofta till solidaritetsprincipen, enligt vilken
medlemsstater förväntas dela med sig av fördelarna med EU (t.ex. välstånd) och
ansvar (t.ex. budgetdisciplin). 60 Om ett land inte kan återbetala lån till andra
medlemsstater skulle det kunna användas som ett skäl att utesluta landets ur EU
och därmed EMU. EU har inte utnyttjat denna möjlighet, men Grekland har inte
heller ställt in betalningarna för lånen från EU (även om det krävdes ett andra
stödpaket).
69. Varför skulle ett eller flera länder vilja lämna EMU?
Ett land med svag ekonomi kan överväga att lämna EMU för att återfå sitt
monetära oberoende och justera sina relativa priser för export- och
importkonkurrerande sektorn och hemmamarknaden genom att delvalvera sin
valuta. Därmed skulle konkurrenskraften för exporten förbättras och tillväxten
stimuleras. Inom EMU är en anpassning av växelkurser i förhållande till andra
EMU-medlemsstater, som ofta är landets viktigaste handelspartners, omöjlig och
den relativa prisanpassning som krävs kan endast ske genom (i) pris- och
löneminskningar (vilket ökar den reala skuldsättningsgraden) och/eller (ii)
produktivitetsförbättringar. Båda processerna tar tid att implementera och ge
effekt. En devalvering innebär en omedelbar anpassning av relativa priser och
kan i vissa situationer betraktas som ett mer effektivt sätt att återställa
konkurrenskraften. En devalvering garanterar dock inte
produktivitetsförbättringar och en hållbar ekonomisk återhämtning. Dessutom
leder en devalvering till att priserna för import ökar, vilket ökar risken för inflation
(något som särskilt gäller för små, öppna ekonomier). Därför riskerar de ökade
konkurrensfördelarna som en devalvering kan ge att endast bli tillfälliga, speciellt
om sociala förmåner och löner är kopplade till prisutvecklingen. Genom att
lämna EMU återfår ett land möjligheten att trycka sin egen valuta – något som
gör statsskulden lättare att bära om skulden har emitterats enligt lokal lagstiftning
och därmed kan omvandlas till den nya nationella valutan.
En stark ekonomi kan överväga att lämna EMU för att undvika att svaga
ekonomier skadar deras ekonomi genom att öka kostnaden för dess
59 “German CDU’s European Roadmap Revisited: EMU Exit Clause in the Cards?“, Roubini Global Economics, 9 januari 2012
60 För mer information se t.ex. “Answers to 10 common questions on EMU breakup”, JP Morgan, 7 december 2011

61
lånefinansiering, när de starka EMU-medlemmarna måste överta delar av de
svaga medlemmarnas skulder.
70. Vad skulle hända om ett svagt land som Grekland lämnar EMU?
Om ett svagt land lämnar EMU, kan följande förändringar förväntas. För det
första skulle värdet på landets valuta falla kraftigt. För det andra måste landet
införa kapitalkontroller för att stödja den nya valutan och för att förhindra
kapitalflykt från banksystemet. För det tredje skulle risken för att banksystemet
slås ut av massuttag leda till att uttagsbegränsningar måste införas. Banker
skulle behöva en rekapitaliseras, en kreditkris skulle drabba landet och
utrikeshandeln skulle drabbas. För det fjärde skulle bristen på, eller begränsad
tillgång till extern finansiering, medföra att det svaga landet tvingades till
kraftigare åtstramningar för att balansera dess budget. Tillgången till finansiering
skulle även begränsas för den privata sektorn, vilken skulle orsaka en kraftig
nedgång av hushållens konsumtion och företagens investeringar. Om en
finanspolitisk åtstramning inte sker skulle centralbanken tvingas till att trycka
pengar, vilket skulle medföra hög inflation och en risk för upprepade
nedskrivningar av valutan. För det femte skulle rättstvister relaterade till värdet
på befintliga skulder i den nya valutan förhindra nya kapitalinflöden. För det
sjätte, enligt befintlig lagstiftning är ett utträde ur EMU samma sak som att lämna
EU, vilket innebär att landet går miste om tillgången till EU:s finansiella stöd,
handelsavtal etc. Belke (2011) bedömer att kostnaden för att lämna EU
samarbetet för en svag ekonomi uppgår till 40-50 % av dess årliga BNP. 61
Sådana kostnader är på intet vis bagatellartade, även om kalkylerna underligger
osäkerhet och felmarginalen är stor.
Även om den grekiska ekonomin är liten och endast utgör 2 % av euroområdets
totala BNP, skulle dess utträde få allvarliga effekter på andra EMU-ekonomier.
Inte endast via utrikeshandel utan även genom förväntningar och psykologiska
effekter på de finansiella marknaderna. Bland annat skulle spekulationer om
vilket land som stod på tur att lämna EMU genast börja och detta skulle kunna
leda till en omfattande oro på de finansiella marknaderna och då inte endast för
andra svaga ekonomier, utan även för de starka ekonomierna. Tillgångspriser
skulle falla kraftigt och drabba banksektorn genom direkt innehav av grekiska
tillgångar och genom indirekta och möjligen ännu skadligare effekter genom
prisfall i andra tillgångsklasser. Dessa indirekta effekter skulle inträffa när (i)
säkra tillgångar säljs för att täcka betalningar av grekiska tillgångar som fallit i
värde och (ii) marknadssentimentet faller. Banksektorn skulle behöva en
rekapitalisering, vilket troligen skulle medföra en långvarig kreditkris. Om ett
svagt land lämnar samarbetet på ett oordnat vis när finansiella marknader är
utsatta för extrema påfrestningar, kan dess effekt bli värre än Lehman Brothers
konkurs eftersom beslutsfattarna denna gång har färre verktyg till sitt förfogande
för att stabilisera ekonomierna. Å andra sidan har ECB genom att emittera cirka
1 biljon EUR (se fråga 34 för ytterligare information) signalerat att man är beredd
61 Belke, A. (2011) “Doomsday for the euro area: Causes, variants and consequences of breakup”

62
att agera för att förhindra att krisen sprider sig. Kostnaden skulle bli lägre om
utträdet skedde under ordnade former d.v.s. om det hade föreberetts noggrant,
landet inte tvingas lämna EU och det land som utträder har en brandvägg på
plats mot andra EMU-länder för att begränsa spridningseffekter på de finansiella
marknaderna.
71. Vad skulle hända om ett starkt land som Tyskland lämnade EMU?
Ett starkt land skulle klara ett utträde ur EMU bättre än ett svagt land (se fråga
69). Dess valuta skulle stiga i värde eftersom det skulle bli av med den
belastning som svaga länder utgör. Det är inte troligt att ett starkt land skulle
drabbas av massuttag i dess banksystem. Istället för kapitalflykt, är det troligt att
kapital skulle flyttas till den starka ekonomin från de svaga ekonomierna och
dess valuta skulle stärkas ytterligare. För det starka landet skulle värdet på
existerande skuld nominerad i euro sjunka eftersom dess egen nya valuta stärks.
Det innebär också att det inte skulle uppstå några juridiska svårigheter rörande
värdet på landets statsskuld.
Under nuvarande lagstiftning skulle även dess EU-medlemskap vara i fara, vilket
till exempel skulle kunna innebära störningar i handelsflödet och risken för att
tullar införs av de kvarvarande EMU-länderna. Valutaförstärkningen skulle
dessutom försämra den externa konkurrenskraft och drabba exporten. En
konjunkturnedgång i hela euroområdet därutöver försämra exportutsikterna.
Även bankernas balansräkningar skulle drabbas och banksystemet skulle
sannolikt behöva rekapitaliseras pga. av fallande värde på utländska tillgångar.
Även balansräkningar för företag och hushåll skulle försvagas. Dessutom
tillkommer administrativa problem – skulder behöver omvandlas till den nya
nationella valutan, och på tillgångssidan skulle inte alla eurotillgångar kunna
omvandlas till den nya valutan. Det är även värt att notera att landets politiska
inflytande skulle minska. Belke (2011) 62 bedömer att kostnaden för ett utträde för
ett starkt land uppgår till 20-25 % av dess årliga BNP. Sådana kalkyler baseras
naturligtvis på antaganden och felmarginalen är stor. Men även om en potentiell
förlust är kraftigt övervärderad, är den på intet vis liten – i jämförelse med t.ex.
den konjunkturnedgång som orsakades av Lehmans konkurs då Tysklands BNP
krympte med cirka 5 %.
Det är mycket osannolikt att EMU skulle fortsätta att fungera om starka länder
trätt ur. För det första är kostnaden för de starka länderna om svaga lämnar det
lägre än om de själva lämnar EMU. För det andra, de svaga länderna kan endast
överleva inom EMU eftersom de drar nytta av de starka länderna. Om de starka
länderna lämnar EMU, finns det inte längre någon fördel för de svaga länderna.
Systemet skulle därför bryta samman om starka länder lämnade eller förvandlas
till en annan sorts monetär union med t.ex. ett mål rörande prisstabilitet som
skiljer sig från dagens.
62 Belke, A. (2011) “Doomsday for the euro area: Causes, variants and consequences of breakup”

