Konstverk och Religionskunskap - Föreningen Lärare i ...

dilemman i vårt mest personliga inre. Det tycks som om
biomörkret för många människor fungerar som ett intressant
laboratorium för personliga processer.
EN OFFENTLIG FÖRESTÄLLNING
PÅ TRÖSKELN TILL DET PRIVATA
Jag har arbetat med samtal om film i många år, mest omfattande
i djupintervjuer om unga människors personliga favoritfilmer
i min forskning men också inom ramen för Existentiell
Filmfestival i Dalarna. Det finns stora möjligheter men
också vissa hinder inbyggda när man närmar sig detta. Vid
samtal om film balanserar man på en känslig tröskel mellan
det offentliga och privata. Hur många har inte haft upplevelsen
av att ha sett en film som ruskat om starkt. Omtumlad
kliver man ut i gatubruset och går till ett näraliggande café
med sina vänner för att samtala om filmupplevelsen. Men
samtalet får inget syre utan klingar snart av ackompanjerat
av lite klirr från kaffekoppar och ett tilltagande vardagssorl. I
biomörkret befinner man sig tillfälligt förflyttad till en annan
värld, både cinematografiskt och fiktivt, men också till delar
av det egna inre landskapet som man kanske inte kommit åt
på länge. En stark filmupplevelse öppnar en dörr till vårt inre
och påbörjar en unik process. När tröskeln är passerad kan
inre rum öppnas som leder vidare till rum vi inte ens kände
till. Filmens förmåga att kommunicera flera betydelseskikt
samtidigt skapar en mångskiftad upplevelse av konflikter och
dilemman som kan överraska oss.
För alla som arbetar med film och filmsamtal finns här
ett krav på respekt för rörelsen mellan inre och yttre rum.
När filmen är slut, eftertexterna rullar och det musikaliska
ledmotivet spelas på nytt, görs vi beredda att kliva ur berättelsens
magiska rum, att tillsluta de privata rummen och ta
steget över tröskeln tillbaka till vardagen igen.
SAMTAL SOM LEDER OSS IN I BERÄTTELSEN PÅ NYTT
Mina erfarenheter från många organiserade samtal om film
på olika filmfestivaler har flera gånger berört en känslig
balansgång mellan ett mer personligt tilltal och ett mer
distanserat samtal om film. Vid den första Existentiella
Filmfestivalen 2003 samlade vi tre psykologer, som utgjorde
ett ”reflekterande team”. Dessa tre inledde det gemensamma
filmsamtalet genom att var och en för sig, personligt och
20 | RELIGION & LIVSFRÅGOR
förutsättningslöst, berättade om sina respektive upplevelser
och reflektioner kring den valda filmen. Samtalet, tack
vare förberedda inledningar, ledde oss övriga i publiken,
tillbaka in i den historia vi nyss fått se på filmduken. Vi
fördes tillsammans tillbaka över tröskeln in emot berättelsens
kärna. Och när vi i det gemensamma samtalet väl var där,
i reflektioner och funderingar, så gläntade allt fler röster i
publiken på dörren till sina respektive inre upplevelserum
och ett mycket speciellt, berörande, respektfullt, lyhört
samtal växte fram, personligt och icke-distanserat. Det vi
lärde oss av detta var att någon måste ta publiken i handen
och leda publiken tillbaka in i berättelsen. Först då blev vi
hemmastadda på nytt i hela det tanke- och känslomässiga
register som filmberättelsen alldeles nyss utspelat sig inom.
Vi var tillbaka i filmens eget universum, i allt som rörts upp,
i våra känslor, motsägelser och emotionella konflikter. Och
publiken ville delta och sätta ord på olika uppfattningar som
inte nödvändigtvis harmonierade med varandra, men lade en
kollektiv mosaik av reflektioner om den existentiella potentialen
i filmberättelsen.
Detta har sedan blivit den grundläggande strukturen
för alla samtal med inbjudna gäster vid den Existentiella
filmfestivalen i Dalarna. Vare sig man är regissör eller teolog,
filmpedagog, kulturkritiker eller psykolog talar man utifrån
sin egen personliga utgångspunkt med ambitionen att öppna
upp för ett samtal där alla bidrar med sitt unika upplevelseperspektiv.
Det är en svår balansgång som kräver att
många pusselbitar faller på rätt plats. Men ibland så fungerar
rörelsen mellan filmen i ”det yttre existensrummet” och våra
känslomässiga erfarenheter i ”det inre existensrummet” som
religionspsykologen Nils G. Holm valt att benämna det.
Jag vill tolka denna dynamik som att vi via filmberättelsen
får tillträde till vårt inre symboliska landskap. Psykologen
Donald Winnicott kallar detta för människans psykologiska
övergångsområde, ett symboliskt lekområde som alla barn
i alla tider skapar genom sin lek. Kulturen och konsten har
alltid vetat att människan fortsätter att leka med symboler
och att denna lek förfinas till vittförgrenade symboliska
kulturella rum för den vuxna människan att röra sig in i och
utifrån. Kyrkan och religionens värld har i alla tider erbjudit
detta slags rum för människans symboliska lek, en gränsöverskridande
plats som tillåter en rörelse mellan vardagens
verklighet och något annat.
ALLT FLER INTRESSERADE AV
FILMENS INVERKAN PÅ VÅRT INRE
Det går att identifiera flera initiativ runtom i Sverige som
skapat nya arenor för livsåskådningsfrågor och spelfilm.
Svenska kyrkan delade ut sitt första filmpris vid Göteborgs
filmfestival år 2002. År 2003 var det premiär för Existentiell
filmfestival i Falun med ett fokus på gemensamt samtal om