Personarkiven och forskningen - Visa filer

More documents

Recommendations

Info

20 ÖB J ungs dagbok. Som vanligt i dessa ärenden var det armechefen Ehrensvärd som var föredragande: Skåld hade icke orienterats av Erlander eller Massberg om planläggningen av undetjordiskt motstånd. Skå"ld ursinnig, talade icke med Mossberg.4' Vad visste då utrikesminister Unden om att en underjordisk motståndsrörelse var under planering? Om detta vet vi föga. Hans namn nämns över huvud taget inte i samband med detta, vilket i och för sig visar att han i alla fall inte var direkt involverad. En anteckning i hans egen dagbok från oktober 1951 pekar möjligen på att han först då erhållit information från statsministern. E. berättade om en besynnerlig sak ang. Lindenerona som haft ett uppdrag av säregen art. 4> Undens omvittnade ointresse för militära frågor kan också ha varit en anledning till att inte inviga honom i planeringen av det underjordiska. Om utrikesministern till äventyrs skulle ha informerats om det hela är det dock inte alls säkert att han skulle noterat det i sin dagbok. I denna lyser nämligen hemliga och kontroversiella militära spörsmål i stort sett med sin frånvaro trots att utrikesministern rimligen inte kan ha helt undgått en del insikter i vad som försiggick under ytan. Jämför t ex de två olika samtalsuppteckningar som finns rörande ett sammanträffande mellan OB Nils Swedlund och utrikesminister Unden 12 januari 1952. Av Swedlunds mycket detaljerade nedteckning framgår att diskussionen gällde känsliga frågor som vikten av förberedda förbindelser med västmakterna, om Sverige ska skjuta ned västflyg som passerar svenskt luftrum samt hur Sverige ska agera om Sovjet skulle ställa krav på disposition av Gotland. Av Swedlunds anteckningar framkommer också Undens svar samt Swedlunds inställning till dessa. Samtalet finns också relaterat i Undens dagbok. Utrikesministern är dock mera kortfattad och nöjer sig med att konstatera att han haft ett "samtal med ÖB om utrikesläget och politiken. Öppenhjärtigt!". 43 Tydligt är att U n den inte ansåg dagbo- Magnus Hjort & Ulf Eliasson ken vara rätt forum att relatera känsliga säkerhetspolitiska frågor. För att återgå till frågan om den underjordiska motståndsrörelsen kan vi alltså konstatera, att vi genom personarkiven fått en hygglig bild av verksamhetens tidiga organisering åren kring 1950. Vi kan också konstatera att alla dessa personarkiv stått till neutralitetspolitikkommissionens förfogande och också använts av kommissionen. Så mycket märkligare är det då att notera, att när kommissionen ska försöka ge en bild av den underjordiska motståndsrörelsen använder man sig inte av de tillgängliga personarkiven utan istället av CIA-tjänstemannen William Colbys memoarer, vilka betingar ett betydligt lägre källvärde än de samtida dagboksanteckningarna och breven. I synnerhet som Colby inte stationerades i Stockholm förrän april 1951 då den svenska planeringen redan var igång sedan knappt två år tillbaka. I en förvirrad framställning lämnas sedan inbördes motstridiga uppgifter om organisationens framväxt och förhållande till regeringen och andra organ. Till exempel framhålls att Colby ska ha samarbetat med "framför allt T-kontoret",44 en uppgift som framstår som ytterst märklig i ljuset av att T-kontorets chef, Thede Palm i de intervjuer som kommissionen genomförde med honom bestämt avvisade att något samarbete ägde rum dem emellan.4s Hade neutralitetspolitikkommissionen istället byggt sin framställning på de personarkiv som fanns dem tillhanda hade en betydligt bättre kunskapsgrund funnits att stå på vid de utfrågningar som gjordes samt för vidare efterforskningar. Ä ven i detta fall tvingas vi dock konstatera att Thede Palms arkiv är slutet till 2015 och att Erlanders dagboksanteckningar inte är tillgängliga för forskning. Den hemliga militära underrättelse- och säkerhetstjänsten "IB" Det kanske hetaste och mest infekterade spörsmålet i de senaste årens debatt om Sveriges samtidshistoria är säkerhetstjänsternas övervakning av kommunister och vänstersympatisörer under det kalla kriget. Särskilt är det ett av myndigheternas organ för övervakning av de egna medborgarna som ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1999:1
