Rötter, rörlighet och relationer – Det finska föreningslivet i ...

personen grubblar över ett s.k. samlingskonto och samarbetet mellan bankerna i Finland och
Sverige gällande just utbetalningar.
När föredraget är över lämnar de flesta salen, ett fåtal (14 personer) stannar kvar för att delta i
den sista körövningen innan uppträdandet på föreningens 115-årsfest den 18 april i
Finlandshuset. Samtliga i kören är kvinnor men körledaren är en man, något yngre än vad
kvinnorna är. Innan repetitionen sätter igång delar en av körmedlemmarna ut några
specialbeställda scarfar (mot betalning). Hon berättar för mig att scarfarna ska hängas runt
halsarna på lördagen när kören ställer sig på scenen. I och med att övningen är den sista innan
uppträdandet ligger fokus på att finslipa de två sånger som kören kommer att uppträda med:
”Kesäillan valssi” och ”Oman kullan silmät”. Jag frågar en av damerna ifall kören alltid
sjunger finskspråkiga sånger. Hennes svar blir ”ja” även om hon sedan frågar mig ifall jag
tycker att de borde sjunga svenskspråkiga sånger. De utvalda sångerna är gamla finska
folksånger varav en något lugnare och en lite spralligare, uppvärmningssången ”Kaunis on
Pohjolan maa” karaktäriseras av tydlig längtan till ett land i Norden. Den är vacker och går i
moll. Körledaren går också igenom praktiska detaljer kring uppträdandet såsom ordningen på
scenen men även annat som damerna bör tänka på i samband med uppträdandet. Vissa byter
platser, någon frågar om alla verkligen kommer att vara med på lördagen. Efter den lilla
omorganisationen fortsätter sången.
När repetitionen är över ca en timme senare plockar alla ner sina stolar från scenen och
hämtar sina kappor och jackor i garderoben som ligger i anslutning till salen. Alla verkar ha
bråttom att åka hem eller någon annanstans och de 14 damerna skiljs åt utan ”eftersnack”,
några större adjön eller kramar inne i eller utanför lokalen såvida jag kan se. På
tunnelbaneperrongen i Alvik står några av damerna och väntar på att tåget ska komma. När
jag passerar dem är de upptagna av någon form av diskussion – på finska.
5.2 Uteblivna ungdomar
När jag anländer vid tretiden på eftermiddagen till Mer än Mumin i Finlandshuset i centrala
Stockholm är det tomt i lokalen bortsett från ett tjugotal artister och personal. Jag ser mig runt
på första våningen där eftermiddagens program äger rum och börjar längst in lokalen i ett rum
där animerade kortfilmer kommer att visas senare på eftermiddagen. Information av de två
finska filmmakarna Simo Ruotsalainen och Antti Laakso finns på väggen vid ingången till
rummet på finska, skylten ”animerade kortfilmer” är tvåspråkig. I ett annat rum närmare
ingången spelas det musik och ett gäng killar sitter eller ligger samlade vid ett mixerbord i ett
hörn. Jag frågar vilka de är och det visar sig att tre av killarna är gruppen ”Gloose”, två
formar breakdancegruppen ”Royal Quality”. Alla kommer från Umeå och känner varandra
väl; ”Hiphopen förde oss samman – det låter töntigt men jo, så är det faktiskt” säger en av
killarna. Tanken är att ungdomarna, dvs. besökarna, ska få testa att göra musik med hjälp av
killarna i Gloose, breakdansarna ska i sin tur lära ut grunderna till dansstilen. Alla ska även
uppträda senare på eftermiddagen.
När vi pratar om killarnas anknytning till Finland visar det sig att endast en kan finska (han
har finska föräldrar), en annan säger sig att förstå lite eftersom hans mamma är från Finland
men då pappan är från Etiopien blev hemspråket svenska. Av breakdansarna är den ene
halvmalaysier och den andre halviranier. Den finskspråkiga killen berättar för mig att gruppen
samarbetar mycket med Norge och skulle gärna vilja utveckla samarbetet också mot Finland
men säger att det blir svårt eftersom ingen annan i gruppen kan finska; finländarnas
språkkunskaper överlag är lite ”si och så” vilket begränsar samarbetet även på engelska,
41