13477720.pdf

TILL HILMA.
Bor i menskans rör da Lröst en Gud,
Och en himmel i dess harm uppvaknar,*
Ord för sal ighetens fröjd hon saknar,
Och en suck är all dess känslas ljud.
Hilma! af din kärle k lycklig gjord,
Hvad jag känner, intet uttryck säger.
Eolsharpan likt, mitt hjerta äger
Toner väl för dig, men inga ord.
Ofta, väc kta af en himmelsk flägt,
Andesånger i milt inre klinga;
Och jag hör dem —- ack! men kan ej tvinga
Dessa himlens barn till jordisk drägt.
Hur de lyfta mig ur tidens famn ,
Med hvad salili et de mitt bröst hugsvala,
Intet — intet språk förmår uttala:
Lifvets hög sta njut ning har ej namn.
Undra då ej, när mitt hjerta slår
Vid din harm, om lyftad till det höga
Känslan, stum, blott malas i mitt öga,*
Om jag talar — endast med en tår.