13477720.pdf

— 33 —
Du är det, som fyller mitt hjerta med lågor,
Som föder dess klappande längtan, dess plågor;
Och tänd vid ditt himmelska öga den är,
Den sällsamma eld, som det lifvar och tär.
Hvar droppe af blod det till ådrorna sänder *
Hvar en, som tillbaka från vandringen vänder,
Bär tyst i sitt sköte en bild utaf dig;
Lik daggtårn, som gömmer en solbild hos sig.
Sa vet jag dà nu, hvi mitt hjerta så bränner,
Den ande, som herrskar derinne, jag känner.
Men, Hilma, jag nänns icke jaga den ut:
Jag låter den bolder, tills lifvet tar slut.
5