Våldtäkt i krig - ett globalt folkhälsoproblem. - Svenska Röda Korset

KAROLINSKA INSTITUTET
Institutionen för Folkhälsovetenskap,
Stockholm
Våldtäkt i krig
Ett globalt folkhälsoproblem
- magisteruppsats -
Cecilia Widerberg
Handledare: Examinator: Opponenter:
Annika Johansson Rita Liljeström Birgitta Vestin
B. Sc., Ph.D. Professor i sociologi Marie Klingberg
Litteraturstudie
Februari 2002

Sammanfattning
Uppsatsens övergripande syfte är att genom en kunskapsöversikt skapa en medvetenhet om
våldtäkt i krig som ett folkhälsoproblem. Jag söker svar på två frågeställningar: vilka är de
bakomliggande orsakerna till våldtäkt i krig och hur påverkar dessa övergrepp kvinnors hälsa.
Uppsatsen är i huvudsak en litteraturstudie som har kompletterats med intervjuer med tre
sakkunniga. Min utgångspunkt är att i samhällen där det råder en social ordning som bygger
på att mannen är överordnad kvinnan, blir ett angrepp på kvinnan ett angrepp på mannen
kultur och på hans förmåga att försvara den svagare. När två samhällen som delar samma
genusrelaterade föreställningar konfronteras kan sexuella övergrepp användas som ett mycket
effektivt vapen. Förståelsen av våldtäktens drivkraft måste sökas mot den bakgrunden.
En våldtäkt får allvarliga konsekvenser för en kvinnas fysiska och psykiska hälsa. Många av
de karaktäristiska symtomen ryms i begreppet posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Att vara
på flykt är ytterligare en påfrestning. Existerande lagar och konventioner har många gånger
visat sig vara bristfälliga. I Sverige förefaller det vara nästa intill omöjligt att beviljas asyl på
grund av genusrelaterad förföljelse, trots att det finns en särskild lag för att stärka kvinnliga
flyktingars skydd mot sexuellt våld. En påtaglig konsekvens för samhället av våldtält i krig
blir höga sjukvårdskostnader under lång tid.
Min slutsats är att extremt sexuellt våld kan ske i krigstid därför att det i fredstid finns sociala
representationer (föreställningar) som tillåter det. Våldtäkt i krig grundläggs alltså långt innan
kriget bryter ut. Oavsett om våldtäkten begås i fredstid eller under en väpnad konflikt är den
bakomliggande drivkraften av allt att döma densamma - en rädsla för att förlora en
maktställning som i mannens föreställningsvärld tillfaller honom. I krig förstärks motiven av
en önskan att tillfoga motståndaren största möjliga skada. Folkhälsovetenskapens uppgift är
att öka kunskapen om problemets omfattning och att skapa en förståelse för dess orsaker och
konsekvenser genom systematisk dokumentation och forskning. Denna kunskap är nödvändig
för att stärka insatser i det förebyggande arbetet, framför allt genom att långsiktigt
åstadkomma förändringar i mansrollen, och för att lindra skadorna och öka skyddet för de
utsatta kvinnorna.
Nyckelord: kvinnor, krig, våldtäkt, sociala representationer, flyktingar, mänskliga rättigheter
2

Abstract
The objective of this essay is to highlight and make the reader aware of wartime rape as a
major public health issue. The two main issues are: what makes wartime rape possible, and
secondly, what consequences do these assaults have on women’s health. The essay is a
literature study complemented with information obtained by interviews with three
professionals. My point of departure is that there are notions based on counteracting standards
between the sexes in a given society. In societies where the social order is structured on the
predominance of men over women, an attack on women is also an attack on men’s culture and
on their ability to defend the ‘weaker sex’. When two societies with the same gender power
construction are in conflict with each other, sexual assaults can be used as a very effective
weapon. The forces behind rape must be situated in that context.
The consequences of rape on women´s physical and psychological health are tremendously
devastating. Many of the symtoms converge under the concept of Posttraumatic Stress
Disorder (PTSD). To be a refugee may severely worsen the conditions. Existing international
humanitarian law and conventions have proved to be inadequate. In Sweden it appears to be
almost impossible to be granted asylum with reference to gender-based persecution, despite
the existence of a specific law aimed at protecting female refugees against sexual violence.
The consequence for society is huge public health care expenditure due to wartime rape.
My conclusion is that extreme sexual violence can occur in wartime because there are pre-
existing social representations which allow this. Wartime rape is founded long before the
actual war breaks out. Whether the rape is committed in wartime or peacetime, the driving
force appears to be the same – that is, a fear to lose a position of power percieved to be the
sole domain of men. In wartime these motives are reinforced by the wish to afflict the greatest
possible harm to the enemy.
The task of public health work is to raise awareness of the magnitude, causes and
consequences of the problem through systematic documentation and research. This
knowledge is necessary for preventive work, aiming at changing male roles and reduce gender
related violence, and in the care and protection of the assaulted women.
Keyword: women, war, rape, social representations, refugees, human rigths
3

Innehållsförteckning sidan
Introduktion 5
Syfte och frågeställning 7
Teori och metod 7
Om begreppen 10
Bakgrund 12
Resultat
1. Sexuellt våld 16
2. Våldtäkt i krig 20
2.1 Våldtäktens mönster 20
2.2 Våldtäktens funktion 21
2.3 Våldtäktens drivkrafter 23
2.4 Våldtäktens sociala effekter 24
2.5 Underrapportering av sexuellt våld 25
3. Våldtäktens fysiska och
psykiska konsekvenser 27
3.1 Fysiska och psykosomatiska symtom 27
3.2 Psykiska symtom 29
3.3 Rehabilitering - restitution 32
4. Kvinnor på flykt 34
4.1 Svensk asylpraxis vid genusrelaterad
förföljelse 36
Diskussion 40
Tack 43
Referenser 44
Bilagor
1. Lagar och konventioner 48
2. Krigsförbrytartribunalerna 53
3. Åtalen mot Kunarac, Kovac och 55
Vukovic – Haag, november 2000
4. Totalt granskade ärenden 56
4

Introduktion
Våld mot kvinnor är idag på grund av dess allvarliga konsekvenser och dess omfattning ett
erkänt folkhälsoproblem. World Bank skriver:
”Women are attacked on the street, in the workplace, in their home, in war and armed
conflict and while in state custody. The actual and human costs of this violence are
tremendous; violence devastates lives, fractures commuinities and inhibits development in
every nation. The facts and numbers are shocking: 60 million women who should be alive
today are ‘missing’ because of gender discrimination. Each year 2 million girls between ages
5 and 15 are introduced into the commercial sex market; more than 130 million girls and
women, mostly in Africa, have undergone female genital mutilation; between 20,000 and 50,
000 women and girls were raped in Bosnia-Herzegovina during the war in the Balkans...and
studies suggest that one-fourth to one-third of the 170 million women and girls currently
living in the European Union are subjected to male violence” (World Bank, Violence against
Women: With an End in Sight, 2001).
En av de allvarligaste formerna av våld mot kvinnor är sexuellt våld, där våldtäkt är den
grövsta formen. En våldtäkt är, vare sig det sker i fredstid eller under en väpnad konflikt, en
kränkning av en kvinnas identitet och mänskliga rättigheter. Det handlar om oerhörda
kränkningar som får en förödande effekt på kvinnors fysiska och psykiska hälsa och därmed
också på familjens och samhällets hälsa. En grupp som är särskilt utsatt är flyktingar - en
grupp där majoriteten utgörs av kvinnor (Kelley 1989).
Hälsa har definierats av Världshälsoorganisationen (1946) som ”ett tillstånd av fullständigt
fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande och inte bara frånvaro av sjukdom eller handikapp”
(Haglund 1995:21). Enligt en sådan definition är det få människor som ’har hälsa’. En person
med ett handikapp eller en sjukdom kan uppleva sig ha en bättre hälsa än en ’frisk’ person.
Hälsobegreppet rymmer givetvis flera typer av hälsa där två är direkt relaterade till sexuellt
våld. Reproduktiv hälsa definieras som “complete physical, mental and socio well-being in all
matters related to the reproductive system (Catino 1999:5)” Sexuell hälsa innebär ett jämlikt
och ansvarsfullt förhållande till sexualiteten och frånvaro av till exempel sjukdomar, våld eller
tvång (Catino 1999).
5

Folkhälsa är ett uttryck för en befolknings hälsotillstånd och tar hänsyn till både nivå och
fördelning av denna. En god folkhälsa handlar alltså inte enbart om att hälsan ska vara så bra
som möjligt utan också om att den ska vara så jämlikt fördelad som möjligt (Janlert 2000).
Den oerhörda omfattningen och de hälsomässiga konsekvenserna gör att våldtäkt i krig måste
betraktas som ett allvarligt folkhälsoproblem.
Diskussionen om våldtäkt har i många fall handlat om de rättsliga och moraliska aspekterna
och det har setts sin ett ’privat’ problem för de drabbade kvinnorna. Folkhälsovetenskapen
förenar dessa och andra perspektiv (strukturella, medicinska etcetera) i ett försök att
åstadkomma en djupare förståelse av problemets komplexitet. Ett folkhälsoperspektiv på
våldtäkt innebär således att man strävar efter att förstå våldtäkten som ett strukturellt problem.
För att kunna förebygga våldtäkt söker man de bakomliggande orsakerna i samhället. I
folkhälsoperspektivet ingår också att man eftersträvar en helhetsbild av risker och
konsekvenser för de drabbade kvinnorna och deras familjer, för att på så sätt kunna utforma
adekvat vård och rättsligt skydd.
6

Syfte och frågeställning
Uppsatsens övergripande syfte är att genom en kunskapsöversikt skapa en medvetenhet om
våldtäkt i krig som ett folkhälsoproblem.
I uppsatsen söker jag svar på två frågeställningar:
o Vilka är de bakomliggande orsakerna till våldtäkt i krig?
o Hur påverkar våldtäkt i krig kvinnors hälsa?
Den första frågan skulle kunna tolkas som att våldtäkt i fred och våldtäkt i krig är två skilda
saker, om vi antar att orsakerna väsentligt skiljer sig åt. I uppsatsen söker jag klargöra de
underliggande orsakerna till våldtäkt i krig utan att diskutera likheter och skillnader mellan
dessa och våldtäkt i fredstid.
Den andra frågan handlar inte bara om enskilda kvinnors hälsa, utan också om hur
övergreppen genom sin omfattning och djupgående konsekvenser i förlängningen påverkar
folkhälsan.
Teori och metod
Teoretisk modell
Som förklaringsmodell utgår jag från den franske sociologen Serge Moscovicis teori (1961)
om sociala representationer. Teorin handlar om hur människor i den sociala interaktionen med
andra skapar kollektiva föreställningar, eller representationer, om sin vardagliga verklighet.
Teorin har sitt ursprung i sociologin och bygger på Emile Durkheims uppfattning att dessa
representationer (föreställningar) utvecklas i ett socialt sammanhang. Dessa representationer
bildar en form av vardagskunskap, common sense, som håller människor samman och hjälper
dem att kategorisera och förstå sin omvärld (Chaib & Orfali 1996). Forskningen om sociala
representationer försöker ge svar på varifrån dessa kollektiva föreställningar kommer och hur
de förankras i en grupp eller ett samhälle.
En av de sociala representationernas uppgift som värdesystem är att skapa en social ordning
som underlättar för individerna att orientera sig i sin omgivning (Chaib & Orfali 1996). I min
7

analys kan teorin om sociala representationer underlätta förståelsen av hur sexuellt våld också
får en stark symbolisk innebörd för de grupper som drabbas.
...wartime gender violence highlights preexisting sociocultural dynamics. Indeed, war rapes in the
former Yugoslavia would not be such an effective weapon of torture and terror if it were not for
concepts of honor, shame, and sexuality that are attached to women´s bodies in peacetime (Olujic
1998:31-32).
Metod
Uppsatsen är en litteraturstudie. Litteraturen har i huvudsak inhämtats genom databaserna
Libris och Medline. För att få en djupare förståelse har dessutom tre intervjuer gjorts med
personer som företräder olika kunskapsområden. De intervjuade är Maria Bexelius, Amnesty,
statsvetare; Christina Doctare, läkare, författare och Sveriges representant i Europarådets
Kommitté mot Tortyr samt Tuire Toivanen, Stiftelsen Röda Korsets Center för torterade
flyktingar, läkare, specialist i allmänmedicin, företagshälsovård och psykiatri.
En intervjuguide förbereddes inför varje intervju. Guiderna bestod av ett mindre antal öppna
frågor av typen: ”Beskriv de hälsomässiga konsekvenserna av våldtäkt i krig”, ”Hur beskriver
kvinnan sin upplevelse?” och ”Vad är viktigt att ta hänsyn till i behandlingen av kvinnor som
utsatts för sexuellt våld?”. Intervjuerna, som varade mellan 30 minuter och två timmar,
genomfördes under juni och juli 2001 på de intervjuades respektive arbetsplats med hjälp av
en bandspelare. Intervjuerna transkriberades ordagrant. Citat hämtade ur intervjuerna kommer
inte att innehålla ord som i talspråk markerar att man tvekar eller letar efter ord. I uppsatsen
återfinns såväl citat som egna återgivningar från intervjuerna.
Metodologiska problem
En väsentlig svårighet i uppsatsarbetet har varit bristen på relevant litteratur om våldtäkt i
krig. Hännestrand et al konstaterar att ”de flesta forskningsresultat (om våldtäkt) härrör från
studier utförda på kvinnor varav många befunnit sig i en relativt normal situation under freds-
förhållanden då de utsatts för övergreppet" (Hännestrand et al 1999:8, min parantes). En
anledning till bristen på dokumentation kan vara att våldtäkt i krig har setts som något som
enbart påverkar människorna i den aktuella konflikten. Med begränsade forskningsresultat blir
det också svårare att ta ställning till litteraturens vetenskapliga trovärdighet och i vilken mån
8

den ger en heltäckande bild av detta så komplexa problemområde. Jag saknade framförallt en
närmare precisering av våldtäkt i krig som ett folkhälsoproblem utifrån skattning av
omfattning, hälsokonsekvenser och mortalitet. Underrapportering av sexuellt våld är ett känt
problem (se sid. 25) och detta gäller i högsta grad våldtäkt i krig.
Avgränsningar
Jag har valt att i huvudsak hämta exempel från inbördeskriget i forna Jugoslavien eftersom
flera aspekter av krigsvåldtäkter finns representerade där.
Jag har lagt tonvikten vid civila kvinnor (i alla åldrar) och deras situation och tar därför
varken upp hur situationen ser ut för kvinnor som deltar i väpnade konflikter eller för män
som naturligtvis också drabbas i sådana här situationer. Jag är dock medveten om att det kan
vara svårt att, särskilt i interna konflikter, skilja på vilka som deltar eller inte i stridigheterna.
Jag har vidare valt att inte gå in närmare på vilka som begått brotten men jag är medveten om
att hoten kommer från många olika håll. Jag har inte heller haft för avsikt att skriva om olika
organisationers initiativ inom området och kommer därför inte heller att diskutera/kartlägga
de åtgärder som olika aktörer vidtar.
Slutligen har jag valt att beröra hur situationen ser ut för asylsökande kvinnor i Sverige.
Eftersom flyktingskapet och asylsökningsprocessen i sig inte är en av huvudfrågeställningarna
i uppsatsen har jag begränsat mig till situationen i endast ett land.
9