63
72. Vilka är fördelarna och nackdelarna med att upplösa EMU?
En upplösning av EMU och därpå följande fallande värde av de svaga ländernas
valutor och stigande värde av de starka ländernas valutor skulle påskynda den
relativa prisjusteringen och (åtminstone på kort sikt) öka konkurrenskraften för de
svaga ekonomiernas export. En högre inflation i dessa ekonomier skulle
underlätta skuldsaneringen de behöver genomföra. Belägg från EMU-länder
visar att nominella prisjusteringar genom deflation hittills varit begränsade; det
mesta av justeringen har skett genom fallande ekonomisk aktivitet och ökande
arbetslöshet vilket ökar anpassningens sociala kostnad.
En upplösning av EMU (speciellt om den inte sker under ordnade former) skulle
orsaka kaos på de finansiella marknaderna och driva in ekonomierna i djupa
recessioner (se frågorna ovan i detta avsnitt). Nedskrivningar och därpå följande
förändringar av tillgångspriser skulle orsaka omfattande omfördelningar av
förmögenhet från sparare (d.v.s. långivare) till konsumenter (d.v.s. låntagare).
Nedskrivningar av valutor kan inte ensamma lösa fundamentala strukturella
problem som ineffektiva arbetsmarknader och krävande strukturella reformer
skulle fortfarande vara nödvändiga för att föra tillbaka de svaga ekonomierna till
en väg med uthållig tillväxt.
73. Vad skulle hända med EU om EMU skulle upplösas?
Enligt rådande lagstiftning måste ett land som lämnar EMU först lämna EU. 63
Endast Storbritannien och Danmark har förhandlat till sig ett undantag från EMU
samtidigt som de är medlemmar av EU. Sverige har ett informellt undantag. En
upplösning av EMU skulle därför innebära att EU endast skulle bestå av
Storbritannien, Danmark och Sverige – om inte även dessa länder valde att
lämna EU.
Men givet de stora positiva ekonomiska och politiska fördelarna av t.ex. den
gemensamma marknaden för varor och tjänster och de oerhört stora negativa
effekter som en förnyad protektionism skulle få, är det inte troligt att en
upplösning av EMU skulle leda till en upplösning av EU. Det skulle troligen bli så
att beslutsfattare skulle sträva efter att anpassa lagstiftningen för att bevara EU.
74. Hur trolig är en upplösning av EMU?
Sannolikheten för en upplösning av EMU är mycket låg. Det främsta skälet är att
kostnaden förknippade med en upplösning är avsevärt högre än kostnaden för
att hålla ihop samarbetet (se övriga frågor i detta avsnitt för information). Om den
övergripande ekonomiska situationen förbättras kan det omedelbara trycket från
finansiella marknader mot svaga ekonomier lätta och ge dem mer tid att
korrigera obalanser och därmed minska de sociala påfrestningarna i de svaga
ekonomierna och därmed sannolikheten för en upplösning av EMU.
Om den ekonomiska situationen skulle förbättras i de starka ekonomierna
samtidigt som de svaga fortsatte att underprestera, skulle det bli lättare att
63 Se t.ex. “Answers to 10 common questions on EMU breakup”, JP Morgan, 7 december 2011

64
placera en brandvägg runt de svagare och spridningseffekten skulle minska. En
sådan situation skulle öka sannolikheten för att vissa ekonomier skulle lämna
EMU frivilligt eller genom tvång. Om beslutsfattarna inom euroområdet inte
lyckas med att stärka EU:s institutionella ramverk så att det kan stödja
ekonomisk tillväxt, säkerställa en disciplinerad finanspolitik och stärka
mekanismer för krishantering som ESM, skulle sannolikheten för att EMU
upplöses öka på medellång sikt.

65
J. EMU ur ett långsiktigt perspektiv: hur kan den förbättras
och varför är det viktigt?
75. Vilka institutioner krävs för att en valutaunion ska fungera bra?
En förutsättning för en fungerande valutaunion utgår från teorin om ett optimalt
valutaområde som 1961 utvecklades av Robert Mundell. 64 (Se fråga 96) I ett
optimalt valutaområde ska det enligt teorin finnas ett flöde av arbetskraft, kapital
och tjänster mellan länder, och institutioner måste skapas för att valutaunionen
ska fungera väl, särskilt vid kriser.
Dessa institutioner sägs ofta ha en finanspolitisk union, en finansiell union, det
vill säga endast en tillsynsmyndighet för banker (inte 17), och en centralbank
som agerar långivare i sista instans för stater (inte endast för banker). Se t.ex.
Barry Eichengreen, professor vid University of California, Berkeley.
Mer än 20 år efter det Mundell utvecklade sitt "trilemma" enligt vilket inget land
samtidigt kan dra nytta av fria kapitalflöden, stabila växelkurser och oberoende
penningpolitik finns ett nytt ”trilemma”. Den Brysselbaserade tankesmedjan
Bruegel har beskrivit en ny omöjlig trefaldighet. 65 Euroområdet måste på grund
av EU:s fördrag hantera ett annat trilemma: frånvaron av gemensamt ansvar för
statsskulder, den strikta regeln rörande monetär finansiering och banksystemens
nationella karaktär.
Även om dessa tre institutioner behövs, kan allmänhetens stöd för att skapa dem
saknas, åtminstone på kort och medellång sikt. Även om den finanspolitiska
pakten är ett steg mot en närmare koordinering av skatter och statsutgifter,
saknas ett gemensamt ansvar för statsskulder.
ESM som förutses introduceras i sommar, kommer att bli en slags långivare i
sista instans för stater (eller en mekanism för att överföra medel som ett
alternativ till dessa institutioner), med en kapacitet på cirka 500 miljarder Euro.
Denna kapacitet skulle inte vara tillräcklig om större länder som Italien och
Spanien skulle behöva stöd samtidigt.
64 Mundell, R. A. (1961). "A Theory of Optimum Currency Areas". American Economic Review 51 (4): 657–665.
http://www.jstor.org/stable/1812792
65 http://www.bruegel.org/publications/publication-detail/publication/674-the-euro-crisis-and-the-new-impossible-trinity/

66
Det "nya trilemmat"
76. Finns det något alternativ till att skapa en finanspolitisk union, finansiell
union och en centralbak som agerar långivare i sista instans, t.ex. via
räddningsfonder, och hur uthålligt är ett sådant alternativ?
Så länge som EMU inte karakteriseras som en finanspolitisk union, en finansiell
union, med centralbanken som en långivare i sista instans för stater, måste
alternativet vara att överföra lån och annan form av stöd till länder med
betalningsproblem eftersom dessa länder inte kan trycka sin egen valuta.
Från början var överföringar mellan länder eller "stöd" inte tillåtna (se EUfördraget.).
Men på grund av euroområdets kris har stödmekanismer skapats,
som den Europeiska finansiella stabiliseringsfaciliteten (EFSF) och därefter den
Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) (se fråga 26) som fungerar som en
överföringsunion.
Euroområdets uthållighet och trovärdighet rörande dess krishantering kommer
att vara beroende av hur stora dessa stödfaciliteter blir och dess flexibilitet för att
kunna använda dem när en ny kris inträffar. För närvarande är faciliteterna för
små för att vara effektiva: de skulle behöva vara större för att skapa förtroende
på de finansiella marknaderna för att valutaunionen inte skulle kollapsa om
någon av de större ekonomierna drabbades av liknande problem som Grekland,
Irland eller Portugal.
77. Vilka är fördelarna och nackdelarna med en marknad för euroobligationer?
Det har framförts förslag om att euroobligationer (eller stabilitetsobligationer)
skulle emitteras gemensamt av de 17 länder som ingår i euroområdet. 66
Euroobligationer skulle vara investeringar i obligationer där en placerare lånar ut
66 http://ec.europa.eu/economy_finance/consultation/stability_bonds/pdf/green-pepr-stability-bonds_en.pdf

