Konstverk och Religionskunskap - Föreningen Lärare i ...

EN LÄRMILJÖ FÖR HELA MÄNNISKAN?
När jag för länge sedan började arbeta på lärarutbildningen i
Karlstad, det var våren 1976, slogs jag av att det var så många
kollegor inom bild, slöjd och musik. Och inte nog med det:
flera av dem visade sig vara konstnärer av högsta klass. En
efter en dog de ut eller blev pensionerade, dessa konstnärer
och musiker, sådana konstnärliga kollegor blev ändå allt färre
trots att högskolan växte. Ibland får man höra att lärarutbildningen
förr i tiden var av låg klass, vetenskapligt sett. Det
kan möjligen vara sant i vissa fall, men i vilket fall var det en
miljö som inkluderade hela människan till skillnad från en
akademisk kultur som vanligen endast engagerar intellektet.
Vi är allt fler inom religionslärarkåren som ivrar för att
återerövra berättandet som en grundfärdighet för läraren
och även pläderar för att se berättelsen som en av religionens
grundkategorier (se Religion & Livsfrågor nr 3 2007). Några
av oss har också poängterat att berättandet bör ses som en
konst som kräver träning och professionalitet. Men var finns
det plats för sådant inom våra snålt tilltagna lärarutbildningar?
Och var finns det plats till att reflektera över andra
konstarter, som dramat, filmen, arkitekturen, bildkonsten?
ATT SYNLIGGÖRA LIVET OCH DESS VILLKOR
Det har blivit något av jargong att kritisera skolans läromedel.
Men i förhållande till studierna inom högskolan
är skolans läroböcker ofta överlägsna eftersom de i takt
med samhällsutvecklingen blivit alltmer bildorienterade.
Högskolan är traditionellt upplagd med inläsning av texter
och seminarieövningar där man i bästa fall kan få utbyta
synpunkter i muntlig form. Jag vill på intet sätt förminska
värdet av teoretiska studier, men vanligen är de enkelspårigt
inriktade på abstrakta begrepp snarare än gestaltningar.
Religionsämnet, som borde handla om livet, riskerar därmed
snarare att belysa doktriner eller grupptillhörigheter. Därmed
uttorkar debatten till att handla om för eller emot eller att
vara innanför eller utanför. Med andra ord: den konkreta
människan saknas och det är här konstarterna borde få
komma in i bilden.
När den store tyske humanisten och filosofen H.G.
Gadamer karakteriserade personlig erfarenhet, det han kallar
tillägnande, använde han det antika dramat som paradexempel.
En av hans teser är att dramat inte endast består av
text och skådespelare/musiker. Dramat existerar först när
det även finns åskådare som lever med i verket. Verket består
alltså av ett gemensamt samspel. Eftersom dramat behandlar
grundläggande, allmänmänskliga problem lever publiken i
det, med hela kroppen. Och genom delaktigheten blir det
egna livet genomlyst. Gadamer var bland mycket annat specialist
på gammal grekisk filosofi så det var inte så konstigt
att han tog det antika dramat som exempel. I vår tid är det
mera näraliggande att ta fram spelfilmen som exempel. När
filmklassikern Gökboet gick i åratal i Stockholm hade den
sannolikt funktionen att ge uttryck för sådant som många
människor upplevde som sin egen problematik och därför
såg man filmen gång på gång, som en terapeutisk rit.
RUM FÖR REFLEKTION
Konstverket upplevs gemensamt men tillägnandet är existentiellt,
alltså personligt. Det betyder att det kan se mycket
olika ut. Gemensam upplevelse – personlig tolkning, det är
en modell som har direkt relevans för vår icke-konfessionella
religionsundervisning. Lärarens uppgift är inte att predika,
men att ge tillträde till upplevelser och erfarenheter som
eleven har rätt att tolka på sitt eget sätt.
Men det är inte så lätt att hitta dramer eller filmer för
sådana goda ändamål. Och hur ska man få tid? Jag inser väl
att lärarens uppgift är svår. Men när det gäller berättelser och
bilder behövs inte så stora arrangemang. Här är det annat
som bör beaktas, inte minst fördröjningens nödvändighet.
Med det avser jag att man måste hitta vägar för att sakta
in tempot, finna vägar för eftertanke och noggrann uppmärksamhet.
Det handlar om att ge utrymme för läsarens/
lyssnarens och betraktarens egna inre bilder i mötet med
konstverket. Ofta sker detta bäst genom eget skrivande,
vilket illustreras på ett utmärkt sätt i Gudrun Fagerströms
litteraturpedagogiska bidrag i antologin Existentiella frågor i
skolan. Och när det gäller yngre barn kan mycket uttryckas
och tolkas i kombinationen bild och text vilket norska kollegan
i Hamar, Sidsel Lied, visat senast i Kristne friskoler i en
flerkulturell kontext. Arbetssättet liknar det som presenteras i
Samma rötter, en lärarhandledning skriven av arbetsgemenskapen
Abrahams barns initiativtagare.
Denna lilla text saknar avrundande slutord. Se den som
en stafettpinne som Du själv tar hand om och för vidare
genom egna erfarenheter och exempel!
BJÖRN SKOGAR
REFERENSER
Naeslund, L. (Red.). (2007). Existentiella frågor i skolan (Skapande
vetande, nr 37). Linköping: Linköpings universitet.
Hartman, S.G. (2005). Det pedagogiska kulturarvet. Stockholm:
Natur och kultur.
Lied, S. (2007). Kristne friskoler i en flerkulturell kontext.
Uppsala: Swedish Science Press.
Rosenblad, D., & Rosenblad, F. (2004). Samma rötter –
Abrahams barn i tre religioner. Uppsala: Fondi.
KONSTVERK OCH RELIGIONSKUNSKAP | 7