Om begreppen
I detta avsnitt redovisas centrala begrepp för uppsatsen.
Dissociation. Ett tillstånd som kännetecknas av en upplevelse av att den normala identiteten
är bortträngd. Exempel på dissociation är vissa former av minnesförlust och tillstånd med
växlande personligheter (Lundh & Malmquist 1996).
Genus. Betecknar kvinnor och mäns sociala roller utifrån antaganden om biologiska
skillnader och är relaterat till hur kvinnor och män förväntas reagera och agera i olika
situationer.
Institutionaliserat sexuellt våld. Betecknar alla former av sexuellt våld som utövas eller
sanktioneras av samhälliga eller statliga institutioner mot kvinnor.
Internflykting. Person som anger samma skäl för att fly som en flykting som söker sig till ett
annat land, men som lever under flyktingliknande förhållanden inom det egna landets gränser.
Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Ett tillstånd av psykisk otillräcklighet som uppträder
efter långvarig och svår psykisk och fysisk påfrestning som till exempel tortyr, våldtäkt eller
misshandel. Vanliga symtom är apati, aggressivitet och koncentrationssvårigheter samt
sömnstörningar (Lundh & Malmquist 1996).
Psykosomatisk. Med psykosomatiska sjukdomar menas sådana kroppsliga (somatiska)
sjukdomar eller symtom där psykiska faktorer antas spela en roll för uppkomsten (Lundh &
Malmquist 1996).
Psykoterapi. Behandling av psykiska störningar med metoder förankrade i psykologisk teori.
Stödjande samtalsbehandling, personlighetsrekonstruerande behandling, psykoanalys, och
hypnosbehandling samt beteendeterapi är några exempel (Lundh & Malmquist 1996).
Flykting. Definieras enligt FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning (1951)
som en person som ”i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras,
religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning befinner sig
10

utanför sitt land, vari han är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan
som nyss sagts, icke önskar begagna sig av sagda lands skydd...” (Rådgivningsbyrån för
asylsökande och flyktingar 2001).
Sexuellt våld. Begreppet täcker enligt Förenta Nationernas Flyktingkommissariat (UNHCR)
alla former av sexuella hot, övergrepp och exploatering samt ofredande. Den värsta formen av
sexuellt våld är våldtäkt - en handling där en kvinna eller man genom våld eller hot om våld
tvingas till samlag eller andra former av sexuellt umgänge. I uppsatsen har jag valt ordet
kvinnor för att beteckna kvinnor i största allmänhet. Det känns dock viktigt att här påpeka att
även mycket unga flickor drabbas.
Sociala representationer. Föreställningar som människor skapar i interaktion med varandra
och som bildar en sorts vardagskunskap som utgör grunden i en gemensam föreställnings-
värld. Dessa föreställningar/representationer hjälper människorna att orientera sig i och förstå
sin omvärld.
11

War has long been an offensive against women. Today more than ever, women and children are the
casualties of deliberate and systematic violence against entire populations.
Bakgrund
12
Mertus 2000:preface
Eftersom kriget traditionellt är och har varit mannens berättelse – och männen har valt att inte
berätta - vet man inte i vilken omfattning sexuella övergrepp på motståndarsidans kvinnor ägt
rum. Men användandet av våldtäkter under väpnade konflikter har nu blivit alltmer känt.
Omfattningen är enorm – här är några exempel:
Under andra världskriget fördes omkring 200 000 kvinnor bort, ofta under förevändning om
arbete och ekonomisk ersättning, för att tjäna som comfort women åt den japanska militären.
På så kallade comfort stations, totalt runt 2 000 i hela Sydostasien, utsattes kvinnorna för
upprepade våldtäkter och olika former av förnedrande behandling (Yoshiaki 2000). Det
faktum att kvinnorna kom från Korea, Filipinerna, Taiwan, Indonesien, Burma, Tyskland,
Australien och Japan visar att våldtäkter inte endast begicks mot inhemska kvinnor.
Våldtäkt som militär strategi uppmärksammades första gången efter de gruppvåldtäkter som
utfördes i Bangladesh 1971 där omkring 200 000 kvinnor drabbades. Syftet med våldtäkterna
var att förstöra den nationella bengaliska identiteten och att skapa en ny ras (Seifert 1994).
Men metoden har som sagt tillämpats i hundratals konflikter med i princip samma syfte varje
gång: att hota, skrämma och förnedra De andra genom sexuellt våld, tvång och tortyr.
Bangladeshfallet var emellertid unikt i det avseendet att våldtäkt i krig och de komplexa
följdverkningarna för första gången i historien fick en internationell uppmärksamhet
(Brownmiller 1977).
Under inbördeskriget i Guatemala på 1970- och 80-talet begicks förödande övergrepp på
mayabefolkningen. Dessa föregicks av systematiska och utbredda våldtäkter på kvinnor och
unga flickor. Ett i raden av alla övergrepp ägde rum i december 1982 när regeringssoldater
gick in i byn Dos Erres i Petén. När de lämnade byn tre dagar senare hade mer än 350
människor – män, kvinnor och barn – mördats. Kvinnorna och flickorna hade utsatts för
massvåldtäkter och sedan misshandlats till döds (Amnesty International 2001).

Våldtäkt och andra former av sexuellt våld mot kvinnor användes systematiskt av
rebellstyrkor i det nio år långa och mycket blodiga inbördeskriget i Sierra Leone. Tusentals
kvinnor kidnappades, våldtogs och tvingades in i sexuellt slaveri (Amnesty International
2001). Många rekryterades som sexpartners eller fruar åt soldater. Män tvingades våldta
familjemedlemmar under hot om att annars få sina händer eller armar avhuggna. Trots att en
fredsöverenskommelse träffades 1999 har gruppvåldtäkter och andra former av sexuellt våld
fortsatt (Amnesty 2000).
Även i det sju år långa inbördeskriget i grannlandet Liberia har civilbefolkningen utsatts för
grovt sexuellt våld och tortyr. I en studie av Shana Swiss (1998) om dokumentation av våld
mot kvinnor under inbördeskriget framkom att 49 % av studiens deltagare (totalt 205) minst
en gång hade utsatts för fysiskt eller sexuellt våld. 15 % rapporterade att de blivit våldtagna
eller utsatts för våldtäktsförsök. Under inbördeskriget tvingades nästan halva Liberias
befolkning att fly åtminstone en gång från sina hem, vilket gav landet det procentuellt sett
största antalet flyktingar och internflyktingar i världen (Swiss 1998).
I forna Jugoslavien, slutligen, där uppskattningsvis över 80 000 kvinnor våldtagits, finns flera
centrala motiv för “krigsvåldtäkter” representerade: våldtäkt som uttryck för kvinnoförakt;
våldtäkt som kulturförstörare; våldtäkt som terrormetod; våldtäkt som belöning och våldtäkt
som bekräftande av ett militärt nederlag (Oxfam International).
Kriget ändrar karaktär
Under hela 1900-talet och i synnerhet sedan andra världskriget har de väpnade konflikterna
successivt ändrat karaktär – från att ha varit regelrätta krig utkämpade mellan länder har
konflikterna i stället börjat utkämpas inom länder. I stället för världspolitisk maktbalans
handlar konflikterna i större utsträckning om sociala och ekonomiska orättvisor, kontroll över
naturtillgångar eller språklig, etnisk eller religiös identitet. Gerillagrupper och banditgäng
strider mot – och rekryterar soldater ur – civilbefolkningen. Respekten för den internationella
humanitära rätten och därmed för civilas skydd minskar. Under de senaste decenniernas
många inbördeskrig har civila levt under ofattbara påfrestningar. Enligt Internationella
rödakorskommitténs bedömning är nio av tio offer i dagens väpnade konflikter civila. En
majoritet av dem utgörs av kvinnor och barn (Salama et al 2001). I första världskriget
drabbades endast 5 % av civilbefolkningen men redan under andra världskriget var siffran
uppe i 50 %. Under de krig som utkämpats efter det andra världskriget har 90 % av alla
13

krigsoffer varit civila. I forna Jugoslavien var proportionerna än värre - för varje dödad eller
sårad soldat fick 100 civila sätta livet till (Doctare 1994).
Det kanske rent av är så att framtida krig helt kommer att handla om att terrorisera
civilbefolkningen och inte alls så mycket om territoriella vinster (Doctare 1994:1).
Ett juridiskt skydd växer fram
Idén om alla människors lika värde och grundläggande rättigheter är minst ett par tusen år
gammal och återfinns inom stora världsreligioner som islam, kristendom och judendom.
Dessa rättigheter har i modern tid formulerats i ett antal lagar och konventioner som gäller
över hela världen. Den första Genèvekonventionen formulerades 1863. Konventionerna ingår
i folkrätten, där de mänskliga rättigheterna och den internationella humanitära rätten eller
”krigets lagar”, är av intresse här. En del regionala regelsystem, till exempel Europa-
konventionen, finns som komplement till dessa. Vissa konventioner är juridiskt bindande (till
exempel de kompletterande konventionerna om de mänskliga rättigheterna från 1966), medan
andra är internationella överenskommelser som förväntas åtföljas men saknar formella
sanktionsmöjligheter (så kallad sedvanerätt).
Den internationella lagstiftningen förbjuder sexuellt våld rent generellt. Samtidigt står
internationella lagar inte automatiskt över nationell lagstiftning varför ett utökat skydd har
vuxit fram inom en rad områden under hela 1900-talet. För många konventioner finns
särskilda kommittéer som har till uppgift att övervaka att konventionerna efterlevs och
rapportera om övergrepp.
De mänskliga rättigheterna och staternas skyldigheter i såväl krigs- som fredstid fastställs
bland annat i följande viktiga konventioner och tilläggsprotokoll (bilaga 1):
- Allmänna Deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948)
- Genèvekonventionerna I-IV (1949) och Tilläggsprotokoll I och II (1977)
- Flyktingkonventionen (1951)
- Konventionen mot tortyr och andra former av grym, omänsklig eller förnedrande behandling
eller bestraffning (1984)
- Konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot kvinnor (1979) och
Deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor (1993)
14

Av dessa är det främst den fjärde Genèvekonventionen och de två tilläggsprotokollen som
berör rätten till skydd från olika former av övergrepp under väpnade konflikter. Mest
intressant för denna uppsats är de konventioner och artiklar som behandlar kvinnors särskilda
utsatthet i väpnade konflikter.
Av de över 150 väpnade konflikter som ägt rum sedan andra världskriget är två av dem –
inbördeskrigen i Rwanda och Jugoslavien - särskilt intressanta därför att Förenta Nationerna
beslutade att tillsätta så kallade krigsförbrytartribunaler, i Arusha i Tanzania respektive i Haag
i Nederländerna – de första sedan Nünbergrättegångarna vid andra världskrigets slut.
Krigsförbrytartribunalernas uppgift är att samla in vittnesuppgifter om krigsförbrytelser och
att väcka åtal mot enskilda som gjort sig skyldiga till dessa förbrytelser (bilaga 2), till
exempel åtalen mot Dragoljub Kunarac, Radomir Kovac och Zoran Vukovic i Haag år 2000
(bilaga 3).
15

