Lena Olin debuterade redan 1976 i Ingmar Bergmans Ansikte mot ansikte. Efter att mot slutet av åttiotalet inlett en framgångsrik internationell karriär med bland annat Oscarsnominering är hon nu aktuell i sin andra svenska film sedan 1989, Hypnotisören. TEXT CYRIL HELLMAN FOTO PATRICIA REYES OGILLAR MANUS Vi träffades i Grand Hôtels Cadierbar under Lena Olins besök i Stockholm i våras. Hon är jetlaggad och dricker en smoothie, har bara varit tre dagar i stan och ska redan nästa dag vidare till Prag för efterbearbetning av filmen. Len Olin har aldrig varit där tidigare men har spelat tjeckiska tre gånger på film. Första gången i sitt internationella genombrott, filmatiseringen av Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. – Jag skulle åkt dit då men var med barn när Daniel Day-Lewis och Juliette Binoche åkte och fick inte flyga. Filmen spelades istället in i Paris. Hur kom<strong>mer</strong> det sig att du och din man ville göra en svensk film igen? – Vi har länge tänkt tanken och sen ringde de från SF. Lasse läste boken, tände på idén och var attraherad av att få jobba i Sverige. Vi har ju jobbat internationellt och det är jätteroligt, men det finns en charm med att jobba här och man kan verkligen njuta av det efter att ha tagit det här varvet runt. Man uppskattar än <strong>mer</strong> att få jobba på sitt eget språk. Teamet var fantastiskt, det är världsklass på svenska filmarbetare. Lena Olin spelar Simone som är gift med hypnotisören, spelad av Mikael Persbrandt. De lever i ett trasigt äktenskap och under det att de dras in i historien går de igenom en svår kris. En yttre kris som drabbar ett redan svårt äktenskap. – Det geniala i Lasses grepp är att genom krisen hittar de nästan varandra. De är människor som egentligen älskar varandra och har en nära relation. Så där kan det vara i livet, att man glöm<strong>mer</strong> det som är viktigt och fastnar i småsaker. Genom det här som drabbar dem får de tag i varandra. Det är det som är hoppfullt. – Simones karaktär är komplicerad. Hon är konstnär och som människa överkänslig. Väldigt utlevande, ingen som lägger locket på. En besvärlig människa men på ett spännande sätt. Lena Olin har tidigare spelat mot Mikael Persbrandt i Bang Bang Orangutang. – Det gjorde att jag drogs till projektet. Jag tror Micke kände samma sak, för när vi jobbade ihop första gången så klickade det, nåt som stämde mellan oss och vårt sätt att jobba. Att Micke spelade hypnotisören var definitivt en bidragande orsak för mig till att det blev roligt att jobba. Mikael Persbrandts karriär började ungefär när Lena Olins utlandskarriär lyfte. Hade du koll på honom innan Bang Bang Orangutang? – Nej, nästan inte. Så dråpligt. När jag gjorde Kung Lear med Ingmar Bergman på Dramaten spelade jag Cordelia, en stor uppsättning som vi turnerade runt om i Europa med. Där hade vi nåt som Ingmar kallade för figuranter, ett tjusigare ord för statister. En av de killarna var Micke Persbrandt. Flera figuranter gjorde fantastiska karriärer, som Stefan Larsson, Marie Richardson och Per Morberg. Jag mindes bara att där var en lång, väldigt stilig figurant med bra hållning som då var Micke. Det var mitt första möte med honom. Sen åkte jag utomlands och när jag kom tillbaka var Micke Persbrandt filmstjärna. Hur väljer du roller? – Jag väljer <strong>mer</strong> ett sammanhang, att det är en regissör som man tycker är rolig. Ibland kan det vara geografiskt, som Hypnotisören handlade ju om att vi skulle komma hem och jobba på svenska med motspelare som det var kul att få jobba med. Det är ofta en skådespelare som drar till sig andra som gärna vill jobba med den. Sen lockar så klart rollen och när man väl börjar jobba blir man alltid kär i sin karaktär. Det är som med människor. När man verkligen lärt känna en människa är det ju väldigt få människor som man inte tycker om. – Jag älskar att läsa böcker men har svårt för att läsa manus, tycker att det är skittråkigt. Det är en black om foten för mig. När jag gjorde Havanna spelade vi in under sex månader i Santa Domingo. Vi bodde i ett gammalt casino, Robert Redford i en svit, Sydney Pollack i en och jag i en annan – man blev nästan tokig av att bara vistas där. Min mamma, min son och jag låg vid poolen. En kvinnlig publicist kom förbi och frågade om jag läst alla manus. ”Lena, you have to start reading your scripts, the fact that you don’t read your scripts’s gonna cost you”, sa hon lite strängt på ett tantigt sätt. Jag har efteråt tänkt på det där, att hon faktiskt hade rätt. Ska man jobba ensam måste man vara ambitiös med att läsa. Men lika roligt som det är att läsa en bok, lika tråkigt är det att läsa manus även om jag sen kan tycka att filmen är bra. Har du på grund av det här valt bort för mycket och valt fel? (Lena Olin har bland annat tackat nej till Sharon Stones huvudroll i Basic Instinct.) – Det har jag säkert gjort men det är ingenting som jag går och tänker på. Det har ju blivit bra. Jag har ett liv som är bra. Jag blickar inte tillbaka. <strong>Läs</strong> en längre version på www.situationsthlm.se LENA OLIN FÖDD: 22 mars 1955, Stockholm. BOR: Connecticut, USA. YRKE: Skådespelare. FAMILJ: Maken Lasse Hallström, sonen August, dottern Tora. TV I URVAL: Alias (2002), Hebriana (1990), Wallenberg: A hero’s story (1985), Efter repetitionen (1984). FILMER I URVAL: Devil You Know (2012), The Reader (2008), Casanova (2005), Chocolate (2000), The Ninth Gate (1999), Mr. Jones (1993), Romeo Is Bleeding (1993), Havanna (1990), S/Y Glädjen (1989), Varats olidliga lätthet (1988), Fanny och Alexander (1982), Picassos äventyr (1978), Ansikte mot ansikte (1976). AKTUELL: Hypnotisören, premiär 28 september. 12 12-13 Lena Ohlin.indd 12 12-09-19 18.05.02
12-13 Lena Ohlin.indd 13 12-09-19 18.05.15