67
ett visst belopp, under en viss tid, med en viss ränta, till hela euroområdet, som
sedan överför medlen till individuella regeringar.
Euroobligationer skulle erbjuda fem viktiga fördelar:
Euroobligationer skulle kunna mildra den statsskuldskris som råder eftersom
medlemsstater som betalar höga räntor skulle gynnas av den bättre
kreditvärdighet som medlemsstater som betalar låga räntor åtnjuter.
Euroobligationer skulle kunna göra euroområdet mer motståndskraftigt mot
chocker och på så vis stärka den finansiella stabiliteten. De skulle erbjuda en
källa till mer robust säkerhet för alla banker inom euroområdet och minska
deras sårbarhet mot en försämring av enskilda länders kreditvärdighet,
Genom euroobligationer skulle euroområdets penningpolitik effektiviseras,
eftersom de skulle skapa ett större utbud av säkra och likvida tillgångar, och
ECB:s politik skulle få en mer direkt effekt på lånekostnader. Om man antar
en pool som uppgår till 60 % av euroländernas statsskuld, skulle redan den
marknaden bli stor och uppgå till 5 000 till 6 000 miljarder EUR, vilket kan
jämföras med 7 250 miljarder EUR för den amerikanska marknaden för
statspapper..
Euroobligationer skulle öka effektiviteten inom euroområdets marknad för
statsobligationer och inom euroområdets vidare finansiella system.
Likviditeten och den höga kreditkvaliteten på marknaden för
euoroobligationer skulle tack vare den låga kreditrisken och likviditetspremien
leda till låga räntor.
Euroobligationer skulle underlätta portföljinvesteringar i euro och skulle
främja ett mer balanserat globalt finansiellt system eftersom de skulle främja
framväxten av euron som en ledande reservvaluta.
Samtidigt skulle euroobligationer kunna innebära nackdelar:
Skattebetalarna i kärnländerna skulle garantera skulden för hela
euroområdet. Ett land som drabbats av problem kan trots åtaganden vara
oförmöget eller vägra att betala sin del.
Euroobligationer kan försvaga den finanspolitiska disciplinen eftersom
marknaderna inte kan disciplinera regeringar om alla emitterade obligationer
samlas i en gemensam pool och det inte finns några nationella obligationer.
Alla tror inte att den reformerade stabilitets- och tillväxtpakten skulle kunna
disciplinera berörda länder.
Eftersom räntan för euroobligationer skulle bli högre än för dagens tyska
statsobligationer, skulle det bli dyrare för Tyskland att betala sin skuld.
Argumenten mot euroobligationer skulle kunna lösas med hjälp av Bruegels
förslag att skapa en marknad för blåa obligationer för upp till 60 % av skulden,
och skapa en marknad för röda obligationer för återstoden, det vill säga för

68
obligationer emitterade av individuella länder. 67 De röda obligationerna med
högre avkastning skulle främja finansiell disciplin, medan räntan för den blåa
marknaden skulle vara lägre; på grund av den senare marknadens storlek skulle
dess ränta till och med bli jämförbar med eller lägre än de tyska obligationerna
som är riktmärket.
78. Vilka strukturella reformer krävs för att öka de krisdrabbade ländernas
konkurrenskraft?
De viktigaste reformerna bör innefatta åtgärder för (i) att skapa trovärdiga
offentliga institutioner som bland annat skulle uppnå budgetdisciplin, och (ii) att
öka tillväxten genom att se till att marknader t.ex. arbets-, produkt- och
kapitalmarknader fungerar bättre. Det finns gott om utrymme för att minska
byråkratin i perifera ekonomier inom euroområdet – arbetsmarknader är
överreglerade och överbeskyddade och olika sektorer skyddas mot konkurrens,
vilket gör att företag passiviseras och inte blir konkurrenskraftiga.
För att förbättra marknadernas funktion är det angeläget att vidta åtgärder för att
öka konkurrenskraften genom bättre utbildning och genom att mer resurser
överförs till forskning och utveckling (FoU). Resultaten skulle visa sig på
medellång till lång sikt.
En central metod för att stärka konkurrenskraften är att dra till sig utländska
direktinvesteringar (FDI), eftersom inflödet av kapital, mänskliga resurser och
idéer kan skapa arbetstillfällen och andra spridningseffekter i ekonomin som till
exempel nya företag. Dessutom brukar FDI leda till ökad produktivitetstillväxt.
79. Är en intern nedskrivning det enda botemedlet för Grekland och kommer
den att bli framgångsrik och påminna om erfarenheterna från de baltiska
staterna?
Eftersom länder inom euroområdet som drabbats av betalningsproblem inte har
möjlighet att trycka sin egen valuta, är en svagare valuta inte en lösning för ett
krisdrabbat land. Om landet drabbas av en asymmetrisk chock, vilket betyder att
andra länder inom euroområdet inte drabbas, kan det till och med hända i en
situation där ECB höjer räntenivån, vilket gör att penningpolitiken stramas åt för
ett land som redan drabbats av en chock.
Om en stimulans via finanspolitiken inte är ett alternativ eftersom
budgetunderskotten är stora och finansmarknaderna inte vill låna ut mer med
mindre att riskpremierna är mycket höga, är landets enda utväg att genomföra
en intern devalvering eller kostnadsnedskrivning, samtidigt som strukturella
reformer genomförs för att öka tillväxten på medellång till lång sikt.
En intern devalvering betyder att de inhemska produktionskostnaderna sänks för
att återställa den internationella konkurrenskraften. Kostnader är huvudsakligen
relaterade till arbetsmarknaden och innefattar löner, avgifter och pensioner.
67 http://www.bruegel.org/publications/publication-listing/?author=10-jakob-vonweizsacker&category=&topic=&year=&sort=date&pp=10

69
Samtidigt kommer åtgärder som ökar produktiviteten att hjälpa till att hålla ned
enhetsarbetskraftskostnaden.
Jämfört med en vanlig nedskrivning av valutan tar en intern nedskrivning längre
tid och anses ibland vara skadligare för samhället. I de baltiska länderna sänktes
lönekostnaderna både genom att lönerna sänktes och genom att anställda
friställdes. Konkurrenskraften har förbättrats, men processen pågår fortfarande.
Arbetslösheten och emigrationen har ökat. Interna nedskrivningar kan ibland
orsaka deflation, medan en nedskrivning av valutan istället kan leda till inflation
eftersom priset på importen ökar och om det förekommer indexerade priser och
löner kan det leda till en inflationsspiral. Därigenom kan värdet på sparandet
urholkas. Oavsett om man väljer en intern devalvering eller vanlig nedskrivning
av valutan, krävs det ofta strukturella reformer för att förbättra konkurrenskraften
och finanspolitiska åtgärder för att nedskrivningen ska få långfristiga positiva
effekter.
80. Måste Tyskland försvagas för att södra Europa ska kunna stärkas, och om
länder inom euroområdet fortsätter att ha divergerande levnadsstandarder
och konkurrenskraft samt kulturella och sociala värderingar, kan EMU ha
en framtid?
I USA som har en finanspolitisk union och en finansiell union och där Federal
Reserve inte endast är en långivare i sista instans för banker, utan även för USA
som stat, förekommer sällan diskussioner om skillnaderna mellan South Dakota
och Texas som är relaterade till dollarns livskraft eller USA som en valutaunion.
Människor, varor och kapital flödar fritt mellan stater och USA kan anses ligga
närmare ett optimalt valutaområde än euroområdet. Icke desto mindre
förekommer det kulturella skillnader mellan stater och även inom stater.
Inom euroområdet är institutioner som kan skapa förtroende för en livsduglig
valutaunion bristfälliga och på grund av skillnader i språk, kultur, pensionssystem
etc. flödar arbete och kapital inte lika fritt mellan euroområdets länder. På grund
av krisen har nationalismen åter fått fotfäste. EMU:s framtid är beroende av ökad
integration och att det skapas institutioner som behövs för att stödja en
valutaunion (se fråga 75).
Tyskland har kritiserats för att det byggt upp stora bytesbalansöverskott och för
att dess inhemska efterfrågan är för låg medan lönekostnaderna under det
senaste årtiondet har stigit långsammare än i andra länder. Kritikerna hävdar att
Tyskland borde öka sin inhemska efterfrågan och därmed importera mer varor
och tjänster från krisdrabbade länder. Men de tyska lönerna sätts av
arbetsgivarna och fackföreningarna på arbetsmarknaden, inte av regeringen. Det
är snarare en process i vilken Tyskland konkurrerar på de globala marknaderna
och därför måste se till att landet är konkurrenskraftigt i fråga om kostnader och
produktkvalitet.
Tysklands bytesbalansöverskott är en följd av för högt sparande och/eller för
låga investeringar. Samtidigt som demografiska faktorer bidrar till ett högre
överskott i sparandet, skulle Tyskland även kunna öka investeringarna, både de
offentliga och privata, vilket skulle gynna hela euroområdet.