Ofta tystas kvinnor som engagerar sig mot manligt våld med den osakliga beteckningen
”manshatare”...Om det är manshat att påtala mäns våld och övergrepp mot kvinnor, hur ska
vi då tolka själva fenomenet?
Eliasson, M. 2000:14
Resultat
1. Sexuellt våld
Våld mot kvinnor är enligt Förenta Nationernas generalförsamling alla könsbetingade
våldshandlingar som leder till eller troligtvis kommer att leda till fysisk, sexuell eller psykisk
skada samt hot, tvång och frihetsberövande, privat eller offentligt (Bexelius 2001). Våld mot
kvinnor ska alltså minst omfatta, men behöver inte vara begränsat, till:
a) ”fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer inom familjen, innefattande
misshandel, sexuellt utnyttjande av minderåriga flickor i hushållet, våld relaterat till
hemgift, våldtäkt inom äktenskapet, kvinnlig könsstympning och andra traditionella
seder som är skadliga för kvinnorna, våld utövat av annan än make och våld i samband
med utnyttjande,
b) fysiskt, sexuellt och psykiskt våld som förekommer ute i samhället inklusive våldtäkt,
sexuellt utnyttjande, sexuellt ofredande och hotelser i arbetet, inom
utbildningsinstitutioner och på andra platser, handel med kvinnor och
tvångsprostitution,
c) fysiskt, sexuellt och psykiskt våld förövat eller tolererat av staten, varhelst det
förekommer” (Bexelius 2001:17).
Förenta Nationernas Flyktingkommissariat (UNHCR) definition av sexuellt våld täcker alla
former av sexuella hot, övergrepp och exploatering samt ofredande (UNHCR 1997). Våldtäkt
är ett exempel på sexuellt våld. En våldtäkt definieras som en handling där en kvinna genom
våld eller hot om våld tvingas till samlag eller andra former av sexuellt umgänge. Den
formella definitionen och den definition som kvinnor gör på sexuella övergrepp skiljer sig
dock markant åt. Kvinnors ofta mycket snävare definition leder till att övergreppen inte alltid
anmäls. Detta i sin tur leder till att den statistik som finns oftast ger en missvisande bild av hur
verkligheten egentligen ser ut (Eliasson, M. 2000).
Enligt svensk lag är inte kvinnans uppträdande före övergreppet ”relevant för bedömningen
av händelsen” (Eliasson, M. 2000:56). Men det är uppenbart att staten inte bara underlåter att
16

ingripa utan också skuldbelägger kvinnor genom att individualisera problemet och lägga
bevisbördan på kvinnan i stället för på mannen – det vill säga man försöker ofta finna
orsakerna till brottet hos kvinnan. Vad gjorde kvinnan som fick honom att våldta henne? Gick
hon ensam på en mörk väg? Hur var hon klädd? Att den bild som samhället representerar
också förmedlas av massmedia som ”det riktiga”, blir ytterligare en börda för kvinnor som
utsatts – och även för kvinnor som grupp.
I ett biologiskt perspektiv betonas olika hormonhalter och hjärnfunktioner som den viktigaste
orsaken till sexuellt våld (Engström 1999). Ett sådant perspektiv kan vara missvisande
eftersom det förstärker bilden av mannen som offer och på så sätt befriar honom från
ansvaret. Det finns undersökningar som visar att våldtäkter i ”civila sammanhang” ofta
innehåller betydligt mer våld än vad som är nödvändigt för att våldta kvinnan. Slag, sparkar
och strypningsförsök är några exempel. Våldtäktsmän talar själva om känslor av fientlighet,
aggression, makt och dominans (Seifert 1994). Förekomsten av gruppvåldtäkter anses också
vara ett bevis på att våldtäkter inte är biologiskt betingade (Eliasson, M. 2000). Vid dessa kan
det främsta motivet snarare vara att bevisa sin manlighet och makt över gruppens medlemmar.
Studier av gruppvåldtäkter visar att dessa ofta genomförs enligt ett rituellt mönster där
gruppens ledare nästan alltid är den som påbörjar våldtäkten. Gruppens inbördes status avgör
den fortsatta turordningen (Seifert 1994). Rädslan att uteslutas från gruppen och ses som feg
och omanlig tar överhand – det finns helt enkelt ingen i gruppen som vågar protestera. Eller
avstå.
Seifert (1994) hävdar att ”våldtäkt inte har mycket att göra vare sig med lust eller sexualdrift”
utan ” utan ”är en extrem våldshandling genomförd med sexuella medel” Hon refererar till
flera studier som i stället visar att våldtäkt är en aggressionshandling som syftar till att
förnedra, förödmjuka och underkuva kvinnan.
Det handlar om att se sambandet mellan det sexualiserade våldet och det mönster av manlig
dominans och kvinnlig underordning som dessutom finns i vår kultur (Leander, Danielsson i
Östlin 1996:162).
Steget från kvinnomisshandel till våldtäkt är inte särskilt långt. Våldtäkt kan vara en del av
den misshandel en kvinna utsätts för. De bakomliggande faktorerna är desamma, vare sig det
handlar om misshandel eller våldtäkt, det vill säga en rädsla att förlora makten och kontrollen
över kvinnan och kanske då också över vardagen, eller att bli övergiven. Detta är ett centralt
17

tema i Per Elis Eliassons bok Män, kvinnor och våld där han just påpekar att bakom
”handlingar som syftar till kontroll över andra människor ligger ofta en personligt grundad
oro att till exempel bli övergiven och sviken” (Eliasson, P E 2000:30). Han gör också klart att
det är rädsla som är drivkraften bakom våldshandlingar.
Mona Eliasson skriver i sin bok Mäns våld mot kvinnor att ”gemensamt för alla kulturer,
inklusive vår egen, är emellertid att misshandlande män hämtar sin rätt att slå genom
hänvisning till gemensamma regler och kvinnornas påstådda avvikelse från dessa” (Eliasson,
M. 2000:105). Enligt antropologen Peggy Sanday är samhällen, där föreställningar av detta
slag är mycket starka, mer våldtäktsbenägna än andra samhällen*. I sin studie av 156
samhällen fann Sanday att i ”våldtäktsbenägna samhällen var våldsincidensen hög, med både
ceremoniell funktion (och) som straff av kvinnor”. Männen var överordnade kvinnorna, vilka
ofta betraktades som mannens privata egendom. ”Våldtäkt var här tydligt förbundet med
manlig dominans och social kontroll av kvinnor” (Eliasson, M. 2000:107).
Enligt Sanday är våldtäkten en bekräftelse av mannens dominans över kvinnan. Våldtäkten
kan vara ett sätt att bestraffa dem för brott mot denna princip. Våldtäkten kan också vara ett
sätt att påminna kvinnorna om deras fysiska, psykiska och sociala underlägsenhet. (Eliasson,
M. 2000).
* min not. Att använda begreppet ”våldtäktsbenägen” om en grupp eller ett samhälle innehåller ett stort mått av
risktagande och kan användas som ett rasistiskt argument. Problematiken är mer komplex än så. Det finns många
olika förklaringar till vilka de bakomliggande orsakerna till våldtäkter är. De flesta återknyter dock på ett eller
annat sätt till ett samhälles eller en grupps sociala representationer.
18

Även Messner menar att den höga frekvensen av sexuellt våld som riktas mot kvinnor till stor
del har sin grund i djupt rotade attityder i ett samhälle förknippade med manlig dominans och
aggression. Dessa attityder skapar enligt författaren ett mer tillåtande klimat vad gäller
våldtäkt (Engström 1999). Fawcett et al (1996) betonar vikten av att se mäns våld mot
kvinnor i ett historiskt sammanhang för att förstå hur sådant våld har accepterats,
normaliserats och ignorerats både av enskilda individer och av samhällsinstitutioner.
19

Det är fortfarande tillräckligt mörkt för att man ska kunna kissa utan att behöva förödmjuka sig. S.
inser naturligtvis genast att det är just det det handlar om: avsiktlig förnedring av människor.
Lägerfångarna upphör att vara mänskliga varelser, och deras naturliga behov, liksom deras kroppar,
förvandlas till en del av det maskineri som S. än så länge bara anar hur det fungerar och vilket mål
det har.
2. Våldtäkt i krig
2.1 Våldtäktens mönster
20
(Drakulic 1999:42)
I Förenta Nationernas (FN) dokumentation av våldtäkt under kriget i forna Jugoslavien
(Niarchos 1995) utkristalliserades fem mönster:
1) Våldtäkterna begås redan före kriget bryter ut i ett område. Den angripna gruppen får sin
egendom förstörd och terroriseras av individer eller grupper. Kvinnorna våldtas av en eller
flera män.
2) Våldtäkterna sker i samband med invasion och erövring av städer och byar. Befolkningen
förs ihop för att deporteras och kvinnorna våldtas, antingen i en byggnad eller på offentlig
plats. Gruppvåldtäkter är vanligt förekommande.
3) Våldtäkterna sker i de läger som kvinnorna förs till efter att deras män antingen avrättats
eller sänds till fångläger. Enligt Förenta Nationernas expertkommission tilläts soldater,
lägervakter, paramilitär och civila att välja ut kvinnor i lägret – bara för att föra bort, våldta
och sen antingen döda eller skicka tillbaka dem. Även lägrens befälhavare deltog i
våldtäkterna som oftast var gruppvåldtäkter och mycket sadistiskt utförda.
4) Våldtäkterna utförs i så kallade "våldtäktsläger". I dessa våldtas kvinnorna med avsikten att
göra dem gravida, för att få fram "Chetnik babies". Kvinnorna blir torterade och en del dödas.
Storleken på dessa läger kan variera från att bestå av ett eller ett par hus till att vara väl
organiserade läger med gynekologer som undersökte kvinnorna. De som blir gravida
övervakas fram tills det inte längre är möjligt för dem att göra abort.

5) Kvinnor tvingas ”underhålla” soldater på bordeller och hålls fångna för att våldtas när
soldaterna återvänder från fronten. Det är troligare att kvinnorna dödas än blir frisläppta.
Oavsett var våldtäkterna äger rum har de flera utmärkande drag gemensamt:
- de flesta är gruppvåldtäkter, eller involverar deltagandet av andra män
- de utförs upprepade gånger med samma offer
- de utförs på ett så spektakulärt sätt som möjligt; ibland tvingas offrets familj se på eller
själva delta
- de utförs med grovt övervåld; pistoler, batonger eller sönderslagna flaskor används för att
ofreda och misshandla offret (Niarchos 1995).
2.2 Våldtäktens funktion
Ruth Seifert (1994:10ff) har urskiljt fem teser om våldtäktens funktion i väpnade konflikter.
Den första tesen är att våldtäkt är en del av krigets regler – en rättighet som huvudsakligen
tillkommer segraren. Seifert menar att krig är ett rituellt spel som har sina etablerade regler
och bestämmelser och att det i dem ligger att det är accepterat att våldta motståndarens
kvinnor. Den tvekan västvärldens militärledningar visade mot att ingripa i Bosnien är enligt
henne ett exempel på krigets starka rituella regler.
Den andra tesen utgår från övergrepp mot kvinnor som ett sätt att kommunicera män
sinsemellan. Myten om mannen som kvinnans beskyddare återupplivas i krig och våldtäkt blir
ett sätt att förödmjuka männens manlighet. Det kan också ses som ett budskap från man till
man att de inte kan skydda ”sina” kvinnor. Denna funktion blev, enligt Seifert, särskilt tydlig i
kriget i forna Jugoslavien där busslaster med gravida kvinnor skickades tillbaka över
stridslinjen till motståndarsidan.
Våldtäkt är också, enligt Seiferts tredje tes, ett resultat av det våldsförhärligande
manlighetsideal som skapats inom militärsystemet. Militära yrken innebär ofta en förstärkning
och bekräftelse av manligheten och militärtjänsten har under en lång tid setts som den slutliga
bekräftelsen på den manliga identiteten.
Enligt den fjärde tesen är våldtäkt i krig ett sätt att förstöra fiendens kultur. Genom att angripa
kvinnor, som i krigstid utgör majoriteten av civilbefolkningen, angriper man också samhällets
21

kulturbärare och familjeförsörjare. Detta leder till ett kulturellt sönderfall som är ett av
fiendens huvudmål.
Seiferts femte tes, slutligen, är att massvåldtäkter utförs i extrema situationer och har sina
rötter i en kultur där hat mot kvinnor är inbyggt. Sådana extrema våldshandlingar som i forna
Jugoslavien är inte möjliga om det inte redan finns en starkt fientlig inställning gentemot
kvinnan i allmänhet. I Ines Sabalics Rapport från Zagreb ägnas ”särskild uppmärksamhet åt
de kvasirituella handlingar som utförs mot kroppens kvinnliga organ som t ex bortskärandet
av kvinnobröst eller uppsprättandet av buken efter våldtäkten” (Seifert 1994:17).
* * *
Våldtäkter syftar alltså bland annat till att förnedra och vanära kvinnornas manliga
familjemedlemmar och att demonstrera deras oförmåga att skydda sina kvinnor. Detta blir
möjligt när olika etniska grupper har en liknande syn på kvinnors heder och renhet som ett
centralt tema i familjens och samhällets hedersbegrepp. I samband med kriget i forna
Jugoslavien användes övergrepp mot kvinnor som ett vapen mellan olika etniska grupper
(Olujic 1998). I krig förstärks genom våldtäkten kulturella uppfattningar om renhet och
orenhet förknippade med sexualitet. Påtvingad graviditet är en metod för angriparen att ”rena”
de angripnas blod genom att skapa ”etniskt rena” barn som tillhör fäderna (Olujic 1998).
Sedan de beväpnade soldaterna dök upp i deras by har var och en av kvinnorna upphört att vara en
särskild individ. Och nu är de det i än mindre utsträckning, nu har de reducerats till en samling
utbytbara varelser av kvinnligt kön, av samma blod. Det enda viktiga är blodet, soldaternas rätta
blod mot kvinnornas orätta (Drakulic 1999:88).
Det står klart att våldtäkter i krig är en del av en avsiktlig strategi. De är ett vapen som
används i krig för att utföra ”etnisk rensning”, terrorisera och driva bort lokalbefolkningen,
tvinga kvinnor att föda barn av annan etnisk tillhörighet och demoralisera ett samhälle. De är
också ett sätt att tvinga fram information på och att belöna soldater med. I de flesta av de
situationer som granskats av Amnesty International, finns det bevis för att militären har
använt våld mot kvinnor för flera av dessa ändamål (Amnesty International 2001).
22

