Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

utan också kärnvapenbestyckade, men några sådana
laddningar behövdes ju inte i simulatorerna. (Däremot
kan det ha funnits kärnvapenbärande torpeder för vanliga
dieseldrivna ubåtar i Paldiski, men det är en annan historia.)
Simulatorerna i Paldiski var en inte oviktig del av den ryska
sidan i den ubåtsburna delen av terrorbalansen, inte på samma
omedelbara sätt som Skrunda behövdes för missilförsvaret,
men på längre sikt. I varje fall hävdade ryssarna att de inte
hade någon motsvarande anläggning någon annanstans utan
måste få god tid på sig för att demontera simulatorerna och
ta med sig de värdefulla och hemliga komponenterna till
den ersättning som de måste bygga i Ryssland för att få igång
utbildningen av yngre besättningar innan de nuvarande
började pensioneras.
Det radioaktiva avfall som under årens lopp lagrats runt
omkring anläggningen måste givetvis någon ta hand om.
För Moskva var detta dock snarast ett problem för esterna,
på samma sätt som balterna generellt hänvisades till att
försöka ”städa upp” efter alla de skador som den sovjetiska
krigsmakten åstadkommit på miljön i deras länder. Varken
atomsoporna eller reaktorerna hade – det bör inskjutas –
varit kända av kritikerna i vår egen svenska kärnkraftsdebatt
på 1970- och 1980-talen. Men att de funnits i den
sovjetiska militärens vård på andra sidan Östersjön, bara
cirka fyrtio mil från Stockholm, var nu historia. Vår militära
underrättelsetjänst Must hade länge känt till simulatorerna,
men inte vetat något närmare om dem – de hörde ju inte
heller till de militära hoten mot Sverige under kalla kriget.
59