Läs mer (pdf) - Situation Sthlm

KRÖNIKA
Jag läser Artur Domoslawskis bok
A Life om den evigt vandrade
journalisten Ryszard Kapu´sciński,
antagligen den enda reporter som
nämnts i nobelprisförhandssnack. Författaren
söker ett svar i att Kapu´scińskis
rotlöshet och dragning till krig och oroshärdar
har att göra med att han växte upp i
den polska gränsstaden Pinsk under andra
världskriget och Stalintiden. Det är något
visst med gränsstäder. Ett ingenmansland
där det förekommer mycket smuts; knark,
vapen och människor och annat smugglas
och säljs. Norden är i större utsträckning
utan skumma gränsstationer. Vid gränsen
till Norge där jag tillbringade somrar på sjuttiotalet
syntes bara skyttegravar från andra
världskriget och en och annan polsk tavelförsäljare
som det viskades om var spion.
Den enda prägel det kan ha satt på mig är
förkärlek för norska författare som Knut
Lösning kryss #181
Se förra numrets vinnare på sidan 59.
Den här parken är
också en populär
utsiktspunkt i hjär-
tat av Norrmalm.
66
CYRIL HELLMAN Det var det jag behövde
höra, jag la min gurkhakniv åt sidan och
gick med försiktiga steg över bron mot Kina
Konstruktör: Marie Peterson-Engnell Foto: Scanpix/Stefan Bladh © Bonnier Korsord
Hamsun, Agnar Mykle och Aksel Sandemose.
I Göteborg på färja från Amsterdam och
i Skåne i bil från Köpenhamn har jag och
vänner däremot fått ovärdig behandling.
JAG HAR BLIVIT av med skivor vid gränsen till
Turkiet och pengar och jeans vid gränsen
till Laos och erbjudits flickor som första
fråga trots medhavt kvinnligt sällskap
vid gränsen till Kambodja. En del av den
skräckeggande känslan att gå över en gräns
är att man inte vet vart man kommer. Det
nya kan vara dåligt, som i indiska Gorkaphur
med hustler som strömmar emot en,
eller bra, som när jag tio år gammal kom
från en död stad som Detroit till den blomstrande
lilla staden Windsor i Kanada.
Folk har sagt: ”Ska du bo i en gränsstad,
gör det i Tijuana.” Namnet klingar vackert
som på en söt dotter. Jag fick en bok av min
vän Barry Gifford skriven just där: ”Bordertown
is on the very edge, in between, an
unholy yet sacrosanct Brigadoon, the place
you never expected to find a beautiful, terrifying,
fuzzily lit strip inhabited by hungry
ghosts and fearlezz phantomas.” Han beskriver
den som en blodig dröm. Jag kan förstå
att en outlawromantiker som Nick Cave på
åttiotalet tog sig dit bara för att intervjuas av
LA Times Kristin McKenna. Och trots att
min bror blivit rånad av polisen i Tijuana är
det klart att stan har lockat. Jag är en gränsmänniska.
Min psykolog sa en gång: ”Du vill
leva på gränsen, du har allt att tacka för det
men det skulle också ha kunnat bli din död.”
Hon syftade på ett resande ansvarslöst liv
och så då att jag gett mig in i relationer med
borderlinor, kvinnor på gränsen. Relationer
som slutat med att man sargats invändigt och
utvändigt. Till en början brinner man och
det är passionerat samtidigt som man vet att
leker man med elden brinner man till kol.
Man hamnar där, i det till en början spännande
ingenmanslandet ,för att man är naiv,
nyfiken och svag. Men rädslan som snart
sprider sig är värre än att illegalt ta sig över
gränsen till Kina. Den gången visste jag vad
jag hade att förlora och varför.
JAG HÄNGDE MED en israelisk sergeant i Nepal
vid gränsen till Tibet. När jag avböjde att
röka hennes charra bad hon mig gå över till
Kina och köpa äppelvin. Jag svarade att jag
inte hade något visum. Hon använde mitt
judiska andranamn och propsade: ”Simon,
muta honom med tio dollar. Jag lovar att du
får köpa, jag har vaktat gränser.” ”Så törstig
är jag inte”, sa jag och hon suckade: ”Du är
som en kvinnlig man eller manlig kvinna.
För soft för mig.”
Det var det jag behövde höra, jag la min
gurkhakniv åt sidan och gick med försiktiga
steg över bron mot Kina. En vakt frågade
om visum och jag nickade nej. Han höjde
sitt automatvapen och jag sa att han fick
tio dollar om jag bara fick köpa två flaskor
äppelvin. Han gav mig en kall nick, tog sin
dollarsedel och vinkade in mig.
”Vad händer om jag inte är tillbaka om
femton minuter?” frågade jag. ”Then I’ll
shoot you in the back.” Jag var tvungen att
stanna i Kina i femton minuter och fem
sekunder. Under de där sista sekunderna
var det som om jag kände någon sorts besvikelse
över att inte skjutas i ryggen. Kanske
för att jag skulle veta varför, av vem och hur
jag skulle trasas sönder. Jag berättade om
mina tankar för sergeanten. ”Simon, det är
alltid lite vackrare, lite virrigare, lite farligare
och lite mer levande att vistas på gränsen.
Men du är för soft.”
Tyck till cyril@situationsthlm.se
58-68 Svepet.indd 66 12-09-20 09.34.33