Personarkiven och forskningen - Visa filer

svensk säkerhetspolitik under det kalla kriget.
Dessa ger avsevärd information om viktiga säkerhetspolitiska
frågor som är svåra att belysa med
hjälp av myndigheternas arkiv. Nya perspektiv aktualiseras
inom forskningen om hur historiska processer
och samhälleliga strukturer samverkat med
eller påverkats av enskilda personer och informella
nätverk. Tidigare forskning har visat hur näringslivets
sociala nätverk försökte påverka utformningen
av den ekonomiska politiken under efterkrigstiden.00
Detta perspektiv är också möjligt att
applicera på säkerhetspolitiken. Inte minst med
tanke på att inte bara industriledare utan även o fficerare
ofta hänvisar till sin roll som "expert" och
förnekar eventuella påståenden om att de företräder
ett politiskt särintresse. Med hjälp av nätverken
kunde olika samhällssfärer socialt knytas samman
för gemensam maktutövning och internt informationsutbyte
i säkerhetspolitiska frågor. Försvarets
och LO:s samarbete i Folk och Försvars propagandakampanj
mot kommunisterna åskådliggörs
exempelvis på ett bra sätt då den tidigare LO-ordföranden
August Lindberg kallas för "min nye broder"
av Helge J ung i dagboken. 6 ' Det nätverk som
skapades för att förbereda en underjordisk motståndsrörelse
är ett annat exempel på detta.
Tack vare det privata materialet kan vi för det första
komma en bit på väg vad gäller att rekonstruera
vilka som ingick i de invigdas skara. För det andra
kan vi konstatera att innehavet av posten som försvarsminister
inte självklart var en tillräcklig kvalifikation
för att få tillträde till denna krets.
En annan viktig fråga som är svår att belysa empiriskt
utan personarkiven är det intrikata spelet om
den politiska insynen i underrättelse- och säkerhetstjänsternas
i vissa fall kontroversiella verksamhet.
De anteckningar som finns om politikernas
reaktioner efter avslöjandena om hur svenskt flyg
kränkte den finska gränsen och spioneriet i
Baltikum på 1950-talet aktualiserar frågan om de
ansvariga statsrådens möjligheter att förneka kännedom
om vissa känsliga frågor. Den i underrättelseSammanhanganvända
termen "deniability"
kan vara svår att belägga empiriskt utan tillgång till
ARKIV, SAMHÄLLE OCH FORSKNING 1999:1
Det kalla kriget i personarkivens spegel
det privata materialet. Därför är personarkivens
värde för denna forskning närmast oersättligt.
Detta gäller inte minst den fina uppsättning av dagböcker
från höga militärer som lämnats in till Krigsarkivet
och det är beklagligt att såväl Neutralitetspolitikkommissionen
som försvarets underrättelsenämnd
inte utnyttjat detta rika material bättre i sina
utredningar.
Det finns dock några generella källkritiska problem
som aktualiseras när personarkiven används i
den säkerhetspolitiska forskningen. Dagboksförfattare
kan ha en tendens att framhålla egna förtjänster
och överdriva sin egen betydelse. Därför är det
viktigt att kunna jämföra olika aktörers uppteckningar
av samtal och möten. Således utgör det
också ett problem med representativiteten hos det
källmaterial som står till förfogande för den säkerhetspolitiska
forskningen eftersom denna till stor
del baseras på det militära källmaterialet. Materialet
med civil proveniens är betydligt tunnare.
Personarkiven efter försvarsministrarna Vougt,
Nilsson och Andersson är beklagligt magra. En
annan viktig grupp med stor insyn i dessa frågor var
tjänstemännen inom den civila sektorn. Birger
Elmers verksamhet tangerade t ex säkerhetspolisens
uppgifter och statspolisen mnnäinns i Göranssons
dagbok. Så länge vi inte har material från den
civila sidan så står militärerna oemotsagda. Därmed
överlåts åt de militära aktörerna att spela en betydligt
större roll som historiens uttolkare. Hur
säkerhetspolisens och departementens tjänstemän
såg på saken är okänt.
Därför önskar vi naturligtvis att personarkiven
från den militära sidan kan kompletteras med arkiv
efter civila tjänstemän inom polisen, departementen
och andra centrala myndigheter. Här har
statliga och andra arkivinstitutioner en viktig roll
att spela när det gäller kontakter med personer i
centrala positioner för insamling av viktigt källmaterial.
Vi har nämnt två personer, P G Vmge och
Carl Persson, som båda har samlat ett viktigt material
som någon arkivinstitution borde ta hand
om. Det finns naturligtvis många fler som också
borde kontaktas.