70
Fokus borde ligga på att de krisdrabbade ekonomierna förbättrar sina externa
balanser, istället för på Tysklands situation. Krisen har minskat importen, och
därmed minskat bytesbalansöverskottet, men man borde även försöka sig på att
förbättra konkurrenskraften på lång sikt så att stora underskott inte uppstår igen
när konjunkturcykeln förbättras.
Utvecklingen inom euroområdet är inte ett nollsummespel, där ett lägre tyskt
överskott leder till att de krisdrabbade länderna sänker sina underskott. Det är
snarare så att det finns möjligheter för länderna i södra Europa att öka exporten
genom att söka sig till nya exportmarknader som i Nordafrika, längs Medelhavet,
på Balkan och liknande. Fokus borde ligga på att förbättra konkurrenskraften i de
krisdrabbade länderna, snarare än att försämra de mer framgångsrika ländernas
konkurrenskraft.
81. Hur kommer EMU-krisen att påverka euroområdets utvidgning?
Det är svårt att avgöra, men ett antagande är att EU-kommissionen och ECB
kommer att utföra en noggrannare analys av länder som ansöker om
medlemskap innan de godtas, både vad gäller att uppfylla kriterier på kort sikt
och uthållighet på lång sikt. Mer fokus kommer att läggas på bytesbalans och
andra områden som inte uttryckligen inkluderades som kriterier.
Samtidigt kan det bli så att potentiella nya medlemmar kan vara tveksamma till
att ansöka om medlemskap så länge som krisen pågår. Dessa länder kan tänkas
vilja se hur EMU-institutioner byggs upp innan de bestämmer sig för ett
medlemskap. Om EMU har en finanspolitisk union eller inte är en avgörande
fråga för många väljare och politiker i de länder som är nationellt oberoende.
Men de flesta EU-medlemmarna (förutom Storbritannien och Danmark) har en
juridisk skyldighet att vid någon tidpunkt bli EMU-medlemmar oavsett nationella
preferenser.
82. Varför är det ur ett långsiktigt perspektiv viktigt att rädda EMU?
Om EMU kollapsade och flera länder eller ett stort land lämnar valutaunionen, är
det troligt att även EU skulle drabbas av allvarliga problem. Relationerna mellan
EU-länder skulle försämras, nationalismen skulle åter få fotfäste och
integrationen som uppnåtts inom EU med den gemensamma marknaden och
liknande skulle drabbas av bakslag. En gemensam valuta och en gemensam
marknad hjälper till att förbättra effektiviteten inom EU. De ekonomiska, sociala
och politiska kostnaderna skulle följaktligen bli stora om EMU upplöstes.
Ur ett långsiktigt perspektiv skulle det bli svårare för Europa att konkurrera med
andra regioner som Asien och Nordamerika eftersom marknaderna skulle
fragmenteras och varje land åter skulle tvingas bygga upp sina externa
relationer.

71
K. EMU-krisen – följder för Sverige och de baltiska
länderna
83. Hur viktig är utrikeshandeln med euroområdet för Sverige och de baltiska
länderna?
Euroområdet är den viktigaste handelspartnern för Sverige och de baltiska
länderna. Ungefär en tredjedel av den totala exporten för dessa länder går till
euroområdet och en ännu större andel av importen. Sverige är det land som är
mest beroende av euroområdet för sin export (cirka 38 %) medan Litauen och
Estland är minst beroende. Mer än 35 % av Lettlands totala exportvolym går till
länder inom euroområdet.
Vidare är utrikeshandeln med alla EU-länder ännu viktigare. Lettland, Litauen
och Estland kanaliserar över 60 % av sin totala export till EU-länder. Mest
beroende är Lettland som exporterar över 70 % till och importerar över 75 % från
EU. Även om Sverige och de baltiska länderna huvudsakligen bedriver handel
med de större EMU-länderna, påverkas de indirekt av fortsatta recessioner i
perifera länder genom oro på finansmarknaden och en svagare generell
efterfrågan.
84. Bör företag i Sverige och de baltiska länderna sträva efter att flytta fokus
för sin handel från euroområdet om krisen förvärras och fortsätter under
en längre period?
Ett vanligt råd när det gäller ekonomisk verksamhet är att "inte lägga alla ägg i
samma korg". Det betyder att en koncentration av ekonomiska relationer till en
marknad ökar risken vid eventuella konjunkturnedgångar och det är särskilt sant
idag. Därför är det rationellt att diversifiera till andra marknader utanför EU och
då särskilt till de stora och snabbväxande regionerna som Sydostasien och

72
Sydamerika. Det är ändå av största betydelse att behålla sina viktiga
volymmarknader i Europa och att fokusera på att bibehålla goda
handelsrelationer med EU-länder.
Företag i skulddrabbade länder kommer att behöva återvinna sin konkurrenskraft
genom att skära i sina kostnader och kan börja söka efter billigare insatsvaror
eller -tjänster med snarlik kvalitet utanför sina gränser; detta skapar möjligheter
för länder i Central- och Östeuropa. Dessutom har företagen i de baltiska
länderna stärkt sin produktivitet och konkurrenskraft under de senaste krisåren,
något som kommer att gynna dem då marknaderna blir allt priskänsligare. Det
betyder att det finns möjligheter för entreprenörer att öka sina marknadsandelar i
Europa.
Företag bör därför bibehålla sina goda relationer till kunder i hela EU –
köpkraften och områdets geografiska placering kommer även fortsättningsvis att
vara mycket attraktiv och kommer att bli det i ännu större utsträckning när
euroområdet hämtar sig från skuldkrisen.
85. På vilket vis påverkar krisen EMU-medlemmen Estland annorlunda än
Lettland, Litauen och Sverige?
Estlands finanspolitik har varit disciplinerad under en längre tid – fram till 2010
var dess huvudsakliga mål att man skulle balansera budgeten för att uppfylla
Maastrichtkriterierna. Den nuvarande regeringen har visat en mycket stark
politisk vilja att se till att budgeten förblir balanserad. Detsamma är sant rörande
statsskulden – statsskulden som andel av BNP är cirka 6 %, vilket är betydligt
lägre än de nivåer som länderna i Västeuropa uppvisar. Dessutom har den
estländska regeringen ackumulerat reserver som kommer att vara till nytta om
regeringen behöver ytterligare medel. Det finns en oro för att kreditvärdigheten
kan försämras för ett land som har fört en disciplinerad finanspolitik om det är en
del av EMU-området med dess många medlemmar som drabbats av en
statsskuldskris. Men den tyska regeringens historiskt låga lånekostnader
indikerar att investerare söker efter tillflyktsorter inom EMU och att
medlemsstater med sunda statsfinanser därför kan belönas av marknaden.
Den största skillnaden mellan att vara en medlem i EMU kommer från det
avsevärda bidrag som lämnats av Estland till EFSF (och därefter till den
Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM)) – i slutet av 2011 uppgick
garantiåtaganden till nästan 2 miljarder euro. 68 Dessa bidrag betraktas ibland
felaktigt av befolkningen som överföring till svaga perifera ekonomier som inte
kommer att betalas tillbaka. Faktum är att både EFSF och ESM är fonder i vilka
Estland tillsammans med andra EMU-länder äger en andel som även kan ge
68 www.efsf.europa.eu/attachments/faq_en.pdf

73
avkastning. Dessutom kan det faktum att ESM finns öka kreditvärdigheten för
alla EMU-länder och sänka deras upplåningskostnader.
Estlands första betalning till ESM kommer att ske i juli 2012 och kommer att
uppgå till 149 miljoner euro; den ska sedan betalas ut med lika stora belopp
under en femårsperiod som inleds under 2013. Beslut om dessa betalningar ska
ske från reserverna eller genom ytterligare upplåning kommer att fattas vid varje
enskilt tillfälle och påverkas av den aktuella situationen. Parlamentet ratificerade
ändringarna av det grundläggande EU-fördraget, som krävs för att det juridiska
ramverket för ESM ska kunna träda i kraft i februari 2012. En månad senare
beslöt dock Estlands justitiekansler att ESM-avtalet strider mot Estlands
författning: en del av avtalet låter ESM fatta beslut om finansiellt stöd till
medlemsstater med villkor som skulle kunna stå utanför Estlands kontroll, och
därmed hota parlamentets fiskala behörighet. Beroende på hur denna konflikt
kommer att lösas och vilket det slutliga utfallet blir, finns det ett hot om att
Estland kommer att bli utanför ESM. Det skulle inte vara ett allvarligt finansiellt
hot för ESM, men det skulle otvivelaktigt skada Estlands ställning politiskt.
86. Hur troligt är det att Lettland och Litauen följer planeringen och går med i
EMU 2014 och vilka är utmaningarna?
För att gå med i EMU under 2014 måste Lettland och Litauen uppfylla
Maastrichtkriterierna i början av 2013. Även om detta är troligt (det vill säga att
dessa ekonomier inte drabbas av djupa recessioner), kommer deras största
utmaningar ligga i att uppfylla målen rörande inflation och budgetunderskott.
Utsikterna för en minskning av inflationen är mycket snarlik i Lettland och Litauen
eftersom förändringar av konsumentpriser i båda länder nu på det hela taget
påverkas av dynamiken bakom de globala råvarupriserna (medan det lokala
pristrycket fortfarande är måttligt på grund av en svag tillväxt för privat
konsumtion och hög arbetslöshet). Om vi inte ser en kraftig ökning av priset för
olja och livsmedel under 2012 (orsakade av geopolitiska konflikter och/eller
ogynnsamma väderförhållanden), kommer ökningen av konsumentpriser att
fortsätta falla i Lettland och Litauen. Samtidigt är det viktigt att båda länder
fortsätter att främja inhemsk konkurrens; de har båda potential att stärka denna
konkurrens och därmed dämpa inflationstrycket.
Enligt vårt basscenario bör den genomsnittliga årliga ökningen av
konsumentpriser i början av 2013 vara marginellt högre än 2 % i båda länder; det
kommer troligen att vara tillräckligt för att uppfylla kriteriet (ej över
1,5 procentenheter över genomsnittet för de tre EU-medlemsstater som har den
lägsta inflationen). Ju lägre prisökningen är i EMU-länderna, ju svårare blir det
för Lettland och Litauen att uppfylla kriteriet. Givet att den ekonomiska tillväxten
saktar in i Europa, kommer troligen inflationen att gå samma väg.

