Läs mer (pdf) - Situation Sthlm

Lena Olin debuterade redan 1976 i Ingmar Bergmans Ansikte mot ansikte. Efter att mot slutet av åttiotalet
inlett en framgångsrik internationell karriär med bland annat Oscarsnominering är hon nu aktuell i sin andra
svenska film sedan 1989, Hypnotisören. TEXT CYRIL HELLMAN FOTO PATRICIA REYES
OGILLAR MANUS
Vi träffades i Grand Hôtels Cadierbar
under Lena Olins besök i
Stockholm i våras. Hon är jetlaggad
och dricker en smoothie, har
bara varit tre dagar i stan och ska redan
nästa dag vidare till Prag för efterbearbetning
av filmen. Len Olin har aldrig varit där
tidigare men har spelat tjeckiska tre gånger
på film. Första gången i sitt internationella
genombrott, filmatiseringen av Milan Kunderas
roman Varats olidliga lätthet.
– Jag skulle åkt dit då men var med barn
när Daniel Day-Lewis och Juliette Binoche
åkte och fick inte flyga. Filmen spelades
istället in i Paris.
Hur kommer det sig att du och din man ville
göra en svensk film igen?
– Vi har länge tänkt tanken och sen
ringde de från SF. Lasse läste boken, tände
på idén och var attraherad av att få jobba i
Sverige. Vi har ju jobbat internationellt och
det är jätteroligt, men det finns en charm
med att jobba här och man kan verkligen
njuta av det efter att ha tagit det här varvet
runt. Man uppskattar än mer att få jobba på
sitt eget språk. Teamet var fantastiskt, det är
världsklass på svenska filmarbetare.
Lena Olin spelar Simone som är gift med
hypnotisören, spelad av Mikael Persbrandt.
De lever i ett trasigt äktenskap och under
det att de dras in i historien går de igenom
en svår kris. En yttre kris som drabbar ett
redan svårt äktenskap.
– Det geniala i Lasses grepp är att genom
krisen hittar de nästan varandra. De är människor
som egentligen älskar varandra och
har en nära relation. Så där kan det vara i
livet, att man glömmer det som är viktigt
och fastnar i småsaker. Genom det här som
drabbar dem får de tag i varandra. Det är
det som är hoppfullt.
– Simones karaktär är komplicerad. Hon
är konstnär och som människa överkänslig.
Väldigt utlevande, ingen som lägger locket
på. En besvärlig människa men på ett spännande
sätt.
Lena Olin har tidigare spelat mot Mikael
Persbrandt i Bang Bang Orangutang.
– Det gjorde att jag drogs till projektet.
Jag tror Micke kände samma sak, för när vi
jobbade ihop första gången så klickade det,
nåt som stämde mellan oss och vårt sätt att
jobba. Att Micke spelade hypnotisören var
definitivt en bidragande orsak för mig till
att det blev roligt att jobba.
Mikael Persbrandts karriär började ungefär
när Lena Olins utlandskarriär lyfte.
Hade du koll på honom innan Bang Bang
Orangutang?
– Nej, nästan inte. Så dråpligt. När jag
gjorde Kung Lear med Ingmar Bergman på
Dramaten spelade jag Cordelia, en stor uppsättning
som vi turnerade runt om i Europa
med. Där hade vi nåt som Ingmar kallade
för figuranter, ett tjusigare ord för statister.
En av de killarna var Micke Persbrandt. Flera
figuranter gjorde fantastiska karriärer,
som Stefan Larsson, Marie Richardson och
Per Morberg. Jag mindes bara att där var en
lång, väldigt stilig figurant med bra hållning
som då var Micke. Det var mitt första möte
med honom. Sen åkte jag utomlands och
när jag kom tillbaka var Micke Persbrandt
filmstjärna.
Hur väljer du roller?
– Jag väljer mer ett sammanhang, att det är
en regissör som man tycker är rolig. Ibland
kan det vara geografiskt, som Hypnotisören
handlade ju om att vi skulle komma hem
och jobba på svenska med motspelare som
det var kul att få jobba med. Det är ofta en
skådespelare som drar till sig andra som
gärna vill jobba med den. Sen lockar så klart
rollen och när man väl börjar jobba blir man
alltid kär i sin karaktär. Det är som med
människor. När man verkligen lärt känna en
människa är det ju väldigt få människor som
man inte tycker om.
– Jag älskar att läsa böcker men har svårt
för att läsa manus, tycker att det är skittråkigt.
Det är en black om foten för mig. När
jag gjorde Havanna spelade vi in under sex
månader i Santa Domingo. Vi bodde i ett
gammalt casino, Robert Redford i en svit,
Sydney Pollack i en och jag i en annan
– man blev nästan tokig av att bara vistas
där. Min mamma, min son och jag låg vid
poolen. En kvinnlig publicist kom förbi och
frågade om jag läst alla manus. ”Lena, you
have to start reading your scripts, the fact
that you don’t read your scripts’s gonna
cost you”, sa hon lite strängt på ett tantigt
sätt. Jag har efteråt tänkt på det där, att hon
faktiskt hade rätt. Ska man jobba ensam
måste man vara ambitiös med att läsa. Men
lika roligt som det är att läsa en bok, lika
tråkigt är det att läsa manus även om jag sen
kan tycka att filmen är bra.
Har du på grund av det här valt bort för
mycket och valt fel? (Lena Olin har bland
annat tackat nej till Sharon Stones huvudroll i
Basic Instinct.)
– Det har jag säkert gjort men det är ingenting
som jag går och tänker på. Det har
ju blivit bra. Jag har ett liv som är bra. Jag
blickar inte tillbaka.
Läs en längre version på www.situationsthlm.se
LENA OLIN FÖDD: 22 mars 1955, Stockholm. BOR: Connecticut, USA. YRKE: Skådespelare. FAMILJ: Maken Lasse Hallström, sonen August, dottern Tora.
TV I URVAL: Alias (2002), Hebriana (1990), Wallenberg: A hero’s story (1985), Efter repetitionen (1984). FILMER I URVAL: Devil You Know (2012), The Reader
(2008), Casanova (2005), Chocolate (2000), The Ninth Gate (1999), Mr. Jones (1993), Romeo Is Bleeding (1993), Havanna (1990), S/Y Glädjen (1989),
Varats olidliga lätthet (1988), Fanny och Alexander (1982), Picassos äventyr (1978), Ansikte mot ansikte (1976). AKTUELL: Hypnotisören, premiär 28 september.
12
12-13 Lena Ohlin.indd 12 12-09-19 18.05.02