Rötter, rörlighet och relationer – Det finska föreningslivet i ...

4. Finska föreningar igår, idag och imorgon
I det här kapitlet redogörs resultatet av intervjuerna med representanterna från de utvalda
finska föreningarna samt med Aatto Koivumäki. Resultatet är baserat på svaren av de frågor
som ställdes till de intervjuade samt på de diskussioner som fördes under intervjutillfällena.
4.1 Bakom kulisserna av Alfa Laval
När Alfa Laval flyttade sin huvudfabrik i början av 1960-talet från Kungsholmen till Tumba,
Stockholm, ökade också antalet finländare i fabriken, enligt Aatto Koivumäki. Dessa anlände
sedan regelbundet från olika delar av Finland (med koncentration på de områdena där
arbetslösheten var mycket hög såsom norra Finland) ändå fram till i början av 1970-talet.
Koivumäki säger att de flesta värvades av släktingar eller vänner som var på besök i Finland,
ofta på uppdrag av arbetsgivaren. Familjen kom senare när det hade ordnat sig med bostad.
Då arbetslösheten i Finland var närmare kronisk blev Sverige ett lockande alternativ med sina
arbetstillfällen och välfärd, många hade också förhoppningar om en högre lön, menar
Koivumäki. Omsättningen i Alfa Laval-fabriken var emellertid hög då företaget var den första
arbetsplatsen för de flesta. Koivumäki tror att ca hälften av alla fabriksarbetare på 1960-talet
hos Alfa Laval var finländare men det fanns även andra icke-svenskar såsom andra
skandinaver och européer som arbetade i fabriken. Arbetsuppgifterna bestod av ”de tyngsta,
smutsigaste, hetaste och dammigaste sysslorna” i hela fabriken (detta gällde särskilt gjuteriet
i Tullinge) och enligt Koivumäki gick det inte att känna igen en kollega från några meters
avstånd pga. all smuts och damm. Finländarna var dock vana att ha tunga lågavlönade arbeten
vilket tillsammans med det korta geografiska avståndet och deras egen nyfikenhet av att ”åka
och titta” var huvudanledningen till deras rekrytering, också enligt Koivumäki.
Koivumäki säger att det var uppenbart att de hårdhudade finländarna betraktades enbart som
arbetskraft. Arbetsveckan var 48 timmar lång men trots detta fanns det tid även för annat.
Finländarna hade ju med sig intressen och hobbys från åren i Finland men det största
problemet för dem blev att de inte visste var dessa kunde utövas. De allra flesta kunde inte
heller språket och kände sig ofta förödmjukade pga. det. För många blev därmed Kossuflaskan
(Koskenkorva, vardagligt ”kossu”, är ett finskt märke av brännvin och vodka) en
trogen underhållare på veckosluten. Barackområdena, som de flesta finländarna bodde i pga.
bostadsbrist, karaktäriserades således ofta av häftiga slagsmål och allmän rastlöshet; ”Det var
dags att göra något!”, menar Koivumäki.
Enligt Koivumäki grundades Tullinge-Tumba finska förening den 6 januari år 1962 i matsalen
av Alfa Laval och erkändes av företaget i stort sett på en gång, till skillnad från Botkyrka
kommun som riktade en viss misstänksamhet mot föreningen och dess verksamhet. Alfa
Laval bidrog inte ekonomiskt till verksamheten men föreningen fick träffas i deras lokaler och
företaget gav också prispokaler till idrottsevenemangen. Föreningen var både politiskt och
religiöst obunden men en arbetarrörelse med en starkt vänstervriden föreningsanda.
Överlag tror Koivumäki att föreningslivet blev räddningen för många finländare. Genom
föreningslivet fick de vänner och återfick sin värdighet i samhället vilket naturligtvis hade en
positiv inverkan på deras liv. Sedan gick det givetvis inte lika bra för alla; ”Vissa lyckades
bättre, vissa sämre, vissa aldrig!” Koivumäki menar att det aldrig varit någon större
31