74
Regeringarna planerar för budgetunderskott under 2012 som uppgår till 2,5 % i
Lettland och 3 % i Litauen (Maastrichtkriteriet är att det inte får överskrida 3 %).
Skatteintäkterna kommer dock att påverkas av den ekonomiska tillväxten. Om
utfallet för tillväxten blir lägre än prognostiserat (2,5 % för båda länder enligt
budgetantaganden) till exempel på grund av en fördjupad kris inom euroområdet,
kan regeringen behöva ytterligare finanspolitisk budgetkonsolidering för att inte
förlora kontrollen över budgetunderskotten. Här befinner sig den lettiska
regeringen i en bättre position eftersom (i) den har säkerhetsmarginaler och kan
hantera en något långsammare ekonomisk tillväxt och (ii) den politiska cykeln är
mer gynnsam. Eftersom parlamentsval hålls i Litauen under hösten 2012, kan
det bli svårt att före dess komma överens om ytterligare kostnadsnedskärningar
eller skattehöjningar. Trots dessa tryck, kommer de båda ländernas inflation
troligen att vara det största hindret på deras väg till EMU.
Generellt tycks Lettlands chanser att gå med i EMU under 2014 vara något
bättre än Litauens. Vi kan dock inte utesluta möjligheten att EMU:s förmåga
och/eller vilja att acceptera nya medlemsstater kan minska på grund av
osäkerhet, lågkonjunktur inom euroområdet och skuldkrisen.
87. Hur har EMU-krisen påverkat sannolikheten för att Sverige går med i EMU?
Hösten 2003 hölls en folkomröstning i Sverige om euron skulle införas som
valuta. Över 55 % av de röstberättigade röstade emot att Sverige skulle införa
euron som valuta. Sedan dess och i synnerhet sedan utbrottet av den
statsfinansiella krisen inom euroområdet har stödet för att gå med i EMU fallit.
Färska opinionsundersökningar visar att cirka 80 % är motståndare till att byta
valuta till euro. Därför är det inte troligt att Sverige kommer att gå med i EMU på
kort eller medellång sikt.
På flera områden är den svenska ekonomin starkare än euroområdets. Den
svenska ekonomin har visat prov på flexibilitet och stor dynamik och hörde till de
högst presterande länderna i Europa under 2010-2011. Ett litet överskott i
statsfinanserna och en sjunkande statsskuld innebär att den svenska ekonomin
behåller den högsta kreditvärdigheten samtidigt som kreditvärdigheten sänkts för
flera länder i euroområdet. Stora obalanser i euroområdet och osäkerheten kring
euron, i kombination med att man uppfattar den svenska ekonomin som stark,
har bidragit till den negativa inhemska inställningen till att Sverige ska gå med i
EMU.
88. Hur skulle Sverige och de baltiska länderna påverkas om EMU-krisen
förvärrades och valutaunionen upplöstes?
Om EMU upplöstes skulle det få mycket stora negativa effekter på Sverige och
de baltiska ekonomierna. Dessa effekter skulle huvudsakligen manifesteras
genom tre kanaler: finansmarknader, förtroende och utrikeshandel. En ordnad

75
upplösning (i vilken t.ex. Grekland lämnar unionen med de övriga
medlemmarnas medgivande) skulle inte få en lika stor effekt på finanssystemet
som en oordnad upplösning, som skulle leda till ytterligare spekulation om vilket
som blir det nästa landet som lämnar EMU. I båda fallen skulle recessionen i EU
bli långdragen och huvudsakligen påverka Sverige och de baltiska länderna
genom en försvagad utländsk efterfrågan och dessutom genom förnyad volatilitet
på de finansiella marknaderna och försämrad framtidstro.
Vid en oordnad upplösning av EMU skulle det påverka EU:s inre marknad och
Sveriges och de baltiska ländernas handelsflöden skulle drabbas hårt. Det mest
troliga är att det även skulle påverka konkurrenskraften mellan länderna, då t.ex.
svaga länders valutor deprecierar och de starkare ländernas valutor apprecierar
(se fråga 72 för mer information). De baltiska länderna skulle behöva fatta ett
beslut som därefter skulle påverka deras konkurrenskraft: vilken växelkursregim
de skulle välja (en fast kurs mot t.ex. Tyskland, en valutakorg, flytande växelkurs
etc.)
En ökande pessimism skulle dessutom dämpa konsumtion och investeringar i
Sverige och de baltiska länderna. Regeringar skulle dessutom tvingas till att
anpassa de offentliga balanserna på grund av svårigheterna med att låna när
finansmarknaderna drabbas av globala problem. Ett totalt sammanbrott för
euroområdet skulle även orsaka kaos på de inhemska finansmarknaderna och
skulle utsätta banksektorn för stora påfrestningar och utlåningen till
realekonomin skulle troligen strypas.
89. Vilka blir krisens följder för företag i länder som står utanför EMU i relation
till att säkra sig mot valutarisker?
I slutet av förra året började allt fler internationella företag att utveckla strategier
för att kurssäkra sig mot en potentiell upplösning av euroområdet. På sistone har
risken för en upplösning av EMU minskat men som försiktighetsåtgärd är det
fortfarande lämpligt att leta efter naturliga garderingsmöjligheter, genom vilka ett
företag matchar sina tillgångar och skulder (och intäkter och kostnader) i en viss
valuta. Om exponeringen mot en valuta är stor kan det löna det sig att kurssäkra
valutakursen med terminskontrakt oavsett hur situationen ser ut i euroområdet.
Företag som bedriver handel med EMU-länder bör i sina avtal föra in klausuler
som beskriver scenarier och förpliktelser om ett land lämnar euroområdet och
skaffar sig en ny nationell valuta.
På grund av konjunkturnedgången och det låga förtroendet kommer euron
troligen att förbli svag under 2012 och kan falla ytterligare mot andra ledande
valutor. Detta kommer att få en negativ effekt på företag som är verksamma i
länder med valutor som stärks och som exporterar till euroområdet (det vill säga
främst Norge och Sverige). En svagare euro kommer inte att påverka exporten
negativt för länder med växelkurser som är kopplade till euron. Däremot kan en

76
depreciering av en nationell valuta (som är kopplad till euron) förbättra
konkurrenskraften gentemot tredje land, till exempel OSS.
90. Hur påverkas hushåll i Sverige och de baltiska länderna av EMU-krisen?
Den huvudsakliga effekt som EMU-krisen får på hushåll är genom minskat
förtroende för dessa länders ekonomiska utsikter, men även genom lägre
inkomster för hushållen och förväntningar om stigande arbetslöshet. Om
förväntningarna om framtida vinster blir mer negativa dämpar detta även
aktiemarknadens utveckling vilket i sin tur påverkar hushållens förmögenhet
negativt. Många negativa nyheter om utvecklingen inom euroområdet har
medfört att indikatorer för konsumentförtroendet sjunkit i de flesta länderna. Ett
lägre konsumentförtroende leder till att hushåll ökar sitt sparande och därför
konsumerar mindre. Detta leder till att den inhemska efterfrågan försvagas och
därmed även den ekonomiska tillväxten.
Hushållen påverkas främst genom utvecklingen på arbetsmarknaden, där företag
bestämmer sig för att skjuta på investeringar och att skapa nya arbetstillfällen.
Svagare efterfrågan och lägre export kan även leda till att vissa företag avskedar
personal. Detta innebär, att vi även om vi bortser från eventuella neddragningar
av nya arbetstillfällen i framtiden tillsammans med en neddragning av
investeringsaktiviteten, kan neddragningen av anställda hota hushållens köpkraft
genom beslut som företag fattar idag. Dessutom kan osäkerheten kring hur
euroområdets kris utvecklas, och som leder till kostnadsnedskärningar och
effektivitetshöjande åtgärder (åtminstone i somliga företag), minska
arbetskraftens styrka vid löneförhandlingar och sänka inkomsterna. .
Samtidigt har EMU:s skuldkris en positiv effekt – ECB har sänkt räntorna och
kommer troligen att se till att de ligger på en historiskt låg nivå under en längre
tid. Detta och andra likviditetsåtgärder har tryckt ned interbankräntorna och
kostnaderna för hushållens lånekostnader. Det är troligt att riksbanken under en
tid också kommer att se till att reporäntan är låg, även om bolåneräntorna
kanske inte följer denna exakt på grund av bankernas högre lånekostnader
(bland annat då bankerna på grund av hårdare bankreglering måste öka
löptiden för sina lån).
Om EMU-krisen intensifieras och den finansiella sektorn drabbas av
likviditetsproblem eller problem med betalningsförmågan, kan det leda till en
allvarlig kreditkris i Europa; en sådan skulle på grund av den finansiella
integrationen i EU och bankernas behov av internationell finansiering även
påverka hushållen i Sverige och de baltiska länderna. Hushållen i Sverige och de
baltiska länderna är dock olika beroende av tillgången på lån. I Litauen är
hushållens skulder bland de lägsta i EU och utgör endast cirka 40 % av
hushållens årsinkomster. Estländska hushåll har en genomsnittlig

