Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

utifrån. I just den här frågan hade Sverige större trovärdighet
i Riga än USA, som normalt givetvis var letternas bästa
stöd mot Ryssland. Men nu var USA en kärnvapen- och
ABM-kompanjon till Moskva och misstänktes ha egna
intressen i saken. Det insåg man nog i Washington. I
varje fall tog Clinton genast fasta på Bildts förslag om
samråd och samverkan. Från svensk synpunkt var detta ett
utmärkt tillfälle att intressera och engagera Washington för
Baltikum. Det blev inledningen till den kanske märkligaste
fasen i den svenska Baltikumpolitiken (och därmed i hela
vår utrikespolitik) under efterkrigstiden.
Bildt hade knappt hunnit återvända till Stockholm
förrän den oroande ryska valutgången gav honom anledning
att skriva till Clinton om vikten av att inte spilla någon tid.
Det förhandlingsbud som ryssarna hade gett letterna ett
par veckor tidigare, i slutet av november 1993, skulle inte
förbättras av valutgången, och Bildt framhöll hur nödvändigt
det var att Clinton redan före sitt eget förestående besök
hos Jeltsin i Moskva i mitten av januari 1994 underströk för
honom att truppavtalen med balterna måste slutas snabbt.
Samtidigt skrev han om samma sak till Andrej Kozyrev, som
han just besökt i Murmansk under dennes valkampanj. Lars
Fredén sändes till Tallinn och Riga för att sondera utsikterna
att de skulle acceptera den 31 augusti 1994 som slutdatum
för trupperna och ”ett längre avtal för Skrunda”, det vill säga
den gamla stationen där, som i vilket fall som helst skulle
bli tekniskt föråldrad rätt snart (den station som höll på att
byggas skulle givetvis rivas genast efter avtalet). Detta borde
53