Personarkiven och forskningen - Visa filer

Riksarkivarien Claes Theodor Odhner avslutade
sitt yttrande 1895 över myndigheternas invändningar
med att- mot bakgrund av de stora svårigheter
som uppenbarligen förelåg att centralisera
det offentliga arkivväsendet i Sverige på så sätt som
skett utomlands - lämna ett förslag till alternativ
lösning av frågorna i den händelse framför allt problemen
med äganderätten till handlingarna och svårigheterna
att ordna lokaler i de gamla slotten
skulle resultera i att Kungl. Maj:t inte skulle finna
det möjligt att bygga upp en regional arkivorganisation.
Hans alternativförslag·var:
1. Rätt för Riksarkivet att genomföra arkivinspektion
hos myndigheterna.
2. Skyldighet för lokala myndigheter att vårda sina
äldre historiska handlingar.
3· Skyldighet för lokala myndigheter att insända
förteckningar över sina arkiv till Riksarkivet. ' 6
Kungl. Maj:t tog också fasta på riksarkivariens
reservalternativ och utarbetade ett eget förslag till
arkivstadga med utgångspunkt i riksarkivariens förslag.
Det sändes på remiss till ett stort antal myndigheter
redan i mars I896. I förhållande till riksarkivariens
förslagvar Kungl. Maj:ts förslag betydligt
mer vittomfattande. Det föreslogs gälla i princip
alla offentliga arkiv som lydde under tryckfrihetsförordningen,
inte enbart de lokala arkiven.
Någon särskild tonvikt vid just äldre arkivalier
fanns inte heller i Kungl. Maj:ts förslag. Beslut om
arkivstadga togs år I9oo, för att träda i kraft den I
januari I903. Den främsta förändring som remisshanteringen
förorsakade var att en mycket lång rad
undantag beslutades. Ett mycket stort antal myndigheter
befriades från kraven i stadgan i sin helhet,
till stor del beroende på att de haft invändningar
mot att börja föra arkivförteckning. ' 7
Hildebrand en avvikare?
Uppfattade då Einil Hildebrand och hans kolleger
i Riksarkivet I903 att man gjorde en principiellt
annorlunda tolkning av proveniensprincipen i förhållande
till myndigheterna? Betraktade sig Hildebrand
rent av som en "avvikare" gentemot utländska
kollegor? I min forskning har jag inte funnit nå-
ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING· I999:I
Det peifekta arkivet
got som helst belägg för detta. En nyckelfråga har
varit att ta reda på vad sätt som Hildebrand uppfattade
arkivdepåbegreppet i relation till myndigheterna
- vad omfattade begreppet? En bild av hur
Emil Hildebrand såg på begreppetarkivdepå går att
få genom att anlita den berömda artikeln "Om den
s.k. ursprungsprincipens tillämpning vid ordnande af
offentliga arkiv". ' 8 För att definiera arkivdepåbegreppet
inleder han med att påpeka att "de arkivbildande
myndigheterna eller institutionerna" efter
kortare eller längre tid alltid upphör. Deras kvarlåtenskap
lämnas i förvar åt någon bestående myndighets
arkiv eller åt ett centra/arkiv. På så vis bildas,
antingen vid en bestående myndighet, eller i ett
centralarkiv, en arkivdepå. En särskild arkivdepå
kan även sägas bildas om ett ämbetsverk eller en
domstol arbetar på flera avdelningar. Då bildas ett
arkiv vid varje avdelning och upphörda avdelningars
arkiv förvaras i en bestående avdelnings arkiv,
varigenom en arkivdepå även uppstår hos avdelningen.
Hildebrand slutar sin uppsats med att konstatera
att vad som gäller Riksarkivet och andra stora
centala arkiv även gäller de "smärre offentliga arkiven",
då även dessa inte sällan fungerar som
arkivdepåer. Myndigheter förvarar döda ämbetsverks
arkiv etc.
Med ett sådant vitt arkivdepåbegrepp är det inte
givet att föreskrifter om proveniensprincipens tillämpning
på myndigheters arkiv nödvändigtvis
måste betraktas som "dubbel tillämpning". De
myndighetsarkiv som Hildebrand såg som arkivdepåer
var år I903 i precis lika hög utsträckning
slutförvarare av arkiv, som Riksarkivet och landsarkiven.
Något belägg för att Hildebrand uppfattat
att den svenska tillämpningen var radikalt annorlunda
än utomlands har jag inte heller kunnat
påträffa någon annan stans.
Den franska modellen
Var hämtade då Hildebrand sin modell från? I artikeln
om "Arkiv" i N or disk familjebok från år I 904
lyfter Hildebrand först och främst fram det franska
arkivväsendet som ett föredöme. Därefter redogörs
även för de preussiska och bayerska förhållandena.
Så menar han att numera även det svenska
33