77
skuldsättningsgrad som motsvarar deras årsinkomst och i Sverige är den cirka
180 % (skuld i relation till disponibel inkomst).
91. Är euron hotad och ska sparande i euro därför undvikas?
Även om risken för en upplösning av EMU och därmed euron inte är försumbar,
är sannolikheten ändå mycket låg. Det främsta skälet är den stora osäkerhet
som råder kring kostnaden för en sådan upplösning. Kostnaderna skulle
huvudsakligen orsakas av ett avbrott i kapitalflödet och handeln men även från
allmänt utbredd osäkerhet på de finansiella marknaderna och och bland banker.
Detta skulle troligen resultera i en kreditåtstramning i Europa och avsevärt lägre
tillväxttakt under flera år. De främsta beslutsfattarna i Europa (och i världen)
skulle göra sitt yttersta för att undvika ett sådant scenario.
Det finns dock en möjlighet att EMU skulle ändras på grund av att ett eller flera
länder lämnar unionen och detta skulle på sätt och vis innebära en upplösning av
euron. Det kan finnas ekonomiska skäl till att länder som är drabbade av skuld-
och konkurrenskraftskriser (Grekland, Portugal och Italien) lämnar samarbetet
och skaffar sig egna valutor. Då skulle de kunna devalvera och snabbt förbättra
sin konkurrenskraft och öka den ekonomiska tillväxten. Även i en sådan situation
skulle dock osäkerheten vara stor och riskerna för banksektorn avsevärda. Detta
kommer enligt vårt förmenande åtminstone på medellång sikt förhindra att dessa
länder lämnar EMU. Det finns också en möjlighet att några av de "starkare"
länderna lämnar den monetära unionen (Tyskland, Nederländerna och Finland).
Skälet vore i detta fall att de vill undvika de finansiella kostnaderna förknippade
med att rädda unionen genom transfereringar till krisländerna. Även i en sådan
situation skulle det förekomma kostnader, men i detta fall huvudsakligen kopplat
till att valutornas värde ökar kraftigt för de länder som lämnar unionen. Även om
de vore rikare skulle det bli mycket besvärligare för dem att konkurrera på den
globala marknaden och de skulle troligen drabbas av fallande tillväxttakt och
stigande arbetslöshet. Eftersom sannolikheten för en upplösning är låg, finns det
enligt vårt förmenande inget omedelbart skäl till att undvika sparande i euro, men
investerare ska vara uppmärksamma på kvaliteten för tillgångarnas utgivare
(banker som kontoinnehavare etc.) och risken för växelkurssvängningar. Euron
kommer troligen att försvagas ytterligare, men hur mycket och hur länge beror
även på situationen i USA, Storbritannien, Kina och andra länder. Hushåll bör
undvika gissningar och spekulationer rörande dessa trender och se till att de har
tillfredsställande valutasäkring i sina sparportföljer. Som vid alla investeringar
finns det stora fördelar med riskspridning.
När man sparar och lånar finns det förutom diversifiering av risker ett behov att
överväga vilka framtida inkomster från löner och pensioner kommer att utbetalas
i vilken valuta och hur dessa förhåller sig till de utgifter ska betalas. Det är alltid

78
en bra idé att relatera valutariskerna för sparande och lån till valutans inkomster
och utgifter.

79
L. EMU:s historia och egenskaper
92. Varför och när skapades EMU?
Anledningen till att eurons tillkomst var att det förutom att underlätta resor skulle
vara fördelaktigt ur ett ekonomiskt och politiskt perspektiv. Det betraktades som
ett logiskt komplement till den inre marknaden genom att den skulle effektivisera
den. En gemensam valuta skulle öka pristransparensen, eliminera kostnader för
valutaväxling, utgöra ett smörjmedel för den europeiska ekonomin, underlätta
internationell handel och öka EU:s betydelse internationellt. Euroområdets
storlek och styrka skulle dessutom erbjuda ett bättre skydd mot externa
ekonomiska chocker som oväntade oljeprisökningar eller oro på
valutamarknaderna. Dessutom ansågs det att euron skulle ge EU:s medborgare
en påtaglig symbol för deras europeiska identitet.
Euron infördes den 1 januari 1999 som en "bokföringsvaluta" vid sidan om de
nationella valutorna och euromynt- och sedlar kom i omlopp den 1 januari 2002.
Detta var det tredje steget i skapandet av euron och det följde på det första
steget (1990-1993) då kapitalmarknader liberaliserades så att kapital kunde röra
sig fritt mellan medlemsstater och det andra steget (1994-1998) då
konvergensen för medlemsstaterna rörande den ekonomiska politiken stärktes
politiskt och juridiskt och förberedelserna för den nya valutan intensifierades
inklusive samarbetet mellan de nationella centralbankerna. Det europeiska
monetära institutet (EMI) skapades 1994 för att samordna den monetära
politiken bland de nationella bankerna och i juni 1998 ersattes EMI av den
Europeiska centralbanken(ECB).
Redan i mars 1979 lanserades det europeiska monetära systemet (EMS). EMS
baserades på konceptet fasta, men justerbara växelkurser, som definierades
med referens till den nyligen skapade europeiska valutaenheten (ECU). Den
Europeiska växelkursmekanismen (ERM) skapades för att se till att de valutor
som ingick skulle hålla sig inom ett begränsat band. EMS var en exempellös
samordning av penningpolitiken bland medlemsstaterna – under en period av tio
år minskade EMS växelkursvariationerna och denna minskning ansågs ha
medfört en ekonomisk konvergens. Denna framgång föranledde fördjupade
samtal bland medlemsstaterna om att skapa en monetär och ekonomisk union.
Delorsrapporten som uppkallats efter presidenten för EU-kommissionen, föreslog
tre steg för att förbereda för unionen under perioden 1990-1999. De europeiska
ledarna accepterade Delorsrapporten och man kom överens om det nya
fördraget om den europeiska unionen (EU) i december 1991 vid Europeiska
rådets möte i Maastricht (Maastrichtfördraget). I detta fördrag kom man även
överens om de så kallade Maastrichtkriterierna.

80
93. Vilka länder är medlemmar i EMU och när införde de euron?
I maj 1998 uppfyllde 11 medlemsstater konvergenskriterierna och kom därmed
att bli de första medlemmarna (Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Irland,
Italien, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Portugal och Finland). Sedan de
första två stegen av förberedelserna klarats av utnyttjade Danmark och
Storbritannien det så kallade undantaget från EMU:s tredje steg, medan Sverige
och Grekland inte uppfyllde kriterierna.
I Sveriges fall var landets beslut att inte gå med i den europeiska
växelkursmekanismen (ERM II) anledningen till att kriterierna inte uppfylldes och
eftersom detta inte har ändrats, är Sverige inte medlem, trots att landet saknar
ett formellt undantag.
2001 gick Grekland med i den monetära unionen, 2007 Slovenien, 2008 Cypern
och Malta, 2009 Slovaken och 2011 Estland. De återstående EU-länderna,
Lettland, Litauen, Polen, Bulgarien, Rumänien, Tjeckien och Ungern - saknar
formell undantagsklausul och förväntas bli medlemmar i den monetära unionen
när de uppfyller kriterierna för medlemskap.
94. Vilka är kraven för medlemskap?
Maastrichtkriterierna som även kallas för konvergenskriterierna, är kriterierna
som ska uppfyllas för att EU-medlemmar ska ta EMU:s tredje steg. Det finns fem
huvudkriterier:
Inflation (stabila priser)
I artikel 140(1) i fördraget står det att "En hög grad av prisstabilitet [...] skall
framgå av att inflationstakten ligger nära den i de (högst tre) medlemsstater som
har uppnått de bästa resultaten i fråga om prisstabilitet.” 69 Med andra ord får det
ansökande landets inflationstakt inte överstiga genomsnittet för inflationstakten
för de tre medlemsstater som har uppnått det bästa resultatet (den lägsta
inflationen) med mer än 1,5 procentenheter.
Räntor
Enligt artikel 140(1) i fördraget definieras räntekriteriet på följande vis "En
varaktighet i den konvergens som en medlemsstat med undantag 70 har uppnått
och i dess deltagande i växelkursmekanismen, såsom det kommer till uttryck i
den långfristiga räntenivån.” Det innebär att de nominella långfristiga
räntesatserna för statsobligationer inte får överstiga motsvarande räntesatser i
69 Convergence Report 2010
70 En medlemsstat som bedöms att det inte uppfyller de nödvändiga villkoren för att anta euron, kallas för en "medlemsstat med ett
undantag)" (ibid).