tilldragit sig extra uppmärksamhet. Nämligen det mytomspunna, undflyende och svårdefinierade "IB". Birger Elmer var under större delen av 1950-talet anställd vid försvarsstabens utrikesavdelning vars huvudsakliga inriktning var underrättelsetjänst, dvs inhämtning och bearbetning av underrättelser om militära och andra förhållanden utomlands. 1957 flyttades han till inrikesavdelningen, för att där främst arbeta med inhämtning av uppgifter om potentiella säkerhetsrisker inom Sveriges gränser. Den 1957 startade verksamheten brukar i media gå under beteckningen "IB" vilket emellertid inte är en korrekt benämning av verksamheten vid den här tiden. Om någon mera officiell beteckning fanns är osäkert då den nya byrån officiellt egentligen inte existerade. "B-byrån" är den vanligaste beteckningen som brukar användas inom litteraturen beträffande det tidiga "IB". Andra benämningar som användes internt var "Byrå-K" (kontraspionage) samt helt enkelt "E: s avd". Vad kan vi då hitta i personarkiven när det gäller Elmers verksamhet de första åren? I försvarsstabschefen Richard Åkermans anteckningar kan vi finna att Elmer inte bara sysslade med underrättelse- och säkerhetstjänst. Han fungerade även som en länk mellan militärledningen och den socialdemokratiska partiledningen. I juni 1957 kan vi i Åkermans anteckningar läsa om problem inom det socialdemokratiska ungdomsförbundet. Elmer säger, att det finns risk fo"r en pacifistisk utbrytning ur SSU. Man har partistyrelsens välsignelse av ett fo"rsö"k hindra en sådan. Vi bör ta hand om en upplysningsverksamhet i seminarieö"vningsstil av vissa toppmän.46 Längre fram, i augusti, kan Elmer meddela att ett program nu fastslagits. Toppar ur regeringen och det militära ska under en två dagars konferens gemensamt försöka föra in de socialdemokratiska ungdomarna på den rätta vägen. För att ge konferensen ett drag av trovärdighet lät man även en pacifist hålla föredrag, väl medvetna om att den samlade sakkunskapen från utrikesminister Unden, försvarsminister Andersson samt den nye försvarsstabs- ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1999:1 Det kalla kriget i personarkivens spegel chefen Göransson skulle komma att framställa pacifismen som en omöjlig väg att gå. Någon utbrytning ur SSU blev det inte heller.47 Från militär synvinkel var det naturligtvis ett egenintresse att inte pacifismen gavs spridning i regeringspartiets ungdomsorgan men också ett nationellt intresse att förhindra att pacifismen ökade på försvarsviljans bekostnad. Från den socialdemokratiska partiledningens horisont var det naturligtvis mycket viktigt att förhindra en splittring av ungdomsförbundet. Inom partiet fanns en försvarskritisk falang och partisprängningen 1917 låg inte mer än 40 år tillbaka i tiden. På så sätt kunde partitaktiska motiv samsas och samordnas med militära och nationella säkerhetsintressen. Att försvarsledningen på detta sätt samarbetade med ett politiskt parti för ett gemensamt ändamål var på inget sätt unikt. Curt Göransson var också högerpartiet behjälpligt vid författandet av motioner till riksdagen och när folkpartiet 1959 publicerade en skrift i atomvapenfrågan var ett avsnitt skrivet anonymt av Göransson.4 8 Borgerliga och socialdemokratiska politiker fick också hjälp med sina anföranden i riksdagens försvarsdebatter.49 På senare år har det skrivits en hel del om "IB". I de flesta fall har dock personarkiven stått i skuggan av sentida intervjuuppgifter och lösryckta funderingar. Försvarets underrättelsenämnd som i december 1998 presenterade sin mycket bristfälliga utredning använde sig till exempel inte alls av de militära personarkiv som finns bevarade. Detta trots att det i dessa ges en mycket god illustrationer av hur bilden av det kommunistiska hotet såg ut under 1950-talet. Personarkiv och dagböcker kan dock även utgöra fällor, där det är lätt att gå fel eller trampa snett. 1998 utkom docent Wilhelm Agrelis bok Konsten att gissa rätt. Underrättelsevetenskapens grunder. På ett medryckande sätt berättar Agrell om underrättelsetjänstens historia och kommer naturligtvis även in på IB. Agrell utgår i sin beskrivning från den för snart tio år sedan utkomna boken Kommunistjägarna skriven av journalisterna Thomas Kanger och Jonas Gummesson. Agrell skriver med utgångspunkt från Kanger och Gummesssons framställning att "Byrå B (senare IB) 21
Page 3 and 4: ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1 99
Page 5: ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1999
Page 9 and 10: kommunistiska politiker som Fritjof
Page 11 and 12: industriskydd vid statspolisens tre
Page 14: git känsliga arbetsuppgifter som b
Page 18 and 19: 8 Det äldsta är handskrivet, date
Page 23: tad tjänstgöring inom krigsmakten
Page 26: 26 SUMMARY Swedish security policy
Page 29 and 30: edition, hemliga konceptvol45, KrA.
Page 31: en, inte vården av de till arkivin
Page 34: 34 Riksarkivet gott och väl kan m
Page 37 and 38: eroende av dess ursprung, på avsik
Page 39 and 40: etydelse. Detta är säkerligen en
Page 42 and 43: av bl a Nils Nilsson och BertilJoha
Page 44: 44 det i grunden är baserat på la
Page 47 and 48: !T-baserade söksystem med stor lik
Page 49 and 50: ial. För om inte förr, så i besk

Personarkiven och forskningen - Visa filer

Create successful ePaper yourself

Delete template?

Save as template?