Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

Carl Bildt själv beskrivit de intryck han fick under besöket i
Estland: han ”började misstänka” att det nu blivit alltför sent
för att ett sovjetiskt försök att slå tillbaka mot balterna skulle
kunna lyckas, det vill säga lyckas utan att Moskva nödgades
tillgripa så brutala metoder att Gorbatjovs reformpolitik
skulle haverera. Men mitt intryck var alltså att han redan
tänkte på scenariot efter självständigheten.
Detta var drygt ett år innan de berömda måndagsmötena
började på Norrmalmstorg på våren 1990. Den våg av
stöd och sympati för balterna som vällde fram i svensk
opinion hade delvis sin grund i dåligt samvete för flera
decennier av officiell likgiltighet och begränsat intresse hos
vanligt folk. Men viktigare var en ganska allmän beundran
i Sverige för ”den sjungande revolutionen”, som tog sig
fredliga men vältaliga uttryck bland annat genom de väldiga
sångarfestivalerna i Tallinn. En annan demonstration som
gjorde intryck internationellt ägde rum den 23 augusti
1989, på femtioårsdagen av Stalins pakt med Hitler som
gett Moskva fria händer i Baltikum. En protestkedja från
Tallinn till Vilnius av hundratusentals människor som höll
varandras händer blev en visuellt slående påminnelse om
hur och varför våra grannländer på andra sidan Östersjön
alltjämt ockuperades av Sovjet.
Det var inte lätt för den regerande socialdemokratin att
hantera det nya läget. Den ideologiska vakthållningen kring
småstater under stormaktstryck, som alltsedan Vietnamdecenniet
riktats in mot USA, måste nu skifta fokus
österut. Man kunde räkna sig tillgodo att man vid det första
19