Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

54
vara ett pris värt att betala, ansåg Bildt, så att man hade
frågan avklarad innan den nya, mer reaktionära duman hann
börja påverka Kreml. Den lettiske chefsförhandlaren ansåg
att det vore politiskt självmord för någon lett att gå med
på mer än två år för Skrunda. Återkommen till Stockholm
fick Fredén veta att han nästa dag skulle till Washington
med Tomas Bertelman för samtal med Nelson Strobridge
”Strobe” Talbott, Nicholas ”Nick” Burns och några andra
av Clintons närmaste medarbetare i Rysslandspolitiken.
Då skulle amerikanerna få beskedet att Bildt var villig att
satsa sitt baltiska förtroendekapital på att övertyga balterna
om en rimlig kompromiss. Presidenten hade noga läst
statsministerns brev, sade Nick Burns, som medgav att
letterna inte riktigt litade på USA, och han ville att Sverige
skulle verka för en accept av de sex år som ryssarna krävt
i sitt senaste bud. Fredén genmälde att fyra år nog var det
maximum som man kunde få dem med på.
Så fortsatte det i en oavbruten trafik av brev och samtal
och besök mellan Stockholm och Washington. Det skulle
bli en alltför lång skildring att här följa de många turerna
i historien om mödorna för ett litet land att försöka leda
Washington vid nosgrimman i en viktig del av dess
Rysslandsrelation. Men det är ett fascinerande och unikt
inslag i svensk utrikespolitik som jag bara kan råda den
intresserade läsaren att ta del av genom Fredéns egen
skildring i ett par av de mest spännande avsnitten i hans
andra Baltikumbok, den som behandlar åren 1991–1994,
Återkomster (2006). Där visar han att inte ens ett så litet