2.3 Våldtäktens drivkrafter
Rape in war and rape in peace exist on a vastly different plane, but the connection is clear. In both
situations, women are reminded that they are vulnerable, unequal, and exist only by man´s good
graces (Niarchos 1995:20).
Våldtäkt och tortyr av kvinnor har ägt rum i alla de konflikter som Amnesty International
undersökt 1999 och 2000. Mänskliga rättighetsorganisationer och internationella
krigsförbrytartribunaler har material som visar att ”kvinnor blir en måltavla på grund av deras
kön” (Amnesty International 2001:31, min översättning). Våld mot kvinnor bygger på och får
sin näring ur en diskriminering som grundar sig på ras, etnisk tillhörighet, sexuell läggning,
social status och ålder. Denna mångfasetterade diskriminering inskränker kvinnors
valmöjligheter, ökar deras sårbarhet för våld och gör det ännu svårare för dem att få
upprättelse. När kvinnor utnyttjas i häkten, när de våldtas av militära trupper och när de
utsätts för våld i hemmet, manifesteras och förstärks det ojämlika maktförhållandet mellan
kvinnor och män (Amnesty International 2001).
One must understand the constructions of sexual violence in peacetime in order to understand the
meanings of wartime sexual tortures (Olujic 1998:34).
För att förstå hur våldtäkt i krig kan ske behöver man bland annat känna till ett lands historia.
I ett samhälle eller en region som drabbas av ekonomisk nedgång samtidigt som (den
traditionella) sociala strukturen upplöses, kan underliggande spänningar grupper emellan leda
till öppna konflikter (ur intervju med Christina Doctare, min återgivning). När det politiska
eller rättsliga systemet faller försvinner också ett samhälles normala spärrar mot våld
(Amnesty International 2001). Genom att betona ”vi och dom”, bedriva hatpropaganda och
avhumanisera ”dom andra” blir etnisk rensning och folkmord plötsligt en fullt godtagbar
möjlighet (Ur intervju med Christina Doctare, min återgivning). Inhemska politiska problem
reduceras genom att de projiceras på ”yttre” fiender som till exempel andra etniska grupper
(Doctare 1995).
Du kan inte använda våldtäkt som vapen i ett krig om du inte har en sån historia där du...väldigt
snabbt kan särskilja grupper, etniska grupper, och säga att dom är orsaken till att vi har det så här
dåligt (Ur intervju med Christina Doctare).
Även i ett land som Sverige finns det oroväckande tendenser som pekar åt detta håll. Doctare
ser med stort allvar på hur det i skolan (och i samhället i allmänhet) görs en åtskillnad mellan
könen - hur flickor tilltalas med könsord och betraktas som ”tillgängliga”. De gruppvåldtäkter
23

som begåtts av invandrarkillar i olika grupperingar i Sverige kan ses inte bara som en våldtäkt
av en kvinna utan också som ”ett uttryck för ett avståndstagande mot det här samhället”. Detta
kan lätt associeras med de gruppvåldtäkter som sker under väpnade konflikter, där våldtäkt på
kvinnor också är våldtäkt på det som kvinnan står för, den kultur och det värdesystem som
hon representerar (Ur intervju med Christina Doctare, min återgivning).
2.4 Våldtäktens sociala effekter
Förutom det grova våld kvinnor kan utsättas för under krig och andra väpnade konflikter ställs
de också inför en rad andra problem (ICRC 2001):
- De trängs ofta undan till otillgängliga områden där de tvingas leva under
flyktingliknande förhållanden.
- Den trygghet kvinnorna tidigare haft i sina män och de traditionella stödfunktioner som
funnits i samhället försvinner abrupt på grund av den instabilitet och laglöshet som
väpnade konflikter resulterar i.
- Det är oftast män som hålls häktade i samband med fientligheter vilket gör att kvinnorna
blir de som får ta hand om hushållet och försörja övriga familjemedlemmar – oftast utan
vare sig tillgång till mat eller andra förnödenheter, än mindre till läkarvård.
- De lever i ovisshet om vad som har hänt deras närmaste. ”Svårigheten att förvissa sig om
anhörigas öde och att sörja och begrava dem som dött har en förödande effekt på de
överlevande i kriget och på deras möjlighet att gå vidare” (ICRC 2001:2).
- De saknar ofta rättigheter till mark, arvsrätt eller socialt skyddsnät.
En våldtäkt är inte bara en tragisk händelse utan början på en följd av uppslitande händelser
som kvinnan tvingas genomlida. När till exempel en muslimsk kvinna blivit våldtagen
förskjuts hon av sin familj och samhället (Rojnik et al 1995). Våldtäkt och sexuellt umgänge
utanför äktenskapet anses vara en stor synd som måste bestraffas. Genom penetreringen av
kvinnans fysiska kropp drabbas familjens ”sociala kropp” av oläkbara symboliska skador
(Olujic 1998).
Highly sophisticated nuclear weapons may not have had such dramatic consequences for survivors
as has rape for Muslim women...(Rojnik et al 1995:313).
24

Det faktum att kvinnan föraktas av sina medmänniskor och blir utstött från gemenskapen gör
det nästan omöjligt för hennes att leva ett normalt liv (League of Red Cross and Red Crescent
Societies 1991).
Maria Olujic (1998) visar hur de etniska kränkningarna av kvinnan i f.d. Jugoslavien bottnar i
kulturella värden, som också existerar i fredstid. Kvinnans värde uttrycks i kyskhet, monogami
och fertilitet, som tillkommer släkten eller blodslinjen. Kränkningen av den enskilda kvinnan
utgör en symbolisk kränkning av släkten och familjen. Kvinnorna, som upplever det privata
stigmat av skam, kan genom sitt lidande i tysthet skydda männen från deras offentliga skam
(Hännestrand et al 1999:15).
Graviditet som en följd av våldtäkt kan leda till svåra och långvariga trauman. Barnet blir till
en konstant påminnelse om det trauma hon har upplevt vilket leder till känslomässiga
påfrestningar både för henne och för barnet. Många av de barn som föds som ett resultat av en
våldtäkt i krig dödas omedelbart vid födseln av kvinnan eller någon anhörig – vilket kan ses
som ännu ett trauma för kvinnan. För att de barn som överlever är risken stor att de för kriget
vidare, om inte annat inom sig själva:
Barn till våldtagna kvinnor blir nästa generations krigare, dom ska hämnas och återupprätta sin
mor. Den kränkta hedern är en grogrund för nästa krig. Den enda möjligheten att få ett slut på det
här är att sanningen kommer fram och att förövarna blir åtalade och dömda för sina brott. Inte
förrän sanningen kommit fram är en försoning möjlig. Sanningen är den enda grund man kan stå
på (Ur intervju med Christina Doctare, min återgivning).
2.5 Underrapportering av sexuellt våld
Att rapportera sexuellt våld kan få ytterst negativa konsekvenser för kvinnan och hennes
familj, särskilt i kulturer där familjens heder symboliseras av kvinnans (sexuella) renhet. I ett
sådant kulturellt sammanhang blir det inte bara fysiskt och känslomässigt utan också socialt
förödande att utsättas för sexuellt våld, eftersom det leder till att kvinnan – och hennes familj
– blir utfryst ur samhället. Det vill säga, om inte familjen svarar med att först frysa ut kvinnan
(min anm.). I kulturer där tron på familjens heder och kvinnans renhet är särskilt stark, löper
kvinnan som våldtagits dessutom risken att uppfattas som den skyldige och blir den som
måste bestraffas. Att rapportera sexuellt våld kan innebära att familjen splittras. Med tanke på
konsekvenserna är det med andra ord mycket troligt att underrapportering är vanligt
förekommande (UNHCR 1995).
25

Andra orsaker till underrapportering kan vara en ovilja eller oförmåga hos myndigheterna att
ställa angriparna inför rätta. Det kan också bero på att den som utsatts kanske inte talar eller
förstår det lokala språket eller inte vill eller vågar rapportera till tjänstemän av motsatt kön.
Ytterligare en annan anledning kan vara rädsla för repressalier av den eller de som utfört
våldshandlingarna (UNHCR 1995). Slavenka Drakulic ger sin speciella bild av just detta:
Snart kommer S. inte att kunna prata med någon om livet i lägret, våldtäkterna kommer inte att
nämnas, som om de aldrig hade ägt rum. Folk kommer att säga läger, tortyr, avrättningar och
liknande saker. Och kvinnorna som blivit våldtagna kommer tigande att lyssna till allt detta...De
tiger...Tystnaden skyddar oss, men den skyddar också våldtäktsmännen...(Drakulic 1999:161).
Enligt Christina Doctare är det bara en begränsad mängd vittnesmål som kommer till
krigstribunalernas kännedom. Många gånger kan det bero på att kvinnorna tilldelas tolkar som
är av samma etniska grupp som förövarna, vilket naturligtvis vittnar om djup okunskap och
bristande respekt (min anm.). Och en kvinna som inte från början har berättat vad hon har
varit med om kan inte räkna med att bli betrodd av myndigheterna senare:
...det är ingenting som man står vid gränsen och säger när man möter uniformerade poliser: - Hej,
hej...jag har blivit våldtagen kan jag få asyl här. Ingen kvinna gör det! Ingen – utan man kanske
berättar det först när man har fått förtroende för någon...Och då hålls det emot kvinnorna. Och det
är en sån okunskap, och nu är det inte längre okunskap nu är det bara fullkomlig likgiltighet mot
mänskligt lidande (Ur intervju med Christina Doctare 2001).
26

Rape is the most serious threat to physical, psychological and social safety of women...it can virtually
destroy a person.
League of Red Cross and
Red Crescent Societies 1991:10
3. Våldtäktens fysiska och psykiska konsekvenser
Under åren 1997 till 1999 genomfördes ett projekt i Uppsala som fokuserade på rehabilitering
av kvinnor som utsatts för institutionaliserat sexuellt våld (Hännestrand et al). Projektet gick
under namnet Saraprojektet och dokumenterades i skriften Saraprojektet – om kvinnor som
utsatts för institutionaliserat sexuellt våld. Definitionen omfattar alla former av sexuellt våld
som utövas eller sanktioneras av samhälliga eller statliga institutioner mot kvinnor. Vid dessa
övergrepp har kvinnor ingen att vända sig till – det sexuella våldet drabbar dem i dubbel
bemärkelse.
UNHCR anser att sexuellt våld mot kvinnor bör vara en prioriterad fråga i hälsoarbetet på
grund av det omfattande lidande och de allvarliga hälsokonsekvenser det får för en stor del av
den kvinnliga befolkningen i världen. Förutom de många fysiska och psykiska konsekvens-
erna påverkas också samhällets ”sociala hälsa” (UNHCR 1995). En konsekvens är den höga
samhällskostnaden som tillkommer för vård av drabbade kvinnor, till exempel vård för fysisk
skada. Den största samhällskostnaden står emellertid behandling av psykiska problem för
(WHO 1997).
3.1 Fysiska och psykosomatiska symtom
En kvinna som utsatts för våldtäkt riskerar givetvis att drabbas av HIV/aids eller andra
sexuellt överförbara sjukdomar. De fysiska skadorna omfattar bland annat skador på
könsorganen, graviditet, missfall, menstruationsrubbningar och svår buksmärta. Blåmärken,
blödningar från slidan och ändtarmen och ibland bristningar i mellangården samt irritation
och ömhet i slidan är också vanliga symtom efter en våldtäkt. Om kvinnan utsatts för grovt
fysiskt våld i samband med övergreppet kan även hud- och krosskador förekomma (Eliasson,
M. 2000). Av de gynekologiska problemen är menstruationsstörningar vanligast men även
andra besvär som flytningar och klåda och en stark upplevelse av orenhet förekommer.
Psykosomatiska besvär som trötthet, illamående, ätstörningar och huvudvärk förekommer
också. En rapport utförd av Röda Korsets Center för torterade flyktingar förstärker bilden av
27

att kvinnor som utsatts för sexuellt våld uppvisar en kombination av fysiska, psykiska och
sociala problem när de söker hjälp. Dessa problem gör att kvinnorna sammantaget får mycket
svårt att klara sin vardag (Toivanen & Ekström 1999).
Enligt en studie av Kimerling/Calhoun (1994) hade kvinnor som utsatts för sexuella trauman
fler somatiska besvär och upplevde sig själva som sjuka oftare i jämförelse med en
icketraumatiserad kontrollgrupp. Ett år efter traumat sökte de vård för somatiska besvär i
större utsträckning än kontrollgruppen. De sökte emellertid inte psykiatrisk vård oftare än
kontrollgruppen. Även Koss, Koss & Woodruff (1991) pekar på att kvinnor som utsatts för
våldtäkt söker primärvårdsläkare oftare än psykiatriker (Hännestrand et al 1999).
Kvinnor som utsatts för våldtäkt kan få starka kroppsliga symtom i samband med de
flashbacks då traumat återupplevs. Neurologen och psykiatern Pierre Janets menar att
”minnessvårigheter uppstår vid ett svårt trauma och stör den normala psykologiska
bearbetningen av ny information. Denna avstänges från medvetandet och lagras somatiskt.
Fragment av dessa...återkommer senare som fysiologiska reaktioner, emotionella tillstånd,
visuella bilder eller beteendemässiga återupprepningar av traumat” (Hännestrand et al
1999:21). I en undersökning utförd i USA angav 40 % att de fortfarande sex månader efter
våldtäkten upplevde sexuella problem och 50 % att de upplevde flashbacks i samband med
samlag. I Saraprojektet anger samtliga kvinnor att de har sexuella problem, speciellt i de fall
då mannen inte känner till kvinnans trauma (Hännestrand et al 1999).
Ätstörningar kan enligt Maria Root (i Hännestrand et al) vara ett tecken på att en kvinna har
utsatts för ett sexuellt trauma. Hon menar att sambandet mellan sexuella övergrepp och
ätstörningar skulle kunna bero på att intag av stora mängder mat minskar obehagliga
flashbacks. En annan anledning skulle kunna vara att kvinnan genom ätstörningens strategi
paradoxalt nog försöker återfå kontrollen över sin kropp. ”Ätstörningen kan också vara ett
tecken på minskad självvärdering och uttrycka självdestruktiva impulser” (Hännestrand et al
1999:25).
Relationen till familjen kan ofta bli skadad när en kvinna utsatts för våldtäkt. Många av
kvinnorna i Saraprojektet kände skuld och hade sexuella svårigheter i sin relation till mannen.
Kvinnorna var oroade över att deras barn var sjuka eller inte utvecklades normalt. De som fött
barn som ett resultat av våldtäkten ”har haft svåra graviditeter och svårt att anknyta till barnet.
28

En rädsla att skada barnet och skuldkänslor gentemot barnet förekommer. Barnet kan också
ibland omedvetet bli föremål för moderns hat mot förövaren” (Hännestrand et al 1999:27).
3.2 Psykiska symtom
Även i de fall där den fysiska skadan vid sexuellt våld är begränsad, upplever alla offer
psykiska trauman (Eliasson, M. 2000). Typen av angrepp och graden av allvar i de hot som
uttalas under våldtäkten gör att kvinnornas upplevelser och reaktioner emellertid kan skilja sig
mycket åt. En av de vanligaste reaktionerna på våldtäkt är depression, som också är ett
symtom på posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Enligt en undersökning av kvinnor som
utsatts för våldtäkt uppvisade 82 % måttliga till allvarliga tecken på allvarlig klinisk
depression en till två månader efter övergreppet (Eliasson, M. 2000).
’Rape trauma syndrom’
Enligt Burgess & Holmstrom (1974) kan den första tiden efter en våldtäkt delas in i två faser.
Under den akuta fasen kan kvinnan befinna sig i ett chocktillstånd och pendla mellan
återupplevande och förnekande av händelsen. Panikattacker och känslor av maktlöshet kan
förekomma liksom somatiska symtom som illamående, värk och ät- och sömnstörningar. Den
akuta fasens längd kan vara allt från ett par dagar till flera veckor. I reorganisationsfasen
uppträder psykosomatiska symtom som trötthet, huvudvärk, magsmärtor och illamående.
Kvinnan har mardrömmar, känner skam och är deprimerad. Självmordstankar kan
förekomma. Många kvinnor känner också en ilska mot män i allmänhet och är rädda för att
vistas ensamma (Hännestrand et al 1999).
Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD)
Posttraumatiskt stressyndrom är ett samlingsbegrepp för ett tillstånd som har en rad olika
fysiska, psykiska och emotionella symtom och som kan drabba människor som upplevt en
eller flera traumatiska händelser (Doctare 2000). Våldtagna och torterade människor visar ofta
symtom som är relaterade till posttraumatiskt stressyndrom. Den fysiologiska reaktionen vid
posttraumatisk stress är ett så kallat sympatikuspåslag, det vill säga en ökad beredskap att
hantera akuta upplevelser av stress, smärta eller skräck. Symtom som ofta förekommer vid
posttraumatisk stress är:
29

