Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

Hur kunde Gratjov gå med på detta, han som helt nyligen
gjort så tuffa uttalanden om att man inte fick upprepa i
Baltikum ”de tyska och polska misstagen”, det vill säga de
löften som man gett att ta hem de betydligt större förbanden
där senast under 1994? Visserligen klarnade det småningom
att truppavtalet med Litauen formellt sett var ett bihang till
ett politiskt huvudavtal som skulle undertecknas av Jeltsin
och hans litauiske kollega, men som Jeltsin bara någon
timme före ceremonin vägrade att skriva under. Det skulle
senare leda till problem. Ändå var det som redan skett en
märkvärdig utveckling. Det fanns politiska skillnader mellan
Litauen och de båda andra baltstaterna, främst kanske att de
som invandrat till Litauen under sovjettiden var betydligt
färre – ”bara” cirka 8 procent av nuvarande befolkningen –
och alltså hade kunnat beviljas automatiskt medborgarskap
utan större risk för att de även på lång sikt skulle motsätta sig
integrering i värdnationen. Men från rysk militär synpunkt
var det väsentligaste att det inte fanns några så kallade
strategiska objekt i form av hamnar eller baser och liknande
som man ansåg sig behöva behålla långt fram i tiden.
Däremot fanns där två luftlandsättningsdivisioner som hade
relativt högt stridsvärde, och dem ansåg man sig måhända
behöva bättre hemma i Ryssland i en orolig tid.
För Jeltsin, som inte sällan såg de storpolitiska aspekterna
på de baltiska frågorna bättre än sina utrikespolitiska
hjälpredor, kan det ha tett sig lämpligt att markera beredskap
till vissa eftergifter. Carl Bildt ansåg att Jeltsin först i början
av juli 1992, när han var med vid toppmötet i Helsingfors
33