Läs eller ladda ned boken (.pdf) - Jarl Hjalmarson Stiftelsen

kultur invandrarna får lov att lära känna och respektera.
Var ”toleransgränsen” går skiftar förstås beroende på en rad
faktorer, men fler än 20–25 procent har veterligen ingen
stat accepterat. I Estland och Lettland, som ju inte själva
haft något att säga till om under sovjettiden, hade andelen
kommit upp i 35–40 procent på 1980-talet, och man såg
inget slut på processen. Det var ju dessutom så att alla deras
invandrare kom från ett och samma land, en grannstat
och stormakt som hållit dem ockuperade i decennier. Det
skapade ett slags existentiellt trauma som inte försvann i
brådrasket.
Förvånansvärt många iakttagare, även i Sverige, har haft
svårt att fatta denna bakgrund. Men om vi för diskussionens
skull antar att Nazityskland hade ockuperat Sverige under
kriget, och även börjat kolonisera vårt land enligt Hitlers
långsiktiga planer, så att vi suttit med en halv miljon tyskar
bosatta här 1945 (motsvarande de 8–9 procent ryssar som
Litauen hade 1991), vad hade vi själva då gjort? Möjligen
hade vi låtit dem få automatiskt svenskt medborgarskap,
men knappast om de varit två miljoner (motsvarande
andelen ryssar i Estland–Lettland). Då hade vi krävt
ansökan och någon form av bevis på att de var beredda och
kapabla att låta sig integreras i det svenska samhället. (Om
någon invänder att vi nog snarare hade utvisat samtliga
tyskar omgående, ungefär som Polen gjorde med sina tyskar,
så måste jag hålla med. Men faktum är att ingen drev den
linjen i Estland eller Lettland, vilket jag vill se som ett tecken
både på realpolitisk klokhet och på mänsklig tolerans.)
73