• kroniska smärttillstånd,
• minnes- och koncentrationssvårigheter,
• sömnsvårigheter,
• aggressionsproblem,
• depressioner,
• yrsel och svimningsattacker,
• mag- och tarmbesvär,
• hallucinatoriska upplevelser,
• överkänslighet för stimuli,
• förföljelsekänslor och fobier,
• isoleringstendenser,
• suicidtankar,
• relationsproblem och sexuella besvär (Toivanen Häfte A:11).
Det finns forskare som anser att sexuella övergrepp till och med kan orsaka en svårare form
av PTSD än vad ”enbart” tortyr gör, det vill säga ett komplext PTSD, eftersom övergreppen
”ger mer uttalade förändringar i affektreglering och självuppfattning, en starkt upplevd skam,
svårigheter att formulera övergreppet i ord och oftare förekommande dissociation”
(Hännestrand et al 1999:10). Kvinnor som har förlorat både sina barn och män i samband med
konflikter eller katastrofer och som dessutom utsatts för våldtäkt i flyktingläger drabbas enligt
Mocellin (1994) betydligt oftare än andra kvinnor av PTSD. Två tydliga symtom som dessa
kvinnor uppvisar är aggressivitet och allmän ångest förknippad med en förlorad känsla av
personligt värde (Mocellin 1994).
Tuire Toivanen, läkare på Röda Korstes Center för torterade flyktingar, tog i min intervju upp
att många kvinnor som utsatts för övergrepp dissocierar, ibland under själva övergreppet,
ibland efteråt. ”...om man vill överleva det så lär man sig att man går ifrån från sin kropp på
något sätt” (Ur intervju med Tuire Toivanen).
Hon vaknar på nytt. Armarna och benen är tunga...Hon känner att kroppen är hennes, men ändå är
hon inte helt närvarande i magasinet...Det är första gången hon ser den här disharmonin tydligt, ett
slags obehaglig delning. Som om hon anade en spricka inom sig...I tankarna försöker hon
återvända till lägenheten i skolan, men lyckas inte. Hon vet inte om hon redan håller på att
glömma sitt förflutna eller om det är en sorts försvar mot den kommande, än så länge bara anade
fasan. Närhelst hon hamnar mellan dessa två verkligheter känns det som om hon inte existerade
(Drakulic 1999:37).
30

Många flyktingar lider av posttraumatiskt stressyndrom som ett resultat av till exempel tortyr
och förlust av anhöriga. För dessa kan ett samhälles oförmåga och ointresse att hjälpa dem, till
exempel om de söker asyl, drabba dem ytterligare och leda till en retraumatisering (Doctare
2000). Det uppskattas att ungefär 0,3 % av den svenska befolkningen lider av PTSD. Bland
vissa flyktinggrupper är så många som 20-30 % drabbade. Sannolikt finns det minst 100 000
fall i Sverige av vilket flertalet troligen varken fått diagnos eller behandling (Söndergaard
2000).
Suicidalitet
Hännestrand et al (1999) refererar till flera studier av suicidalitet (ökad självmordsrisk). I en
studie av Susan Roth (1997) framkommer att sexuella övergrepp orsakar större psykiska
skador än vad andra fysiska övergrepp gör. Förklaringen är enligt henne det övervåld som
utövas mot kroppsliga gränser (det vill säga kränkningar av en kvinnas sexuella integritet, min
anm.) vid sexuella övergrepp och den skam som ofta blir följden. Samtidigt finns det få
undersökningar om suicidalitet kopplade till sexuella övergrepp. Kilpatrick och Veronen
(1985) uppgav att kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp försökte begå självmord i cirka
en femtedel av fallen. Cloitre (1997) angav siffran 45 % för självmordsförsök bland
retraumatiserade kvinnor. Suicidalitet är enligt Hännestrand et al (1999) en mycket viktig del
av den psykologiska traumatiseringen efter våldtäkt. I "Saraprojektet" upplevdes
suicidaliteten som ständigt närvarande. Ofta såg kvinnorna övergreppet som en slags död i sig
- som om de i realiteten faktiskt hade dödats - eller som om de hade dödats till en viss del.
Självmordet blir då en slags bekräftelse av känslan av att redan vara död.
Att hotas av utvisning ökar givetvis risken för självmord. Fyra av de fem kvinnor i projektet
som hade försökt begå självmord hotades av utvisning. Rädslan över att behöva återvända till
den plats eller det land där de förföljts, torterats och våldtagits gjorde döden till det minst
skrämmande alternativet (Hännestrand et al 1999).
* * *
Vid traumatiska händelser som till exempel våldtäkt bryts våra grundscheman för hur vi
uppfattar oss själva och andra ner. När dessa grundscheman, som skapas tidigt i livet, slås
sönder blir resultatet kaos; kvinnan upplever sig ha förlorat förmågan att kontrollera sin
31

omvärld och hon sörjer ett sätt att leva som nu gått förlorat. Kvinnans självbild är fylld av
förakt och känslor av att vara värdelös (Hännestrand et al 1999). För att kunna gå vidare
måste hon se en mening med det som hänt – vilken den än må vara. Denna process är säkert
mycket smärtsam, men om hon inte finner det är det troligt att hon inte heller kan
återuppbygga sin hälsa och integritet.
3.3 Rehabilitering - restitution
Effekten är enorm, den kvarstår resten av livet. Dom drabbas av posttraumatisk stress, med dom
förödande konsekvenserna det har för den fysiska/psykiska hälsan. Och man kan inte återställa
hälsan om man inte återupprättar den mänskliga värdigheten (Ur intervju med Christina Doctare).
Kvinnor som har utsatts för våldtäkt har svårt att sätta ord på sina upplevelser, vilket gör det
särskilt viktigt att terapin ger henne möjligheter att uttrycka sig i ord och bild (Hännestrand et
al 1999). Det finns dock inget tydligt samband mellan tystnad och somatisering, det vill säga
det är inte säkert att problemen förstärks för att kvinnan håller dem inom sig. ” I stället finner
vi ofta att när kvinnan i psykoterapin kommer in på traumat blir också de somatiska
symptomen starkare och ibland kommer nya symptom. Dessa kan ofta användas för att nå
längre in i kvinnans upplevelse och frigöra möjligheter till bearbetning” (Hännestrand et al
1999:17). Psykoterapi är av betydande vikt för att en kvinna ska återfinna en mening med
livet efter att hon utsatts för sexuella övergrepp. Psykoterapi tar i allmänhet lång tid och
fungerar alltså inte som behandlingsmetod om kvinnan hotas av utvisning. Behandlings- och
rehabiliteringsarbetet försvåras i hög grad av en faktisk eller upplevd risk för utvisning.
Avvisningsbeslut kan leda till självmordsförsök eftersom hotet att åter utsättas för eller riskera
att möta förövarna kan kännas överväldigande. ”Känslan av hot och av att vara ytterst sårbar
är kvinnans realitet och är en del av hennes psykologiska trauma. Därför är det också svårt att
läka skadorna så länge kvinnan inte är i säkerhet med uppehållstillstånd” (Hännestrand et al
1999:39).
Sexuellt våld leder ofta till att såväl kvinnans självbild som hennes bild av verkligheten är
söndertrasad eller förvriden. Därför måste en restitution, det vill säga ett fullständigt
återupprättande, av dessa ske. I Saraprojektet stötte man dock på flera hinder och svårigheter i
behandlingsarbetet (Hännestrand et al 1999).
32

Eftersom förmågan att uttrycka känslor kan vara begränsad är det mycket viktigt att en och
samma tolk finns med genom hela behandlingen. Som nämnts tidigare utgör utvisningshotet
en ständig källa till oro och ångest, vilket kan försvåra eller till och med omöjliggöra en
bearbetande process. Olika kulturer har olika acceptansnivå vad det gäller att leva ut sina
känslor. Ibland kan det finnas kulturella spärrar för att berätta eller leva ut sina känslor och
då är det viktigt att hitta olika sätt för bearbetning och behandling. Tuire Toivanen betonar att
den starka ångest och dissociation som kan förekomma hos kvinnorna gör det svårt att
behandla och bearbeta sina upplevelser. Det som många kvinnor finner svårast är upplevelsen
av att vara förändrad som person och att lära sig att tycka om sin kropp igen (Ur intervju med
Tuire Toivanen, min återgivning).
Enligt Hännestrand et al (1999) räcker inte det traditionella psykoterapeutiska arbetssättet,
utan det krävs en öppenhet inför olika terapeutiska verktyg eftersom terapiprocessen kantas av
känslor av ambivalens, skam, skuld och hopplöshet. De psykiska skadorna hos kvinnor som
utsatts för våldtäkt är mycket djupa. Vissa kvinnor kan uppleva psykotiska mikroepisoder
(kortvariga psykoser utlösta av ett visst psykiskt eller kroppsligt trauma) med symtom som
förvirring och hallucinationer. Terapin kan skapa ambivalens eftersom kvinnornas tidigare
överlevnadsstrategi har varit att antingen dölja eller förtränga sina upplevelser. Denna
förhindras av de återkommande reaktionerna på traumat som terapin framkallar.
Människor som utsatts för någon form av trauma skapar ett psykologiskt försvar för att
överleva. Detta försvar perforeras av lång väntan i ovisshet, till exempel väntan på att få sitt
asylärende behandlat. Resultatet kan bli en än mer bräcklig psykisk hälsa som till exempel
kan yttra sig i isolering och dissociation. Att berätta är inte detsamma som att bearbeta. En
omedveten försvarsmekanism kan vara de somatiska symtomen i sig: att vara upptagen av de
kroppsliga symtomen kan fungera som ett skydd mot den psykiska smärtan (Hännestrand et al
1999).
Christina Doctare, läkare och författare, anser att det är viktigt att kvinnor som drabbats
försöker skapa en balans i tillvaron och att de försöker urskilja vad som är viktigt för dem så
att de kan reducera den stress som finns. Hon understryker det aktiva och respektfulla
lyssnandet som en avgörande del i behandlingsarbetet (Ur intervju med Christina Doctare).
33

Refugees move not because they wish to make better lives for themselves in other places but because
they are forced to leave in order to seek safety.
Forbes Martin 1991:7
4. Kvinnor på flykt
Enligt Internationella rödakorskommitténs bedömning är nio av tio offer i dagens väpnade
konflikter civila. En majoritet av dem utgörs av kvinnor och barn och en majoritet av dessa
befinner sig på flykt. År 1999 beräknades det finnas omkring 14 miljoner människor som
definierades som flyktingar och ytterligare 21 miljoner som levde under klart flyktingliknande
förhållanden inom sitt lands gränser – det vill säga var internflyktingar (Salama 2001).
En flykting definieras enligt FN:s konvention angående flyktingars rättsliga ställning (1951)
som en person som
”i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet,
tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning befinner sig utanför sitt land, vari han
är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan som nyss sagts, icke önskar
begagna sig av sagda lands skydd...” (Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar 2001).
Slavenka Drakulics, författare och flykting från Bosnien, har en mer konkret definition:
En flykting är en person som drivits bort från en viss plats, men som inte är på väg någonvart
eftersom han eller hon inte har någonstans att ta vägen (Drakulic 1999:157).
Fruktan kan mycket väl vara det som tvingar en människa på flykten men flyktingskapet
kännetecknas säkert mer av Drakulics beskrivning.
Under de inledande åren av kriget i Kosovo led internflyktingarna av fler traumatiska
händelser än vad flyktingar i övrigt gjorde. De utsattes för påtvingad isolering, tortyr,
övergrepp etcetera under en längre period och med en högre grad av psykisk sjuklighet som
följd (Salama 2001). Flyktingsituationen kan också leda till en ökning av våld i ”hemmet”, till
exempel på grund av tilltagande frustration och en ofta ökad alkoholkonsumtion (WHO
1997).
34

UNHCR beskriver i Sexual Violence Against Refugees (1995) vilka faktorer som gör sexuellt
våld möjligt i flyktingläger och under själva flykten.
I flyktingläger eller flyktingsamhällen
Kvinnor kan tvingas utföra sexuella tjänster åt män som ansvarar för distribution av
nödvändiga varor.
Ensamstående familjeförsörjande kvinnor eller kvinnor som lever utan manliga
familjemedlemmar kan i större utsträckning utsättas för sexuellt våld.
Ensamstående kvinnor och flickor kan betraktas som en allmän sexuell egendom.
Kvinnor som redan utsatts för sexuellt våld kan utnyttjas igen eftersom de inte längre
anses vara “orörda”.
En flyktingtillvaro kantad av apati, maktlöshet och osäkerhet inför framtiden kan leda
till ökad aggressivitet gentemot kvinnor. På samma sätt kan depression och stress leda
till ökad användning av alkohol och droger. Detta leder i sin tur till en ökning av våld
både inom familjen och i lägret/samhället.
Attacker från andra grupper kan bero på att flyktingarna ses som materiellt
privilegierade av lokalbefolkningen, att naturresurser exploateras eller att miljön
påverkas negativt.
Flyktingläger kan vara utformade så att de försvårar möjligheterna att skydda lägrets
kvinnor från att utsättas för sexuellt våld.
- Ett flyktinglägers geografiska läge kan öka sannolikheten för sexuellt våld, till
exempel om det ligger i ett område med utbredd kriminalitet eller i ett område som
är isolerat från lokalbefolkningen.
- Även uppbyggnaden av lägret och dess sociala sammansättning kan bidra till
vissa säkerhetsproblem. Lägrena är ofta överbefolkade och det knappa
livsutrymme som finns måste delas med andra, okända människor – kanske till och
med ärkefienden.
35

