13477720.pdf

— 103 —
31.
DÖDSKALLEN.
På kyrkogården en gång,
I midsommarnatten yid trastens sång,
Jag säg,
I en rosenbuske en dödskalle låg.
Der follo dess mörka skuggande blad
Kring kala hjessan, som lockars rad;
Tvä rosor, som böjdes för nattlig vind,
De gåfvo den hvar sin blommande kind:
Två tindrande lysmaskar göto sitt sken
Ur ögonhålornas hvälfda ben.
De hade derinne tagit sig hus
Och vände, som ögon, sitt blåa ljus.
Jag ryste vid synen: en fjäril flög opp,
Och förde mot himlen min blick och mitt hopp.