Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

102
denna annandag påsk, liksom kommande helgdagar som
inföll på en måndag, en tyst manifestation med flaggor
och plakat.
Spontaniteten var sannolikt en del av förklaringen till
mötenas framgång. Den gav variation och aktualitet, men
den ledde också till en del dråpliga situationer. Vid ett tillfälle
stod en känd och respekterad estnisk sportjournalist i tur att
stiga upp på den uppochnervända läskback som utgjorde
talarstol. Gunnar Hökmark skulle introducera honom
och bad mig om journalistens namn. Det var kaotiskt och
blåsigt och Hökmark talade redan så jag stack till honom
en lapp med namnet. Han tittade på lappen och tystnade.
Efter ett ögonblick introducerade han journalisten – utan
namn. Efteråt förstod jag det som mitt estniska språköra i
stundens brådska inte reagerade på. Journalistens namn var
Enn Hallik.
Ett kanske ännu mer anmärkningsvärt tillfälle var
inför Litauens nationaldag i februari 1991. Vi hade ägnat
mycket energi åt att ordna att Litauens nationalsång skulle
spelas och dessutom skulle president Vytautas Landsbergis
framträda i direktuppkoppling. Hur det nu var så lyckades
vi få tag på nationalsången på LP-skiva men för sådana fanns
det ingen uppspelningsmöjlighet med den relativt enkla
utrustning som vi hade på torget. Landsbergis var visserligen
musikprofessor men att be honom sjunga nationalsången a
capella insåg vi vore att gå för långt. Modfällda började vi
vänja oss vid tanken på att få klara oss utan. Men när mötet
redan hade börjat så sammanförde någon mig med en äldre