Läs mer (pdf) - Situation Sthlm

MED EGNA ORD
KORT SAGT
Ett bra år i år
Jag heter Susanne, jag är 34
år, men den 1 oktober fyller jag
35. Jag har bott på många olika
ställen. Jag har bott på Ishockeyvägen,
Fjärilstigen, Ronna och fler
andra som jag inte kommer ihåg
namnet på.
När jag var liten bodde vi på
Ishockeyvägen, då hade jag massor
av kompisar. Vi ”lekte” men de
puttade mig så jag svimmade, och
massor av gånger kom ambulansen
för att hämta mig på grund
av det.
Sen gick jag i Vasaskolan, den
ligger i Södertälje och där gick
jag mellan ettan och trean. Efter
det gick jag i Hällsboskolan som
ligger i Sigtuna.
Där hade jag massor av hörselskadade
och döva kompisar, de
lärde mig teckenspråk.
Därefter flyttade jag till Örebro
och började i Virginska skolan,
även där hade jag många hörselskadade
och döva kompisar.
Efter skolan så skulle livet
börja, med praktik, jobb och
annat som hör det till. Men, livet
började ju inte på riktigt förrän
jag åkte på en kryssning den 27
mars i år – då träffade jag en
underbar kille.
Vi tittade på varandra på terminalen
när vi stod i kön för att gå
på båten. Det var när vi träffades
i rökrummet och började prata,
det var då det hände. Den 23 april
förlovade vi oss på en kryssning
och gifte oss den 22 juni i år – det
har varit ett mycket bra år i år.
På bröllopsresa åkte vi givetvis
på kryssning. Vi blir bara kärare
och kärare för varje dag som går.
Jag jobbar på en dagverksamhet
i Nykvarn, sen har jag lite extra
jobb på Situation Sthlm som
timanställd.
Det ser ut att bli en mycket bra
fortsättning på ett år som börjat
perfekt. SUSANNE I LILJEHOLMEN
50
LÄS MER
hemlos.situationsthlm.se
Frukost – en sällsam lyx
Miljöpartiet hade förut en medborgarlön
utan motprestation, som
ett slags mått på mänskligt värde.
Så borde en lägenhet vara. Nog
borde väl vi i välfärds-Sverige ha tak
över huvudet till alla våra svenska
medborgare. Politikerna borde ta upp
det svenska folkhemmet, gott hem
för alla svenskar, och damma av det
och anpassa det till år 2012. Ett eget
krypin att inhämta ny kraft ifrån för
att kunna slappna av från dagens
händelser. Ett ställe att kunna följa
med vad som händer i vårat samhälle.
En av effekterna som bostadslösheten
innebär är att jag blir avskärmad
från av resten av världen. Ingen tv
att följa nyheter på och radion med
såklart P1 saknar jag kopiöst. Det
är en källa för kunskap, kunskap om
vad som händer omkring oss. För att
kunna växa som människa för att inte
stagnera behövs kunskap. Kunskap
att krossa gamla fördomar och ge
oss en stark basis att stå på så vi kan
vidga våra vyer. För det är så att ofta
har vi inte tid att ta reda på alla fakta
och se saken på flera sätt och det är
då vi faller till föga för fördomar.
I DAG KOM jag på en vakt med att
sprida falska rykten till en Svensson,
som bidrar till att befästa tråkiga fördomar.
Det gör det inte lättare för oss
uteliggare. Han sa att han har slängt
ut oss flera gånger och de skitar ner
vilket inte är sant. Vi plockar undan
efter oss. Detta påminde jag honom
om och han började att skruva
lite olustigt på sig och mumlade:
nästa gång blir ni fast satta för olaga
intrång.
Varför göra så?
Var det för att göra sig viktigt och
få uppmärksamhet en liten stund. Att
skapa en vi-känsla med mannen han
pratade med genom att ha någon att
tala illa om. I mina ögon småsint att man
ljuger och gör det svårare för en redan
utsatt grupp. Att vi är en utsatt grupp,
det är vi nog rörande överens om.
Vi som brukar bomma pengar har
fått en otrolig konkurrens av alla
dessa EU-medborgare som nu snart
sitter i varje gathörn. Jag har vid ett
par tillfällen hört små barn komma
med kommentarer som skurit rakt in
i mitt hjärta. När dessa ligger på knä
och ber och ser ut som helt hjälplösa
är det svårt att fatta för ett barn att
dessa människor gör något som i
mångas ögon ses som förnedrande
kan vara en strategi för att få pengar.
Att många av dessa inte är hjälplösa
kan jag bara gå till min man för att få
bekräftelse på. Det har hänt att han
nästan inte kommit med tuben då
han blivit avmotad för att det inte ska
bli konkurrens.
Han tigger pengar som en strategi
för att vi ska befinna oss på rätt
sida av lagen. Jag har mina egna
erfarenheter som starkt och kraftigt
färgar vad jag tycker. Jag brukar ha
flera väskor och ett tag hade jag
en dramaten, denna blev utsatt för
fingrar som inte skulle vara där. Det
började med att en kvinna kom fram
och frågade om pengar och bara
det kan jag tycka är lite väl dumt då
det syns på mig att jag är uteliggare.
Sedan kommer en man och tränger
sig ända inpå mig och medan jag värjer
mig då mitt personliga territorium
är invaderat ser jag i ögonvrån hur en
hand är på väg ner i dramatenvagnen.
Morr jag kan ännu skälla ifrån. Ett tag
var Klaragården full av kvinnor som
spelade musik på högsta volym och
som oftast skakade på huvudet när
de blev ombedda att sänka. Vi blev
tvungna att kalla på personalen och
då gick budskapet fram.
Det är så för många att Klaragården
är ett ställe att vila på. Många
sover en stund medan andra samtalar
lågmält. Medan Rumänerna sprudlade
av energi och poppade musik för
de hade alla sovit relativt bra i sina
husbilar.
Jag vill tillfoga att det finns säkert
hyggliga rumänska tiggare fast jag
inte haft tillfälle att träffa dem ännu.
JAG HAR TIDIGARE skrivit om hur få
parboenden det funnits. Det har kommit
till min kännedom att Bostället
har parboende för två kvinnor. Det är
första gången jag varit med om att
det varit en fördel att vara lesbisk.
Jag bor nu på Grimman sedan en
vecka tillbaka och jag trivs utmärkt.
Det är det bästa jag varit med om
på länge, jag har varit bostadslös
sedan i början på 2000-talet. Vi är
många med förhållanden och det
är en viktig del. För att bli en del av
samhället är familjen det första som
står en närmast. Jag vaknar varje
morgon av den härliga känslan att
ha sovit en hel natt utan att ha blivit
utslängd och att sedan kunna äta en
vanlig frukost är en lyx det var länge
sedan jag kunnat avnjuta. Jag är så
sant privilegierad och jag njuter i fulla
drag. Jag vet att mycka beror på vilka
som bor där och vi är ett härligt gäng.
Fast personalen är en viktig del. Jag
upplever inte den nedlåtande attityd
som jag märkt på ett av de ställen
jag bott på innan. Hos de flesta personalen
finns i stället en empati för
oss boende. Ett annat bra är att det
är lätt att ta sig till platsen. Jag har
för första gången på lång tid känt att
jag har haft tid över för att göra något
förutom det livsnödvändigaste. Och
det mina vänner är en sällsam lyx.
ANNELI
48-53 Med egna ord.indd 50 12-09-19 19.13.56
STORMGRASS/CREATIVE COMMONS