81
de tre medlemsstater som uppvisar bäst resultat när det gäller prisstabilitet med
mer än 2 %.
Växelkurs
Kandidatlandet ska ha deltagit i Europeiska växelkursmekanismen (ERM II)
under EMS under två på varandra följande år och får under denna period inte ha
skrivit ned värdet på sin valuta. Landets valutakurs ska inte ha rört sig mer än +/-
15 % mot euron under ERM II-perioden.
Offentliga finanser
Det årliga underskottet för den offentliga sektorns finanser i relation till BNP får
inte överstiga 3 % i slutet av budgetåret. Om budgetunderskottet är högre än
3 % måste medlemsstaten nå en nivå som ligger nära 3 %. Undantagsfall
inkluderar situationer då underskottet orsakas av extraordinära och/eller
temporära kostnadsökningar. I artikel 140(1) i EU-fördraget definieras kriteriet
som följer: ...en hållbar finansiell ställning för den offentliga sektorn. Detta ska
framgå av att den offentliga sektorns finanser inte uppvisar ett alltför stort
underskott enligt bestämmelserna i artikel 126(6). " Artikel 126(6) hanterar även
nästa kriterium, statsskulden.
Statsskuld
Ett kandidatlands statsskuld får inte vara högre än 60 % av landets årliga BNP.
Om målet på grund av speciella omständigheter inte kan uppnås, måste det ha
minskat i tillräcklig utsträckning och närma sig referensvärdet i tillfredsställande
takt.
Dessutom, i enlighet med artikel 140 i Maastricht EU-fördraget, undersöks
ytterligare faktorer som indikatorer för integration och konvergens. Dessa
faktorer inkluderar integrationen av finansmarknader och produktmarknader och
utvecklingen rörande betalningsbalansen. Det senare innebär att fokus ligger på
den externa balansen, som definieras som både bytesbalans och kapitalbalans
(nettoutlåning/-inlåning mot övriga världen). Därför ska alla externa överföringar
tas i beaktande (inklusive EU-överföringar). Den externa balansen observeras
för att se till att medlemsstater som går med i EMU inte har alltför stora externa
obalanser. Integrationen av produktmarknaden mäts med hjälp av handel,
utländska direktinvesteringar (FDI) och hur smidigt den inre marknaden fungerar
(konvergens ...2010) 71 .
71 “Convergence Report 2010”, European Economy 3/2010
http://ec.europa.eu/economy_finance/publications/european_economy/2010/pdf/ee-2010-3_en.pdf

82
95. Vilka delar av EU-fördraget påverkar EMU mest och har även påverkat
hanteringen av den aktuella krisen i euroområdet?
Det första viktiga elementet i EU-fördraget är att regeringar inom euroområdet
har individuellt ansvar för de lån de har tagit upp. Det är till och med förbjudet för
EU eller någon av de nationella regeringarna att åta sig ansvar för skulder som
emitterats av ett annat medlemsland. Denna princip som kallas för "no bail-out
clause" ingår i EU-fördraget, av vilket den relevanta artikeln (artikel 125) förtjänar
att citeras i sin helhet:
Unionen ska inte ansvara för eller åta sig förpliktelser som har ingåtts av
centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra offentligrättsliga
organ eller offentliga företag i en medlemsstat, dock utan att detta påverkar
ömsesidiga finansiella garantier för det gemensamma genomförandet av ett
visst projekt. En medlemsstat ska inte ansvara för att åta sig förpliktelser som
har ingåtts av centrala, regionala, lokala eller andra myndigheter, andra
offentligrättsliga organ eller offentliga företag i en annan medlemsstat, dock
utan att detta påverkar ömsesidiga finansiella garantier för det gemensamma
genomförandet av ett visst projekt.
Den andra delen är det strikta förbudet mot monetär finansiering av nationella
skulder. Artikel 123 i EU-fördraget anger följande:
Det är förbjudet för Europeiska centralbanken och medlemsstaternas
centralbanker (härefter kallade "nationella centralbanker") att ge unionens
institutioner, organ eller byråer, centrala, regionala, lokala eller andra
myndigheter, andra offentligrättsliga organ eller offentliga företag i
medlemsstaterna rätt att övertrassera sina konton eller att ge dem andra
former av krediter; detsamma gäller Europeiska centralbankens och de
nationella centralbankernas förvärv av skuldförbindelser direkt från dem.
Den första delen har överträtts eftersom medel har överförts från starkare till
svagare medlemmar i euroområdet, men det finns inget ömsesidigt ansvar av
medlemsländernas skulder. Även om ECB inte köper direkt av medlemsstater,
är långfristiga refinansieringstransaktioner (LTRO:s) en indirekt metod för att
stödja medlemsstater.
96. Vad utmärker ett optimalt valutaområde i allmänhet och vilka institutioner
skapades i början för att säkerställa att EMU skulle kunna uppfylla
kriterierna?
Ett optimalt valutaområde (OCA) som även kallas optimal valutaregion (OCR) är
ett geografiskt område i vilket den ekonomiska effektiviteten maximeras genom
att hela området delar på en gemensam valuta. OCA-teorin beskriver de

83
optimala egenskaperna för en sammanslagning av valutor eller hur en ny valuta
skapas. Teorin används ofta för att diskutera om ett visst område är redo att bli
en monetär union, ett av de sista stegen i ekonomisk integration.
Teorin publicerades 1961 av Robert Mundell. Om asymmetriska chocker anses
undergräva realekonomin, anses en flytande växelkurs vara lämpligare, eftersom
penningpolitiken (räntor) inte kommer att finjusteras efter de lokala
förutsättningarna
De fyra kriterier som anses vara nödvändiga för en framgångsrik valutaunion är
följande:
1. Arbetskraftens rörlighet inom området. Detta inkluderar den fysiska förmågan
att resa (visum, rättigheter för arbetare, etc.) brist på kulturella barriärer för fri
rörlighet (som olika språk), och institutionella arrangemang.
2. Öppenhet med rörligt kapital och flexibla priser och löner inom hela området.
Detta krävs för att marknadskrafterna rörande utbud och efterfrågan
automatiskt fördelar pengar och varor till det område som behöver dem. I
praktiken fungerar detta inte perfekt eftersom löner inte är helt flexibla.
Euroområdets medlemmar handlar mycket med varandra (handeln inom
Europa överstiger handeln med övriga världen.)
3. Ett system för riskdelning såsom en automatisk fiskal
transfereringsmekanism för att omfördela pengar till områden/sektorer som
har påverkats negativt av de två första egenskaperna. Detta sker vanligtvis i
form av omfördelning av skattemedel till mindre utvecklade områden i ett land
eller ett område. Denna politik som är teoretiskt accepterad, är politiskt svår
att implementera eftersom områden med bättre ekonomi vanligtvis inte vill
skiljas från sina pengar.
4. Länderna inom valutaområdet följer en snarlik konjunkturcykel. Om ett land
upplever en uppgång eller recession, kommer andra länder inom unionen
troligen att följa efter. Därmed kan den gemensamma centralbanken stödja
tillväxten vid konjunkturnedgångar och hålla tillbaka inflationen vid
konjunkturuppgångar. Om länder i en valutaunion har asymmetriska
konjunkturcykler kan den optimala penningpolitiken skilja sig åt och unionens
medlemmar kan få det sämre om de har en gemensam centralbank.
Sett till dessa kriterier har det visat sig att priser och löner i EMU-länderna inte är
flexibla (se nyskapande forskning av Blanchard, Gali, Gertler, Hall, Taylor, och
andra).
Teoretiskt har Europa en så kallad no-bail-out-klausul i Stabilitets- och
tillväxtpakten, vilket innebär att överföring av skattemedel inte är tillåten; men
under euroområdets kris övergavs no bailout-klausulen i praktiken i april 2010.