På flykt
- Serviceinrättningar som gemensamma latriner och tvättanordningar saknar i
regel lås och är placerade på avstånd från bostäderna vilket ökar risken för
överfall. Många läger har dålig eller obefintlig belysning.
- Bristen på polisbevakning och en allmän laglöshet ökar risken för sexuellt våld.
Polistjänstemän, militärer, personal i lägret eller regeringstjänstemän kan själva
vara inblandade i våldshandlingar och exploatering. Polisen kan till exempel
underlåta att undersöka anmälningar eller släppa en misstänkt förövare ur häkte i
utbyte mot mutor.
Kvinnor på flykt utan manligt sällskap eller kvinnor som vistas ensamma i det land de söker
asyl riskerar att utsättas för sexuellt utnyttjande och exploatering. Även kvinnor som saknar
färd- och identitetshandlingar befinner sig i riskzonen. Det faktum att det nästan alltid är män
som ansvarar för viktiga dokument gör att om familjen splittras står kvinnan utan de
handlingar som krävs för att stanna eller ens söka asyl i det nya landet (UNHCR 1995).
Kvinnor som kommer som flyktingar till Sverige och andra länder har ofta utsatts för en
mängd kränkningar i sitt hemland och under flyktvägen. Den ytterligare stress som en
påtvingad migration innebär genom minskat socialt stöd av familj och släkt och ett
överhängande hot om avvisning försvårar traumat (Hännestrand et al 1999).
4.1 Svensk asylpraxis vid genusrelaterad förföljelse
Den 1 januari 1997 trädde en särlagstiftning (Utlänningslagen 3:3, paragraf 3) i kraft som
innehöll särskilda skyddsbestämmelser för kvinnliga flyktingar. Lagen syftar till att stärka
kvinnors skydd mot genusrelaterad förföljelse. Lagen föreskriver att:
3 kap 3§
Med skyddsbehövande i övrigt avses i denna lag en utlänning som i andra fall än som avses i 2§
lämnat det land, som han är medborgare i, därför att han
1.känner välgrundad fruktan för att straffas med döden eller med kroppsstraff eller att utsättas för
tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning,
2.på grund av en yttre eller inre väpnad konflikt behöver skydd eller på grund av en miljökatastrof
inte kan återvända till sitt hemland, eller
3.på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse. (Bexelius
2001:32-33, min kursiv stycke 3)
36

Statsvetaren Maria Bexelius (2001) har med utgångspunkt från den nya paragrafen analyserat
80 ärenden (bilaga 4) för att bilda sig en uppfattning om hur Utlänningsnämnden och
Migrationsverket bedömt asylsökande kvinnors behov av internationellt skydd mellan åren
1997-2000. Hon delar in våld som kan klassificeras som genusrelaterad förföljelse i fem
sfärer:
- våld, främst sexuellt våld, i offentlig sfär
- våld, däribland sexuellt våld, i den privata sfären
- våld i form av kvinnlig könsstympning
- våld i form av behandling eller bestraffning på grund av politisk aktivitet för kvinnors rätt
- diskriminerande lagar och sociala normer samt våld i form av behandling eller
bestraffning vid överträdelse av dessa lagar och/eller sociala normer.
Kärnan i diskussionen är huruvida en kvinna har rätt till asyl eller uppehållstillstånd på grund
av sin fruktan att utsättas för sexuella övergrepp. Bexelius finner att genusrelaterad förföljelse
generellt sett inte ger rätt till asyl som flykting i Sverige. Risk för sexuellt våld i offentlig sfär
kan dock, när det ingår i en mer omfattande förföljelsebild, leda till flyktingsstatus. (Bexelius
2001).
Av alla former av genusrelaterad förföljelse är det i princip bara kvinnlig könsstympning som
kan ge rätt till uppehållstillstånd som skyddsbehövande ”vid välgrundad fruktan att utsättas
för förföljelse på grund av kön enligt 3:3 p.3” (Bexelius 2001:171, min kursiv).
Kvinnlig könsstympning, sexuella övergrepp och våld som straff för överträdelse av sociala
normer kan i undantagsfall ge uppehållstillstånd ”som skyddsbehövande vid välgrundad
fruktan för att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning enligt
3:3 p.1 UtlL” (Bexelius 2001:170, min kursiv). Det är generellt sett mycket svårt för en
kvinna att få gehör för sin fruktan att utsättas för denna typ av våld (Bexelius 2001) trots att
UNHCR har fastslagit att:
...someone who is fleeing severe discrimination or other inhumane treatment – amounting to
persecution – for her failure to confirm to strict social codes does have grounds to be considered
for refugee status. Sexual violence, such as rape, may constitute persecution (www.unhcr.ch).
37

Genèvekonventionens flyktingdefinition och skyddsbestämmelserna i Utlänningslagen
erbjuder skydd mot genusrelaterad förföljelse respektive skydd mot tortyr eller annan
omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Svenska myndigheters tolkning
(och följaktligen tillämpning, min anm.) av Genèvekonventionens flyktingdefinition och av
skyddsbestämmelserna i Utlänningslagen är mycket restriktiv.
En kvinnas möjlighet att få skydd undan genusrelaterad förföljelse beror...ytterst på en stats vilja
att tolka in genusrelaterade asylskäl i Genèvekonventionen och den egna utlänningslagstiftningen.
Men en stats vilja att tolka in genusrelaterade asylskäl beror i sin tur, i hög grad, på vilken
kunskap och medvetenhet lagstiftarna och beslutsfattande myndigheter har om genusbaserat våld
och diskriminering av kvinnor (Bexelius 2001:181).
Resultatet av fallgranskningen visar alltså att en förstärkt lagstiftning på detta område inte har
fått önskad effekt - kvinnors skydd undan genusrelaterad förföljelse har inte stärkts:
Skyddsbestämmelsen, som ger rätt till uppehållstillstånd vid välgrundad fruktan för förföljelse på
grund av kön, tillämpats endast vid fall av kvinnlig könsstympning. Skyddet vid risk för andra
former av genusrelaterad förföljelse förefaller obefintligt eller bristfälligt (Bexelius 2001:186).
I min intervju med Maria Bexelius betonar hon vikten av en ökad kunskap om och förståelse
för de konsekvenser sexuellt våld och våldtäkt får för kvinnor. Det är bland annat bristande
kunskap om detta som gör det svårt för kvinnor att få skydd i Sverige. Hon jämför med hur vi
tenderar att inte se allvaret i det våld som utövas mot kvinnor i Sverige och att vi inte heller
ser vilka sociala och ekonomiska konsekvenser våldet medför. Därtill gör även de höga
beviskrav, som ställs i Sverige, det svårt för kvinnor att få skydd:
- kvinnan måste vara trovärdig i att övergreppen har ägt rum,
- övergreppen måste kunna relateras till en bestämd orsak som vanligen måste vara politisk
för att leda till skydd,
- kvinnan måste kunna bevisa att det finns risk för att hon kommer att utsättas för
övergrepp igen och att förhållandena inte har förändrats i hemlandet. För att kunna bevisa
det måste det finnas tillgänglig och tillförlitlig information och statistik om våld mot
kvinnor i det aktuella landet – vilket det normalt inte gör.
38

Hon vaknar. Förtvivlan över att den där mannen inte kände igen henne är fortfarande kvar inom
henne, den sitter i bröstet och suddar för ett ögonblick ut skillnaden mellan dröm och verklighet. Hon
ser på sin hand och undrar om den verkligen skulle ha kraften att utdela det där hugget. Plötsligt
förstår hon den återkommande drömmen och varför den upprepas: om han har glömt henne, sitt offer,
då är hon den som inte får glömma, varken honom eller sitt förflutna. Bödlarna behöver glömskan,
men offren får inte ge dem den.
39
Drakulic 1999:224

Men wounded or maimed in war may be respected as heroes who have served their country...women
who have been wounded by rape are stigmatised and shamed.
Mocellin 1994
Diskussion
I den här uppsatsen har jag sökt svar på två frågeställningar: vilka är de bakomliggande
orsakerna till våldtäkt i krig och hur påverkar våldtäkt i krig kvinnors hälsa. I uppsatsen kunde
vi skönja en röd tråd hos författarna: många hänvisade på ett eller annat sätt till de sociala
representationerna som en avgörande faktor i hur våldtäkt i krig kan bli möjligt. Seiferts fem
teser återknöt alla till ett sådant synsätt och gav det ett innehåll. Olujic pekade på att kulturella
föreställningar om renhet och orenhet förknippade med sexualitet förstärks i krig genom
våldtäkten. Messner och Leander/Danielsson betonade manlig dominans över kvinnor som en
grundläggande orsak till våldet. Våld bygger på och får sin näring ur en diskriminering som
grundar sig på ras, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, social status och ålder. Kvinnor blir en
måltavla på grund av sitt kön.
Min slutsats är att det inte tycks finnas någon principiell skillnad mellan våldtäkter som begås
i fredstid och våldtäkter som begås i krigstillstånd. Den bakomliggande orsaken är densamma,
nämligen rädsla för att förlora en makt- eller kontrollposition som i mannens
föreställningsvärld tillfaller honom. Slutsatsen blir därför att extrema våldtäktshandlingar kan
ske i krigstid därför att det i fredstid finns sociala representationer som tillåter det.
Utgångspunkten har varit att det finns en föreställningsvärld som bygger på ett uttalat
konfliktförhållande mellan könen. Konfliktförhållandet grundar sig på sociala representationer
av vad mannen respektive kvinnan förväntas vara och ha för position i förhållande till
varandra. Enkelt uttryckt: mannen är överordnad, kvinnan underordnad. Ett angrepp på
kvinnan blir ett angrepp på mannens kultur, eftersom en viktig komponent i mannens kultur är
hans förmåga att försvara den som är underlägsen. När kvinnorna våldtas blir de på samma
gång både sexuellt och kulturellt orena, vilket skapar en social oordning som uppfattas som
verkligt farlig. Detta är förövarna väl medvetna om eftersom de delar samma uppfattning. För
att ordning ska återuppstå måste kvinnorna avskiljas; det rätta och rena måste till vilket pris
bevaras, det fördärvade och orena måste förstöras. Och den oundvikliga konsekvensen blir,
som jag ser det, att den våldtagna kvinnan stigmatiseras och glider in i fiendeland; hon tillhör
förövarna, men förövarna har inte längre någon användning för henne.
40

Ingenting i den här uppsatsen ska tolkas som att vi kan skylla våldtäkter på ett samhälles
föreställningar utan att dessa snarare kan hjälpa oss att dels förstå mekanismerna bakom
våldtäkter av detta slag.
* * *
Det råder naturligtvis inget tvivel att alla våldtäkter och inte minst de som begås under krig
får förödande konsekvenser för kvinnors hälsa. Övergreppen kan bara ses utifrån en
ståndpunkt – att förgripelsen sker på hela kvinnan. För att överhuvudtaget kunna återgå till ett
någorlunda normalt liv måste kvinnan återskapa såväl sin värdighet och integritet som ett
förtroende för sin omgivning. Detta är en livslång uppgift.
I ett krigshärjat samhälle är förutsättningarna att hantera de hälsomässiga konsekvenserna av
våldtäkterna naturligtvis mycket begränsade. Infrastrukturen har slagits i spillror. Staten
saknar pengar. De humanitära organisationernas resurser räcker inte till. Detta försvårar
naturligtvis kvinnans möjligheter till rehabilitering liksom den utbredda ohälsan bland
kvinnor försvårar återuppbyggnaden av viktiga samhällsinstitutioner - utbildning, hälso- och
sjukvård, livsmedelsförsörjning etcetera – områden där kvinnor före kriget utgjorde
samhällets ryggrad. Under alla omständigheter blir samhällskostnaderna höga under en lång
tid framöver, i första hand i form av sjukvårdskostnader.
Det är viktigt att också komma ihåg att våldtäkt i krig inte är en isolerad företeelse i samband
med väpnade konflikter. Flyktingar som söker en fristad i andra länder bär med sig effekterna
av övergreppen. En lång väntan på behandling av asylärendet och ett ständigt hot om
utvisning kan avsevärt försvåra såväl kvinnornas trauman som ett framgångsrikt behandlings-
och rehabiliteringsarbetet. Det faktum att det till och med i vårt land, som infört en
särlagstiftning för att stärka kvinnors skydd mot förföljelse, är svårt att beviljas asyl på grund
av genusrelaterad förföljelse, antyder en bristande insikt om det sexuella våldets politiska,
sociala och etniska innebörd. Och det är mycket olyckligt. Maria Bexelius analys stöder ett
antagande att svenska myndigheter inte ser sambandet mellan könsdiskriminering och våld
mot kvinnor å ena sidan och de sociala representationerna av kvinnan som underordnad å den
41

andra, utan snarare tycks se könsdiskriminering och våld som en privat angelägenhet som inte
i första hand har sina rötter i ett yttre socialt sammanhang.
Folkhälsovetenskapens uppgift är att öka kunskapen om problemets omfattning och att skapa
en förståelse för dess orsaker och konsekvenser. För att det ska bli möjligt måste våldtäkterna
dokumenteras systematiskt och omsorgsfullt. Problemet med underrapportering kan angripas
genom indirekta metoder, liknande de som används för att skatta till exempel
mödramortalitet. I kvalitativa forskningsansatser kan våldtäktens orsaker och konsekvenser
för kvinnan belysas djupare, till exempel genom intervjuer av både utsatta och förövare och
genom andra källor som skönlitteratur, biografier och vittnesskildringar.
Denna kunskap måste användas för att stärka insatser inom rättsväsendet och vården. Den är
också nödvändig i det förebyggande arbetet för att minska våld mot kvinnor, ett arbete där
mansrollen måste ställas i fokus. En långsiktig förändring är nödvändig på samhällsnivå av de
patriarkaliska föreställningar som i förlängningen tillåter våld mot kvinnor. Så länge dessa
föreställningar tillåts existera i fredstid kommer de att utnyttjas i krigstid.
Det är av stor vikt att vi närmare studerar relationen mellan män och sexualiserat våld. För
vidare forskning är det också intressant att följa livssituationen för de kvinnor som beviljas
asyl, för dem som återsänds och för deras barn.
42

