Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

44
genomdrev emellertid utlämningen, antingen därför att man
inte ville behandla Sovjet annorlunda än västmakterna, eller
därför att det skulle väcka misstro hos Stalin om den svenska
regeringen inte förmådde trotsa sin egen folkopinion.
Att erkänna vanskötseln av ärendet var en sak, att
kompensera de överlevande militärbalterna och/eller deras
familjer för deras lidanden var svårare. Utrikesminister af
Ugglas träffade flertalet av dem i Tallinn i mars 1993 och gav
då i ett anförande en reservationslös ursäkt för ”denna mörka
sida av den svenska historien”. Samtidigt inbjöds de till ett
besök i Sverige följande sommar, som också genomfördes i en
stämning av försoning från gästernas sida. Det bör tilläggas
att det naturligtvis aldrig kommit på fråga att ge efter för de
sovjetiska kraven på att även utlämna de cirka 30 000 vanliga
civila flyktingar från Baltikum som lyckats ta sig över Östersjön
för att undkomma den sovjetiska ”återockupationen” 1944–
1945, ofta under livsfarliga färder i småbåtar. I den frågan var
det nästan bara våra svenska kommunister som ville stå till
tjänst.
Därmed hade vi på svensk sida både ”städat bordet”
ifråga om egna synder och försummelser mot balterna i
det förflutna och försökt att historiskt-programmatiskt
förbereda vår framtida relation till Ryssland – det ”eviga
Ryssland” som vi hoppades hade börjat återuppstå. Vi
hade också fått till stånd såväl ad hoc-gruppen som ESKmissionerna,
två nya instrument för att underlätta lösningar
av de baltisk-ryska motsättningarna.