Verald - Handbok i bordsrollspel - Svenska Österbottens ...

12
de sig också mera om sig själva. De upptäckte att de hade krafter som de till en
början inte kunde styra, men med tid och träning lärde de sig att kontrollera
sina förmågor. De såg på dessa krafter som gudarnas gåvor, med vilkas hjälp
de skulle fortsätta forma världen, på samma sätt som Agnis en gång i tiden
hade format världen som de levde på. Dessa förmågor började kallas magi.
En av denna tids högst bevarade hemligheter, som numera fallit i glömska, är hur
elvárerna fick sitt långa liv. Det var nämligen så, att det fanns en elvár som hade levt
väldigt länge och därför var högt vördad av sitt folk. Det sades att han var den första
elváren som skapats av gudarna. Hans namn var Elvárad. Elvárad hade länge suttit djupt
inne i en skog vid en källa och mediterat över livet och dess betydelse. Han visste att han
hade magiska egenskaper, men han hade aldrig brytt sig om att göra någonting med
dem. Medan han satt och mediterade väcktes hans nyfikenhet för vad dessa magiska
egenskaper egentligen innebar. Han visste att han hade levt ett ovanligt långt liv, men
han hade aldrig funderat på orsaken till detta. Med sin nyfunna nyfikenhet samlade han
den lilla stam elvárer som han bodde med. Han talade till dem och berättade vad han
hade insett. De uppmanade honom att använda sin magi, och till slut gav han med sig
och lät de magiska förmågor som fanns inom honom flöda fritt. Den magi som hade
bott inom honom spred sig sakta över hela Verald tills alla elvárer hade känt av den. Från
den dagen levde alla elvárer onaturligt långa liv. De visste också, att om de andra raserna
skulle få reda på deras hemlighet skulle de också vilja leva länge, så elvárerna bestämde
sig för att hålla denna kunskap för sig själva. Det sägs att Elvárad dog en kort tid därpå.
Trots att gudarna inte var direkt närvarande i världen under denna tid skedde det ändå
saker även bland dem. Tyros var ännu svartsjuk på sin bror, som hade fått dansa med Eja
medan han själv hade blivit nekad denna glädje. Länge hade han gått och grubblat på
detta och hur han skulle göra för att få dansa med Eja. Till slut kom han på lösningen. Han
stal Valiahs kläder, klädde ut sig till honom och letade sedan upp Eja. Hon kände på sig
att det var någonting lurt på gång, men hon såg ju att det var Valiah. Han bjöd upp henne
till dans och hon tackade ja. De dansade länge, men när dansen var som vildast föll Tyros
mask och Eja såg att hon hade blivit lurad. Men dansen hade redan gett upphov till en ny
gudinna: Syrána. Hon var väldigt vacker, men Eja såg att hon dolde ont uppsåt. Syrána
började genast byta form och utseende och begav sig iväg. Tyros verkade dock nöjd med
utkomsten av det hela, även om det resulterade i ett ofantligt gräl mellan honom och Valiah.
Syrána var inte den enda guden som kom till under denna tid. Nornea hade skådat
in i framtiden och sett att onda tider var på väg. Hon gick således till Agnis och talade länge
med honom om vad som hade skapats, vad som var möjligt och omöjligt, och vad som ännu
skulle skapas. Dioni kände på sig att någonting var i görningen, så hon talade med Agnis
och Nornea. När Nornea berättade vad hon sett kände Dioni fasan gripa sitt bröst, en fasa
för världens undergång och början på slutet. Hon uppmanade Nornea och Agnis att göra
vad de kunde, men Nornea sade att allt som skulle ske redan hade skett. Agnis och Dioni
såg på varandra frågande, men sedan kände de båda av ändringen. Slumpen hade kommit
till. Den nya guden fick namnet Lycchus och blev gud över turen och det osannolika.
Världen nådde sin topp mot slutet av den Gyllene Åldern. Många nya uppfinningar
hade gjorts under denna 4500 år långa period. Flygande luftskepp, krut och vapen
som ingen hade vågat drömma om hade utvecklats, de flesta av de påhittiga