Tack
Jag vill rikta ett stort tack:
till min handledare Annika Johansson, forskare vid Avdelningen för Internationell Hälsa
IHCAR, vid Institutionen för Folkhälsovetenskap, Karolinska Institutet, som bidragit med
värdefull kunskap och god handledning.
till Maria Bexelius, statsvetare, Christina Doctare, läkare och författare samt Tuire Toivanen,
läkare, som givit mig en djupare förståelse för problemområdet.
till Magdalena Bjerneld, adjunkt vid Institutionen för Kvinnors och Barns Hälsa, Uppsala
Universitet, för värdefulla kommentarer vid genomläsning av uppsatsen
43

Referenser
Böcker
Bexelius, M., Kvinnor på flykt: en analys av svensk asylpolitik ur ett genusperspektiv 1997-
2000, Stockholm, 2001
Brownmiller, S., Våldtäkt, Stockholm, Bokförlaget PAN/Norstedts, 1977
Catino, J., Meeting the Cairo Challenge: Progress in Sexual and Reproductive Health, New
York, Family Care International Inc., 1999
Chaib, M., Orfali, B., Sociala representationer: Om vardagsvetandets sociala fundament,
Göteborg, 1995
Doctare, C., När man väntar sig en man: ansikte mot ansikte med kriget, Södertälje,
Bokförlaget Trevi, 1995
Doctare, C., Hjärnstress: kan det drabba mig?, Stockholm, Runa Förlag AB, 2000
Drakulic, S., Som om jag inte vore där, 1999
Eliasson, M., Mäns våld mot kvinnor, Stockholm, Natur och Kultur, 2000
Eliasson, P.E., Män, kvinnor och våld, Bjärnum, Carlssons Bokförlag, 2000
Engström, K., Social ojämlikhet i risk för våldsrelaterad skada: samlad kunskap,
forskningsbehov och förebyggande åtgärder, Stockholm, Folkhälsoinstitutet, 1999
Fawcett, B., et al, Violence and gender relations: theories and interventions, London, Sage,
1996
Forbes Martin, S., Refugee Women, London, Zed Book Ltd, 1991
Haglund, B. J.A., Svanström, L., Samhällsmedicin – en introduktion, andra upplagan, Lund,
Studentlitteratur, 1995
Hännestrand et al, Saraprojektet: Om kvinnor som utsatts för institutionaliserat sexuellt våld,
Uppsala, BeFRI, 1999
Janlert, U., Folkhälsovetenskapligt lexikon, Borås, Natur och Kultur, 2000
Kelley, N., Working with Refuge Women: A Practical Guide, Geneva, 1989
Leander, K., Danielsson, M. i Östlin, P. (red) Kön och ohälsa – en antologi om könsskillnader
ur ett folkhälsoperspektiv, Studentlitteratur, Lund, 1996
Lundh, B., Malmquist, J., Medicinska Ord: Det medicinska språket: begrepp, definitioner,
termer, Lund, Studentlitteratur, 1996
44

Mertus, J., War´s Offensive on Women: The Humanitarian Challenge in Bosnia, Kosovo and
Afghanistan, Kumarian Press, 2000
Perrin, P., War and Public Health: Handbook on War and Public Health, Geneva,
International Committe of the Red Cross, 1996
UNHCR, Sexual Violence against Refugees: Guidelines on Prevention and Response,
Geneva, 1995
Yoshiaki, Y., Comfort Women: Sexual Slavery in the Japanese Military During World War II,
New York, Colombia University Press, 2000
Intervjuer
2001-06-19, Tuire Toivanen, Stiftelsen Röda Korsets Center för torterade flyktingar, läkare,
specialist i allmänmedicin, företagshälsovård och psykiatri
2001-07-10, Christina Doctare, Roslagspraktiken, läkare, författare och Sveriges representant
i Europarådets Kommitté mot Tortyr
2001-07-12, Maria Bexelius, Amnesty, Statsvetare
Kompendier & övrigt material
Amnesty International, Broken bodies, shattered minds: Torture and ill-treatment of women,
London, 2001
Doctare, C., Männens krig och kvinnornas vanmakt i Fred & Frihet, IKFF, Nr 1/1994
League of Red Cross and Red Crescent Societies, Field Studies Paper No. 2 - Working with
Women in Emergency Relief and Rehabilitation Programmes, 1991
McClellan, M., Rebuildning a future together:II – UNHCR and Refugee Women, United
Nations High Commissioner for Refugees, Editorial Services of New England, Inc., 1997
Palme, C., Vägen mot rättvisa – de nya krigsförbrytartribunalerna, Utrikespolitiska Institutet,
Världspolitikens Dagsfrågor nr 10, Stockholm, 2000
Regeringskansliet/Utrikesdepartementet & SIDA (UD/SIDA), A handbook on CEDAW: the
convention on the elimination of all forms of discrimination against women, Stockholm, 1999
Röda Korset, Den internationella humanitära rätten - grunderna, Stockholm, Heedåheed,
2001a
Röda Korset, De mänskliga rättigheterna – grunderna, Stockholm, Heedåheed, 2001b
Seifert, R., Våldtäkt i krig i Fred & Frihet, IKFF, Nr 1/1994
Toivanen, T., Stiftelsen röda korsets center för torterade flyktingar, Häfte A
45

Toivanen, T., Ekström, M., Kvinnoprojektet: slutrapport 990621, Röda Korsets Center för
torterade flyktingar, Stockholm, 1999
Artiklar
DN, Vårt behov av tribunalen, Dagens huvudledare, 010224
Moccelin, J.S.P., Victims of Rape, World Health, 47 th Year, No. 2, March-April, 1994
Olujic, M., Embodiment of Terror: Gendered Violence in Peacetime and Wartime in Croatia
and Bosnia-Hercegovina, Medical anthropology Quartely 12(1):31-50, 1998
Rojnik, B. et al, Women in difficult circumstances: war victims and refugees, Int J Gynaecol
Obstet, Mar; 48(3):311-15, 1995
Swiss, S., Violence Against Women During the Liberian Civil Conflict, JAMA, February 25,
Vol 279, No 8, 1998
Internetkällor
Amnesty, Amnestys Årsrapport År 2000/Tilläggsprotokollet, 2001 (www2.amnesty.se)
Amnesty, Sierra Leone: Rape and other forms of sexual violence must be stopped, 2000
(www.amnesty.org)
Förenta Nationerna, Judgement of Trial Chamber II in the Kunarac, Kovac, and Vukovic
Case, 2001 och Trial Information Sheet: Kunarac, Kovac and Vukovic Case, 2000
(www.un.org/icty)
ICRC, The Impact of Armed Conflict on Women, 2001 (www.icrc.org)
Krill, F., The Protection of Women in International Humanitarian Law, 1985 (www.icrc.org)
Lindsey, C., Women and War, 2000 (www.icrc.org)
Nathanson, V., Preventing and limiting suffering should conflict break out: the role of the
medical profession, 2000 (www.icrc.org)
Niarchos, C. N., Women, War and Rape: Challenges Facing The International Tribunal for
the Former Yugoslavia, 1995 (http://muse.jhu.edu)
Oxfam International, War Crimes: the facts (www.oxfam.org.uk)
Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar, 2001 (www.radgivningsbyran,org)
Salama, P., et al., Lancet: Refugees – No less vulnerable: the internally displaced in
humanitarian emergencies, 2001 (www.mfs.org)
46

Svenska FN-förbundet, Kvinnors rättigheter – några steg i rätt riktning (www.sfn.se)
Söndergaard, H P., Posttraumatiskt stressyndrom, 2000 (www.ki.se/ipm)
WHO, Violence and Injury Prevention, 1997 (www.who.int)
World Bank, Violence against Women: With an End in Sight, 2001 (www.worldbank.org)
www.unhcr.ch
47

Bilaga 1
Lagar och konventioner
Allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna (1948)
Den allmänna deklarationen om de mänskliga rättigheterna och dess två kompletterande
konventioner om medborgerliga/politiska respektive sociala/ekonomiska/kulturella rättigheter
(1966) utgör grunden i den internationella människorättslagstiftningen. ”Grundtanken i de
mänskliga rättigheterna är att alla människor är födda fria, är lika mycket värda och har
samma rättigheter; oberoende av ras, kön, religion eller politisk uppfattning” (Röda Korset
2001b:1). Av de 30 rättighetsartiklarna, som är antagna av Förenta Nationernas
medlemsländer och inskrivna i FN-stadgan, är åtminstone en artikel helt grundläggande,
nämligen rätten till liv, frihet och personlig säkerhet (artikel 3). För att understryka allvaret
återfinns artikeln, alltid med samma nummer, också i de fyra Genèvekonventionerna. Även
artikel 5, som fastslår rätten att skyddas mot tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning, relaterar till det särskilda skydd för kvinnor som krävs idag
(UNHCR 1995).
Genèvekonventionerna (1949) och Tilläggsprotokoll I och II (1977)
Den första Genèvekonventionen skrevs under redan 1863 på initiativ av internationella Röda
Korsets grundare Henry Dunant och syftade till att reglera stridande parters uppträdande
gentemot varandra i lantkrig. Även den andra (1899) och tredje konventionen (1929)
preciserade och utökade skyddet till att omfatta krigföring till sjöss respektive behandlingen
av krigsfångar. I samband med att den fjärde tillkom (1949), som en direkt följd av andra
världskrigets fruktansvärda övergrepp på civila, revideras de tre första och utgjorde jämte
Haagkonventionerna (1899 och 1907) fram till 1977 den huvudsakliga lagstiftningen för
väpnade konflikter (Röda Korset 2001a).
I den internationella humanitära rätten återfinns formuleringar om särskilt skydd för kvinnor i
bland annat:
Genèvekonventionerna:
I Konventionen: Artikel 3 och 12
II Konventionen: Artikel 3 och 12
48

III Konventionen: Artikel 3, 14, 16, 25/4, 29, 49, 88/2, 3, 97/4 och 108/2
IV Konventionen: Artikel 3,14/1, 16, 17, 21, 22/1, 23/1, 27/2, 38/5, 5015, 76/4, 85/4,
89/5, 91/2, 97/4, 98/2, 119/2, 124/3, 127/3 och 132/2
Tilläggsprotokollen (se nedan):
Protokoll I: Artikel 8,a; 75/1 och 5; 76
Protokoll II: Artikel 4/2,e; 5/2; 6/4 (Krill 1985)
Bland dessa anger till exempel artikel 27 i IV Konventionen att “women shall be especially
protected against any attack in their honour, in particular against rape, enforced prostitution,
or any form if indecent assault” (Krill 1985:3).
Den internationella humanitära rätten ger utan tvivel ett omfattande formellt skydd för
kvinnor. Utöver det generella skyddet för civila i konflikter är åtminstone 40 av de cirka 560
artiklarna i Genèvekonventionerna och tilläggsprotokollen speciellt skrivna för att garantera
skydd för kvinnor. Trots detta fortsätter kvinnor vara bland dem som drabbas hårdast av
urskillningslösa attacker mot civila (Krill 1985).
Tilläggprotokoll I och II (1977)
Med ett successivt förändrat mönster i de väpnande konflikterna, bland annat allt fler
inbördeskrig, mer urskillningslös krigsföring och mer brutala övergrepp som inte till fullo
reglerades av de internationella ”krigslagarna”, tillkom behovet av ett utökat skydd. 1977
antogs två tilläggsprotokoll, ”varav särskilt protokoll II är betydelsefullt genom att för första
gången skapa regler om skydd för offer i inbördeskrig” (Palme 2000:5). Tilläggsprotokollen
kompletterar alltså Genèvekonventionerna i synnerhet vad gäller skydd för civilbefolkningen
och då givetvis också kvinnor (Krill 1985).
Civilas utökade skydd i mellanstatliga och inomstatliga konflikter fastställs bland annat i
följande avsnitt:
- Artikel 51.2 fastslår skydd mot att utsättas för en attack av något slag. Våld eller hot om våld
som främst syftar till att sprida skräck eller oro är förbjudet.
- Artikel 75.2 fastställer fundamentala garantier såsom att följande handlingar är och ska när
som helst betraktas som förbjudna, vare sig det utövas av civila eller militär personal:
a) våld som hotar liv, hälsa eller psykiskt eller fysiskt välbefinnande, i synnerhet:
(i) mord
49

