13477720.pdf

54 -
G R A F V E N.
{Efter SALIS.)
Sä mörk och kall är grafven>
Och fasa nsfull dess rand;
Den döljer, djup som hafven,
Ett aldrig skådad t land.
Ej vid dess tysta galler
Man fågelns sånger hör;
Blott öfver mossan faller
Den blomma, vänskap strör.
Den suck, en Maka sänder,
Till slumraren ej når;
Till grafvens djup ej länder
De faderlösas tår.
Òdi dock så skönt belägen,
Sä lugn ej fins en ort.
Till hemmet för ju vägen
Blott genom grafv ens po rt?
Ilur mången storm i tiden
Det arma hjertat n år,
Det finn er ändtlig fride n,
Der det ej mera slår.