Verald - Handbok i bordsrollspel - Svenska Österbottens ...

Världens skapelse och förfall
Redogörelse över Första Åldern – Skapelsen
I början fanns ingenting, men inget förblir tomt för evigt. Efter en oändligt lång tid av
tomhet blev väsendet Dioni självmedvetet och skapelsen fick sin början genom henne.
Länge existerade hon ensam, men en dag kom hon till insikt om sin uppgift: att skapa
världen och livet. Detta gjorde hon, men hon började nu lida av sin ensamhet, trots sin
fullkomlighet. Därför tog hon delar av sitt väsen, och skapade därav andra gudar att
hjälpa henne.
Det började med skapandet av Nyx, gud över förstörelse och livets slut, Dionis egen
motsats. Nyx visade sig dock svårkontrollerad, eftersom han bara ville förstöra skapelsen.
Dioni kunde inte heller återta Nyx till sitt väsen, eftersom detta skulle få hela skapelsen
att rämna. Dioni skapade ännu en gud från sitt eget väsen och gav henne namnet Nornea.
Hon skulle vaka över Nyx och tygla hans törst.
Nornea talade till sin bror och sade, att allt skulle ha sin tid, ty hon var gudinnan
över all tid och ödet, vad som varit och vad som komma skulle. Nyx försökte behärska
sig, men hans hunger var omättlig. Nornea verkade inte bekymrad utan fortsatte att tala
stilla till sin bror. Det var nu hennes uppgift att säga åt Nyx när han skulle få utmäta det
som var hans att ta. Nornea såg, att en dag skulle Nyx komma att förtära allting som
hade skapats, men att den dagen ännu låg långt i framtiden.
Dioni kunde nu åter fortsätta med skapelsen utan att riskera att rubba dess balans.
Hon kom till en viktig insikt, en absolut sanning: inget som skapats får någonsin göras
ogjort, för ifall så sker kommer allt som har skapats att gå om intet.
Till näst skapade Dioni livet som en gnista av ljus. Ljuset sken starkt i skapelsen och
växte, men eftersom livet inte hade någon form eller mening, utvecklades det inte. Ljuset
delade sig i flera mindre ljuspunkter, som svävade iväg och blev solen och stjärnorna på
himlen. Dioni insåg sitt misstag och skapade nu istället en levande varelse; en larv. Hon
insåg snart att varelsen behövde näring för att leva, så hon gav larven materia att äta.
Till en början var larven liten, men med tiden åt den sig stor och fet. Till slut rullade den
ihop sig till en stor boll och föll i slummer. Nyx ville ha larvens liv, men Nornea sade åt
honom, att tiden inte ännu var kommen. Nyx lämnade larven i fred – för stunden.
Dioni var nöjd med sin skapelse och steg ner på larven för att vandra på den i tidens
begynnelse. Länge vandrade hon på larven, men tids nog blev hon trött och satte sig ner
för att fundera på skapelsen. Hon såg sig omkring och fick syn på Nyx och Nornea, som
nu äntligen hade börjat förstå varandra. Hon såg deras kärlek och kände sig plötsligt
ännu mera ensam än tidigare.
I sin ensamhet och bitterhet började hon gråta. Hon grät länge, och hennes tårar
började fylla larvens yta tills det bildades ett enormt hav. Larven blev störd i sin slummer
av denna väta och lät en förhårdnad växa runt sig och omsluta sig. Dioni insåg vad hon
gjort och lämnade larven att åter slumra. Men hon var ännu ensam. Hon ville ha någon
att dela skapelsen med. Hon såg på ljuset som hon först hade skapat och fick en tanke.
Hon frigjorde guden Agnis ifrån sig, skaparguden, och fröjdades i att ha någon vid sin
7