(ii) alla slags tortyr
(iii) kroppslig bestraffning
(iv)stympning
b) kränkning av den personliga integriteten, i synnerhet förödmjukande och förnedrande
behandling, påtvingad prostitution och alla former av kränkningar (UNHCR 1995:64-65).
Liknande artiklar återfinns i tilläggsprotokoll II för att garantera skyddsbehövandes rättigheter
i inomstatliga konflikter.
Flyktingkonventionen (1951)
I Förenta Nationernas flyktingkonvention från 1951 definieras en flykting som en person som:
”i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet,
tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politisk åskådning befinner sig utanför sitt land, vari han
är medborgare, samt är ur stånd att eller på grund av sådan fruktan som nyss sagts, icke önskar
begagna sig av sagda lands skydd...” (Rådgivningsbyrån för asylsökande och flyktingar 2001).
Flyktingskapet är alltså i första hand kopplat till de politiska och medborgerliga rättigheterna
och gäller personer som minst tar sig till ett grannland. För att lindra flyktingskapets
prövningar och för att minimera risken att människor godtyckligt skickas tillbaka till landet
hon eller han flytt från, har principen om icke-återsändande (“non-refoulment”) antagits av
bland andra Förenta Nationerna och det afrikanska samarbetsorganet OAU (Perrin 1996).
Av de kanske 40-50 miljoner människor som befinner sig på flykt idag är det åtminstone
hälften som aldrig korsar en statsgräns, utan lever under flyktingliknande förhållanden i det
egna landet, oftast i stora flyktingläger i oroliga gränstrakter (så kallade IDP´s - Internally
Displaced Persons). Med andra ord finns det omkring 20 miljoner människor som inte i
samma utsträckning omfattas av Flyktingkonventionens skydd: “their legal protection is quite
different” (Perrin 1996:398).
Konventionen mot tortyr och andra former av grym, omänsklig eller förnedrande
behandling eller bestraffning (1984)
För att ytterligare markera det internationella samfundets avståndstagande mot övergrepp
antogs 1984 Förenta Nationernas konvention mot tortyr och andra former av grym, omänsklig
eller förnedrande behandling eller bestraffning. Konventionen syftar till att ge skydd åt alla,
50

oavsett kön, på ett mer detaljerat sätt än vad konventionen om civila och politiska rättigheter
från 1966 gör (WHO 1997).
Konvention om avskaffade av alla former av diskriminering mot kvinnor
(CEDAW, 1979)
År 1979 antog Förenta Nationerna konventionen om avskaffande av alla former av
diskriminering mot kvinnor. Konventionen innehåller tre nyckelfaktorer som fastslår
ländernas åtaganden (UD/Sida 1999):
- ett officiellt erkännande att de mänskliga rättigheterna ska tillämpas för såväl kvinnor
som män,
- ett förbud mot diskriminering inom ramen för dessa rättigheter och att skapa samma
förutsättningar för kvinnor att åtnjuta alla rättigheter och
- en identifiering och eliminering av könsspecifika hinder för ett likvärdigt åtnjutande
av rättigheter.
Bland de 166 länder som år 2000 hade ratificerat konventionen finns emellertid ett
osedvanligt stort antal reservationer mot en mängd artiklar i konventionen (Svenska FN-
förbundet). Detta försvårar naturligtvis möjligheten att skapa ett genomgripande rättsligt
skydd för kvinnor. Vid den fjärde kvinnokonferensen som anordnades i Beijing i Kina 1995
antogs dock ett handlingsprogram som innehåller en rad åtgärder inom tolv särskilt kritiska
områden, bland annat fattigdom, utbildning, hälsa, våld, väpnade konflikter, inflytande,
mänskliga rättigheter och miljö (Svenska FN-förbundet:4). I samband med världskonferensen
fick konventionen stor publicitet och en betydande roll som instrument för att påverka
kvinnors situation på global nivå.
För att övervaka konventionens efterlevnad har en granskningskommitté instiftats, Committee
on the Elimination of All Forms of Discrimination against Women (CEDAW), som bland
annat kan ålägga stater att regelbundet lämna in rapporter om hur arbetet fortskrider:
“Specifically…the committee requested that States include in their reports information about
violence against women and the measures taken to eliminate such violence (General
Recommendation No.12)” (UNHCR 1995:58).
51

Deklarationen om avskaffande av våld mot kvinnor (1993)
På Förenta Nationernas världskonferens om de mänskliga rättigheterna i Wien 1993 togs ett
avgörande steg i det att världssamfundet genom att anta Deklarationen om avskaffande av
våld mot kvinnor ställde sig bakom kvinnors mänskliga rättigheter som en ”oskiljaktig del av
de allmängiltiga mänskliga rättigheterna” (Amnesty 2001:5).
Deklarationen är än så länge den första och enda internationella överenskommelse som
specifikt behandlar våld mot kvinnor. Den antogs utan omröstning av Förenta Nationernas
generalförsamling som resolution 48/104 i december det året och klargör att allt våld som
riktas mot kvinnor också riktas mot kvinnors grundläggande fri- och rättigheter.
Deklarationen tydliggör också flyktingkvinnans särskilda utsatthet (UNHCR 1995).
52

Bilaga 2
Krigsförbrytartribunalerna
The international community will not succeed in remedying this situation merely by adopting new
rules. Most of all, it must see that the rules already in force are respected. The responsibility to
apply the provisions giving special protection to women, and for that matter all the rules of
international humanitarian law, is a collective one (Krill 1985:12).
Hösten 1992 antog Förenta Nationerna även resolution 780 som godkände inrättandet av en
expertkommission (780-kommissionen) för att samla in och sammanställa data om
krigsförbrytelser begångna i forna Jugoslavien. Expertkommissionen genomförde en rad
specialstudier. ”Den nederländska kriminologen Christine Cleiren utförde en studie av
massvåldtäkter och sexuella brott, med intervjuer av över 220 kvinnor i Bosnien och Kroatien
som hade utsatts för eller varit vittnen till sexuellt våld” (Palme 2000:9). I april 1994
avslutades kommissionens arbete. Dess slutrapport och 22 annex på tillsammans 3 500 sidor
överfördes till den nyinrättade internationella tribunalen för det tidigare Jugoslavien (Palme
2000).
Men först 1998 beslutades om att inrätta en internationell brottmålsdomstol vars stadgar
definierar våldtäkt och andra former av sexuellt våld som brott mot mänskligheten och som
krigsförbrytelser om det sker i samband med väpnad konflikt. 1999 kom ett tilläggsprotokoll
till Konventionen om avskaffande av alla former av diskriminering mot kvinnor som ger
kvinnor rätt att framföra klagomål mot stater som inte uppfyllt sina åtaganden enligt
konventionen (Amnesty 2001). Då hade Förenta Nationernas rapportörer för mänskliga
rättigheter sedan flera år tillbaka rapporterat om att sexuella övergrepp användes som en del
av den etniska rensningen (DN 2001). De internationella krigsförbrytartribunalerna för forna
Jugoslavien och för Rwanda har emellertid erkänt våldtäkt som ett krigsbrott och i några fall
som en form av försök till folkmord (Nathanson 2000).
Krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien upprättades den 25 maj 1993 i Haag av
Förenta Nationernas säkerhetsråd genom antagandet av resolution 827. ”Stadgan ger
tribunalen möjlighet att beordra medlemsstaterna att avbryta egna pågående utredningar och
hänskjuta dem till tribunalen. Tribunalens kompetens omfattar brott som begåtts i det tidigare
Jugoslavien efter den 1 januari 1991 och kan döma till fängelse i upp till livstid, dock inte till
53

dödsstraff. Rättegångar får inte hållas utan att den åtalade är närvarande och personer som
åtalats av tribunalen kan inte dömas en gång till av en nationell domstol. Straff ska avtjänas i
länder utanför det tidigare Jugoslavien som ställt fängelseplatser till förfogande” (Palme
2000:11).
De brott tribunalen kan döma för omfattar fyra kategorier:
1. Allvarliga brott mot Genèvekonventionerna såsom mord, tortyr och omänsklig behandling;
att orsaka stort lidande eller allvarliga skador för människor som skyddas av konventionerna,
omfattande förstörelse av egendom och konfiskering, att tvinga krigsfångar att tjäna i en
fientlig krigsmakt; att vägra krigsfångar och civila rätt till rättvisa rättegångar och olaglig
deportation samt att ta gisslan.
2. Brott mot krigets lagar och sedvänjor, det vill säga bruk av vapen som orsakar onödigt
lidande, godtycklig förstörelse av civila områden, avsiktlig förstörelse av religiösa och
kulturella institutioner, historiska monument och konstnärliga arbeten samt plundring av
privat eller offentlig egendom.
3. Folkmord som enligt Förenta Nationernas folkmordskonvention definieras som ”ett
avsiktligt försök att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller
religiös grupp, genom att döda medlemmar av gruppen, orsaka svår kroppslig eller själslig
skada, avsiktligt påtvinga gruppen livsvillkor som syftar till gruppens fysiska undergång,
åtgärder för att förhindra födslar inom gruppen och att med våld överföra barn från gruppen
till en annan grupp” (Palme 2000:12).
4. Brott mot mänskligheten, det vill säga brott mot civilbefolkning under internationella
konflikter och inbördeskrig; mord, utrotning, förslavning, deportation, fängslanden, tortyr,
våldtäkt, förföljelse på politisk, rasmässig eller religiös grund samt andra omänskliga
handlingar (Palme 2000).
54

Bilaga 3
Åtalen mot Kunarac, Kovac och Vukovic – Haag, november 2000
I april 1992 intas staden Foca av serbiska styrkor. De närliggande byarna belägras till mitten av juli samma år.
Tusentals muslimer och kroater arresteras. Män och kvinnor skiljs åt, häktas under olagliga former eller placeras i
husarrest i strid mot fjärde Genèvekonventionen. I samband med arresteringarna blir många civila dödade, torterade
eller utsatta för sexuella övergrepp, inklusive våldtäkter och gruppvåldtäkter. Muslimska kvinnor, barn och äldre
förvaras i hus, lägenheter och motell i Foca, i närliggande byar, eller i avskilda läger.
De tre åtalade är serbiska medborgare och står
anklagade för brott mot krigets lagar eller
sedvänjor samt brott mot mänskligheten,
däribland våldtäkt, tortyr och slaveri begångna
i Foca i Bosnien-Hercegovina 1992.
Dragoljub Kunarac är befälhavare över en
särskild spaningsstyrka i den bosnien-serbiska
armén från juni 1992 till februari 1993. I
egenskap av befälhavare ansvarade han för
soldaternas handlingar och visste eller hade
anledning att tro att hans underordnade begick
sexuella övergrepp på muslimska kvinnor.
Vittnesuppgifter gör gällande att han
personligen var inblandad i sexuella övergrepp
på och våldtäkter av muslimska kvinnor.
Radomir Kovac är ett underbefäl vid
militärpolisen och ledare för en paramilitär
styrka i Foca vid den aktuella tidpunkten. Han
är involverad i såväl attacken mot Foca och
dess omliggande byar som i arresterandet av
civila.
Zoran Vukovic påstås ha varit ett underbefäl
vid militärpolisen och ledare för en paramilitär
styrka i Foca vid den aktuella tidpunkten. Han
åtalas särskilt för sin delaktighet i de sexuella
övergrepp, inklusive gruppvåldtäkter, på
kvinnor och flickor vid Foca High School
under juli 1992 och i Partizan Sports Hall
under tiden juli till augusti 1992.
Under de avslutande rättegångsförhandlingarna,
som hålls i november 2000,
framkommer att:
- våldtäkterna användes som ett
terrorinstrument av medlemmar ur den
bosnien-serbiska arméns styrkor - ett
instrument som de gavs fria tyglar att
använda sig av när och mot vem de
önskade.
55
- det var möjligt för de serbiska
styrkorna att sätta upp och bibehålla ett
”kvarhållningscenter” för muslimska
kvinnor från vilket kvinnorna
regelbundet togs för att våldtas
- de myndigheter som utsätts att skydda
offren, som till exempel den
serbkontrollerade lokala polisen, valde
att se genom fingrarna och hjälpte i
stället till att vakta kvinnorna och till
och med deltog i misshandeln när
kvinnorna kom för att be om hjälp
- kvinnorna berövades de sista spåren av
mänsklig värdighet, de behandlades
som boskap eller varor av de serbiska
styrkorna - däribland de tre åtalade.
Dragoljub Kunarac dömdes till 28 års fängelse
för brott mot mänskligheten enligt artikel 5 om
tortyr, våldtäkt och slaveri i den Allmänna
deklarationen om de mänskliga rättigheterna
samt brott mot krigets lagar eller sedvänjor
enligt fjärde Genèvekonventionens artikel 3.
Radomir Kovac dömdes till 20 års fängelse
för brott mot mänskligheten enligt artikel 5 om
våldtäkt och slaveri i den Allmänna
deklarationen om de mänskliga rättigheterna
samt brott mot krigets lagar eller sedvänjor
enligt fjärde Genèvekonventionens artikel 3.
Zoran Vukovic dömdes till 12 års fängelse
för brott mot mänskligheten enligt artikel 5 om
tortyr och våldtäkt i den Allmänna
deklarationen om de mänskliga rättigheterna
samt brott mot krigets lagar eller sedvänjor
enligt fjärde Genèvekonventionens artikel 3.
(www.un.org/icty)

Bilaga 4
TOTALT GRANSKADE ÄRENDEN
Totalt har 80 ärenden granskats. De är fördelade på följande länder: FR Jugoslavien, Kina,
Turkiet, Kenya, Peru, Syrien, land X, Iran, Eritrea, Etiopien, Fd Sovjetunionen,
Palestina/Gaza, Tchad, Bangladesh, Kongo, Uganda, Indien, land X, land X, Pakistan,
Algeriet, Marocko, Tunisien, Gambia, Somalia. Av dessa kom minst tre kvinnor från FR
Jugoslavien, Turkiet, Iran, Eritrea, Fd Sovjetunionen respektive Bangladesh.
10 av dessa 80 är ärenden som Utlänningsnämnden valt ut som exempel på att svenska
myndigheter beaktar kvinnors speciella erfarenheter av förföljelse. Samtliga är positiva beslut,
två stornämndsbeslut. Dock beviljades inte någon kvinna asyl. Tre kvinnor beviljades
uppehållstillstånd som skyddsbehövande enligt 3:3 p.1 UtlL, två beviljades enligt 3:3 p.3
(stornämndsbeslut), och resterade fem beviljades tillstånda av humanitära skäl.
Övriga insamlade ärenden uppgår till 70. Av dessa bifölls åtta ansökningar om
uppehållstillstånd av Invandrarverket, 62 ledde till avslag. Tolv ändrades till bifall vid
överklagande till Utlänningsnämnden, men i 35 ärenden avslogs överklagandet av UN. I 15
ärenden är resultatet av överklagandet okänt. Av de 35 överklaganden som med säkerhet
avslogs gjorde minst sjutton kvinnor nya ansökningar, varav nio resulterade i bifall och åtta i
avslag. Följaktligen fick 20 kvinnor av 70 uppehållstillstånd i grundärendet, dock ej sagt asyl,
och ytterligare nio kvinnor fick uppehållstillstånd efter minst en ny ansökan. Detta innebär att
de 70 ärendena slutligen resulterade i 29 bifall och 41 avslag. Tre av de 29 kvinnor som fick
bifall, beviljades asyl enligt 3:2 UtlL. Inte någon kvinna beviljades uppehållstillstånd som
skyddsbehövande enligt 3:3 p.1; en kvinna fick bifall enligt 3:3 p.3 och resterande 25
beviljades tillstånd av humanitära skäl. (Ur Bexelius 2001:48)
56