84
I EMU var tanken på en gemensam marknad utbredd; delvis på grund av dess
influens liberaliserades kapitalmarknaderna 1994 (fri rörlighet för kapital). Det
fanns dock fortfarande begränsningar för arbetskraftens rörlighet. De har tagit
lång tid för vissa av de gamla medlemsstaterna att öppna upp sina
arbetsmarknader. Dessutom måste man i många länder tala landets språk
flytande för att få ett arbete; det innebär å ena sidan att arbetsmarknaden
begränsas för medborgare i andra länder, och å den andra sidan att rörligheten
mellan medlemsstater är relativt begränsad.
97. Hur skiljer sig euroområdet som valutaområde från USA?
Ekonomierna i USA och EU skiljer sig åt på många vis. För det första har både
priser och löner visat sig vara mer flexibla i de olika amerikanska delstaterna än i
EU. För det andra är arbetskraftens rörlighet större i USA (bland annat färre
kulturella och språkliga hinder). För det tredje har USA en enhetlig finanspolitik,
med en viss självständighet för medlemsstaterna och har en högre politisk
integration.
För det fjärde finns det skillnader mellan deras centralbanksystem. Federal
Reserve System (centralbanksystemet i USA) styrs av Federal Open Market
Committee, som bestämmer över penningpolitiken. Motsvarande myndighet i
den Europeiska centralbanken är ECB-rådet (GC). Båda dessa myndigheter
(FOMC och GC) består av cheferna för antingen Federal Reserv-bankerna eller
nationella centralbanker. Federal Reserve System handlar dessutom som den
federala regeringens bank – USA:s finansdepartement har konton i Federal
Reserve. Dessa konton hanterar federala skatteinbetalningar och utgående
statliga betalningar.
98. Hur har euron utvecklats sedan den tillkom?
Den 4 januari 1999 handlades euron till 1,1789 USD. Under de därefter följande
två åren föll euron till en lägsta nivå om 0,8252 USD per EUR den 26 oktober
2000. Eurons värde mot dollarn hamnade åter kring 1 USD den 15 juli 2002 (1,0
EUR = 1,0024 USD) och steg sedan till ett högsta värde om 1,36 USD i slutet av
2004. Eurons högsta värde någonsin mot den amerikanska dollarn, 1,5999 USD
uppnåddes den 15 juli 2008. Därefter minskade eurons värde och den 27
oktober 2008 hade den fallit till 1,246 USD. Efter att ha svängt under december
2008, ökade eurons värde åter under 2009 och nådde ett nytt högsta värde om
1,512 USD den 3 december 2009. Den 8 juli 2010 hade eurons värde mot
dollarn fallit till 1,1942 USD, men därefter ökade dess värde något. I början av
2012 var eurons värde mot dollar något lägre än i mars 2011 och uppgick i

85
januari i genomsnitt till 1,3 USD. Därefter har euron åter stärkts något; i slutet av
februari uppgick dess värde till 1,3454 USD. 72
Eurons betydelse har stadigt ökat – andelen euro i valutareserver ökade från
18,4 % under 1999 till 25,9 % under 2003. Andelen ökade ytterligare och nådde
26,3 % i slutet av 2010 (USD-reserver hade fallit från 68 % i 1999 till 61 % i
slutet av 2010 (ECB 2011). 73
Även om en viss optimism uttryckts om EMU:s gemensamma valutaområde, så
har skepticismen varit utbredd, huvudsakligen bland akademiker. De senare har
påverkats av kärnan i OCA-teorin (se fråga 96).
99. Hur har eurons tillkomst och användning påverkat handel och
investeringar inom euroområdet och handeln med länder utanför
euroområdet?
Micco, Stein, and Ordonez (2003) 74 fann i sin studie om bilateral handel mellan
länderna inom euroområdet att denna handel ökade med mellan 5 % till 20 %
mer än handeln mellan de länder som inte hade antagit euron. Baldwin (2006)
och Baldwin, Skudelny och Taglioni (2005) 75 fann att den genomsnittliga effekten
av den gemensamma valutan på handeln var cirka 5-10 %. Dessutom visade
Mongelli, Dorrucci och Agur (2007) 76 att införandet av euron har ökat handeln
med länder utanför euroområdet samtidigt som den ökade handeln inom
euroområdet. Utländska direktinvesteringar mellan länderna inom euroområdet
har ökat avsevärt sedan euron infördes (och har kommit ikapp
direktinvesteringar till länder utanför euroområdet). Mellan 1998 och 2004 ökade
total FDI med 180 % i nominella termer och kumulativ total FDI uppgick till
ungefär 24 % av euroområdets BNP (Mongelli (2008)).
Sammantaget hjälper den finansiella integrationen till att minska landspecifika
chocker – det vill säga med tiden gör en större finansiell integration det lättare för
individer att försäkra sig själva mot sådana risker genom lån och utlåning.
Dessutom medger korsvist ägande av finansiella tillgångar en större utjämning
av inkomster (se även Giannone och Reichlin (2006) 77 ).
Förkortningar
72
Data from ECB, http://www.ecb.int/stats/exchange/eurofxref/html/eurofxref-graph-usd.en.html
73
ECB, 2011, “International role of the euro”; http://www.ecb.int/pub/pdf/other/euro-international-role201107en.pdf
74
Micco, A.; Stein E.; Ordonez, Q., (2003); "The currency union effect on trade: early evidence from EMU," Economic Policy,
CEPR, CES, MSH, vol. 18(37), sida 315-356, oktober.
75
Baldwin, R. (2006) „The Euros Trade Effects“, ECB Working Paper No 594; Baldwin, R., Skudelny, F; Taglioni D. (2005); „Trade
Effects of the Euro: Evidence From Sectoral Data“, ECB Working Paper Series nr. 446
76
Mongelli, F.P.; Dorucci, E.; Agur, I. (2007) „What does European Institutional Integration tell us about the Optimal Currency Area
Properties?“ Journal of Common Market Studies, Volume 43 Nr3 sida 607-35
77 Giannone, D and Reichlin L. (2006) „Trends and cycles in the euro area: how much heterogeneity and should we worry about it?“
ECB Working Paper nr 595

BIS – Bank of International Settlements
BOE – The Bank of England
BOJ – The Bank of Japan
CAC – Collective action clause
CDS – Credit default swap
CEE – Central and Eastern Europe
CRD – Capital Requirements Directive
CT1R – Core Tier I ratio
EBA – European Banking Authority
EC – European Commission
ECB – European Central Bank
EDP - Excessive Deficit Procedure
EFSF – European Financial Stability Facility
EIP – Excessive Imbalances Procedure
EMU – The Economic and Monetary Union
ESCB – European system of central banks
ESM – European Stability Mechanism
EU – European Union
Fed – The US Federal Reserve
PIIGS – Portugal, Ireland, Italy, Greece and Spain
GDP – Gross Domestic Product
IMF – International Monetary Fund
LTRO – Long-term refinancing operation
MTO – Medium-Term budgetary Objective
NCBs – National Central Banks
PSI – Private sector involvement
RWA – Risk-weighted asset
SGP – The Stability and Growth Pact
SMP – Securities Markets Programme
UK – United Kingdom
Economic Research Department
86

Sweden
87
Cecilia Hermansson +46 8 5859 7720 cecilia.hermansson@swedbank.se
Group Chief Economist
Chief Economist, Sweden
Magnus Alvesson +46 8 5859 3341 magnus.alvesson@swedbank.se
Senior Economist
Jörgen Kennemar +46 8 5859 7730 jorgen.kennemar@swedbank.se
Senior Economist
Anna Ibegbulem +46 8 5859 7740 anna.ibegbulem@swedbank.se
Assistant
Estonia
Annika Paabut +372 888 5440 annika.paabut@swedbank.ee
Acting Chief Economist
Elina Allikalt +372 888 1989 elina.allikalt@swedbank.ee
Senior Economist
Latvia
Mārtiņš Kazāks +371 67 445 859 martins.kazaks@swedbank.lv
Deputy Group Chief Economist
Chief Economist, Latvia
Dainis Stikuts +371 67 445 844 dainis.stikuts@swedbank.lv
Senior Economist
Lija Strašuna +371 67 445 875 lija.strasuna@swedbank.lv
Senior Economist
Lithuania
Nerijus Mačiulis +370 5 258 2237 nerijus.maciulis@swedbank.lt
Chief Economist, Lithuania
Lina Vrubliauskienė +370 5 258 2275 lina.vrubliauskiene@swedbank.lt
Senior Economist
Vaiva Šečkutė +370 5 258 2156 vaiva.seckute@swedbank.lt
Senior Economist
Ekonomiska sekretariatet
105 34 Stockholm
tfn 08-5859 1000
ek.sekr@swedbank.se
www.swedbank.se
Ansvarig utgivare
Cecilia Hermansson, 08-5859 7720
Magnus Alvesson, 08-5859 3341
Jörgen Kennemar, 08-5859 7730
ISSN 1103-4897
Swedbank Analys ges ut som en service till våra kunder. Vi tror oss ha använt tillförlitliga
källor och bearbetningsrutiner vid utarbetandet av analyser, som redovisas i publikationen.
Vi kan dock inte garantera analysernas riktighet eller fullständighet och kan inte ansvara för
eventuell felaktighet eller brist i grundmaterialet eller bearbetningen därav. Läsarna
uppmanas att basera eventuella (investerings-)beslut även på annat underlag. Varken
Swedbank eller dess anställda eller andra medarbetare skall kunna göras ansvariga för
förlust eller skada, direkt eller indirekt, på grund av eventuella fel eller brister som redovisas i
Swedbank Analys.