13477720.pdf

— 14 —
Att upp till himmel ned till afgrand stiga,
Förrn qu alens röster i dess hjerta tiga?
Som österns fågel jemt på spända vingar
Yill hinna målet, som hans längtan ser,
Och högre upp, frän sky till sky, sig svingar,
Till dess han faller död till jorden ner *);
Så menskans vishet slutar sina skiften,
Hon söker himrnelen och finner — griften.
Med snillets fackla tänd, hon sänker gången
I forskningarnas grufva, mörk och vid;
Ilon samlar skatter: rik och stor är mången,
Men ingen ger åt hennes hjerta frid.
Från djup till djup hon sjunker: facklan släckes,
Och väg och mål på en gång nattbetäckes.
Na åter upp till högsta fjell hon klänger:
Der svartnar himlen, stjernan lyser matt,
Och solen, lik en glödgad kula, hänger
Med inga strålar i ett grafchors natt,
Och lifvets pulsar stanna: rösten quäfves;
Hon till sin himmel ropar — inen förgäfves 2 ).
Vänd om, du vandrare! —du S0Ï, (lig möter
Den gamla natten, tingens moder, der.
Ränn huru fängselgallret undanstöter